FJÄRRKONTROLL. “Hur SD kunnat nå så långt att de styr Sverige med fjärrkontroll, kommer att utredas i otaliga avhandlingar,”  skriver Lars Thulin, som är starkt kritisk mot regeringens undfallenhet.

”Problemet är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad.”

Detta ordspråk har tillskrivits den svarte medborgarrättskämpen Martin Luther King. Det gällde under hans tid i 60-talets USA och var brännande aktuellt och självklart då. Men kunde varit skrivet med tanke på vår nuvarande regering. I valet röstade åtta av tio svenskar INTE på Sverigedemokraterna. Men detta parti, samt de som sitter i regeringen, tycks tro det omvända, alltså att 80 procent av väljarna står bakom SD.

KD, L och M har alla grundläggande principer och en människosyn som i sina grundvalar totalt skiljer sig från SD:s. Ändå har de snabbt till stor del gett upp dem. DN:s Amanda Sokolnickis krönika nyligen visar detta på ett utmärkt sätt. Att se partiernas undfallenhet och brist på ryggrad är vämjeligt. Tvingas att uppleva de goda krafternas tystnad.

Hur SD kunnat nå så långt att de styr Sverige med fjärrkontroll, kommer utredas i otaliga avhandlingar. Klart är att SD själva är överraskade av sina framgångar. Det framgår tydligt i den utmärkta dokumentären på SVT: Maktspelet SVT

Framgången har berusat och förblindat SD. Nu dånar partiet fram med en arrogans enligt devisen: går det så går det. Partiets problem är dock att man dels ska vara ett seriöst parti som tar ansvar, dels en utmanare som hatar etablissemanget och därför tar sig rätt att säga och göra vad som helst. En svår ekvation.

Ett exempel är Jimmie Åkessons utspel i Aftonbladet om att Sverige ska utvärdera medlemskapet i EU. I förlängningen av resonemanget ligger givetvis att det kan avslutas. Fast undersökningar visar att bara tio procent av svenskarna idag är emot ett medlemskap i unionen. Även om alla dessa röstar på SD så betyder siffran att lika många SD:are är för EU.

Utspelet är ren och skär populism för att trösta de SD-anhängare som är förbannade för att inte Sverige, som enda nation, helt kan stoppa den överenskommelse om migration som en majoritet av EU är för. Dessa väljare trodde lika blint på Jimmies förmåga där, som de trodde att han över en natt skulle sänka bränslepriset med tio kronor litern. Nu måste han hitta en väg ur det nya löftesbrottet. Då drar han till med att Sverige bör överväga att lämna EU. 

För att komma ur en intern svekdebatt ifrågasätter han EU. Samtidigt som Brexit visade sig bli en katastrof för Storbritannien. Alla de ledande i SD förstår att kravet att lämna EU skulle falla platt. Och om det drevs för hårt även skada SD. Men partiet är så självsäkert, arrogant och berusat av sin framgång att man använder vilka metoder som helst. Det är allt annat än seriöst och moget. Men statsministern och näringsministern vågar inte säga ett knyst. Den här gången heller. Trots att Ulf Kristersson hävdar att han är den vuxne i rummet. Snarare är han den stumme i rummet.

Jag uppmanar de tre borgerliga partierna att en enda gång stå upp för sina egna värderingar och höja rösten.

Åkessons utspel visar att försöken att få det nyssnazistiska partiet att framstå som moget, seriöst och regeringsdugligt är tunn fernissa. Med debattartikeln tvättades den bort på ett ögonblick. I grunden har inget förändrats i SD sedan födseln 1988. Det fortsätter att vara ett populistiskt, högerextremt och främlingsfientligt enfrågeparti.

Självbilden som underdog och utstötta av etablissemanget märks då partiet uppträder som de jobbiga typerna gjorde på lågstadiets skolgård: får inte jag bestämma allt i matchen är jag inte med! Då tar jag med mig bollen hem! För när partiet inte får precis allt de vill hotar de med regeringskris. I både små och stora frågor. Och KD, L och M gör som de alltid gör mot SD: opponerar sig inte. Böjer på nacken och vågar inte öppna munnen. Man säger inte emot sin husse.

