SOCIALA MEDIER. Mathias Jansson är starkt kritisk till Mark Zuckerbergs idéer om att med VR-teknik skapa ett digitalt universum.

Facebooks grundare Mark Zuckerberg tillkännagav nyligen att företaget byter namn till Meta i ett första steg mot att skapa framtidens nya plattform i form av ett metaverse. I sin mest utopiska, eller om man så vill dystopiska version är ett metaverse ett digitalt universum som liknar det man hittar i filmen Matrix. En digital värld där vi lever, arbetar och umgås med hjälp av våra avatarer, det vill säga digitala persona, som nästan inte går att skilja från verkligheten. Tekniskt är vi långt från den upplevelsen, utan det närmaste vi kan komma idag är att använda ett par VR-glasögon och låta oss omslutas av en digital värld där vi kan röra och interagera med andra digitala människor. Facebook äger ju också företaget Oculus som jobbar med VR-teknik så det är en naturlig utveckling av Facebooks vision att försöka bygga ett metaverse.

Idén om ett metaverse är nu inte ny. Begreppet blev populärt i och med Neal Stephensons roman Snow Crash från 1992 där han refererar till metaverse som ett digitalt universum som man kan nå via virtual reality, man hittar också liknande tankar hos cyberpunkens fader William Gibson som myntade begreppet cyperspace 1982, och i andra böcker och filmer som redan nämnda Matrix, eller Tron och Steven Spielbergs Ready Player One. Onlinevärldar som Second Life (skapat av Linden Lab 2003) var ett av de första försöken att flytta in verkligheten i ett metaverse med egen valuta, ambassader och andra officiella verksamheter i den digitala världen.

Tanken bakom metaverse är att eftersom du idag redan ägnar så stor del av din tid på nätet, varför inte flytta över allt och leva hela livet online, från jobbet, fritiden, träffa vänner, till kontakter med olika myndigheter och institutioner? I metaverse kan du umgås och träffa alla du behöver med hjälp av din avatar. Du behöver inte logga ut för att kunna leva ditt liv fullt ut utan allt som du gör i verkligheten ska du också kunna göra i metaverse. Frågan är förstås vad det kommer att göra med vår syn på verkligheten?

Ordet meta, kommer från grekiskan och kan betyda efter och bakom. Ofta används begreppet som ett prefix till ord som metadata, metafysik, metafiktion och metaverse, där man då menar att meta är en högre nivå av något. Ofta menar man en strukturell och mer allmän nivå som står ett steg längre bort från det riktiga verkligheten. Det är inte riktiga data vi får ta del av i metadata, utan den övergripande sammanfattningen från stora datamängder (till exempel sammanfattningarna av en massa vetenskapliga artiklar, men inte själva artiklarna). I metafiktionen är det inte berättelsen i sig utan själva skrivprocessen och berättelsens konventioner och strukturer som står i fokus. Ett metaverse påminner därför om Platons liknelse med grottan. Vi ser skuggan på väggen eller rättare sagt digitala avatarer på våra skärmar, men det är inga riktiga människor utan bara konturer av den riktiga verkligheten. Ett metaverse blir bara en skissartad kopia av verkligheten.

Vi människor har alltid sökt efter den sanna verkligheten. Filosofer, vetenskapsmän och religiösa personer har genom historien försökt att förstå och avslöja vad som döljer sig bakom vår verklighet och ställt sig frågan om det finns något högre, en slags hyperverklighet bortom det verkliga. Tyvärr kommer vi nog bara längre ifrån den sanningen genom att gräva oss ner i ett metaverse. Filosofiskt är ett metaverse som att krypa tillbaka in i Platons grotta igen för att titta på skuggspelet på väggen, det blir en skissartad och förenklad version av verkligheten som vi slussas in i. Men det är väl kanske tanken med ett metaverse att få oss oberäkneliga, irrationella och obstinata människor in i en mall som är enklare att kontrollera och beräkna. Vilket naturligtvis gynnar företag och myndigheter som enkelt kan följa våra digitala fotspår och förutse våra beteenden och påverka våra beteendemönster.

