LITTERATUR. Förra veckan publicerade vi ett minnesord över Mario Vargas Llosa. Här berättar Thomas Almqvist om sitt möte med den framstående författaren.

Hösten 1973, när jag börjat läsa spanska i Lund, fick jag tillfälle att träffa den blivande Nobelpristagaren i litteratur, Mario Vargas Llosa, som bjudits in som gästföreläsare av Sven-Gösta Neumann, chefen för spanska institutionen. Vargas Llosa föreläste om den latinamerikanska romanens historia och bakgrund och vad som höll på att ske just då med namn som García Márquez, Carlos Fuentes, Julio Cortázar och inte minst Vargas Llosa själv. Det stora latinamerikanska genombrottet hade inte kommit riktigt ännu men var på väg. Det som skulle kallas för ”el boom”. Vargas Llosa var, som jag minns det, en mycket skicklig föreläsare.

Efteråt på kvällen hade vi en stor fest på spanska institutionen med mat och starka drycker. Jag fick tillfälle att sitta ner och prata med vår ännu så länge inte så berömde gäst. Vargas Llosa förhörde sig artigt om hur studierna gick, något som jag inte hade den minsta lust att prata om. Jag ville mycket hellre diskutera latinamerikansk litteratur med honom. Och jag minns att han var mycket imponerad av Artur Lundkvist och hans kunskaper om de nya författarna i Latinamerika. Den mat som vi bjöd på var svenskt smörgåsbord med allt vad det innebär. Vargas Llosa petade mest i sillen men vi svepte ett antal snapsar tillsammans.

Jag har en dedikation i mitt svenska exemplar av ”Staden och hundarna” från den kvällen och ett antal fotografier i mitt familjealbum. Efteråt inköptes ”Pantaleón och soldatbordellen” på spanska och det blev kurslitteratur för oss alla. Det är fortfarande en mycket rolig bok och definitivt den roligaste som Vargas Llosa skrivit. Man har en tendens att glömma bort att denne allvarlige författare också är en stor humorist. Och visst var han en värdig Nobelpristagare i litteratur, 2010.

THOMAS ALMQVIST

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: ”Mitt möte med Vargas Llosa” first appeared on Opulens.

NOBELPRISTAGARE. Den peruanske Nobelpristagaren i litteratur, Mario Vargas Llosa är död. Jytte Holmqvist har skrivit ett minnesord över en av vår tids stora författare.

”Den enda romanförfattare som fortfarande lever och frodas på denna planet är datorn. Det är därför  vi läsare som håller fast vid traditioner, vid den riktiga romanen, Cervantes, Tolstojs, Virginia Woolfs eller Faulkners roman, inte har något annat val än att läsa de döda romanförfattarna och glömma de levande.”

Mario Vargas Llosa

Mario Vargas Llosa är död. Hur välja infallsvinkel för att skriva om en av litteraturens mästare som förstod vikten av att vara trogen sanningen, i en värld där just sanningen ständigt ifrågasätts under begreppet ”fake news”?

I en konstlad värld visade Vargas Llosa en kritisk väg och förhållningssätt framåt. Nu är han borta i fysisk form och gör diverse stora tänkare, såsom Leonard Cohen, sällskap vars andliga dimension tar vid och talar mer än ord.

Vargas Llosas rika kulturella och litterära arv väger tungt, och den svenska Nobelkommittén hade förståndet och den goda smaken att uppmärksamma denne peruanske gigant med priset 2010, med motiveringen ”för hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag”.[1]

Peter Englund i Svenska Akademien kallar Vargas Llosa en ”utmordentligt skicklig berättare”[2], och utan tvivel har han lämnat ett outplånligt avtryck med berättelser som ibland är extremt detaljrika, som halvt självbiografiska och mångbottnade La ciudad y los perros (Staden och hundarna, 1963), och andra mästerverk som tidigare publicerade Los cachorros (Valparna 1959), liksom La casa verde (Det gröna huset, 1966), Conversación en la catedral (Samtal i katedralen, 1969), La tía Julia y el escribidor (Tant Julia och manusförfattaren, 1977), La guerra al final del mundo (Kriget vid världens ände, 1981), El héroe discreto (Den blygsamme hjälten, 2013), och vad som har kallats den intellektuella självbiografin La llamada del tribu (Stammens kall, 2018).

