POLITIK. I veckans krönika skriver Lars Thulin om sjunkande födelsetal i Sverige. Han anser att våra politiker lagt sig på rygg med blottad strupe inför marknadskrafterna och ser där en viktig förklaring till att många inte vågar bli föräldrar.

Befolkningen i Sverige har blivit sämre på att skaffa sig barn. Förra året var födelsetalet 1,43 barn per kvinna. Det är den lägsta siffran sedan 1751 då mätningarna startade. Matematiken är enkel.

För att en befolkning ska bibehålla sin storlek över tid, utan hänsyn till in- och utvandring, krävs ett födelsetal på över 2,0. Är talet lägre får vi på sikt ett samhälle där allt färre yngre ska försörja och ta hand om allt fler äldre.

Siffran i Sverige har fallit drastiskt. År 2010 var den 2,0. Nu alltså 25 procent lägre. Befolkningen ökade dock förra året med 0,3 procent, vilket främst beror på att fler invandrade än utvandrade, överskottet var 30 000 människor.

Varför föds det så få barn?

Den stora frågan är varför det föds så få barn. Antalet förklaringar är många. Två profilerade krönikörer i Dagens Nyheter ser olika på frågan. Båda är kvinnor, båda har barn och förefaller ha det socioekonomiskt bra. Däremot skiljer nästan 20 år i ålder.

Åsa Beckmans mörka analys

Åsa Beckman, flitig litteraturkritiker, krönikör och biträdande kulturchef på tidningen är 61 år. Hennes bild är klar. Allt som händer är enbart hennes generations fel. Den har förstört världen och skapat ett samhälle och klimat som är så uselt att dagens unga vägrar att bli föräldrar. Det enda 60-talisterna kan göra är att be om ursäkt och göra allt för att stötta de stackars barnen.

Analysen är påtagligt mörk. I princip drar den en tagelskjorta och ångestfilt över en hel generation. Risken för en kollektiv depression i dessa årskullar synes överhängande. Den har förstört barnen och någon väg ut ur problemet verkar inte finnas.

Johanna Frändéns teori om ”mammanbrott”

Johanna Frändén, 43, skrev länge sport på Aftonbladet, men är nu allmän krönikör på DN, och hon har en annan syn på problemet. Måhända på grund av att hon tillhör en annan generation. Att hon sedan många år bor i Frankrike är nog en annan förklaring.

Hon lägger skulden på dagens nyblivna föräldrar. Mest på mammorna. Hon anser att svenska kvinnor är på väg mot ett ”mammanbrott”. Med det menar hon att många lägger för stora krav på sig. Att det gäller att till hundra procent alltid finnas till för barnen. Tiden för det som kan kallas aktivt föräldraskap – att leka med, stimulera och administrera barnens vardag – ökar dramatiskt i västvärlden. Och i Sverige.

Frändén anser att detta att vara förälder har blivit en helt ny sportgren med krav så stora att livet inte går ihop. Hennes kompisar i Sverige stressar hem för att hämta barnen från förskolan innan klockan tre – annars är man dålig förälder – för att sedan på kvällen jobba ikapp från hemmadatorn.  I Frankrike, där födelsetalen också minskar men är högre än i Sverige, är det i princip förbjudet att hämta barnen före klockan fem.

Det märkliga är att svenska mammor blir sönderstressade trots vårt lands lagstiftning med unikt lång föräldraledighet och utvecklad barnomsorg. Frändén konstaterar att det som nu händer är ett nytt kvinnofängelse helt skapat av oss själva.

En annan förklaring till att få skaffar barn

Min förklaring, som pappa till två barn och morfar och farfar till fyra, är delvis en annan. Att det handlar om att våra politiker lagt sig på rygg med blottad strupe inför marknadskrafterna. Ett offer för den kapitulationen är familjelivet. Det sannolikt en viktig förklaring till förändringen i födelsetal de senaste 15 åren. För att våga bli förälder krävs att man har någonstans att bo och förmåga att försörja barnet.

Bostadspolitiken

Men inom kort kommer nog ordet bostadspolitik strykas ur våra ordlistor. För ingen använder det och ingen vet därför vad det innebar förr i tiden. Marknaden får sköta det där med bostäder helt själv och därmed handlar allt om avkastning på kapital. Därför har få unga råd att flytta hemifrån. De blir mammbo och pappbo istället för sambo.

Arbetsmarknaden

Det andra är arbetsmarknaden. Arbetslösheten bland unga är rekordhög. Och att anställa unga på vettiga och trygga kontakt gillas inte av Marknaden. För dyrt och jobbigt. Därför blir antalet anställningsformer som liknar slavkontrakt allt vanligare. Folk blir ständiga vikarier som kallas in när de råkar behövas. Svarar man inte på samtalet inom 15 sekunder går jobbet till någon annan. Lönerna för unga blir därefter. Andra sugs in i gigekonomin, där de kallas egna företagare. Så att deras egentliga arbetsgivare slipper all typ av ansvar.

Alva Myrdals lösning

Den bästa lösningen på krisen kommer kanske varken från en Johanna eller en Åsa. Utan från en Alva. Alva Myrdal, 1902-1986. Hon var politiker och sociolog och skrev 1934 med sin man Gunnar boken ”Kris i befolkningsfrågan”, eftersom födelsetalen då också var låga.