The post Metaverse – tillbaka till Platons grotta first appeared on Opulens.

HAT. Facebook har de senaste åren, genom underlåtenhet, blivit utnyttjat för att påverka val, uppvigla hat och bidra till etnisk rensning. Nu har grundaren Mark Zuckerberg anammat en allt mer aggressiv ledarstil, duckar för utfrågningar och beväpnar sig med lobbyister, skriver Kevin Shakir.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Minns ni den unge Mark Zuckerberg? Den där killen som hoppade av sin universitetsutbildning på Harvard för att fullfölja sin dröm om att göra det möjligt för människor att hitta och etablera kontakt till vänner och bekanta. Han har byggt ett Facebook som de senaste åren, genom underlåtenhet, blivit utnyttjat för att påverka val, uppvigla hat och bidra till etnisk rensning. Nu har han han anammat en allt mer aggressiv ledarstil, duckar för utfrågningar och beväpnar sig med lobbyister.

Mark Zuckerberg har på få år gjort sig till en av världens mäktigaste personer. Trots empatiska formuleringar om en mer öppen och ihopkopplad värld, har han lyckats utveckla uppmärksamhetsekonomin genom att sälja information om oss användare, så som våra beteenden, partners och politiska åskådningar till annonsörer. Har det funnits konkurrens, som i en snabbt föränderlig digital värld potentiellt hotat Facebooks marknadsdominans, ja, då har han undanröjt den.

De största Facebookköpen har genom åren varit det sociala mediet Instagram. Det köpet skedde för sex år sedan och till det ska läggas uppköpet av chattapplikationen med krypterad kommunikation WhatsApp. Köpet av WhatsApp ägde rum för fyra år sedan. Det snabbväxande bild-chattmediet Snapchat tackade i 2013 nej till att köpas upp av Facebook för några miljarder dollar. Facebooks svar på avböjandet var att lansera ”Stories”, en bilddelningsfunktion på Instagram, något Snapchat nu märker konsekvenserna av, med sjunkande användarantal och värde.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Å ena sidan verkar Facebook prioritera att öka sitt ekonomiska värde som företag. Samtidigt väcker senaste årets hög av skandaler, rörande missbruk av människors personliga uppgifter och misslyckade administration av hatiska inlägg, frågor om Zuckerbergs syn på människovärde.

Bland annat drabbades Facebook av en hackerattack som ledde till att 90 000 användare loggades ut från sina konton och 50 000 användare fick sina personliga uppgifter kapade, världen över. Dessutom har Facebook varit uppbyggt på ett sådant sätt att det tillåtit fenomen som uppvigling av hat och organisering av folkmord gentemot rohingyer i Myanmar. Liknande missbruk av den sociala mediejättens tjänster har förekommit i Sri Lanka där Facebook använts för att mobilisera våld och mord mot muslimer och i Nigeria, där falska nyheter lett till rasistiskt motiverade mord. I en del länder, däribland Nigeria, är Facebook för majoriteten av befolkningen synonymt med internet. Det är en nation där många inte vet att det finns något internet bortom Facebook. För att administrera dessa hatiska inlägg som florerar bland miljontals invånare har Facebook endast haft ett fåtal individer anställda, som misslyckats med att stoppa propagandan.

Efter diverse skandaler inledde Facebook ett samarbete PR-firman Definers Public Affairs, ägd av republikanen Tim Miller för att motarbeta kritiken världen över och återbygga plattformens image. PR-firman vände sig mot den ungersk-amerikanske filantropen Georg Soros, som kritiserat sociala mediejätten. Facebook ville utreda huruvida hans kritik egentligen hade underliggande ekonomiska motiv och blev anklagade för att ha ägnat sig åt en antisemitisk smutskastningskampanj. Relationen mellan Definers och Facebook har upphört, efter avslöjanden om samarbetet i The New York Times. Trots detta är det uppenbart att Zuckerberg prioriterar att bygga kapital för sitt företag än att göra det möjligt för människor att komma varandra närmre.

