BELÄGG. EU-parlamentet arbetar med att definiera begreppet “miljösmart produkt” för att göra det enklare att reglera företagens marknadsföring. 

Altinget rapporterar att EU-kommissionen just lagt fram ett förslag beträffande vad som ska klassas som en grön produkt. Lagstiftarna håller på att utarbeta marknadsföringsregler som ska försvåra för företag att ägna sig åt så kallad greenwashing, på svenska grönmålning, eller gröntvättning. Det företag som gröntvättar försöker genom reklamkampanjer, att framstå som miljövänligt och framhålla enskilda miljövänliga insatser. De kan framhäva någon liten miljöåtgärd som i det stora hela kan vara obetydlig jämfört med de miljöstörningar företaget orsakar.

Förordningen kommer att säkerställa transparens och högre krav på befintliga miljömärken så att deras krav faktiskt matchar vad de hävdar. Lagstiftningen ingår i ett stort nätverk av regler för att anpassa marknadsregleringar till miljö- och klimatmål, vilket ska stärka konsumentskyddet och skapa rättvisare regler för producenterna.

The post Nu ska EU sätta stopp för greenwashing first appeared on Opulens.

MEDIEKRITIK. För att marknadsekonomin ska fungera krävs marknadsföring. Kunden måste veta vilka alternativ som finns. Det menar Pär Axelsson i en replik till Erik Cardelús reklamkritiska krönika i tisdags. Cardelús svarar direkt här under.

I en välskriven krönika i Opulens sågar Erik Cardelús helt reklamen. Hans tes är att den målar upp orealistiska världar, gör människor olyckliga och därför är livsfarlig. Hårda ord.

Der är omöjligt att säga att han har helt fel. Att hitta reklam som kan kallas bondfångeri är lättare än lätt. En viktig del i hans kritik är att dagens digitala marknadsföring är ännu farligare än den traditionella. Detta eftersom denna var tydlig och hade en identifierbar avsändare: ”Volvos Värde Varar”, ”Ta’t lugnt – ta en Toy”. Men marknadsföring via Facebook och Google, går ut på att vi inte ska förstå att vi tar del av reklam – än mindre ska vi kunna identifiera den som står bakom.

Men vad Cardelús artikel undviker, precis som i många liknande betraktelser, är frågan som i sämre amerikansk film kärnfullt skulle uttryckas som: “What’s the f-cking alternative?”

Jo, en värld utan reklam. Jag reste å yrkets vägnar en del i Sovjet och Östeuropa på 70-talet. Där fanns den världen. Det var också en värld där det fanns en typ av tandkräm, en sorts herrhatt, två typer av personbilar. Och framförallt – en typ av marknadsförd åsikt.

Marknadsekonomin har många fel och brister och är lätt att kritisera. Ett annat problem är att den i princip saknar konkurrens. Andra ekonomiska system som prövats i vår tid har misslyckats ganska snabbt. Eftersom de än i mindre grad än marknadsekonomin gett ett bättre samhälle och lyckliga människor.

När marknadsekonomi fungerar som den ska, vilket den sällan gör fullt ut, plockar den fram de produkter folk vill ha till de priser vi tycker är rimliga. För att den ska fungera krävs marknadsföring/reklam. Kunden måste veta vilka alternativ som finns. Genom att via reklam erbjuda marknaden en produkt eller tjänst, får producenten veta om den håller måttet – det vill säga om tillräckligt många vill köpa den. Därmed lokaliseras resurserna riktigt.

Enkelt uttryckt – reklam är blodomloppet i marknadsekonomin. Stryps den dör ekonomin.

Utan marknadsföring hade Bill Gates haft monopol på våra datorprylar. Apples styrka var och är en genialisk marknadsföring. Vi hade haft monopol på bryggerimarknaden. För det var Leon Nordins lysande kampanjer som fick då nästan konkursmässiga Spendrups att utmana halvstatliga Pripps och erbjuda alternativ folk längtade efter. Listan på liknande exempel kan göras hur lång som helst.

Hur skulle Erik Cardelús kunna hitta böckerna, musiken och filmerna han ville se i en värld utan reklam? Hur hade han funnit den bostad han vill ha?

I Tyskland ställdes de olika typerna av ekonomi mot varandra på ett tydligt sätt. I slutet av 50-talet byggde Öst en bil som hette Trabant. Den skulle konkurrera med Västs Volkswagen. I början var priset ungefär det samma och de var båda enkla till konstruktionen.