Alva Myrdal förstod att folk måste ha bostäder och kunna försörja sig för att våga skaffa barn. Boken fick stort genomslag. Den fick fart på byggandet av bättre bostäder för barnfamiljer, bland annat så kallade barnrikehus med subventionerade hyror, samt barnbidrag, skapande av förskolor och fria skolluncher.

I dag behövs nog inte fler bidrag. Men däremot behöver vi fler vettiga jobb för unga. Och bostäder som de har råd att bo i.

På 1930-talet hade politiker fortfarande en betydande makt i samhället, allt hade nämligen inte överlåtits till marknadskrafterna. I dag skulle förslag likt Myrdals högst sannolikt skrattas ut av politiker och företagsledare. Detta eftersom sådana åtgärder minskar möjligheten för ytterligare skattesänkningar. Samt ställer krav på näringslivet.

Kära nån! Så kan vi väl inte ha det?

The post Varför vill så få skaffa barn nuförtiden? first appeared on Opulens.

BOK. I den nu aktuella boken ”Vi är inte idioter”, utforskar Elisabeth Gerle några av vår tids mest angelägna ämnen. “Gerle har skrivit en bok för oss som ibland känner oro och vanmakt inför den existentiella kris som krig, pandemier, finanskollapser och klimatförändringar innebär, ” skriver Susanne Liljedahl.

Vi är inte idioter av Elisabeth Gerle
Klimat, ekonomi, demokrati
Bokförlaget Korpen

Elisabeth Gerle är jazzångerska, författare, präst och etikprofessor. Hon har varit verksam vid universiteten i Lund, Uppsala, Stellenbosch och Princeton. Elisabeth Gerle har skrivit en rad böcker, på senare tid ”Passionate embrace: Luther on love, body and sensual presence” (2017) och ”Allt är omöjligt. Och vi ger oss inte” (2020).

I den nu aktuella boken ”Vi är inte idioter”, utforskar Elisabeth Gerle några av vår tids mest angelägna ämnen – klimat, ekonomi och demokrati. Tvärs igenom olika discipliner för att se komplexa samband, undvika ensidighet och förenklingar samt finna vägar för framtiden. Det handlar om att genomskåda desinformationen och motverka förflackningen i mediebruset.

Som så ofta står Gerle på en skapelseteologisk grund med insikter om människovärdet. Det innebär att människan ses som skapad för gemenskap och kreativitet. Dit hör att inte vända bort blicken från de grupper som drabbas hårdast av det nuvarande systemet:”… Och att ifrågasätta kortsiktigheten, tron att vi kan leva våra liv som om den andre inte finns och angår oss. Kanske är det allra viktigaste idag att motverka uppgivenheten.”

I mina ögon är Gerle föredömlig i sin strävan efter reflektion, kunskap och vederhäftighet. Det hindrar inte en glödande känslighet för livets och människans utsatthet och sårbarhet.

Boken kretsar kring en kritisk analys baserad på forskning om det alltmer marknadsorienterade samhället, kleptokratin, byråkratin och den exploatering av naturen som sker i accelererande tempo.

Marknaden betraktas i och för sig inte som ond. Resonemanget är nyanserat. Det Gerle värjer sig emot är girigheten, inkröktheten i det egna och att marknaden tagit över som ett konsumismens tempel där människan reduceras till kund (en ensam, konkurrensutsatt homo economicus) snarare än myndig och värdig medborgare, vilket också hör samman med jämlikhetsidealet. Därav schvungen: vi är inte idioter, jämlikheten behöver vitaliseras, vi bryr oss.

En omdömesgill kombination av privata initiativ, marknad, och statliga, samhälleliga åtgärder aktualiseras på olika sätt. Det visar sig att demokratin sviktar, även i det att myndigheter inte tar ansvar och politiker som skyller ifrån sig.

I vägar och nya banor för framtiden öppnas en vision som i grunden uppvisar en större helhet där det ekologiska sammanhanget är ramen och demokratins framtid blir en central fråga. Att höra till, en delaktig demokrati.

Gerle skriver: ” I en delaktig demokrati kan vi alla bli förändringsmakare. Där kan vi utveckla en ekonomi som vågar tänka långsiktigt för att bevara det samspel med allt levande som vi bara kan ana. Medan dansen kring guldkalven gör oss tomma och rädda kan messianska ögonblick bryta in i vårt nu, i våra bubblor, och visa en framtid av hopp. Jag tror att vi är mitt i denna födelse.”

Det känns som ett evangelium för vår tid –  utan skygglappar.

Gerle har skrivit en bok för oss som ibland känner oro och vanmakt inför den existentiella kris som krig, pandemier, finanskollapser och klimatförändringar innebär, tänker jag ibland under läsningen.

Detta är också en bok som bör läsas av makthavare, politiker och andra representanter för etablissemanget. Det framgår tydligt att vi inte behöver fler baksmällor och att vi inte längre kan vältra oss i lyxen att inte se.

Jag lägger små bokmärkesänglar mellan sidor som jag vill återkomma till. Lyssnande sidor som öppnar upp för fortsatta samtal med läsaren i återupptäckandet av nyskapelse, livets resonans och mänsklig blomstring, eudaimonia. Ja, Elisabeth Gerle är förankrad i historien och tankar från de gamla grekerna och Aristoteles får ta plats i den dagsaktuella forskningen och i diskussionen om klimat, ekonomi och demokrati. Likt till exempel stora tänkare och författare som Augustinus, Luther, Goethe, Shelley och Molière. Historien kan lära oss och befria oss från nuets fångenskap liksom kärleken och poesin, menar Gerle. Ett Edith Södergran-citat ur boken kan exemplifiera detta: “…där karga små blommor i lysande färger vittna om livet, som trotsar och består…”

Kloka ord. That’s the spirit! 