Vargas Llosa öppnade nya världar

Med dessa titlar och texter öppnade Vargas Llosa nya världar för läsare som togs med på resan och som förundrades över författarens förmåga att gå från extrem realism till en fascination för magisk realism och vad som döljer sig under ytan; den korta men reflekterande ”Semilla de los sueños” (2000) ett praktexempel på hur minnet och magi spelar in och spelar roll i det vardagliga och där författaren visar på hur hans peruanska, och latinamerikanska, bakgrund berikade honom med en förståelse för verkligheten som inkluderade allt som finns under ytan, samtidigt som han var förmögen att visa nykter medvetenhet om vad som gällde nu och hur viktigt det var och är att följa med i tiden.

Samtida med Gabriel García Márquez, om vilken Vargas Llosa skrev sin doktorsavhandling under sin tid i Barcelona – “Gabriel García Márquez: historia de un deicidio” (1970), var Vargas Llosa en ödmjuk och tillmötesgående, vältalig om än mångordig nyckelperson i den latinamerikanska boomlitteraturen som blev en mega-rörelse i sig själv och som var ett koncept som myntades av Europa snarare än Latinamerika.

Denna grupp vars författare skapade en dialog mellan länder som Peru, Argentina, Mexiko och Colombia, och Latinamerika som begrepp, och yttervärlden, gynnades av internationell marknadsföring och översättningsinsatser av europeiska förlag varmed latinamerikanska gåtor, berättelser och problem blev förståeliga för en utländsk publik.

Vargas Llosa – en världsmedborgare

Vargas Llosa skrev själv om skrivandets konst i underhållande och upplysande A Writer’s Reality (1990), navigerade skickligt magiska undertoner och inte lättbegripliga politiska situationer och scenarion, och övertygade läsare från när och fjärran om vikten av att inte hålla tillbaka, inte skräda ord eller åsikter, utan att visa ett politiskt ställningstagande med finess, väga orden och välja vältalighet framför verbal mångordighet.

Han, liksom samtida Julio Cortázar, var tidiga världsmedborgare som gränslade latinamerikanska frågor med europeiska och synliggjorde hur allt är sammanlänkat. De visade också på ett okonventionellt sätt att använda litteraturen som redskap för att fördjupa sig i inhemska traditioner och samtida politiska frågor och identitetspolitik, samtidigt som de berättartekniskt bröt mot stilformer och normer och ett lineärt tidsperspektiv och såväl blickade inåt som visade på en väg framåt och utåt, och vände intresset mot omvärlden.

Vargas Llosas texter lever

Boomförfattarna valde sin egen väg och deras politiska ställningstaganden formades av det de upplevde i en tumultartad men katartisk omvärld.

De insåg vikten av deras djup- och långtgående kulturarv, och var stolta latinamerikaner som försvarade den egna nationella identiteten samtidigt som de förstod det absoluta värdet av att ställa siktet mot omvärlden och, genom livsstilar och livsval, slutligen bli världsmedborgare.

Mario Vargas Llosa var klarsynt och övertygande, essäist och mer politiskt medveten än dagens politiker. Han var en man att räkna med och en av de starka grundpelare hans egen samtid hade att luta sig mot och lära sig av.

Med Vargas Llosa försvinner en av de största men hans texter är fortfarande relevanta och magins fackla brinner starkare än någonsin – liksom förståelsen för att försvara människans värde och allas vår förmåga att sätta oss emot politiskt förtryck.

¡El rey está muerto – viva el rey![3]

[1] https://www.sverigesradio.se/artikel/peter-englund-om-avlidne-nobelpristagaren-mario-vargas-llosa-betydelse

[2] https://www.sverigesradio.se/artikel/peter-englund-om-vargas-llosa-utomordentligt-skicklig-berattare

[3] För vidare läsning, se även https://www.dixikon.se/mario-vargas-llosa-la-guerra-del-fin-del-mundo/ , https://www.dixikon.se/snart-prisdags-for-vargas-llosa/ , samt Professor Inger Enkvists många viktiga skriverier om Mario Vargas Llosa.

The post Minnesord över Mario Vargas Llosa first appeared on Opulens.

MAGISK REALISM. “Pedro Páramo, som publicerades första gången 1955, tycks äntligen vara på väg att erövra sin rättmätiga plats inte bara i den latinamerikanska litteraturhistorien, utan i världslitteraturen”, skriver Lars Palmgren. 

Häromdagen var det 50 år sedan Hundra år av ensamhet, Gabriel Garcia Marquez mästerverk, publicerades. Garcia Marquez hade redan gett ut tre böcker som fick hyfsade recensioner, men som sålde uselt.”Gabo”, som han kallades av vännerna, var inget hett namn i hemlandets förlagskretsar. Hundra år av ensamhet ändrade snart på det och idag, 50 år senare, har den sålts i över 50 miljoner exemplar, piratkopior oräknade, på alla upptänkliga språk. Och alla Garcia Marquez böcker efter Hundra år av ensamhet har orsakat kvarterslånga köer utanför bokhandlarna i Bogotá dagen de släppts.