Tiden gick och Trabanten blev en succé, väntetiden för en bil var upp till 15 år. Den saknade konkurrens och utvecklades mycket litet. Det behövdes inte. Tvåtaktsmotor och plastkaross sålde finfint. År efter år.

När muren föll 1989 var Västs Volkswagen en tekniskt och prestandamässigt helt överlägsen bil. Den enkla modellen Polo var dessutom betydligt billigare än Trabanten. Tillverkningen av den östtyska bilen upphörde omedelbart. Marknaden, förmedlad via reklam som gjorde att folk kunde välja, hade tvingat fram en bättre och billigare produkt.

Visst kan vi ta bort all reklam. Men det kommer innebära att vi får göra oss av med en massa annat också. Vi kommer går in i en annan värld. Kan vi göra så mycket reklam för denna reklamfria värld att allmänheten vill köpa den?

Svar direkt:

Lika svårt som Pär Axelsson finner det att invända mot huvudsaker i min krönika, bland annat med frasen “Det är omöjligt att säga att han har helt fel.”, lika svårt tycker jag det är motsäga hans tes. Jag är tacksam att han reagerat på ett så välskrivet sätt.

Just nu är marknadsekonomi det bästa sämsta alternativet vi har.

Varken jag eller någon jag umgås med har någon alls längtan tillbaka till ett system som vi visserligen inte har upplevt, men som vi på goda grunder förstår var långt värre än dagens rådande alternativ. Östkommunismen förgjorde sig själv. Det var ett – på många sätt – ruttet system. Dagens system är otvivelaktligt bättre, men likväl som allt annat i ett öppet och demokratiskt samhälle möjligt att debattera och utveckla.

Om mina ord var hårda eller inte, lämnar jag till varje enskild läsare att avgöra. Personligen uppskattar jag att läsa krönikor som länkar till fakta, egna tankar och andras röster, men som samtidigt tar ut tydliga och tänkvärda positioner.

Min position är att mycket av dagens reklam är skadlig och fördummande, en åsikt som är föga unik.

Samtidigt finns reklamen där som en självklar del av vår marknadsekonomi. Så vi får ta det onda med det goda, men vara öppna för utveckling. Just därför uppmuntrar och uppmanar jag till kritiskt tänkande, vad gäller reklam och mycket annat ofullständigt som vi lever med.

The post Reklam är blodomloppet i marknadsekonomin first appeared on Opulens.

Hejsan! Jag tycker det är intressant med marknadsföring och undrar om det finns någon mall eller psykologisk aspekt angående hur man ger företag namn? Jag tycker det spretar något oerhört. / En undrande Marcus

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Hej själv! Ja, det går nog att tala om en form av mall eller mönster och kanske finns det ibland ett visst mått av psykologi med i bilden. Dock är det inte alltid så.

När jag själv högst ovetenskapligt tänker efter verkar det vara som att ju mer handgripligt konkret företagets bransch är ju enklare blir oftast namnvalet.

Ta till exempel Mickes bilservice och jämför med Stockholmsbaserade Fishtank. Det ena fattar vi ganska enkelt men vad gör Fishtank? Företaget har bland annat haft för avsikt att ge ut ett slags coffetable-version av Gamla testamentet med foton tagna av kända fotografer. Bland annat med supermodellerna Marcus Schenkenberg och Claudia Schiffer som Adam och Eva.

När Fishtanks representant, iförd en rosa pikétröja, malde på i tv om varför företaget inte lyckades med projektet blev det verklig floskelbingo. Regeln bakom detta? Att ju mer ut-i-det-blå en företagsidé är ju flashigare blir språket runt företaget. Allt medan Micke på Mickes bilservice fortsätter byta bromsar och kolla spindelleden utan större åthävor.

I mer högstatusbetonade branscher kan vi också se att till exempel advokatbyråer ofta siktar på ett enkelt och gediget namn för att framstå som pålitliga och seriösa. Detta görs ofta genom att sätta ihop grundarnas efternamn.

Visst känns det pålitligt att låta Nyström & Jonsson sköta bouppteckningen? Det ger mer en bild av mörk kostym och jordkontakt än uppknäppt rosa skjorta och provisionslön á la Stureplan, så att säga.

The post Språklådan: Hur får företagen sina namn? first appeared on Opulens.