The post Från kund till myndig medborgare i livets resonans  first appeared on Opulens.

MARKNADEN. “En känd svensk bildirektör, Leif Östling, ifrågasatte ju vad vi får för skatten. Skulle han sagt det om han varit med mig i lägenheten i Farsta?” undrar Lars Thulin.

Kan vård av sjuka jämföras med att tillverka bilar? Nej, säger nog de flesta. Jo, sade de moderater som länge ansvarade för sjukvården i region Stockholm. Men om dessa drivit bilfabriker hade många av dess duktiga mekaniker slutat och bilarna varit behäftade med fel. Vi ska vara glada för att ingenjörer och montörer i Japan och Tyskland är ansvariga för våra bilar. Inte moderata regionpolitiker.

Här en historia ur min verklighet som belyser det hela.

Finalen i VM-fotbollen var över. Hustrun och jag befann oss hos vänner i Nacka utanför Stockholm. Då ringde min frus telefon. Det var Linda, min brors åttaåriga barnbarn. Hon ringer då och då, för att berätta gåtor samt understryka att hon har rätt till att få en hundvalp. Nu skrek hon rätt ut.

“Ni måste komma. Johanna får inte dö, jag vill inte det. Hon andas inte, ni måste komma…”

“Men Linda, vad har hänt? Har du mamma och pappa där? Får jag prata….”

“Nej, de håller bara på med Johanna. Ni måste komma! Nu! Kom nu!”

Johanna, fyra år, har en dyster historia med svåra feberkramper med lång medvetslöshet som krävt mycket akut sjukhusvård. Vi misstänkte vad som hänt.

Google säger att sträckan Nacka – Farsta med bil tar femton minuter. Jag kapade nog drygt tre. När jag kom fram till gatan som var målet såg jag i fonden blinkande ljus från utryckningsfordon.

Tack gode Gud, tänkte jag. De var snabbare.

Utanför entrén till hyreshuset stod en stor ambulans och en bil med akutläkare. I trappuppgången möter jag Johanna, en tunn flicka under en gul filt, slangar i armarna och en syrgasmask över munnen. Vid fotändan digital skärm som övervakade hjärta och syresättning. Ansiktsdragen utslätade, tecknet på medvetslöshet. Båren kördes av två koncentrerade kvinnor i gröngula kläder.

“Hur är det”, frågar jag.

“Stabilt. Men flytta på dig”, vi måste in i hissen.

Båren dunsade in hissens vägg, dörrarna stängs. Minuten efter lämnade ambulansen den lugna förortsgatan. Blåljuset flackade på fasader där lysande julstjärnor var fyrar av normalitet och vanlig verklighet. En verklighet som då kändes overklig.

Vi gick in i lägenheten. I vardagsrummet luktade det kräk. Golvet var fullt av tomma förpackningar till sjukvårdsmaterial samt ett par slangar och infarter som kanske inte hade passat eller inte behövts.

Ett melodramatiskt utryck lyder: Det kändes som hjärtat slets ur kroppen. Där och då var uttrycket inte melodramatiskt för oss. Linda var rasande för att hon inte fått åka med i ambulansen. Skrek att vi måste åka efter i vår bil. Dessutom var hon förtvivlad för att hon nog lagt fel gosedjur på lillsyrrans bår.

Jo, det gick bra. Sköterskor och läkare på IVA på Södersjukhuset hävde både febertoppar och kramper med potenta läkemedel som måste doseras med yttersta noggrannhet. Efter 24 timmar var Johanna hemma igen. Blek om nosen, trött, men ändå med oss. Hon försäkrade för storasyster att det var rätt gosedjur hon fått med sig.

Vad lärde mig detta? Jo att på några sekunder kan livet förvandlas till en tunnel där bara en sak är viktig. Knasiga släktingar, halsstarriga kompisar, höga elpriser och kriget i Ukraina försvinner. Världen blir grå och det som sker går i ultrarapid. Bara en vädjan återstår: måtte de klara henne!

Det kan bara fixas av de i gröngula kläder. De som med blinkande bilar kom fram snabbare än jag. De som har kunskapen, medkänslan och alla prylar på plats.

Dem som moderata sjukvårdspolitiker jämställer med bilbyggare. Att göra den jämförelsen är en ofattbart arrogant skymf. En känd svensk bildirektör, Leif Östling, ifrågasatte ju vad vi får för skatten. Skulle han sagt det om han varit med mig i lägenheten i Farsta? Men för många i hans kretsar är de gröngula kostnader att spara in på. Tills dessa kostnader tröttnar och slutar. Så att de väljer jobb hos nätläkare som skriver ut antibiotika på telefon eller säger: du får gå till vårdcentralen. Och sedan skickar en dryg faktura till oss skattebetalare.

Region Stockholm gick med flera miljarder i vinst förra året. Och dess resultat presenterades som det från ett börsbolag som bygger just bilar. För mekanismerna som styr Marknaden ska användas för allt i samhället. Att detta genomförs är viktigare än vad resultatet blir.

Marknaden är på ett sätt brutalt rättvis. Den är en dubbelriktad gata. För anställda i offentliga vården kan välja att följa ekonomins lagar. Att sälja sin kompetens, inkännande och mänsklighet till någon som erbjuder bättre villkor. Då blir politikerna som älskar Marknaden rådvilla och uppbragta. För resurserna längst ner i kedjan ska leverera och vara föremål för besparingar. Inte agera som Marknaden.