Jag uppmanar de tre borgerliga partierna att en enda gång stå upp för sina egna värderingar och höja rösten. Visa skuggan av det civilkurage som Martin Luther King efterlyste. Syna SD:s bluff och uppmana partiet att göra verklighet av hotet och utlösa krisen. Sanningen är att en sådan skulle göra partiet till förlorare. För det finns bara två utfall.

Det ena är att borgarna gör upp med S. Då minskas SD:s inflytande ner till deras verkliga andel av rösterna, en femtedel, och ger dem en plats på läktaren långt från spelplanen.

Det andra är att SD gör upp med S. Men i SD:s rötter ligger att in i döden hata allt som kan kallas vänster. Affärsidén är att krossa ”sosseriet” till varje pris. Kärnväljarna skulle avsky en uppgörelse med S.

Så skrävlet om att skapa regeringskris är samma typ av tomma hot som från mobbarna på skolgården. De uttalas enbart för att skyla egna svagheter.

Men att Ebba, Johan och Ulf skulle våga utmana SD är lika otroligt som att solen skulle gå upp i väster en morgon. För när husse Jimmie rycker i kopplet då vågar ingen i regeringen annat än att gå i takt. Ingen vågar ens morra. Så ser den parlamentariska verkligheten ut i konungariket 2023. Hur tre i grunden seriösa, stolta och sansade partier tillåtit sig själva att hamna i den situationen är obegripligt. Men den verkar bli deras undergång. Två av tre är under riksdagsspärren.

The post Regeringen borde lära av Martin Luther King first appeared on Opulens.

ANTIRASISM. Varietéartisten som tog Paris med storm erkänns genom att göra sin entré på det anrika Panthéon den 30 november. Men det är som motståndskvinna och antirasistisk aktivist hon blir uppmärksammad denna gång.

Vad som är mindre känt är att Joséphine Baker (1906 – 1975) började sin franska karriär på Théâtre des Champs-Élysées under Rolf de Maré. Den Svenska Baletten hade precis upplösts och ersättes snabbt av denna amerikanska varietéartist som framträdde i sin numera legendariske banankjol.

Efter att ha upplevt en svår barndom i USA och två misslyckade äktenskap var hon redo för ett nytt liv när hon steg av tåget i Paris. Varietéartisten, sångerskan, dansösen och sedermera skådespelerskan blev snabbt en av parisarnas favoritartist.

Joséphine Baker blev fransk medborgare 1937 tack vare sin franske make. Efter några misslyckade återresor till USA där hon fortfarande betraktades som en ”färg” bestämde hon sig för att stanna i c. Hon gifte sig fyra gånger men fick inga barn. I stället adopterade hon tolv barn ifrån olika delar av världen – hon kallade dem för ”regnbågsfamiljen” och de var en del i hennes idé att samla alla slags barn från diverse etniska och kulturella bakgrunder under ett och samma tak i sin kamp mot rasism.

Under Andra Världskriget gjorde hon sig känd för att lätt kunna infiltrera fiendelinjerna tack vare sin välkända karriär. Med fara för sitt liv, spionerade hon och smugglade ut hemliga dokument i sin bh åt Fria Frankrike. I sina partiturer skrev hon uppgifter med osynligt bläck vilka sedan skickades till London. Hon reste runt i världen: till Lissabon – ett spionnäste – Spanien, Syrien, Algeriet och Marocko bland annat. Överallt blev hon inbjuden.

– Det är så praktiskt att vara Joséphine Baker, vart jag än kommer, badar jag i evenemang jag förväntas gå på.

Hon lyssnade, flirtade med viktiga män, och noterade sedan allt av värde för motståndsrörelsen hon hört under kvällarna. Täckmanteln fungerade utmärkt. Efter kriget tilldelas hon Hederslegionen för sina insatser.

