MARKNADSSKOLAN. “Det sorgliga är inte främst att vi skattebetalare får plocka upp notan medan marknaden garvar hela vägen till banken. Värst är sveket mot barnen”, skriver Lars Thulin.

Avarterna med det svenska systemet med friskolor uppdagas gång på gång. Upprörande är det som för en tid sedan berättats i Aftonbladet i frågan. Senast om Cybergymnasiet, ägd av en av de största skolkoncernerna, Academedia.  På denna skola ges i viss utsträckning betyg för att göra elever och föräldrar glada. Och för att skolan ska bli attraktiv eftersom eleverna ju har så fina betyg. Betygen ändras till bättre av några som kallas spöklärare, ibland mitt i sommaren, men som inte undertecknar med sitt namn.

Parallellt berättas ofta om missförhållande i religiösa friskolor. Inte bara att de drivs på ett sätt som inte är förenligt med läroplanen utan även att en del av de kommunala bidragen försvinner utomlands och går till helt andra saker än undervisning.

Politikerna i Tidölaget har föreslagit en skärpning av reglerna som är en kosmetisk förändring: vinst får inte tas ut första åren. De rika skolägarna kan acceptera detta. De har råd att vänta.

De grundläggande problemen är flera. De som politiker inte vågar peta på av enbart ideologiska skäl och de som mesiga och impotenta myndigheter inte rår på.

I en verksamhet som följer marknadsekonomin kan ett företag göra två saker för att öka sin lönsamhet – öka intäkter eller minska utgifter. Eller båda sakerna. I nuvarande skolsystem går intäkterna inte att öka. Skattepengarna är bestämda till en viss summa per elev.

Återstår att minska utgifterna. Det görs genom lägre lärartäthet, billigare lärare – de som inte har examen – och genom att välja elever som är billiga, de som inte har problem. Då skapas det överskott som måste skickas till aktieägarna. Det är exakt samma pengar som du och jag betalt via skattsedeln. I tron att de går till barnens utbildning.

Den som har läst ett par veckor av utbildningen till ekonom fattar det.

Vi ska inte anklaga företagarna för detta. De följer de grundläggande lagarna för näringslivet, de som är utmärkta på många andra håll. I skolan funkar inte dessa lagar så att resurser fördelas på bästa sätt, som fallet är då marknaden fungerar som den ska.

Den som har läst ett par veckor av utbildningen till ekonom fattar det. De svenska politiker som godkände de nuvarande reglerna för friskolor gick inte på dessa kurser. De gjorde dock politikerna i alla länder i resten av världen. För Sverige är det enda land i världen där skattepengar avsedda för den allmänna skolan skänks bort till privata företag. Så dum är man ingen annanstans.

Om det gick att bevisa att systemet var överlägset kommunala skolan kunde modellen diskuteras. Men så är det inte. Alla avslöjanden om missförhållanden talar sitt tydliga språk. Friskolornas starka och välavlönade lobby menar att det bara rör sig om enskilda fall. Fast det finns egentligen inte någon helhet. Varje helhet består av många enskilda fall. Och de missförhållande som uppdagas består inte av enskildas fel utan av ett systemfel.

Våra folkvalda har till sist insett att de blivit lurade och förnedrade av de stora företag som tog över många av skolorna. För även de utan ekonomiutbildning fattar att bolagen inte brinner för att lära sjuårige Fabian i Ytterhogdal alfabetet. De struntar i Fabian. De brinner för att ta hans pengar.

Misstag kan alla göra. Alla kan bli bedragna av marknadsförare med vackra diagram och feta checkkonton. Men istället för att erkänna det har politikerna begått det stora sveket. Att låta den blinda och naiva tron på marknadens välsignelse bli viktigare än resultatet av dess verksamhet.  För den som erkänner att skolsystemet inte funkar är väl kommunist?

Man blundar och fortsätter låta sig luras. Precis som strutsen som sticker huvudet i sanden. Och marknadsekonomin är smart, mycket smartare än de flesta politiker. Det är ingen händelse att avdankade borgerliga politiker har tagit plats i de styrelser och organisationer som styr friskolorna. Dessa personer vet hur beslutsfattande går till, vet vilka som bestämmer och hur de ska påverkas.

