ANALYS. Stackars Jimmie Åkesson. Klarar SD 15 procent i riksdagsvalet nästa år? Le Pen gick inte hem i Frankrike, inget Frexit där. I Tyskland imploderar AFD, Alternative für Deutschland. Och näringslivet inser allt mer att Brexit förskräcker nästan lika mycket som clownen Trump. Swexit låter helt enkelt inte längre sexigt.

Den internationella våg av högerpopulism som kunde kröna Åkesson till ledare över det största partiet, har av allt att döma kommit av sig. Det är nu en rörelse i tungt bakvatten och SD:s hopp om den så kallade svenska systemkollapsen som sin räddning verkar allt mer desperat. Frexit lockar inte längre i skuggan av Brexits stora problem vilket bidrog kraftigt till att Le Pen besegrades. Inte bara de flesta fransmännen ratar Frexit, utan stödet för EU växer i hela Europa.

Marine Le Pen har visserligen fått dubbelt så många röster som hennes far när det begav sig. Men att tolka det som en stadig tillväxt av en och samma högerpopulism är en ytlig politisk analys. Det är inte samma extrema högerparti som under Jean-Marie Le Pen. Marine Le Pen har som bekant till och med slängt ut sin far ur partiet. Uteslutningen var nödvändig för att fortsätta den oupphörliga vandring mot mitten som alla högerextrema partier tycks tvingas göra, om de vill ha större stöd för sin politik.

In i det sista märktes tendensen mot mitten i en nedtonad kritik av EU och euron. Säkert kommer denna utveckling att fortsätta, känslig som Le Pen alltid varit för opinionsvindarna. Det finns ingen anledning att tvivla på att hon kommer tvingas överge den militanta anti-europeiska hållningen. Och vill hon vinna ökat inflytande behövs förmodligen ett program där man lyckats ”tämja” Front National ytterligare genom att ta bort mer från deras agenda som stuckit ut. Vid eventuella framgångar under dom förutsättningarna bör man nog ställa sig frågan: Är det verkligen högerpopulismen som vinner eller är det som vanligt mitten som tar hem spelet?

Ve Jimmie Åkesson om det går som för AFD, Alternative für Deutschland som minskat till en fjärdedel av vad de varit som mest. I så fall skulle SD hamna nära fyraprocentsspärren. Före jul fick AFD över tjugo procent i valen i Mecklenburg-Vorpommern och Sachsen Anhalt men nu senast, i Schleswig-Holstein, fick man nöja sig med 5.9 procent. Splittringen i partiet som lett till ökad nationalism och islamofobi kan leda till en katastrof i valet i Nordrhein-Westfalen nu på söndag. Skulle AFD hamna under 5 procentsspärren i NRW, kommer de knappast in i Bundestag. Detta parti som alltså nyss av många behandlades som en utmaning mot Angela Merkels makt.

SD har ju hämtat inspiration även från UKIP i Storbritannien. De som så säkert skulle bli det nya stora partiet. De utraderades nästan helt i kommunalvalen nyligen. Nederlaget smärtar säkert partiledaren Paul Nuttall som går till val i juni just i Lincolnshire – där samtliga valdistrikt förlorades. UKIP, ”nya arbetarpartiet”, som skulle ta Labours halva väljarkår minst… Känns det månne igen från SD:s retorik?

Theresa May vinner säkert stort, vilket får den olyckliga konsekvensen att det blir en hård Brexit. Att detta sannolikt kommer att ge Storbritannien avsevärda bekymmer låtsas Tories inte om men den skotska omröstningen om självständighet kommer och den förmodas vinnas av självständighetsivrarna.

I varje fall står det redan klart att var åttonde tysk investerare lagt sina planer att göra affärer i Storbritannien på is. Allt fler, inte minst inom det internationella näringslivet, är skeptiska till Brexit. I The Guardian räknade man nyligen att 9 000 finansjobb kan försvinna från London. I stället för att bli en stor högerpopulistisk seger liknar Brexit allt mer en gigantisk baksmälla och därför kollapsar redan UKIP. Och nix, i ljuset av Brexit är knappast Swexit sexigt.

Samma utveckling för den internationella högerpopulismen finns i både Österrike, där man inte lyckades i presidentvalet, och i Holland där Gert Wilders inte fick så starkt stöd som väntat. Oroväckande stort stöd i bägge fallen men med samma känsla, att taket i opinionsstödet nåtts och rörelsens stöd dalar.