Till sist står vårdpersonal inte ut. Det skulle inte heller bilbyggare göra om de behandlades likadant. Det förstår Toyota och Volkswagen och ger därför sina anställda villkor som gör att fabrikerna kan fortsätta tillverka bra bilar. Men en del av de politiker som ingår i Tidölaget har inte kommit lika långt i sin utbildning om Marknaden. De vill ha fördelar men slippa notan. Den får väljare, sjuka och skattebetalare stå för.

The post Håll Tidölaget borta från de gröngula! first appeared on Opulens.

The post Så lurar du krympflationen! first appeared on Opulens.

SYSTEMSKIFTET. “Världens kapitalmarknader häpnade, gnuggade sig i ögonen och slickade sig runt munnen. Svenska staten skänkte bort miljarder och ställde låga krav för hur de skulle användas”, skriver Lars Thulin.

Minns ni historien i somras då ett privat vårdbolag tog betalt för 100 000 coronatester á 1 500 kronor och sedan meddelade att alla provtagare var friska? Men kliniken analyserade inte proven utan stoppade pengarna i egen ficka. Eller friskolan i Göteborg i höstas – där en rejäl del av skattebidragen gick till ett politiskt parti i Somalia?

Privat verksamhet i vård, skola och omsorg är ofta bra. För företagens aktieägare. Andra intressenter i kedjan – regioner, kommuner, patienter och elever – är ofta förlorarna.

Det tillåts hända gång på gång. Skolor beslås med att sprida religiös fanatism, skolor går i konkurs mitt under terminen så elever står utan undervisning och friskolornas största försäljningsargument är inflation på bra betyg. De blåbruna gäspar och vänder på huvudkudden. Och innan de somnar om hävdar de att allt är samhällets fel som inte kontrollerar verksamheten tillräckligt. Men att den offentliga verksamheten minsann också fungerar dåligt ibland. Så det så.

Den ”entreprenör” som bluffade med covid-testerna hade tidigare stoppats av region Stockholm för bristfälliga vårdcentraler. Ändå tilläts han starta nytt i samma bransch. Detta i ett land där felparkerare jagas till andra sidan graven.

Hur kan det hända i ett genomreglerat Sverige, mån om skattepengar och medborgarnas välmående? Jag har en teori. Den bygger på fyra faktorer: planhushållningens misslyckande, naiva och okunniga politiker, smarta affärsmän med rymliga samveten samt partier som sätter prestige och ideologi framför verkligheten.

Inte ens östtyskarna hade accepterat deras beteende.

En hel del av den offentliga förvaltningen fungerade dåligt i slutet på 70-talet. Institutioner behandlade kunderna, alltså skattebetalarna, med en arrogans som skulle gett dem jobb i gamla Östtyskland. Minns bilbesiktningen på 70-talet! Inte ens östtyskarna hade accepterat deras beteende.

Ett tryck för förändring växte fram. Socialdemokraterna stod i ett nytt landskap då deras maktmonopol inte längre var givet. Yrvaket insåg partiet att de måste tänka nytt. Betongsosse var inget kul epitet. Det lockade inte många väljare.

Samtidigt steg arbetsgivarnas förening SAF, nuvarande Svenskt Näringsliv, mycket medvetet in i debatten. Gamla högerpartiet lockade även väljare under 40 år. Valfrihet blev slagordet. Samtidigt fick inget kosta mer för skattebetalarna/konsumenten. Därför skulle alla som ville driva privata alternativ få fullt betalt av det allmänna.

Världens kapitalmarknader häpnade, gnuggade sig i ögonen och slickade sig runt munnen. Svenska staten skänkte bort miljarder och ställde låga krav för hur de skulle användas. Internationella finansbolag som tidigare mest satsat på lönsam industri som tobak och vapen blev plötsligt väldigt intresserade av att erbjuda vård till dementa Augusta i Sorsele eller att hjälpa sjuårige Albin i Hunnebostrand att lära sig läsa.

En normal affärsverksamhet kan laborera med både intäkter och utgifter för att skruva upp sin lönsamhet. Verksamhet som bygger på allmänna medel kan bara påverka utgifterna (läs: minska). Därmed kom skandalerna som ett brev på posten (som posten fungerade innan marknaden tog över den). Inom vård, omsorg och skola är nämligen personalen den stora utgiften.

Följden blev att åldringar fick ligga kvar i sängar, blöjor byttes bara om de vägts och befunnits tillräckligt tunga, skolor prioriterade färre och outbildade lärare och valde bort jobbiga elever. Skolor som går i konkurs är inte ovanligt. Men deras elever måste ändå gå i skolan. Den kommunala skolan får ta över. Eleven har då i princip kostat dubbelt så mycket som andra. Först skattebidraget till friskolan som slösats bort. Sedan undervisning i vanlig skola, som också betalas via skatten.

Nätläkarna hittade kryphål i lagen. Om de hävdade att patienterna kom från en annan region gavs extra ersättning. Detta system var tänkt att hjälpa bland annat vårdcentraler i semesterorter. Bolagen erkänner oblygt att man utnyttjar systemet så länge det går.