Det sorgliga är inte främst att vi skattebetalare får plocka upp notan medan marknaden garvar hela vägen till banken. Värst är sveket mot barnen, de som ska ta över vårt samhälle, de som ska klara de utmaningar vårt klot står inför. Inte minst ska de dra ihop pensionerna för alla dem som infört det skolsystem som resten av världen tackat nej till. De som går i kommunala skolor får det sämre. För deras skolor får i större utsträckning ta hand om de elever som har problem och kostar pengar. Det påverkar utbildningens kvalitet.

Det drabbar även friskolorna. Där får eleverna sämre utbildning eftersom de pengar samhället ger dem inte når fram fullt ut. Utan blir vinster till aktieägare. Elever får felaktiga betyg som gör att de tror att de klarar de utmaningar som högre utbildningar och yrkeslivet ställer på dem. Men inte gör det. Då får högskolor och yrkesliv problem. Det struntar politikerna i. De upprepar mantrat ”kommunala skolor är minsann ännu sämre. Så det så.”

Vinnare är de på väg till banken. Sverige är ett godtroget, naivt och lättlurat land. Som tror det är speciellt. Lite bättre andra. Så är det inte, det bevisas gång på gång.

The post Friskolor sviker så många first appeared on Opulens.

DEBATTBOK. “Sammantaget en omistlig, oerhört värdefull dokumentation. Ett vittnesmål som inte rätt och slätt kan avvisas.” Det skriver Lasse Ekstrand om Grundskola på grund II, en antologi av Knut Lindelöf om den svenska grundskolans förändring till segregerad marknadsskola.

Grundskola på grund II av Knut Lindelöf
Books on Demand

Under trettiofem år var Knut Lindelöf verksam inom den svenska grundskolan och därmed ett ögonvittne till händelseutvecklingen. Några år tjänstgörande som tillförordnad rektor innan han köptes ut. Alltför kritisk och högljudd för att han skulle kunna vara kvar. Utköpt – men inte tystad. Tvärtom en mycket flitig debattör, tillika välargumenterande.

I den mycket digra samlingen texter (boken rymmer en bra bit över 600 sidor), tidigare publicerade i FiB/Kulturfront men även i Upsala Nya Tidning, på hans blogg och i en tidigare bok, som sträcker sig över tjugotvå år upprepar han ihärdigt och oförtröttligt sin skarpa kritik av förfallet inom grundskolan. Och av socialdemokratins svek. Den socialdemokrati som han både hoppats på och förtvivlats över. Vänt sig en smula blåögt direkt till, vädjande om förnuft och sans. Bortkastad möda och energi.

Det krävs ju en drivande politisk kraft. Skolan är förstås inte bara lärarnas, elevernas (och föräldrarnas) interna problem. Tilläggas kan att en bildad borgerlighet med intresse av en högkvalitativ skola inte längre finns.

Flera gånger under årens lopp kommenterar Knut Lindelöf, inte så lite uppgivet och desillusionerat, att han skall sluta skriva om skolan. Han nästan lovar sig själv det men kan inte. Vi börjar om, vi ger oss inte som Lars Gustafsson uppfordrande skrev. Och Lindelöf kan inte släppa skolan, något av ett livsverk. Han är den siste entusiasten, nära att jag kallade honom. Halsstarrig kanske någon skulle säga. En envist ropande röst i öknen.

Bakom hans kritik av den dystra utvecklingen inom grundskolan, från dess start 1962 fram till idag, finns hans stolta ideal om hur det borde och kunde vara. Försvaret av hur grundskolan en gång byggdes upp, dess ideologiska fundament. Tråden kan dras ända tillbaka till 1842. En likvärdig skola för alla, kunskapsfömedlande och syftande till utjämnandet av sociala skillnader. En eleverna bemyndigande skola för ett demokratiskt samhälle.

Fortlöpande bröts den goda grundskolan ned. Skolan kommunaliserades med Göran Persson som anförare. Det ”fria skolvalet” infördes, bara för medelklassen att ta för sig medan ”underprivilegierade grupper” blev förlorarna. Det skulle målstyras enligt New Public Management. Inte sättas betyg. Privatiseras genom tillåtandet av friskolor med vinstjagande riskkapitalister. Lärarkåren detroniseras, dess auktoritet undergrävas.

Uppräkningen kan så här i efterhand fylla en med förtvivlan. Och samtidigt undra: var fanns motståndet, alla insiktsfulla som borde protesterat?

Den goda grundskolan förvandlades till en segregerande institution, förstärkande klassamhället. Något helt annat än det ideal Lindelöf med hetta och engagemang försvarar och förfäktar. När vi via sensationslystna medier hör om dagens grundskola är det signaler om bråk och stök och bristande disciplin. Fysiska angrepp på lärare som ingen rektor försvarar. Inte ens dödsskjutningar har salar och korridorer förskonats från.