SPRÅKLÅDAN. Hej! Jag undrar var ordet Caloric i Caloric Punch kommer ifrån? Kan det vara för att få drycken att framstå som nyttig, det vill säga att det inte bara är alkohol utan att punschen också innehåller näring? Ett fult marknadsföringsknep? / Sven-Eric.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Hej! Det var ju i och för sig en bra teori men jag vågar hävda att du råkat på ett marknadsföringsknep som eskalerade på 1800-talet när all naturvetenskap och teknik gick framåt i hög fart. Knepet var att ta vilket buzzword som helst ur vetenskapen och koppla det till en produkt. Ett märke som försvann tidigt och är ett tydligt konkurrerande exempel var telefonpunsch.

Från modernare tid kan jag nämna exempel från det amerikanska 50-talet då det till exempel lanserades märken som Atomic peanutbutter, Atomic jelly och min egen ordvitsfavorit: dammsugaren Nucleaner.

Det här växlar såklart och ett positivt värdeladdat ord kan plötsligt försvinna snabbt bland varumärkena om det uppstår andra associationer. När kalla kriget var som kallast under åren 1961-1962 med Kubakrisen, Berlinmuren och en atomubåt som havererade, blev all användning av ”atomic” stendöd som reklamknep. Först nu efter millennieskiftet har det kommit tillbaka, signifikativt nog med en mer mörk, edgy närmast postapokalyptisk ton. Och nu handlar det inte om jordnötssmör utan om sprit och cigaretter. Till exempel Atomic Vodka med giftgrön etikett, som hämtad från tiden efter tredje världskriget.

När det gäller inte fullt så giftiga produkter som sprit och tobak så verkar det naturvetenskapliga ha fått ge vika för ord som har med andlighet och metafysik att göra. Numera ska ju nästan varenda mineralvattenprodukt eller iste-variant heta något i stil med Holistic eller Karma.

Men det är til syvende og sidst samma fenomen, nu som då. Det vill säga att ord som strikt semantiskt inte har ett dugg med produkten att göra väljs ändå på grund av den positiva värdeladdningen.

Alla artiklar av Jesper Nordström

The post Var kommer ordet Caloric i “Caloric Punch” ifrån? first appeared on Opulens.

EXISTENTIELLT. Att vara eller inte vara på Facebook, det är frågan många idag ställer sig. Cecilia Persson om varför hon nu raderar sitt konto.

Mark Zuckerberg förstod nog redan när Facebook grundades i februari 2004 att risken fanns att en person med mina grundvärderingar fjorton år senare skulle sitta och skriva en floskulös drapa om varför jag raderat mitt konto permanent. Dollarmiljardären Zuckerberg är IT-världens Hamlet. Att vara eller inte vara på Facebook har blivit en komplicerad existentiell och politisk fråga. När man tar del av den stora mängd forskarrapporter som pekar på negativa hälsoaspekter och sociala konsekvenser av Facebook, så kan man nästan att tro att redan Shakespeare på 1600-talet visste att jag upproriskt och med vånda och kval skulle dra lansen mot kungafamiljen Zuckerbergs Facebookrike:

Att vara eller icke vara, det är frågan:
Månn’ ädlare att lida och fördraga
Ett bittert ödes styng och pilar eller
Att ta till vapen mot ett hav av kval
Och göra slut på dem med ens. — Att dö —
Att sova — intet vidare — och veta,
// Det oupptäckta landet, varifrån
Man icke återvänder, skrämde viljan
Att hellre bära våra vanda plågor
Än fly till andra, dem vi icke känna?
Så gör oss samvet till pultroner alla
Så går beslutsamhetens friska hy
I eftertankens kranka blekhet över,
Och företag av märg och eftertryck
Vid denna tanke slinta ur sin bana
Och mista namnet handling.

Facebook har så stor informations- och kommunikationsmakt att Mark Zuckerberg grillas av amerikanska senaten och får förklara sig inför EU- parlamentet. När han i januari 2018 meddelade att de nya algoritmerna skulle göra det svårare än någonsin för företag att nå sina specifika målgrupper påverkades informations- och konsumtionssamhället på ett fundamentalt sätt. De kontroversiella och starkt ifrågasatta algoritmerna skulle nu prioritera innehållet i människors interaktion och våra privatliv skulle i ännu högre grad ställas ut till allmän beskådan. Det är direkt ruskigt hur Facebook kontrollerar och inskränker mediernas rapporterig, kartlägger våra konsumtionsvanor och styr de multinationella företagens marknadsföring. Det är ingen överdrift att säga att Facebooks nya alegoritmer är ett demokratiproblem.