Detta illustrerades tydligt, då Mark Zuckerberg vägrade att dyka upp till en utfrågning angående Facebooks kännedom om desinformationskampanjer och inhämtning av data, genom Facebook, i Storbritannien. 24 representanter från nio länder samlades för att fråga Mark Zuckerberg om hans tankar rörande ett dokument som avslöjar att Facebook varit medvetna om aktivitet om datainhämtning i Ryssland redan 2014. Företaget har tidigare sagt att de var omedvetna om detta fram till en tidpunkt efter det amerikanska presidentvalet 2016. Men nu verkar det som att Zuckerbergs ord om företagets hantering av användares personliga uppgifter inte stämmer.

Efter ett 2018 fyllt av skandaler är det endast rimligt att fråga om 2019 inte blir året då Mark Zuckerberg lämnar Facebook. Vad som en gång handlade om att bygga en plattform där människor kunde komma i kontakt med varandra har blivit ett gigantiskt multinationellt företag, vars största ambition är att låta våra personliga uppgifter bidra till dess tillväxt. Zuckerberg verkar nu ha målat in sig i ett hörn och där står vi  ofrivilligt vid hans sida.

Alla artiklar av Kevin Shakir

The post Kommer Zuckerberg att lämna Facebook? first appeared on Opulens.

BLIND TILLIT. För några dagar sedan utsattes Facebook för den största hackerattacken någonsin där 50 miljoner användares personliga uppgifter kapades. Att ramaskriet uteblivit beror nog delvis på att Facebook raderar inlägg om händelsen. Delar vi verkligen intressen med Mark Zucerkberg undrar Kevin Shakir.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

När jag fredag morgon förra veckan gick in på Facebook upptäckte jag att mitt konto var utloggat och att jag skulle bli tvungen att logga in manuellt, trots att jag alltid loggar in automatiskt. Tillsammans med mig hade 90 miljoner användare loggats ut av Facebook centralt, efter att företaget utsatts för den största hackerattacken som de någonsin upplevt. Utan information om vem som står bakom attacken eller vilka som blivit bestulna på sina uppgifter står Facebook återigen mitt i en skandal, och vi betalar priset för det.

Minst 50 miljoner användares personliga uppgifter har kapats och Mark Zuckerberg menar att han tar situationen på största allvar. Samtidigt raderade Facebook användares inlägg som delade nyhetsartiklar från The Guardian och The Associated Press om cyberattacken med hänvisningen till att inläggen uppfattades som ”spam”.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

New York Times skrev i tisdags hur situationen eskalerar då attacken nu misstänks ha kapat personlig information om användare på Facebook så väl som  Tinder, Airbnb och Spotify. På dessa tjänster erbjuds vi att logga in via våra Facebook-konton för att slippa skapa nya konton på de enskilda plattformarna och därmed effektivisera vårt användande. Facebook har med sin enorma tillväxt de senaste 14 åren lyckats engagera 2,2 miljarder användare. Genom antalet användare och den globala expansionen har företaget lyckats skaffa sig en sådan makt att andra stora digitala tjänster förlitar sig på Facebooks säkerhetssystem som vi vanliga användare samtycker till, när vi loggar in på våra Tinder-konton via Facebook. Men borde vi lita blint på Facebook bara för att andra företag litar på dem? Delar vi verkligen intressen med Mark Zuckerberg?

Det är genialiskt av företag som vill utöka antalet användare på sina tjänster att utveckla samarbeten med Facebook genom att göra det lättare för oss att logga in genom våra redan existerande konton. För oss upplevs det som en tidsbesparing och vi behöver inte hålla koll på flera användarnamn eller lösenord. Men medan vi lurats att tro på att det existerar ett behov av att effektivisera något så banalt som att upprätta ett användarkonto på en digital tjänst, så är techföretagens intention en annan.