Bluffnummer ett, Donald Trump, gör ett magplask i den amerikanska högerpopulistvågen och kanske får han den att spricka av sig själv. Efter hundra dagar vid makten är han den mest impopulära presidenten någonsin i modern tid och med ytterst få lyckade beslut hittills.

Att han inte har flest röstande amerikaner bakom sig är ett ytterligare genant faktum. Hillary Clinton fick över 2 miljoner fler röster än Donald Trump. Så strängt taget, att tala om en högerpopulistisk våg på grund av USA-valet är inte bara dumt, utan oinformerat.

Trumps egena uttalanden om hur svårt det är att vara president, och hans uppenbara svårigheter att ens börja regera, har fått många att börja göra motstånd. Även en hel del som inte varit politiskt aktiva någonsin tidigare. Aktivismen i USA bara ökar, mot högerpopulismens enfaldiga och lättvindiga lösningar.

Vad är det då som får högerpopulismen att implodera? Egentligen samma sak överallt: Globaliseringen och den moderna världen ställer oss inför komplexa problem. Högerpopulismen försöker utmana etablissemanget med enkla lösningar för svåra frågor genom att utse några syndabockar som islamister och flyktingar. Ett gammalt tänkesätt inför nya svårigheter, som om det skulle bli enklare och billigare automatiskt. Det står allt mer klart att så enkla svar inte fungerar. Muren mot Mexiko är ett fiasko innan den ens påbörjats och den har i dagarna skjutits på obestämd framtid.

När det nu gäller SD är de snart offer för sin egen framgång. De har främst fått Moderaterna, men som inte dålig tvåa Socialdemokraterna, att helt ändra sin flykting- och migrationspolitik. Det är pinsamt för många socialdemokrater men icke desto mindre sant. Sverigedemokraterna kan dock naturligtvis inte göra mer än de två stora partierna vilket folk snart kommer inse.

När det gäller SD:s paradnummer två, lag och ordning, så är det svårt att toppa batongpolitikern Anders Ygemans 10 000 poliser, särskilt svårt med en så skitnödigt allvarlig min som hans. Inte ens Jimmie Åkesson kan det, även om han är nog så duktig på att manipulera och låta len på rösten, likt en varg som ätit krita.

När Drottninggatan drabbades av terror och fem personer mördades så var det många, inte minst på Facebook, som sa att nu kommer SD upp i över 20 eller 25 procent. SÅ är inte fallet. De ligger kvar kring 16 procent och där har de stagnerat i opinionen sedan ett halvår tillbaka.

Minns ni systemkollapsen? Ja, ni vet de där månaderna som man gick omkring och sa nu rämnar Sverige. Nu är det bara kaos och barbari kvar, vi är invaderade av islam… Men, det är ju inte möjligt längre att seriöst försöka måla upp denna hotbild, som ju SD var mån om att göra när det begav sig. Nu går det inte längre, då statskassan visar ett rekordöverskott och sysselsättning samt bostadsbyggande slår nya rekord.

Dock har vi ett rejält regionalt missnöje i bortglömda bruksorter med hög arbetslöshet. Men skulle nu s återupptäcka regionalpolitiken, det finns ju tecken som tyder på det när Stefan Löfven ska åka runt och träffa folk ute i landet i stället för att vara i lobbyghettot Almedalen, så blir det även här svårare för SD. Blir det sedan också lite klassisk s-märkt fördelningspolitik och en eller annan bit valfläsk närmare valet så  kommer SD få det riktigt svårt.

Givetvis kommer SD:s inre spänningar mellan olika fraktioner samt en stärkt toppstyrning, vilken är än mer impopulär ute i landet, också sänka partiet. De vanliga urspårningarna från SD:s förtroendevalda vad gäller islamofobi, rasism och bedrägeri, liksom misshandel och allt annat skandalartat som följt SD i alla år, gör även det sitt till för att stödet ska sjunka än mer. Det är dock viktigt att påpeka att SD inte längre är del av en stor högerpopulistisk våg utan snarast dras ned av en rörelse som redan tappat fart och hamnat i tungt bakvatten internationellt sett.