Ovanpå detta forskarnas undersökningar om alarmerande hälsoeffekter och allvarliga känslomässiga följder: depression, avundsjuka, isolering, dåligt självförtroende, sömnproblem, relationsproblem och stress. De flesta vetenskapliga studier pekar alltså på att vi skulle må bättre av att skippa Facebook eller åtminstone minska antalet timmar vid dataskärmen, surfplattan och iphonen. Och likväl hänger vi där. Varför? I svaret på den frågan får jag göra en mer personlig betraktelse och analys.

Jag försörjer mig som författare och kulturskribent. På Facebook profileras mitt ”skrivansikte” som mer eller mindre framgångsrikt varumärke. Delningstrafiken på artiklar påverkas i hög grad av min personliga närvaro, och i perioder då jag inaktiverat mitt Facebookkonto sjunker antalet delningar markant. Det pekar på att det är mitt ”skrivansikte” som sätter fart på artikelspridningen, inte själva textinnehållet ─ något som kan göra en hårt arbetande och seriös skriftställare dyster till sinnes. Alla i mediebranschen är snuskigt medvetna om att olika uppdragsgivare har koll på populariteten i sociala medier. De små och medelstora bokförlagen är beroende av marknadsföring via Facebook, och förmodligen påverkas antalet sålda böcker av min egen ”försäljningsaktivitet”. Det är också så att olika kulturarrangörer söker kontakt via Facebook och många författarbesök och föreläsningar bokas via den kanalen.

Ja, det är bekymmersamt nog så att beslutet att lämna Facebook helt och hållet troligen kommer att leda till mindre pengarna i plånboken. Det mer egoboostande perspektivet är att snabba bekräftelsekickar försvinner och att jag förlorar mina femton minuter i rampljuset. Varför skriver jag? Vad är drivkraften bakom att stiga upp runt fyra i stort sett veckans alla dagar året om för att skriva mina böcker och texter? Skriver jag för att bli ett älskat, beundrat och populärt författare och mediaface ─ eller skriver jag för att det är livsnödvändigt för mig själv, för att det skapar mening i mitt liv?

Ja, de existentiella och politiska frågorna hopade sig i den ambivalenta processen från skavande tankar och gnagande känslor och det definitiva beslutet i mitten av maj att radera mitt Facebookkonto för evigt. Ville jag sitta och glo in i en dataskärm där en artificiell verklighet blir verkligare än verkligheten? Ville jag slösa bort mitt dyrbara liv och låta timmar som aldrig återkommer gå upp i rök? Ville jag få besked om att min livskamrat lämnat mig via en relationstatusuppdatering? Ville jag se hur fjäskiga röda hjärtan och gillanden utbyttes mellan personer i kultursvängen? Nej, nej och återigen nej. Vad var det då som fick mig att bita mig fast trots maktkritiken och vetskapen om hälsoeffekterna? Det är mycket enkelt att svara på: vännerna! Jag kommer uppriktigt att sakna de givande dialogerna, kunskapsutbytet, de förtroliga samtalen om livet och de personliga erfarenheterna när mitt liv har varit svårt ─ allt pepp och stöd. Egoboost är inte det som driver mig att skriva, men det är tungt och tomt att mista många fina och värdefulla Facebookvänner.

Alla artiklar av Cecilia Persson

The post Hej då Facebook! first appeared on Opulens.

VITTNESMÅL. En sopplunch i utbyte mot en workshop? Landets skribenter har tröttnat på att inte få skäligt betalt för sitt jobb, skriver Lisa Bjurwald, chefredaktör för Författarförbundets tidning Författaren och mediekolumnist i Opulens.

Det nya numret av Författaren har just släppts och landets skribenter skräder inte orden: de vill ha betalt för sina jobb, och de vill ha betalt på en anständig nivå, i enlighet med fackliga minimirekommendationer. Inte i form av små presenter, smörgåsar eller välgörenhetsdiplom. Ja, precis så illa ser det ut, om man lyssnar till de hundratals vittnesmål som strömmat in via Författarens arvodesenkät.