Facebook is deleting and blocking posts warning people about their recent security breach. ? pic.twitter.com/OYiayagGCd

— Vigilant1000 (@Vigilant1000) 28 september 2018

En effektivisering av vårt digitala användande innebär inte nödvändigtvis att våra liv förbättras. Vi kanske får en snabbare upplevelse på våra telefoner och datorer, men mest framsteg gör techföretagen, som via våra personliga uppgifter lättare riktar annonser och innehåll så vår konsumtion av programmen och andra varor och tjänster ökar. Detta, medan vi ännu inte ens har insyn i de algoritmer som varken Facebook, eller den andra giganten Google, utarbetar och använder för att få oss att fortsätta använda deras tjänster.

Det spelar ingen roll att vi individuellt uppmanar varandra att minimera mängden av tid som vi är inloggade på Facebook och hur många andra tjänster vi frånkopplar våra enskilda Facebook-konton. Problemet består; Facebook äger personlig information om miljardvis av oss utan att vi har någon aktie eller insikt i företagets åtaganden eller framtidsplaner. Och mest kritiskt blir det i situationer som denna, när våra personliga informationer blir stulna och Zuckerberg verkar inkapabel att göra annat än att ännu en gång stå i skamvrån och säga förlåt. Det behöver vi ändra på!

Alla artiklar av Kevin Shakir

The post Facebooks sak är inte vår first appeared on Opulens.

NÄTHÄLSA. Min kollega här på Opulens Cecilia Persson meddelar att hon lämnar Facebook permanent. Jag däremot tänker stanna. Vad skiljer oss åt? Hur kan den ena känna existentiell kris och den andra existentiellt utrymme?

Cecilia Persson skriver att Mark Zuckerberg ”förstod nog redan när Facebook grundades i februari 2004 att risken fanns att en person med mina grundvärderingar fjorton år senare skulle sitta och skriva en floskulös drapa om varför jag raderat mitt konto permanent”. Det faktum att Zuckerberg var tjugo år gammal när Facebook grundades gör mig tveksam till att han kunde förutse hur stort det skulle bli.  Och det har trots allt gått fjorton år innan Perssons grundvärderingar gjorde sig gällande. Sedan ska också tilläggas att Zuckerberg inte ensam bör hållas ansvarig för hennes existentiella vånda, utan också medgrundarna Eduardo Saverin, Andrew McCollum, Dustin Moskovitz och Chris Hughes.

Persson menar att det har blivit en komplicerad existentiell och politisk fråga att vara med på Facebook. Själv hälsar jag mitt Facebook-konto god morgon varje dag. Oavsett om det är goda eller dåliga nyheter så kan jag lita på att informationen når mig. Är det genialisk mörkläggning att alla forskningsrapporter om negativa hälsoaspekter av just Facebook gått mig förbi? Den som vill driva en hälsoargumentation tror jag bör vara medveten om att sociala digitala mötesplatser inte är synonyma med Facebook.

Redan 1998 hade vi Skunk, ett populärt svenskt community som var en föregångare för chattfunktioner. Året därpå gjorde meddelandetjänsten MSN Messenger, numera Windows Live Messenger, debut på marknaden. År 2000 lanserades Lunarstorm som fullständigt exploderade med en topp på 1,2 miljoner medlemmar – vid den här tiden en enorm siffra. Mellan 2004 och 2010, märk väl att detta var under Facebooks ungdomsår, var Myspace det största sociala communityt i världen. Något annat hände också i början av 2010-talet, nämligen kommunikation via Instagram och Snapchat, vilket medfört att intresset för Facebook bland unga är svalt.

Jag är inte blind för de sociala och mentala konsekvenser som sociala medier kan föra med sig. Det finns en mycket ful sida där människor kan bli sårade och förnedrande. Det är platser som troll och annat otyg gärna drar sig till eftersom anonymiteten är så pass stor att det går att skriva i stort sett vad som helst. Men Facebook är också ett stöd för många. Facebook bryter mångas ensamhet, Facebook är full av grupper som stödjer en i olika delar av livet: hälsan, politiken, vänskapen och även kärleken.