Ett Swexit som skulle vara sexigt nog att lyfta partiet i stånd att forma vår framtid som det största partiet av alla, kan knappast längre säkra en framgång längre. Trots det går Åkesson ut med just detta även efter Le Pens nederlag.

Det finns ingen framtid i att vara sverigedemokrat längre och att de själva skulle bli största parti, att de verkligen trott det, kommer man berätta som ett politiskt skämt efter 2018. Som ett exempel på att högmod går före fall.

Sanna mina ord! Någonstans mellan 10 och 15 procent får SD 2018, snarast närmare 10 procent än 15.

The post Det är synd om Jimmie när Swexit ej längre är sexigt first appeared on Opulens.

HOTAD DEMOKRATI. Beskedet att en antiliberal nationalist som Marine Le Pen är en av två kandidater i Frankrikes presidentval i maj mottogs närmast med lättnad. Så långt har det gått att Nationella Frontens kandidat sågs som närmast självklar.

Att hetsa mot utlänningar och framför allt mot muslimer, mot globaliseringens och handelns förmåga att höja välstånd och förena människor över nationsgränser och mot liberalismen och dess individuella rättigheter, är inte längre något som diskvalificerar en politisk kandidat i en europeisk demokrati, tvärtom.

Allt som står mellan oss och ett auktoritärt styrt Frankrike är en herre vid namn Emmanuel Macron.

Om ens det hjälper. Frankrike är redan ett land som lever med undantagstillstånd (sedan 13 november 2015, en respons på terrorattentaten i Paris som tog 130 människoliv) med tillfälligt återinförda gränskontroller och tusentals militärer på gatorna runtom i landet. Bara den senaste i en lång rad befogenheter för övervakning, polisrazzior och integritetskränkande visitationer.

Även kring ekonomin har statens grepp vuxit och vuxit. Frankrike är ett land med en hög och stigande statsskuld på 93,5 procent av BNP, trots ett högre skattetryck än Sveriges. Arbetsmarknaden är hårt reglerad, med 35-timmarsvecka och generösa ersättningar vid arbetslöshet. Landets banker är därtill hårt exponerade mot eurozonens krisländer, med stöd av ECB:s allt mer extrema stimulanser.

Det är denna betydande makt som skulle samlas i Marine Le Pens händer om hon vinner slutomgången i maj. Det skulle sannolikt innebära att Frankrike blir ännu ett i raden av länder som i praktiken lämnar den liberala demokratin.

Något sådant är inte längre otänkbart, ens i Europas mitt. För någon månad sedan landade amerikanen James Kirchicks bok The end of Europe – dictators, demagogues and the coming dark age (Yale University Press) på bokdiskarna. Boken är ett hafsverk där författarens researchmissar och föga genomtänkta åsikter lyser igenom (Danmark sägs med sin restriktiva invandringspolitik ha undvikit främlingsfientliga partier, trots att Dansk Folkeparti fick 21 procent av rösterna i senaste valet. Europa anses ha ägnat för lite resurser åt militära interventioner i Mellanöstern).

Likafullt ger boken en panoramabild över en kontinent där mörkret sänkt sig snabbt. I Ryssland grasserar en aggressiv och nationalistisk militarism, och landet stöder liknande missnöjesrörelser i väst. Ungern har i praktiken röstat bort demokratin, och samma process är långt gången i flera forna öststater. Samma stämningar har fått Storbritannien att lämna EU, och får växande parlamentariskt stöd för varje val.

Kirchick påminner om att några år in på 2000-talet förutspåddes Europa segla upp som världens ledande supermakt i kraft av sin diplomatiska ”mjuka makt” och lockelsen i EU:s växande överstatlighet också ekonomiskt.

Macron är inte lösningen på detta problem. Han representerar snarare den sista flämtande nostalgin kring den europeiska teknokratins dröm från dagarna då millenniet var ungt och de obekymrat kunde ignorera varje folkomröstning som gick dem emot. Den före detta bankmannen, som var landets finansminister i socialistregeringen så sent som förra året vid den här tiden, ska nog hålla tummarna för att inget dramatiskt inträffar kring Frankrikes sprickfärdiga ekonomiska bubblor under tiden fram till valet.

Men han är en respit, en möjlighet att formulera någonting bättre, en garant för att det alls blir ett nästa val under någorlunda fria villkor. Givet alternativet är det att föredra.

The post Ett Europa vid avgrundens rand first appeared on Opulens.