Hur kunde det bli så här? Jag tror det handlar om ojämlikhet i resurser. Deltidspolitiker i kommuner och regioner blev plötsligt uppvaktade av Marknaden. Det fina Näringslivet. Med tjusiga broschyrer och power point-presentationer gavs fagra löften. Vem älskar inte duktiga företagare? Att få vara med och leka med Näringslivet? Och när en 28-årig skolpolitiker i exempelvis Emmaboda ställs mot en slipad marknadsförare med ett internationellt riskkapitalbolag i ryggen, är utgången given.

Det blev som att stjäla godis från småbarn. Men liknelsen är dålig – ingen fyraåring jag känner släpper ifrån sig lördagsgodis lika lätt som politiker gjorde med skattepengar de var satta att förvalta.

Pendeln slog för långt. Viljan att ändra på en trög apparat med drag av planhushållning ersattes av något värre. Så är det ofta, pendlar slår snabbt. De blåbruna vägrar inse detta. Prestige är viktigare än resultat. Därför: privat = bra, offentligt = dåligt.

Som vanligt är det vi skattebetalare som plockar upp notan. Marknaden skrattar hela vägen till banken.

The post Så lurades skjortan av politikerna first appeared on Opulens.

STORFÖRETAG. “Alla borde läsa ‘Folkrepubliken Walmart’! Det är en ideologiskt utmanande och tankediger bok, med väsentliga frågor i centrum”, skriver Carsten Palmer Schale.

Folkrepubliken Walmart. Hur de globala storföretagen lägger grunden till socialismen.
Av Leigh Phillips & Michal Rozworski
Verbal förlag

Tänk på detta. Att det finns saker som är nyttiga, men inte lönsamma, och att det finns saker som är lönsamma men onyttiga. Att det finns saker som är såväl nyttiga som lönsamma, och saker som är varken nyttiga eller lönsamma. För profithungriga företag är naturligtvis både det nyttiga och det onyttiga – som är lönsamt – av stort intresse. För samhället i stort är det som är nyttigt och lönsamt viktigt och bra, men även det som ur krass ekonomisk synpunkt är nyttigt men olönsamt.

Tänk på detta. Att marknaden och den planerade ekonomin i förstone – i ljuset av myten om Adam Smiths ”osynliga hand” – kolliderar med varandra. Att den planerade ekonomin har sina åtminstone ideologiska rötter i människors behov, medan marknadens magiska mekanismer handlar om vinnare och förlorare. Att den offentliga sektorn planerar, medan den privata sektorn inte gör det. Men den privata sektorn gör ju just det!

Tänk på detta. Att det funnits, och finns, centraliserad och auktoritär planering – exempelvis i det forna Sovjetunionen och i de nu existerande gigantiska företagen av Walmarts och Ikeas typ – men att vi samtidigt åtminstone kan hysa visioner om någon form av demokratisk planering i såväl lokala som regionala och globala versioner.

Phillips och Rozworski skriver spänstigt om planering kontra marknad från de stora mesopotamiska kulturerna över Adam Smith till och med idag. Man finner då bland annat, att Walmart (och liknande företag) planerar synnerligen intensivt, men naturligtvis med den ekonomiska vinsten för ögonen, och så skickligt att de något paradoxalt lyckas få kapitalismen att likt en självdestruktiv orm bita sig själv i svansen. Det vill säga, så att man övergår från att vara ett megaföretag på en konkurrensutsatt marknad till att bli ett allsmäktigt företag med marknaden, men inte vinsten, satt ur spel. Planering fungerar alltså: det är något som Phillips och Rozworski återkommer till som ett mantra. Men Walmarts planering är auktoritär, vinstinriktad och osolidarisk. En spegelvänd idé vore då att försöka skapa en solidarisk och demokratisk planering på global nivå, med rötterna i människors grundläggande behov.

Denna idé och strävan torde dock, än så länge, vara en utopisk sådan. Likafullt, menar Phillips och Rozworski, är den givetvis värd att omhuldas. Med Walmart som exempel, men med den globala rättvisan som mål. Walmart, påpekar författarna ideligen med emfas, är givetvis i sig något mycket negativt – men detta att man visat att planering fungerar, är essensen i deras resonemang.

Den stora frågan är dock hur och med vilka aktörer som den positiva versionen av Walmart – den globala och demokratiskt styrda planeringen och allokeringen av gott – i praktiken skall komma till stånd? Här kommer man av och till in på ”big data”, datateknologi och olika aktörskonstellationer eller centrala aktörer av rang. Här nämns, eller antyds, FN, EU, nationsöverskridande samarbeten och så vidare – utan att kunna ge ett svar. Med målet att skapa någon form av ”global socialism” med demokratin i förarsätet.

Som alltmer intresserad läsare, är det också lösningen på denna ekvation man åstundar och väntar på. På sista sidan kommer man dock fram till att detta är ämnet för en annan bok – kanske nästa?

Oavsett detta kan jag inte annat säga, än att Phillips och Rozworskis bok är synnerligen stimulerande. Alla borde läsa ”Folkrepubliken Walmart”! Det är en ideologiskt utmanande och tankediger bok, med väsentliga frågor i centrum.

The post Ideologiskt utmanande bok first appeared on Opulens.

PUBLICISTIK. I en tid när media i allt högre grad integreras i nöjesindustrin så känns det minst sagt naivt att sätta sitt hopp till den enskilda journalistens rättrådighet. Istället måste vi stärka de seriösa, i betydelsen opartiska och maktkritiska, medierna skriver Opulens chefredaktör Stefan Bergmark.