Inte handlar det om att kunskap skall förmedlas och anammas av eleverna. Det är som om skolan helt spårat ur. Vem är den att vrida den rätt igen? Från politiskt håll inget att vänta förutom plattityder och floskler. Jag läser Lindelöf som att han kastat in handduken.

Lindelöf skriver in sig i en tradition av skolkritiker med namnkunniga som Nils Christie (med den perspektivomkastande boken ”Om skolan inte fanns”), Ivan Illch (förespråkande ”deschooling society”), Gunnar Adler-Karlsson (bilden av skolan som ”parkeringsplats”, förvarande ungdomarna) och Dr Gormander (försvarare av den traditionella kunskapsskolan), pseudonym för Gunnar Ohrlander.

Lindelöf engagerade sig i 80-talet i den visselblåsande Kunskapsrörelsen, som ifrågasatte flumpedagogik och förflackning. Men det stora flertalet inom lärarkåren har tigit och anpassat sig. Splittrade genom individuell lönesättning, förstelärarepåfund och andra dumheter. Skrået, kollektivet, är sönderslaget och utan samlad motståndskraft.

Jag ser paralleller till utvecklingen inom högskolan som jag är förtrogen med efter ett långt yrkesliv inom denna. Frestande bli det som nedsättande rubriceras ”konspirationsteoretiker”. Istället för fostrandet av kritiskt tänkande medborgare med ordentligt på fötterna fördummande undersåtesproduktion. Bakom floskler som ”värdegrund” och ”allas lika värde”.

Kanske kunde Lindelöf ha sovrat. Det sker upprepningar vilket är förstås ofrånkomligt i en samling texter som denna. Läsarens tålamod prövas när man läser dem i ett enda svep. Men sammantaget en omistlig, oerhört värdefull dokumentation. Ett vittnesmål som inte rätt och slätt kan avvisas.

Ett stigande vemod växer hos läsaren över att de samhällsengagerade och kunniga fyrtiotalisterna, dit Lindelöf med sitt brandtal hör, är en generation under uttågande.

The post Den likvärdiga grundskolans förvandling first appeared on Opulens.

POPULISM. “Frågan är om det verkligen handlar om en ärlig yrvakenhet eller om vi bara bevittnar den gamla vanliga opportunismen och kappvändandet.” Erik Cardelús menar att kritiken mot marknadsskolan inte  alls är ny.

Någonstans i höstmörkret flammade det till. Exakt hur och varför är fortfarande oklart (det lämnar vi åt historikerna), men hastigt och lustigt var frågan i bjärt och brusande medialt fokus. Frågan som blossade kring vad vinstintressen har gjort med den svenska skolan. Eller snarare vad den svenska marknadsskolan har gjort med de svenska skolbarnen och våra skattemedel.

Allt detta trixande och fixande med kostnader och besparingar som gjorts på skolbibliotek, läromedel, skolhälsovård, lärartäthet och idrottshallar, glädjebetyg och fluffigt snack om pedagogik i framkant. Allt detta för att kunna skära kostnader och dela ut vinster till aktieägare och ledningspersoner. Skattepengar, vilket borde ha fått både vänster och – inte minst – den kamerala högern att hoppa till. Alla dessa upplägg och manövrar för att få fylla klassrummen med marknadsskolans guld – de högpresterande och självgående eleverna. Eleverna som ger en fet skolpeng, höga resultat och ett lättarbetat klassrum, utan att ställa till med något som kan bli kostnadsdrivande och kundfrånstötande. Eleverna som är skötsamma, inte har det kämpigt hemma, en massa diagnoser eller är allmänt lågpresterande och stökiga. Elever vars upplysta medelklassföräldrar ställt sina barn i ”rätt” skolkö redan vid födelsen, allt i ny verklighet där skolkvalitet beror på smarta val mer än något annat.

Det handlar om vår internationellt unika skolmodell, som varken våra nordiska grannar eller något annat land har velat ha, nu när Chile hoppat av skolmarknadståget. Marknadsskolan som svenska skolpolitiker – mestadels i det borgerliga blocket – har kramat och klängt sig runt, i alla väder och mot allt tänkbart bättre vetande. Ingen forskning, ingen folklig kritik och inga starka argument har bitit på fortlevnaden för denna modell.