Få stora romaner verkar skrivna med så lätt hand som Hundra år av ensamhet. Och så var det också. Garcia Marquez har berättat att texten liksom bara forsade ur honom. Men det krävdes en nyckel för att öppna den kranen. Och den nyckeln hette Juan Rulfo, mexikansk författare som bara publicerat två böcker: novellsamlingen El llano en llamas och den hundrasidiga romanen Pedro Páramo.

Garcia Marquez hade lidit av svår skrivkramp i fem år, när hans vän, den colombianske författaren Alvaro Mutis, satte Rulfos två böcker i händerna på honom.

– Läs de här grejerna, så kanske du kan lära dig att skriva, lär Mutis ha sagt.

Och Garcia Marquez läste. Pedro Páramo sträckläste han två gånger innan han fick ro att gå och lägga sig. Strax därpå, under en bilresa till Acapulco, var det som om den berättelse han gått omkring och burit på plötsligt stod klar för honom i både språk och struktur, och han tvärvände bilen och körde hem till Mexico City, där han då bodde. Han slutade inte att skriva förrän Hundra år av ensamhet var klar. Den blev snabbt en världssuccé, själva sinnebilden för det som kallas den ”latinamerikanska boomen”, där även författare som Carlos Fuentes, Mario Vargas Llosa och Julio Cortázar inräknas. ”Magisk realism” blev ett begrepp som gick hem i omvärlden och som förknippades inte bara med latinamerikansk litteratur, utan med kontinenten i sig.

Men skaparen av hela fenomenet fanns inte med i framgångsljuset. Juan Rulfo levde ett tillbakadraget liv i Mexico City och när han dog 1968 väckte det ingen större uppmärksamhet. Pedro Páramo sålde i och för sig fortfarande och översattes till flera språk, men det var ingenting i jämförelse med hans efterföljares framgångar. Och i takt med ”boom-generationens” blev allt mer berömd var det som om Juan Rulfo glömdes bort, utom – kanske – bland författarna.

Men det finns tecken på att det håller på att förändras och att nya generationer latinamerikanska läsare har börjat föredra Rulfo framför Garcia Marquez.

Ett uttryck för det var firandet av 100-årsminnet av Rulfos födelse nyligen. I nästan alla latinamerikanska dagstidningar publicerades speciella supplement, överallt hölls seminarier och i praktiskt taget alla länder trycktes nya utgåvor av Juan Rulfos två böcker. Uppmärksamheten var betydligt större än 50-årsfirandet av den första utgåvan av Hundra år av ensamhet. Pedro Páramo, som publicerades första gången 1955, tycks äntligen vara på väg att erövra sin rättmätiga plats inte bara i den latinamerikanska litteraturhistorien, utan i världslitteraturen. Och Juan Rulfo har börjat erkännas som den som lade grunden för den latinamerikanska versionen av ”magisk realism”, om än mörkare och dovare än Garcias Marquez lätt absurda version. I Macondo finns ett försonande tonfall av humor. I Comala, den fiktiva byn i Pedro Páramo, är allt på dödligt allvar.

Man kan bara hoppas att den svenska översättningen av Pedro Páramo också lockar läsare. Men jag har ännu inte hört någon svensk läsande vän nämna Pedro Páramo.  Ibland kan jag få en känsla av att Hundra år av ensamhet har tagit patent på den ”magiska realismen” och därmed, med vissa namnkunniga undantag, nästan har kommit att stå i vägen för andra latinamerikanska författare.

En generation kallade sig till och med Mac Ondo som ett slags avståndstagande från Garcia Marquez ”magiska realism”.

En annan som känner så är den kubanske författaren Leonardo Padura.

Även om Juan Rulfo varit en avgörande inspirationskälla också för Padura, så liknar hans böcker mer svenska kriminalromaner än ”magisk realism”.

Det påstod han åtminstone själv när jag för ett par år sen intervjuade honom i hans hem i Havanna. Och just därför var han uppriktigt förvånad, och kanske också aningen upprörd, över att ingen av hans böcker har översatts till svenska. Hans största framgång El hombre que amaba a los perros (Mannen som älskade hundar) – en enastående bok som rör sig från ryska revolutionen, över det spanska inbördeskriget till dagens Kuba – har översatts till danska, norska, finska och de flesta andra europeiska språk. Men inte till svenska.

– Varför, frågade sig Padura. Är det kanske för att jag inte skriver den magiska realism som svenska förlag tycker att en latinamerikansk författare bör skriva?

The post Den latinamerikanska boomen first appeared on Opulens.