Det var tidningen Le Parisien som först meddelade nyheten, den 22 augusti 2021. Det är en del av President Macrons löfte om ”la réconciliation”, det vill säga, försoningen, vilket även har lett till att vissa konstverk från några afrikanska länder har lämnats tillbaka till deras rätta ägare. Macron – för att ytterligare hedra denna exceptionella kvinna samt för att visa sin anti-rasistiska ställning – förevigar nu Joséphine Baker. Den 30 november 2021 kommer hennes namn att graveras i Panthéon – detta mausoleum där landets främsta män jämsides med fem kvinnor vilar. Men Josephine Baker blir den första svarta kvinnan.

Det är också ett starkt meddelande till extremistpartierna så här fem månader innan presidentvalet, enligt tidningen Le Télégramme (16 november 2021). Joséphine Baker hedrade Frankrike genom att marschera med Martin Luther King iförd den franska armédräkten med sina utmärkelser.

– I Frankrike är jag aldrig rädd. Där ses jag som en person och inte som en färg.

Hennes kamp mot ojämlikhet och rasism fortsätter således efter hennes bortgång.

The post Joséphine Baker hyllas i Paris first appeared on Opulens.

TANKEFRIHET. När man läser James Baldwins texter står det åtminstone klart att det inte är för de vitas skull som svartas hjärtan behöver hållas fria från hat och förtvivlan, utan just för de egna tankarnas frihets skull, skriver Anna Remmets.

En svart mans anteckningar av James Baldwin
Översättning Martin Rogberg
Modernista

James Baldwin föddes 1924 och växte upp under fattiga förhållanden i Harlem med sin mor, ett stort antal syskon och en mycket strängt religiös far. Trots att han som svart man i USA och dessutom homosexuell hade allt emot sig lyckades han ta sig därifrån och blev författare och aktivist. Han levde i många år i Paris och skrev romaner, essäer, dramatik och poesi. Hans texter om rasismen i USA anses idag vara bland de mest centrala. En svart mans anteckningar, först publicerad 1955, som nu ges ut i reviderad svensk översättning av Martin Rogberg på Modernista är en samling texter som rymmer såväl vass filmkritik som personliga essäer om uppväxten och livet i Paris, men alltid med en röd tråd som går ut på att dissekera vad det innebär att leva som svart människa i en djupt rasistisk värld.

The post Aktuell klassiker om svartas liv i USA first appeared on Opulens.

STRIDSSKRIFT. James Baldwin har skapat en stridsskrift, en brinnande appell som inte väjer ett ögonblick för de svåra frågorna, skriver Carolina Thelin, som läst Nästa gång elden vilken nu finns i en moderniserad och reviderad översättning till svenska.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Nästa gång elden av James Baldwin
Översättning: Olof Starkenberg,
moderniserad och reviderad av Henrik Sjöberg
Norstedts förlag

Den amerikanske författaren och medborgarrättskämpen James Baldwin (1924-1987) växte upp i Harlem, bodde omväxlande i New York, Istanbul och Paris, där han tillbringade en stor del av sitt vuxna liv. Vid sin död lämnade han efter sig det oavslutade manuskriptet Remember this House som utgör grunden till Raol Pecks dokumentär I Am Not Your Negro från 2016 där bland annat Baldwins vänskap med Martin Luther King och Malcolm X skildras. En annan dokumentär för den som vill veta lite mer om Baldwin och medborgarrättsrörelsen är Baldwin: the Price of the Ticket av Karen Thorsen (1989). Förra året kom spelfilmen If Beale street could talk som bygger på Baldwins roman med samma namn. Den utspelar sig i 70-talets Harlem och handlar om kärleken mellan två unga afrikanamerikaner i en tillvaro fylld av rasism och orättvisor.

Baldwin har med andra ord åter aktualiserats och nu finns alltså också denna nyutgivning av Nästa gång elden. Den kom ut 1963, väckte stor uppmärksamhet och översattes till svenska redan 1964. I årets reviderade översättning har Aleksander Motturi skrivit ett innehållsrikt förord.