För undersökningar visar att över 80 procent av svenska folket ogillar att man släpper in ohejdade vinstintressen i skolan, men våra politiker har blockerat en ändring av sakernas tillstånd. Några av dessa politiker – speciellt från vågmästarpartierna i frågan, Miljöpartiet och Socialdemokraterna – har av någon anledning fått fina konsultuppdrag inom stora och framgångsrika skolkoncerner. Fina jobb och fina arvoden, när de lämnat politiken.

På rak arm kan jag räkna upp halvdussin egna publicerade artiklar .

Men nu händer något. Senast är det tidningen Fokus (10/12-20) som pryder sitt omslag med en liten gullig skolflicka och rubriken ”Lönsam liten vän, striden om skolpengen hårdnar”. Och inte kan Fokus beskyllas för att ensidigt gå vänsterns eller skolmarknadsmotståndarnas ärenden. Likafullt skrivs det:  ”För vad ingen verkar ha tänkt på, eller i alla fall inte sett som bekymmersamt, var att möjligheten till vinstuttag skulle förvandla skolväsendet till något det inte bör vara, nämligen en marknad där den enskilda skolan är utbytbar och leverantör och eleven en krävande och ombytlig kund.”

Ingen? Stod det verkligen – ingen? En monumental överdrift, för på rak arm kan jag räkna upp halvdussin egna publicerade artiklar och dubbelt så många texter skrivna av kollegor som pekar på detta problem, men ändå. För ”ingen” kan vara ett diffust begrepp och en oklar person, minns bara Odysseus som presenterade sig för cyklopen som ”Ingen” och sedan eftersöktes som ”Ingen” under sin flykt från den arge jätten.

Sent ska syndaren vakna. Sent ska flamman tändas i decembermörkret. Sent ska vinden börja blåsa åt ett annat håll. Även på Dagens Nyheter, som länge satt och skumpade på skolmarknadståget, håller något på att hända. Inte minst i kulturdelen, där Maria Schottenius (9/12-20) skriver en artikel med titeln ”Sätt stopp för skolkoncernerna som lurar av oss skolpengar”. Texten inleds med att nämna att det snedvridna svenska skolexperimentet är unikt i världen, en öppningsmening som för tankarna till skoldebattören och skolforskarens Per Kornhalls bok med likartad titel –  Barnexperimentet.

Det är bara det att denna bok snart har ett decennium på nacken, ett årtionde då det hummats och hymlats kring marknadsskolan som om den inte redan fanns i många kretsar. Även Svenska Dagbladet ger sig in i kören (9/12-20), nu med frasen att marknadskolan har ”ersatt flumskolan som barnens fiende nummer ett”. Här nämns att ”en OECD-rapport är kritisk till den svenska friskolereformen som genomfördes av regeringen Bildt i början av 90-talet”. Nästan som om ingenting har hänt tar SvD upp detta höstlöv från marken. Som om vi levt i en skolpolitisk törnrosasömn och nu vaknat med en värld full av tynande ekon och frasande gulnande blad.

Kanske kan vi nu tala om en perfekt storm, för anknyta till Malin Ideland. Allra tydligast har kritiken mot marknadsskolan uttryckts av läraren och skoldebattören Filippa Mannerhiem i Expressen, då under rubriken ”Svensk skola är en skam – ni politiker har svikit”. Även Karin Pettersson på Aftonbladet tillhör toppkandidaterna bland dem som, både nu och då, har riktat sin udd mot marknadsskolan och länkat den till förehavandena i en bananrepublik. Retoriskt ställde hon frågan: ”Fråga nu dig själv följande: vad skulle du tänka om ett land där det var fritt fram för riskkapitalister att starta skolor och plocka ut mångmiljonvinster helt utan begränsningar? Och där sedan ledande tjänstemän och politiker köptes över till dessa företag för att säkra framtidens vinster?” Själv skrev jag artikeln Morötterna på Cayman Island för snart tio år sedan, en text där en liknande beskrivning framträder.

Så vad är egentligen nytt i denna kanonad mot den marknadsskola som vi haft i Sverige sedan 90-talet? Är det ett halleluja jag äntligen kan se? Blind blir seende. För frågan är om det verkligen handlar om en ärlig yrvakenhet eller om vi bara bevittnar den gamla vanliga opportunismen och kappvändandet. Att man bidar sin tid. Att man väntar tills flocken är med en. Att man kliver fram när det lönar sig som bäst och risken är som minst.

The post Sent ska syndaren vakna first appeared on Opulens.