I förrgår skrev Max Karlsson en kritisk och tänkvärd kolumn, apropå Stockholmsmoderateraternas nystartade 08nytt, om hur politiker startar sajter förklädda till oberoende nyhetsmedier. Det är en trist utveckling men det är inte något nytt. I åratal har vi sett hur politiska aktörer, framförallt längre ut på högerkanten, startat så kallade ”alternativmedier” vilka inte är mycket mer än propagandakanaler förklädda till nyhetstidningar.

God journalistik inbegriper ett maktkritiskt perspektiv. Det demokratiska uppdraget gör härvid ingen åtskillnad. Företagsledare eller fackföreningsbossar, politikerpampar eller småpåvar i föreningslivet ska alltid riskera att få sina eventuella smutsiga bykar uthängda. Även om ett kultur- och samhällsmagasin som Opulens sysslar med opinionsjournalistik är det bland annat detta förhållningssätt vi understryker i vår publicistiska förklaring där det står att Opulens är ”frihetligt sinnad och motsätter sig alla auktoritära idéer.”

Begreppet ”tredje statsmakten” är förrädiskt. Medierna är inga demokratiskt valda församlingar. Journalisten är inte folkvald. Mediearbetaren är en arbetare bland andra, i en industri bland många i en kapitalistisk värld. En mediekritisk debatt som inte problematiserar detta faktum förlorar sig lätt i detaljerna, i exempelvis enskilda journalisters åsikter.

Tolkandet av samhället breder ut sig och återfinns inte bara längre på opinionsbildande sidor.

Journalistikens ideal har utvecklats. Från ett ideal av att spegla samhället till att granska det. Nu är vi kanske inne i nästa paradigmskifte. Tolkandet av samhället breder ut sig och återfinns inte bara längre på opinionsbildande sidor och spalter som ledare, kulturkritik och analyser, eller i ett opinionsmagasin som Opulens, utan också i exempelvis nyhetstexter och reportrars egna tyckanden i sociala medier.

Detta har skett samtidigt som de politiska partierna inte längre är några massorganisationer och i och med svårigheterna att nå ut med sina budskap blivit allt mer beroende av medierna. Tydliga exempel är förstås toppolitiker som idag lånar ut sig till olika lekprogram i tv och andra sammanhang långt från deras politiska vardag. Något som förr skulle varit otänkbart.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

För att nå ut på marknaden så har mediernas sökande efter dramatik ökat nämnvärt. Personfixeringen har tilltagit och tonläget höjts. Den enskilde journalisten jobbar knappast som ett helt fritt subjekt i ett samhälleligt vakuum. Där partipolitiken tidigare har nått ut har förstås något annat tillkommit. Vem hade för femton år sedan trott att många ledarskribenter, ungefär de gråtristaste typer som tidigare gick att hitta på en dagstidning, idag skulle vara klickdragande mediestjärnor?

Nyheter är något som konstrueras i en samhällskontext. I en tid när marknaden är närmast allenarådande och medierna i allt högre grad integreras i nöjesindustrin så känns det minst sagt naivt att sätta sitt hopp till den enskilda journalistens rättrådighet.

De seriösa medierna, i betydelsen opartiska och maktkritiska, finns idag där annonsmarknaden inte helt tillåts diktera journalistiken samt partipolitik och andra politiska intressen är underordnad. Idag är det kanske viktigare än någonsin att stärka denna seriösa del av medieutbudet.

The post Låt oss frihetliga sköta journalistiken first appeared on Opulens.

EKONOMI. En dålig chef har rätt att vara usel på affärer. Hans skyldighet är att få oss att tro att alla kan arbeta sig upp. Från sophögen till styrelserummet. På en räkmacka. Javisst, arbeta på du bara, skriver Iodine Jupiter.

Tjäna pengar på att göra fiasko. Är det möjligt? Öppna bakdörren i city och kliva ut på en sandstrand i paradiset. Har nån gjort det?

Vd:n får en bonus på 40 miljoner. Han har lyckats med det ofattbara. Det ingen trodde var möjligt. Han har skapat en storförlust för koncernen. Men belönas ska han. Och personalnedskärningar blir det.

Media ger en bild av att chefer med höga bonusar, höga löner, sitter löst om de gör ett dåligt jobb. Det gör de inte. De kliver diskret ut bakvägen. De flyttas när vinden mojnat till ett annat högavlönat jobb. Där de syns mindre och får verka i fred. Gemene man är dock nöjd med tron att idioten fått det sämre.

Det är medias uppgift att få oss att tro att det är ”risky business” när det drar under galoscherna. Man vill förmedla att det blåser hårt på toppen. Att makthavare i trubbel får skylla sig själva. Dömande hårda rubriker står i bjärt kontrast till verklighetens mjuka sandstrandsfall. Toppen är ännu inte nådd.

En affärsledares uppgift är locka med drömmen om framgång, groupies, sekreterare, eller fjäskande kontorspojkar. Tjänstehjon som ställer upp med ändan i vädret när dagen varit tung och aktiekursen störtdykt som en fallos i motvind. Makt och mycket av den. Maffiga middagar med krispiga 100 dollars-såser.

Åderförkalkning och fladdrande kalsonger är den tragiska baksidan av framgång. Chefen är en liten rädd man. Politikern likadan.

Demokratin är en metod att stänga in människor i områden med shoppingmöjligheter. Alla har samma rätt att frodigt och artigt handla i de upplysta kuberna.

Gör man något dumt ingriper polisen. Man hyr en jurist, köper sig ut. Alla har samma rätt att köpa sig ut.