En annan slående sak som framkommit är den uppsjö av ursäkter som påstått kulturvurmande arrangörer (bibliotek, bokmässor, skolor, studieförbund …) håvar fram för att slippa betala enligt arvodesrekommendationerna eller över huvud taget. En författare har fått höra att hen borde vara “väldigt glad” för det underbetalda uppdraget, eftersom hen kommer från utlandet “och ingen känner dig här”.

Många andra (inklusive undertecknad) har till leda hört argumentet att vi borde arbeta gratis eller för småsummor för chansen att “göra pr för ditt författarskap”, “få en plattform”, “synas och höras” … Även om uppdraget innefattar att resa till andra sidan landet och hålla ett föredrag som planerats under flera arbetsdagar.

Något som förvånat åtminstone mig är att yrkesmänniskor med digra meritförteckningar ingalunda är förskonade. Även väletablerade och äldre författare utsätts för förnedrande behandling. En sopplunch i utbyte mot en workshop, kanske, eller en föreläsning inför kostymklädda företagare utan ett öre i ersättning?

Men nu tycks måttet vara rågat. Kanske måste vi författare vara extra tydliga på ett sätt som andra yrkesgrupper i samhället slipper. Kära bokförlag, bibliotek, litteraturfestivaler, kommunstyrelser med flera: Det hela är mycket enkelt. Köp inte saker om din plånbok är tom. Starta inte ett projekt om du inte kan betala dem som ska utföra arbetet. Författare, byggarbetare, fotografer eller tekniker är egalt. Alla ska vi ha betalt!

Alla artiklar av Lisa Bjurwald

The post Våra ord kostar first appeared on Opulens.

NY MEDIESTRATEGI. Facebook har ändrat sina algoritmer som styr flödet. Tanken är att minska synligheten för så kallade fake news men detta drabbar även seriösa medier. Opulens väljer nu därför att sluta publicera på plattformen.

– Vi märkte redan i höstas att det inte spelade någon roll att vi lade ned allt mer marknadsföring på Facebook, vi fick ändå inte ökad synlighet. Efter årsskiftet har det även blivit offentligt att Facebook satsar på ökad interaktion mellan privatpersoner för att på så vis minska spridandet av så kallade fake news, men det drabbar även den professionella journalistiken, säger Opulens chefredaktör Stefan Bergmark.

Opulens ser nu ingen poäng med att fortsätta publicera på sin Facebooksida, som i dag inte är en lika viktig plattform för kultur- och samhällsmagasinet som tidigare.

– Opulens är en liten tidning och vi kan givetvis inte på egen hand påverka Facebook. Vårt beslut är inte så mycket en protest, utan handlar snarare rent krasst om att vi måste använda våra pengar på ett klokare sätt än att kasta dem i sjön.

Opulens provar detta en tid för att sedan utvärdera. Sedan tidigare finns magasinet på Twitter och i dagarna startades också ett Instagramkonto. Men för dem som vill följa tidningens publiceringar är Dagens Opulens det bästa alternativet. Dagens Opulens kommer via mail fem morgnar i veckan, vanligtvis med fem artiklar, och det är gratis att prenumerera. Det går nu också att få aviseringar från Opulens.se om du klickar “Tillåt” när du får en förfrågan.

The post Opulens slutar publicera på Facebook first appeared on Opulens.

HEDONISM. “Asmik Grigorian i titelrollen uttrycker sig med sällsynt passionerad sångarglöd: något av det bästa man länge hört från denna scen. Sammantaget en klassisk men ändå modernistiskt destillerad Puccini-tolkning.” Björn Gustavsson skriver om folkopera.

Så kallade folkoperor, exempelvis Folkoperan i Stockholm och Volksoper i Wien, har i många år fungerat som spännande ”folkliga” alternativ till de mer etablerade operascenerna – vilka i sin tur blivit alltmer experimentella och därigenom numera ofta spelar på samma planhalva som de nydanande folkoperor som under tidigt 1900-tal uppstod runtom i Nordeuropa.

Sedan Mellika Melouani Melani år 2011 tog över som konstnärlig ledare för Folkoperan i Stockholm har en delvis ny, mer spektakulärt inriktad kurs tagits ut på Södermalms omtyckta operascen. Frånsett förra årets konstnärliga fullträff med Philip Glass Satyagraha har den konstnärliga nivån varierat.

La travaita häromåret gjordes med vågade sexscener: gruppsex, hbtq-perspektiv, bdsm-rekvisita… Visst återspeglades vår samtid, men frågan är vad ett klassiskt operaverk vinner på en så framhävd sexualisering?