Jag sitter i en Airbnb-lägenhet i Williamsburg och läser Nästa gång elden. Bara en bro och några tunnelbanestationer från Harlem. New York är så mycket av allt, det extremt dåliga och det ganska bra. När jag slår mig i slang med ett progressivt par i 35-årsåldern uttrycker de sin ilska över det politiska läget. Trots att paret verkar ha god ekonomi (jobbar med reklamfilm) har de inte råd att skaffa barn, säger de. Jag får veta att det kostar 2 000 dollar att åka ambulans, har du inga pengar får du ingen hjälp. Att USA är den råa kapitalismens förlovade land vet ju alla men jag blir ändå bestört. Överallt ligger det sopsäckar på trottoarerna och stan är sunkigare än vad jag trott. Men jag gillar den avslappnade attityden, folk är anspråkslösa och trevliga och det syns att stan är skapad av migranter. Min hemstad Malmö må skryta med sitt ”Har du sett Malmö, har du sett världen”, men här är det mångkulturellt på riktigt.

Ett världsstad byggd på de som valde att söka sig hit — och på de som tvingats hit med slavskeppen. Som blev någons ägodel, fråntagna sitt namn och tilldelade ett nytt, ofta till den kristna slavägarens eget. Att Nation of Islam fick sådan genomslagskraft berodde delvis på att de erbjöd en tro där den muslimske guden var svart och bytte ut de namn som ärvts av slaveriet till bokstaven X.

Nästa gång elden är uppdelad i två essäer, utformade som brev. I Mitt fånghus skälvde (med dedikationen: “Brev till min brorson på hundraårsdagen av slavarnas befrielse”), vill Baldwin inskärpa både stolthet och medvetande i den fjortonårige släktingen: “Det finns ingen anledning för dig att försöka bli som vita människor, och det finns ingen grund alls för deras oförskämda antagande att de måste acceptera dig. Det verkligt otäcka, gamle vän, är att du måste acceptera dem”.

Den andra essän, Nedanför korset, är berättelsen om hur Baldwin själv som fjortonåring undviker sitt öde att hamna i gathörnet med en spritflaska och hur han räddar sin skälvande tonårssjäl genom att gå in i kyrkan. Här gör han karriär som ungdomspredikant men snart kommer tvivlet över honom och han lämnar både tron och kyrkan. Istället blir han en av landets mest inflytelserika intellektuella som kritiserar både kyrkan, rasismen och det ekonomiska systemet. Han är även kritisk till den separatism Nation of Islam och dess dåvarande ledare Elijah Muhammad förespråkar. Nej, för att skapa en jämställd värld på riktigt måste kärleken till vår nästa vara fundamentet, annars är vi alla förlorade.

2016 kom den amerikanske journalisten Ta-Nehisis essäbok Mellan världen och mig ut på svenska, uppenbart inspirerad av Nästa gång elden. Också den är skriven som ett brev, här till författarens femtonårige son, och handlar om att vara svart i ett samhälle, byggt av svarta människors kroppar.

Baldwin har skapat en stridsskrift, en brinnande appell som inte väjer ett ögonblick för de svåra frågorna. När han “vänder” på begreppen — avböjer att bli accepterad av de vita och istället uppmanar svarta att acceptera de vita — gör han det för att slippa hundratals år av förnedring. Det är enda möjligheten till integritet. “Say it loud — I´m black and I´m proud” sjöng James Brown några år senare, och det kan vi bland annat tacka Baldwin för.

The post Stridsskrift i moderniserad språkdräkt first appeared on Opulens.

TILL MINNE. I dag är det femtio år sedan skotten i Memphis. Hans Strömhäll tecknar ett porträtt av Martin Luther King och funderar kring hans arv. 

Ett av mina tidigaste minnen är när man berättar på radion att Martin Luther King blivit mördad. Sorgen i min mammas röst när hon utbrister: ”Åh, han som fick pris!” (Hon måste ha menat Nobels fredspris 1964.) Jag förstod omedelbart att något allvarligt hade hänt. Chocken, förstämningen efter mordet på en av världens mest kända förkämpar för social rättvisa delade hon med många. I dag är det femtio år sedan.