Men en dålig chef har rätt att vara usel på affärer. Hans skyldighet är att få oss att tro att alla kan arbeta sig upp. Från sophögen till styrelserummet. På en räkmacka. Javisst, arbeta på du bara.

Vd:n och styrelsen ser inget problem med att vara kriminella.

The post Jättebonus efter fiasko first appeared on Opulens.

DEMOKRATIFRÅGA. Hur fungerar samhällen där kunskapen om samhället i sig tillhör en liten elit? Kan de vara demokratiska? Är det möjligt att effektivt sprida komplex kunskap om samhällen på ett sådant sätt att det garanterar en demokratisk halt? undrar Nicklas Lundblad.

Var tänks det djupast tankar om samhället i dag? Svaret på den frågan kan mycket väl vara ”inom finansvärlden” och det är konsekvensen av en trend som har utvecklats under ganska lång tid — trenden att använda datorer, artificiell intelligens och stora datamängder för att kartlägga marknader och att hitta sätt att tjäna pengar.

The post Går det att sprida elitens komplexa kunskaper? first appeared on Opulens.

KLIMATET. Christian Wåhlander begrundar klimatkrisen och funderar på hur den stora katastrofen ska kunna undvikas.

Allmänhetens medvetande börjar så sakteliga väckas – om att en klimatkatastrof har slagit klorna i planeten. Många tycks tro att det är Greta Thunberg själv som kommit på hur illa allt är ställt, men insikten om växthuseffekt och klimatförändringar var inte ny ens för flera decennier sen. Det är inte sådär jättesvårt att räkna ut att ständig förbränning av organiska material som kol, petroleum och naturgas påverkar kolcykeln, vilket i sin tur påverkar atmosfärens sammansättning.

The post Sluta med sugrör av plast så blir allt bra igen first appeared on Opulens.

PROSADIKT. Om Marknaden får bestämma är vi alla värda och värdiga. Värda och värdiga en personal shopper som ler, viskar och smeker oss över huden. Någon som stryker oss genom håret och flätar in sin Osynliga hand mellan våra skälvande spruckna fingrar.

Om Marknaden får bestämma är vi alla värda och värdiga någon som hjälper oss att styra kundvagnen genom livets alla blindskär, uppförsbackar och snårskogar. Någon som lyssnar på oss när vi fastnat i grubblerier, långbänkar och grums, onödigheter som gör att vi aldrig når målet, kommer till saken eller lyckas få ändan ur vagnen. Någon som lotsar oss ur hopplösheter, ofullständigheter och mellanting, allt genom att viska vårt namn och berätta att kärleken alltid finns där och att spegelbilden som möter oss i provhytten i slutet av november alltid är vacker.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Om Marknaden får bestämma är vi alla värda och värdiga någon hjälper oss fram bland butikshyllorna, någon som ger oss modet att låta varorna trilla ner i kundvagnen och styr oss fram till kassan. Någon som inspirerar oss till att öppna plånboken, hala fram betalkortet och låta det softade butiksljuset falla över handen som knappar in den heliga koden.

Om Marknaden får bestämma är vi alla värda och värdiga någon som låter sitt leende lysa över oss, värmen sprida sig i vår kropp och kundklubbsgemenskapen förgylla våra timmar, oförglömliga stunder som varar ända tills den röda skriften nere i kortterminalens dunkel förkunnar att transaktion icke medges och vi återigen blir varse de otåliga grymtningarna och dova trampandet från dem som står bakom oss i kön.

The post Black Friday first appeared on Opulens.

KLASSKILDRING. “Johansson har en osviklig blick för de mindre kuggarna vilkas funktion tycks vara att driva runt det större kugghjulet, oavsett om det sker i en framtidsstad eller i en kunskapsstad.” Kristian Lundberg om Henrik Johanssons roman Raya.

Raya av Henrik Johansson
Rastlös förlag 2018

Allt oftare får vi höra att Malmö inte längre är en arbetarstad. Och det vet alla: om en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir den sann. Det som är sant är däremot att det finns en ny siluett som avtecknar sig mot hamninloppet. Kockumskranen är borta. Det nedslitna varvsområdet har ersatts av ett exklusivt bostadsområde, Dockan. I de hangarliknande lokaler som tidigare gav plats åt ubåtskonstruktioner ryms det numera ett antal större och mindre företag, inte minst inom teknik och media. Det är nere vid Ubåtshallarna som exempelvis SVT har sina lokaler. Staden förändras naturligtvis.

Och den nya tiden kräver nya namn. Det finns plötsligt ett område vid hamninloppet som kallas ”Universitetsholmen”, som om det alltid funnits ett universitet intill kajkanten, likaså trumpetar en av busslinjerna numera ut hållplatsen ”Universitetet”.

Det är knappast rimligt att anta att varvets frånvaro är en giltig inteckning för att säga att vi har blivit en kunskapsstad. Det är för övrigt en benämning som lätt blir osmaklig när man betänker att det finns ett antal grundskolor i Malmö där mer än hälften av avgångseleverna saknar giltiga slutbetyg.

Det är inte minst Malmö högskola som utgör navet i den här skavande självbilden, än mer nu när högskolan på ett i det närmaste magiskt sätt har fått universitetsstatus. Ibland sägs vi vara en innovativ IT-stad, andra dagar är vi porten ut mot Europa. Men framför allt sägs det från allt fler håll att Malmö har blivit en Framtidsstad med versalt F. Men som sagt, bara för att en lögn upprepas blir den inte sann.