Frågan aktualiseras när jag ser Folkoperans nya pr-film för höstens Turandot; en produktion som med Mellika Melouani Melanis egna ord vill ”hylla begärets urkrafter och den totalt hängivelsen”. Videoklippet, ”An opera of orgasms”, har gjorts av en reklambyrå som hävdar att ”opera och orgasm har många likheter”. (Jaså?) Här möter sekvens efter sekvens av kopulerande, nakna människor, som med högljudda stönande närmar sig orgasm, samtidigt som alla suckar och rop allt tydligare interfolieras av arian ”Nessun dorma”.

Folkoperans reklamsnutt påminner om skådespelarbilderna inför lanseringen häromåret av Lars von Triers film om sexmissbruk, Nymphomaniac, där de medverkande med förvridna ansiktsuttryck uttryckte sexuell upphetsning.

Hur annorlunda är då inte höstens Puccini-uppsättning på Stockholmsoperan: Manon Lescaut i Knut Hendriksens kongeniala iscensättning. Här gestaltas med enkla, välkalibrerade medel huvudpersonens slängiga väg mellan luxuöst leverne och äkta kärlek. Det typiskt puccinska temat marknadsförs här med en affischbild som närmast ger bilden av blaserad callgirl. Asmik Grigorian i titelrollen uttrycker sig med sällsynt passionerad sångarglöd: något av det bästa man länge hört från denna scen. Sammantaget en klassisk men ändå modernistiskt destillerad Puccini-tolkning.

Apropå hedonistiska samtidsideal: Göteborgsoperan ger senare i höst ”en dekadent dubbel”: David Radok, en av landets främsta operaregissörer, låter Kurt Weills De sju dödssynderna spegla Puccinis Gianni Schicchi. Göteborgsoperan utlovar en ”monumentalt syndfull scenografi” och en berättelse ”lastad med dekadent överflöd, förakt, moraliskt förfall och synd”. I ett anslutande seminariesamtal kommer Niklas Ekdal att tala över temat ”Har gårdagens synder blivit dagens dygder?”

Ja, kanhända är det precis så: dagens gränslösa människa vill ofta ha ALLT.

Alla artiklar av Björn Gustavsson

The post Dagens gränslösa människa vill ofta ha allt first appeared on Opulens.

PROTESTKAMPANJ. Den 6 februari lanserade vi kultur- och samhällsmagasinet Opulens. En vecka senare stängdes utan motivering vårt annonskonto på Facebook. Men efter att vi drivit en protestkampanj öppnas det nu igen och Facebook ber också Opulens om ursäkt.

Men detta sker inte efter vissa ansträngningar från vår sida. Inledningsvis hade vi en Kafka-artad korrespondens med tre olika annonssäljare där vi inte ens kunde få begripliga svar på raka ja- eller nej-frågor. Först hävdade de att vi ”kör annonser som inte ger användarna en konsekvent upplevelse av den typ de väntar sig”. Ett uppenbart felaktigt påstående eftersom det enda vi hade marknadsfört var länkar på vår tidnings Facebooksida vilka leder till artiklar i, just det, vår tidning.

Vi förstod med andra ord tidigt att Facebook begått ett misstag. Efter tre veckor fick vi en ledtråd i och med ett påstående om att vi “kört vilseledande annonser som medfört omfattande negativ feedback från användarna på Facebook”. Vi vet fortfarande inte vilka annonser det handlar om men det ligger nära till hands att misstänka att högerextrema troll, vilka Facebook själva numera säger sig vilja bekämpa, anmält någon annons och avstängningen har därefter skett per automatik.

Vi startade då en kampanj där vi bad våra läsare att skicka in protestbrev till Facebook. Jag skrev om vårt fall, som knappast är unikt, på Tidningen Ångermanlands ledarsida. Även Aftonbladet, Norrköpings Tidningar och Kristianstadsbladet berättade om våra problem och protester.

Hur som helst och som den gamla klyschan lyder: Kamp lönar sig! Efter att vi under sex veckor skrivit olika överklaganden samt drivit protestkampanjen återaktiverades kontot i fredags och vi får också en ursäkt av Facebook. Opulens tackar alla som engagerat sig i kampanjen och de medier som uppmärksammat vårt fall.

Alla artiklar av Stefan Bergmark

The post Facebook ber Opulens om ursäkt first appeared on Opulens.