Kanske kommer King att vara mest hågkommen för sitt tal i Washington i augusti 1963, där han drömmer om att hans barn en dag ska bedömas inte utifrån sin hudfärg utan utifrån sin personlighet, not … by the color of their skin, but by the content of their character. (Notera den vackra allitterationen.) Men han formulerade också många andra tankar, som i dag känns påfallande moderna, ja där han kanske fortfarande är före sin tid.

Julafton 1967, några månader innan han mördades, höll Martin Luther King ett tal i sin kyrka, Ebenezer Baptist Church, i Atlanta. Talets tema var fred, ett då högaktuellt tema med tanke på det pågående kriget i Vietnam. Men i sitt tal kom King också in på vad som krävs för en varaktig fred: insikten om att vi alla människor är ”ohjälpligt fångna i ett nät av ömsesidigt beroende. […]. Det som påverkar en direkt, påverkar alla indirekt. Vi är skapade för att leva tillsammans eftersom all verklighet hänger ihop.”

För att göra detta ömsesidiga beroende konkret ber han åhörarna att tänka på maten de äter. Var kommer den ifrån? Hur många människors arbetsinsats har krävts för att morgonens te och rostade bröd ska hamna på köksbordet? Ja, vi kan göra tankeexperimentet själva. Bara för morgonkaffet krävs människor som har sått, skördat, malt, paketerat, transporterat, bakat, packat upp, sålt. Några har tillverkat de redskap, maskiner och fordon som använts. Några har klätt och fött dem som varit delaktiga och så vidare i oändlighet. Vi är beroende av varandra, behöver varandra. Att skada, utnyttja eller exploatera andra människor innebär att vi skadar den helhet som vi själva är en del av.

De växter som under miljontals år omvandlades till olja och stenkol eldas nu upp på några sekler. I dag ser vi resultatet i form av smältande poler och stigande havsnivåer. Brasiliens regnskog huggs ner och kan räknas hem som ekonomisk vinst, samtidigt som den är en grundbult i det globala ekosystem som vi själva är beroende av för vår överlevnad. ”Vi måste lära oss”, säger King i sitt tal, ”att leva tillsammans som bröder, annars går vi alla under som dårar”. I dag vet vi att det också gäller vår relation till naturen.

Det är omöjligt att tänka 50-årsdagen av mordet på Martin Luther King utan att fundera på vad han skulle tänkt om han levat i dag. Vad skulle han ha sagt om invasionen av Irak, om flyktingdöden på Medelhavet, om att oskyldiga svarta män skjuts ihjäl på gatan av polisen, om att USA:s tre rikaste personer, Bill Gates, Jeff Bezos och Warren Buffet, enligt The Guardian har mer pengar än den fattigaste hälften av befolkningen tillsammans?

Han skulle antagligen ha rasat mot den president som hämtade sin närmaste rådgivare från den öppet rasistiska extremhögern. Han skulle förmodligen ha glatt sig åt att USA fått sin förste svarte president, men nog också känt besvikelse över att så mycket av hans dröm fortfarande finns kvar att förverkliga.

Jag tänker på det gamla talesättet att man kan döda en människa, men inte hennes idéer. Den tredje måndagen i januari varje år firas Martin Luther King Day här i USA. Men var finns hans idéer i dag? Kanske i de landsomfattande protesterna efter skolskjutningen i Parkland i Florida i februari. Det är hur som helst lätt att känna sig liten vid sidan av Martin Luther King, sin tids moraliska samvete, en fantastisk talare som reste jorden runt, ordnade medborgarmarscher och protesterade mot orättvisor med risk för eget liv.

Men om det är något hans exempel visar oss, så är det att vi måste kämpa mot uppgivenheten, eller kanske belåtenheten, hos oss själva. Om vi bara orkar visa lite empati och civilkurage, kan det göra stor skillnad. Eller med ord som tillskrivits King: ”Den största tragedin är inte de ondas förtryck och grymhet, utan de godas tystnad.”

The post Mannen som hade en dröm first appeared on Opulens.