Malmö är däremot en stad som behöver få sin historia återberättad. Vi måste erövra ett kollektivt minne. Det är vårt enda motgift. Det är inte minst som en form av kollektivt minne skönlitteraturen kan fungera som motgift. Den som äger berättelsen blir den som avgör både historieskrivning och framtid. Det är en av anledningarna till att Henrik Johanssons nu utgivna tredje roman blir så angelägen, för att inte säga oumbärlig.

Raya är inte bara ett litterärt alster, lika mycket formas Johanssons berättelse till en historia om och en svidande vidräkning med den marknadsekonomi som genom bemanningsföretagens intåg på arbetsmarknaden upphäver exempelvis arbetsrätten. Raya är andra generationen på Bageriet, både hennes numera försvunna pappa, hennes mamma och mammans nya man, Werner, arbetar på bageriet. Werner befinner sig dessutom i arbetsledande ställning, vilket knappast gör Rayas liv lättare.

Henrik Johansson skildrar en bit samtidshistoria. Han gör det med både pregnans och ilska. Den socialdemokratiska tankesmedjan Katalys har nyligen publicerat ytterligare en läsvärd rapport, En fråga om klass i framtidsstaden Malmö, författad av Mikael Stigendal, professor i sociologi vid Malmö universitet. Sällan har statistik varit mer intressant. Han bekräftar vad vi hela tiden har anat. De försöker klä om staden i en kostym som inte passar. Malmö är en arbetarstad så klart. Vi bakar bröd, parkerar bilar, tar hand om äldre, lagar mat, vårdar sjuka, passar barn. Enligt Stigendal kan man definiera cirka 45 procent av Malmös invånare som just arbetarklass.

Det är naturligtvis en slump att Johanssons Raya utkommer bara dagarna efter att Katalys släppt sin rapport. För den som vill fördjupa sig finns rapporten att läsa. Johansson bekräftar Stigendals bild av Malmö. Men han gör det som bara skönlitteraturen kan göra. Han låter personer, platser och händelser bäras fram av både temperament och berättarglädje. Raya är en roman som på sätt och vis utgör ett litterärt korrelat. Men det är framför allt en angelägen samtidsskildring, en arbetsplatsbeskrivning.

Johanssons bageri, som tycks vara det malmöitiska Pågens bageri i förklädnad, är dessvärre samtidigt en beskrivning av hur allt fler arbetsplatser är utformade. De fast anställda ställs mot de bemanningsanställda. Söndra och härska. Ekonomiska principer ställer etiska principer på undantag. Ska jag äta eller låta mig ätas? Det finns en kanaliserad vrede skälvande i både språk och form. Raya formar sig på det sättet till en berättelse om det samtidshelvete som äger rum bakom kulisserna i vår framtidsstad. Johansson fångar på kornet den sexistiska jargongen och lyckas samtidigt beskriva hur vi som individer just anpassar oss efter marknadens ekonomiska principer. Ingen går fri.

Det hade kunnat bli en platt stridsskrift om än med ett angeläget budskap. Men Johansson lyckas göra romanen större än så. Han skildrar hur det fattas ett antal ekonomiska beslut på makronivå och visar sedan hur vi tvingas verkställa besluten på mikronivå. Det är heller ingen slump att en enkel beskrivning av exempelvis bageriets stämpelklocka blir till en fördjupad bild av marknaden, den blinda och konstant hungriga marknad som tycks äta både vår tid och vår ork. Stämpelklockan mäter bara din bristande tid. Aldrig när du stämplar in tidigare eller förkortar dina pauser. Den bara straffar, belönar aldrig.

Marknaden tycks krossa solidariteten, splittra den kollektiva rörelse som fackföreningsrörelsen utgjorde. En fråga Johansson ställer är vad solidariteten får lov att kosta. Det har nämligen skapats  ett system som hindrar oss från att vara så goda som vi verkligen är, vilket Johansson skildrar med en svart absurd humor. De som rings in – som till det här anonyma bageriet – hamnar i en omöjlig situation. De fungerar i det närmaste som ett slags strejkbrytare. De tas in på platser där det tidigare stod en fast anställd. De som rings in upprätthåller ett system som är orättfärdigt. Men vad är alternativet? Arbetsgivaren ställer arbetare mot arbetare.

Nu kan det tyckas att Raya är en nattsvart skildring av ett fabrikshelvete med frän doft av vidbränd dollarfranska. Så blir aldrig fallet. Det finns ett i det närmaste absolut gehör, inte bara rent stilistiskt utan lika mycket innehållsmässigt. Johansson har en osviklig blick för de mindre kuggarna vilkas funktion tycks vara att driva runt det större kugghjulet, oavsett om det sker i en framtidsstad eller i en kunskapsstad.

Henrik Johansson har verkligen utvecklats sedan debuten 2016 med Av kött och blod. Inte minst har han lyckats förfina sitt tilltal. Hos Johansson blir fabriken en egen stad. Nattskiftet äger inte bara arbetstimmarna på plats utan hela livet måste anpassas. Det är ett arbete som både föder och knäcker oss, bit för bit. Marknaden kräver, prekariatet verkställer. Och livet blir till det som äger rum medan bageriets tyska heta ugnar matar ut formfranska efter formfranska.

Alla artiklar av Kristian Lundberg

The post Samtidshelvetet i framtidsstaden first appeared on Opulens.