Sedan det här med algoritmerna. Det vi vet är att vi vill behålla vår personliga information för oss själva, och det är väl inte orimligt. Men tvärtemot Persson anser jag inte Facebooks algoritmer vara det största demokratiproblemet. Dagens stora demokratiproblem på nätet är snarare hur nyhetssajtern i allt högre utsträckning inför betalväggar: information blir alltmer en fråga om prenumeration. Det blir ett privilegium att konsumera nyheter, och makten blir således detsamma: privilegierad.

Men låt oss inte fastna i det praktiska. Frågan är om Facebook-användarna är masochister? Eller bekräftelsessjuka och vilsna som små barn? För jag håller med Persson: Varför lägger vi inte bara av när vi vet att för mycket datatid inte är nyttigt? Jag tror att sociala medier för en del blir ett beroende, men jag tror inte att det är mediets utformning i sig själv som är knarket, utan hur våra liv ser ut i verkligheten, IRL.

Jag har varit sjukskriven på heltid under mycket lång tid och Facebook har blivit en naturlig del av min tillvaro – oftast på ett positivt sätt. Jag har kunnat stärka många olika typer av relationer på ett sätt som annars hade varit omöjligt för mig: allt från det privata till det offentliga. Den tid jag tillbringar på Facebook är ibland bortkastad och ibland meningsfull, precis som alla andra sociala interaktioner, till exempel det där telefonsamtalet som aldrig tycks ta slut eller den där vännen som alltid berättar samma sak. Jag antar att jag liksom Persson har ett ”skrivansikte”, det som är mitt varumärke och som är beroende av personlig närvaro. Och? Självklart kräver Facebook att vi interagerar med andra, oavsett om vi är författare som vill kränga böcker eller musikkritiker som arbetar under mottot ”jag tycker”. Till skillnad från Persson blir jag inte dyster till sinnet, jag accepterar att det krävs mer av mig för ett sådant ändamål. Jag kan bara säga att om textinnehållet inte håller i sin egen rätt, ja då håller det inte heller på Facebook.

Cecilia Persson förklarar i ett offentligt inlägg på Facebook den 23 april att hon iscensatt sin profils död som ”ett kreativt anslag med en bakomliggande litterär avsikt”. Kanske handlar det inte om något annat än just en floskulös drapa.

Jag vet folk som lämnat Facebook för gott. De allra flesta har kommit tillbaka. Många drar ner på sina aktiviteter under vissa perioder medan andra drar upp den. Att finnas eller inte finnas på Facebook är trots allt inte en fråga som bara Persson ställer sig. Och det är en giltig fråga: Vad händer om man väljer att inte delta tillsammans med de 2,2 miljarder aktiva användarna varje månad?

Svårt att förutspå men enkelt att ta reda på.

Alla artiklar av Linda Bönström

The post Hej Facebook! first appeared on Opulens.

EXISTENTIELLT. Att vara eller inte vara på Facebook, det är frågan många idag ställer sig. Cecilia Persson om varför hon nu raderar sitt konto.

Mark Zuckerberg förstod nog redan när Facebook grundades i februari 2004 att risken fanns att en person med mina grundvärderingar fjorton år senare skulle sitta och skriva en floskulös drapa om varför jag raderat mitt konto permanent. Dollarmiljardären Zuckerberg är IT-världens Hamlet. Att vara eller inte vara på Facebook har blivit en komplicerad existentiell och politisk fråga. När man tar del av den stora mängd forskarrapporter som pekar på negativa hälsoaspekter och sociala konsekvenser av Facebook, så kan man nästan att tro att redan Shakespeare på 1600-talet visste att jag upproriskt och med vånda och kval skulle dra lansen mot kungafamiljen Zuckerbergs Facebookrike:

Att vara eller icke vara, det är frågan:
Månn’ ädlare att lida och fördraga
Ett bittert ödes styng och pilar eller
Att ta till vapen mot ett hav av kval
Och göra slut på dem med ens. — Att dö —
Att sova — intet vidare — och veta,
// Det oupptäckta landet, varifrån
Man icke återvänder, skrämde viljan
Att hellre bära våra vanda plågor
Än fly till andra, dem vi icke känna?
Så gör oss samvet till pultroner alla
Så går beslutsamhetens friska hy
I eftertankens kranka blekhet över,
Och företag av märg och eftertryck
Vid denna tanke slinta ur sin bana
Och mista namnet handling.

Facebook har så stor informations- och kommunikationsmakt att Mark Zuckerberg grillas av amerikanska senaten och får förklara sig inför EU- parlamentet. När han i januari 2018 meddelade att de nya algoritmerna skulle göra det svårare än någonsin för företag att nå sina specifika målgrupper påverkades informations- och konsumtionssamhället på ett fundamentalt sätt. De kontroversiella och starkt ifrågasatta algoritmerna skulle nu prioritera innehållet i människors interaktion och våra privatliv skulle i ännu högre grad ställas ut till allmän beskådan. Det är direkt ruskigt hur Facebook kontrollerar och inskränker mediernas rapporterig, kartlägger våra konsumtionsvanor och styr de multinationella företagens marknadsföring. Det är ingen överdrift att säga att Facebooks nya alegoritmer är ett demokratiproblem.

Ovanpå detta forskarnas undersökningar om alarmerande hälsoeffekter och allvarliga känslomässiga följder: depression, avundsjuka, isolering, dåligt självförtroende, sömnproblem, relationsproblem och stress. De flesta vetenskapliga studier pekar alltså på att vi skulle må bättre av att skippa Facebook eller åtminstone minska antalet timmar vid dataskärmen, surfplattan och iphonen. Och likväl hänger vi där. Varför? I svaret på den frågan får jag göra en mer personlig betraktelse och analys.

Jag försörjer mig som författare och kulturskribent. På Facebook profileras mitt ”skrivansikte” som mer eller mindre framgångsrikt varumärke. Delningstrafiken på artiklar påverkas i hög grad av min personliga närvaro, och i perioder då jag inaktiverat mitt Facebookkonto sjunker antalet delningar markant. Det pekar på att det är mitt ”skrivansikte” som sätter fart på artikelspridningen, inte själva textinnehållet ─ något som kan göra en hårt arbetande och seriös skriftställare dyster till sinnes. Alla i mediebranschen är snuskigt medvetna om att olika uppdragsgivare har koll på populariteten i sociala medier. De små och medelstora bokförlagen är beroende av marknadsföring via Facebook, och förmodligen påverkas antalet sålda böcker av min egen ”försäljningsaktivitet”. Det är också så att olika kulturarrangörer söker kontakt via Facebook och många författarbesök och föreläsningar bokas via den kanalen.

Ja, det är bekymmersamt nog så att beslutet att lämna Facebook helt och hållet troligen kommer att leda till mindre pengarna i plånboken. Det mer egoboostande perspektivet är att snabba bekräftelsekickar försvinner och att jag förlorar mina femton minuter i rampljuset. Varför skriver jag? Vad är drivkraften bakom att stiga upp runt fyra i stort sett veckans alla dagar året om för att skriva mina böcker och texter? Skriver jag för att bli ett älskat, beundrat och populärt författare och mediaface ─ eller skriver jag för att det är livsnödvändigt för mig själv, för att det skapar mening i mitt liv?