MINNEN. “Och Robert Caro påminner om att Lyndon B. Johnson var den ledande kraften bakom National Endowment for the Arts och National Endowment for the Humanities som konservativt reaktionära krafter nu gör sitt bästa att demontera”, skriver Ivo Holmqvist.

Under tio veckor, med start på Martin Luther King Day den 15 januari, kommer man på olika håll i New York att blicka tillbaka på 1960-talet och jämföra årtiondet med dagens politiska och kulturella klimat. På Carnegie Hall som är navet för aktiviteterna har man premiär på två nyskrivna pjäser.

Den ena tar sin utgångspunkt i Kings tal ”I have a dream”, den andra i journalistens Studs Terkels reportage, han som var en mästare i att samtala med vanligt folk. Just Carnegie Hall har en särskilt stolt 60-talstradition att falla tillbaka på. Där uppträdde bland många andra Bob Dylan och den vasse satirikern Lenny Bruce 1961 och Beatles 1964, med två konserter på en dag (samma år kom de till Foresta på Lidingö).

Den ryske pianisten Sjatoslav Richter spelade där 1960, och Leontyne Price sjöng där fem år senare, och så vidare. En av dem som kom på idén till festivalen är Robert Caro som förutom att ha egna minnen från årtiondet är väl inläst på det. Efter många års forskning och skrivande, på en gammal elektrisk Smith-Corona, börjar han komma till vägs ände för sin majestätiska monografi om Lyndon B. Johnson. Han håller på med det femte och avslutande bandet nu. I New York Times den 12 januari återger Jennifer Schuessler ett samtal hon haft med honom, både om vad som kommer att stå i det (där avslöjar han inte mycket) och om hans syn på sextiotalets aktualitet:

”So much of what is under assault right now – women´s rights, gay rights, voting rights, Medicare and Medicaid, a more open immigration policy – got started or reached a new intensity in the 1960s…. This (det vill säga just nu, 2018) is an era where there is so much thought that government is bad. I´m writing about a time when people thought government was a force for good.”

På New York Public Library, bakom stenlejonen i korsningen av 42a gatan och femte avenyn, ställer man ut Jack Kerouacs och Allen Ginsbergs manuskript, Timothy Learys anteckningar om LSD, och olika dokument om de svarta pantrarna. En av dem, den briljant vältaliga och arga Angela Davis kom senare att bli professor på UCSC i Santa Cruz. Andra gick det sämre för, som Malcolm X som liksom Martin Luther King, presidenten John F. Kennedy och hans bror inrikesministern Robert Kennedy mördades under 1960-talet. Några månader innan han sköts ihjäl i Harlem var jag med om en lunch med honom på Dartmouth College, men det är en annan historia.

Och Robert Caro påminner om att Lyndon B. Johnson var den ledande kraften bakom National Endowment for the Arts och National Endowment for the Humanities som konservativt reaktionära krafter nu gör sitt bästa att demontera. Om USA hade låtit bli att dras in i det kolonialkrig som fransmännen lämnade efter sig i Vietnam hade mycket varit annorlunda, bland annat hade Johnsons eftermäle sett helt annorlunda ut. Då hade man kommit ihåg honom för de många sociala reformer han lyckades genomföra, ofta trots hårt motstånd från republikanerna, de som nu vädrar morgonluft.

Jennifer Schuessler tar avslutningsvis upp hur Jacqueline och John F. Kennedy bjöd in cellisten Pablo Casals till Vita Huset, liksom den åldrade poeten Robert Frost, han som hade läst en dikt vid installationen och haft svårt att hålla fast manuskriptet i den kyliga snålblåsten, och hur Nixon slukade filmer i Vita Huset. Vilka ledande kulturpersonligheter som bjudits in till Vita Huset under det gångna året avstår hon visligen från att försöka lista. Men vilka kulturella preferenser hade Lyndon B. och Lady Bird Johnson? Svaret får den frågan vi vänta på ännu en tid: ”I’m going to ask you to give me a pass on that. I haven’t written that chapter yet!”

The post Antecknat i Amerika: 1960-talet first appeared on Opulens.