Ja, de existentiella och politiska frågorna hopade sig i den ambivalenta processen från skavande tankar och gnagande känslor och det definitiva beslutet i mitten av maj att radera mitt Facebookkonto för evigt. Ville jag sitta och glo in i en dataskärm där en artificiell verklighet blir verkligare än verkligheten? Ville jag slösa bort mitt dyrbara liv och låta timmar som aldrig återkommer gå upp i rök? Ville jag få besked om att min livskamrat lämnat mig via en relationstatusuppdatering? Ville jag se hur fjäskiga röda hjärtan och gillanden utbyttes mellan personer i kultursvängen? Nej, nej och återigen nej. Vad var det då som fick mig att bita mig fast trots maktkritiken och vetskapen om hälsoeffekterna? Det är mycket enkelt att svara på: vännerna! Jag kommer uppriktigt att sakna de givande dialogerna, kunskapsutbytet, de förtroliga samtalen om livet och de personliga erfarenheterna när mitt liv har varit svårt ─ allt pepp och stöd. Egoboost är inte det som driver mig att skriva, men det är tungt och tomt att mista många fina och värdefulla Facebookvänner.

Alla artiklar av Cecilia Persson

The post Hej då Facebook! first appeared on Opulens.

MEDIEKRITIK. Vad skulle du tycka om du förlorade åtkomst till ditt konto på Facebook efter att du lagt upp en video där du kritiserar Stefan Lövéns politik? Seriöst, sånt händer inte i Sverige.

Nej vanligtvis så blir man inte avstängd från Facebook i Sverige så lätt. Men det amerikanska företaget med Mark Zuckerberg i spetsen drar sig inte för att hjälpa regimen i Irak med att slippa anklagelser om korruption och maktmissbruk.

Irak är inte en “konstitutionell diktatur” men utvecklingen går inte direkt framåt i landet som USA skulle göra till en demokrati. En som vet allt för mycket om vad som händer Irak är Usama Hussein, videobloggare, som lämnat Irak för en tryggare tillvaro i Sverige. Numera bor han på ett flyktingboende i Sollefteå i väntan på besked på om han får stanna i Sverige.

Många irakier är trötta på korruptionen i landet menar Usama. Irak har sedan valen som hölls 2005 och 2010 styrts av det shiaislamistiska Dawa-partiet. Den tidigare premiärministern Nuri al-Maliki är nu vicepresident och Haider al-Abadi innehar premiärministerposten. Situationen för medlemmarna i Iraks enda sekulära parti – irakiska kommunistpartiet – har förbättrats något menar Usama, men är långt ifrån lätt. Det är farligt att kritisera makten.

Usama förlorade en nära vän som lagt upp Youtubevideos om Nuri al-Maliki. Anhängarna till Dawa-partiet står över lagen. En konkurrent till det styrande Dawa-partiet är Muqtada al-Sadr och hans tränade och beväpnade shiamilis som tidigare stridit mot USA under ockupationen. Al-Sadrs milis stormade parlamentet i slutet av april förra året. Muqtada al-Sadr har fått något mindre inflytande i den irakiska statsapparaten och har nu sju ministrar och ca 32 parlamentsledamöter. Det irakiska kommunistpartiet har endast ett mandat i parlamentet.

Den 28 februari i år la Usama upp en video på Facebook med rubriken “Respect yourself Muqtada al-Sadr”. I videon kritiserar Usama det brutala våld polisen använde mot studenter på universitet i staden Waset, nära Bagdad. Studenterna kritiserade regeringen och blev beskjutna och gasade med tårgas. 30 studenter fick föras till sjukhus och två studenter dödades.

Videon fick snabb spridning och på flera sidor på Facebook var det mer än 100 000 visningar. Snart ramlade hotfulla kommentarer in. “Den här kommer inte ha någon framtid”. “Du kommer skada din familj genom det här”. Många skrev också positiva kommentarer men efter att tillräckligt många anmält videon som stötande eller något liknande så blev Usama utelåst från sitt konto på Facebook. Det Usama säger i videon skulle nog de flesta uppleva som mindre stötande än vissa inslag i den svenska melodifestivalen, men det bryr sig väl inte Mark Zuckerberg om.

The post Irakisk videobloggare utelåst från Facebook i Sverige first appeared on Opulens.