CORONAKULTUR. Känner du ett behov av att skrika ut din ångest och frustration över pandemin? Mathias Jansson tipsar om hur du kan hantera det hela på ett kultiverat vis.

Det här året har man vid flera tillfällen känt att man bara skulle vilja skrika rakt ut av frustration och ångest. Men skrik inte för döva öron utan ring istället +1-561-567-8431 och dela med dig av ditt skrik i ett pågående konstverk. Det är konstnären Chris Gollmar som öppnat skriklinjen “Just Scream!” som samlar in våra skrik till den 21 januari 2021.

För den där ångesten kan verkligen dyka upp när som helst, som när man promenerar med sina vänner på en bro i Oslo en sommarkväll, då himlen är sådär vackert röd-gul.  Då kan det plötsligt hända: ”Jag kände hur ett högljutt, ändlöst skri genomträngde naturen” skriver konstnären Edvard Munch om tillkomsten av tavlan ”Skriet” (1893).

En annan konstnär som också skrikit en hel del är Marina Abramović som i performanceverket ”Freeing the Voice” från 1976 skrek och skrek och skrek tills hon helt tappade rösten. Jag förmodar att hon känner en viss släktskap med Munch för under hösten 2013, vid 150-årsjubileet av Munchs födelse, skapade hon vid Ekebergsparken, med vy ut mot Munch upprörda landskap, en performance där 300 av Oslos invånare skulle skrika för att hylla ”Skriet”. Abramović avtäckte sedan ett mer permanent verk, som bestod av en tavelram där varje besökare sedan kunde återskapa sitt eget ”Skriet” och naturligtvis ta en bild.

Skriket fungerar som en varningssignal till gruppen att något händer i omgivningen. Ett lejon hoppar fram ur busken, vi skriker högt av rädsla, så de andra i gruppen kan komma till undsättning, eller lägga benen på ryggen och rädda sig. Det räcker kanske med att en i gruppen blir lejonföda? Det är därför vissa personer av ren reflex skriker till när de ser skräckfilm och monstret hoppar fram bakom dörren. För oss andra vana skräckfilmsentusiaster som inte blir rädda för ett monster, kan det istället vara vännens oväntade skrik som får oss att hoppa högt ur soffan och ställa oss i försvarsposition.

Ibland när känslorna svallar över, måste man helt enkelt lämna rummet och gå in i ett annat rum för att ventilera sin frustration, så att man sedan kan gå tillbaka till mötet eller till sina barn och behärskat försöka förklara för dem varför de har fel. Konstnären Babak Golkar har i ett citat sagt att ”When logic fails to explain, it becomes natural to scream”. Han har för ändamålet skapat “Scream Pots”, som är stora lerkrukor där besökarna i utställningen kan skrika ut sin frustration och frigöra den negativa energi som de bär inom sig. Krukorna är drejade så att ljudet försvagas och mattas av.  Även konstnären Kylin O’Brien har tagit fasta på vårt behov att ventilera våra känslor. I installationen ”Scream Room”, som är ett rum stort som en garderob med vita ljudisolerade väggar, kan besökaren gå in och skrika ut sin frustration.

Golkars skrik-krukor får mig att tänka på myten om kung Midas. Midas är mest känd för att han önskade sig förmågan att allt han rörde vid skulle bli till guld, men han hjälpte också till att lösa en tvist mellan två gudar (den som kan sin antika mytologi vet att man aldrig ska beblanda sig i gudarnas tvistemål). I vilket fall tyckte Midas att Pan spelade mycket bättre musik än Apollo, vilket gjorde Apollo så rasande att han tackade Midas genom att ge honom åsneöron.

Nu är det inte så roligt att gå omkring med åsneöron om man är kung, så Midas gjorde allt för att dölja dem. Men han var lite fåfäng och ville ha en vacker frisyr (att det långa håret skulle dölja åsneöronen tänkte han nog inte på), så han kallade på sin frisör och fick honom att svära på att inte avslöja för någon att han hade åsneöron. Frisören klippte Midas, men vissa hemligheter är för svåra att bära och för att inte förgås av denna tunga börda, grävde frisören en grop vid stranden och skrek i hålet ”Kung Midas har åsneöron!” och grävde sedan igen hålet. Hålet var alltså en tidig version av Golkars ”Scream Pots” och Kylin O’Briens ”Scream Room”. Allt hade varit frid och fröjd, om det inte på platsen växt upp en vassdunge som i vinden vajade och skvallrade “Kung Midas har åsneöron!”

En grupp med stor ångest är annars studenter, helst när det börjar närma sig tenta och de inser att de nog har festat mer än läst på inför provet. Men studenterna har löst problemet på ett kreativt sätt. Delphivrålet och Flogstavrålet är en tradition där studenter från området Delphi i Lund respektive Flogsta i Uppsala öppnar sina fönster och skriker ut sin ångest. Det finns olika legender om hur det hela uppstod, men sedan 80-talet har det iallafall vrålats från studentboenden. Ett förnuftigt sätt att hantera sin ångest på. Om det dessutom hjälper för att förbättra tentaresultaten förtäljer inte historien.

Alla skrik behöver nu inte vara sprungna ur ångest och rädsla. Det finns också glädjeskrik.

”Bli inte rädd Birk, sa Ronja. Nu kommer mitt vårskrik! Och hon skrek, gällt som en fågel, ett jubelskrik så att det hördes långt bort i skogen.”

Det hade väl varit härligt om vi alla till våren kunde byta ut våra ångestskrik mot ett vårskrik av glädje när vi har fått ett vaccin mot covid-19 och kan gå ut i vårsolen och börja träffa och krama om våra nära och kära igen.

MATHIAS JANSSONinfo@opulens.se

The post Skrik som Skriet first appeared on Opulens.

FRAMTIDEN. Under pandemin har vi tvingats lära oss att uppleva konst ensamma framför datorskärmen. Men är detta substitut framtiden? De finns de som istället genom att omfamna ensamheten skapar unika konstupplevelser, skriver Andreas Engström.

Jag har tidigare i Opulens (2 juni) skrivit om hur internetkonsertens genombrott under Coronasäsongen inneburit en möjlighet för dagstidningskritikerna att vidga vyerna. Följaktligen bevakar de nu internationella festivaler som om de aldrig gjort annat. Men om bildskärmskonserten till en början sågs som ett lika kreativt som tillfälligt substitut har det hela i takt med att såväl verk- och uppförandeformer som de tekniska lösningarna anpassats efter den strömmade situationen utvecklats till något sorgligt: Är detta att uppleva musik, varande ensam inte bara i sin vardag utan också i sin upplevelse av konst, i den tanke- och känsloverksamhet som kräver fysisk närvaro av både konst och medmänniskor? Live-formernas uppsving sedan början av 2000-talet – konserter, fotbollsmatcher, uteliv i allmänhet – har trots allt tolkats som den ”postdigitala” situationen, där vi söker en unik upplevelse samt gemenskap och direktkontakt med andra människor, något som aldrig finns blott ”ett klick bort”.

Skärmanpassningen är nu inte det enda sättet på vilket konsten eller konsertformen förändrats under 2020. Ibland utgår man just från den nya sociala situation vi befinner oss i, men snarare än att bygga bort den utforskar ensamheten som del av den estetiska upplevelsen.

All-Ein-Sein är titeln på den pågående festival som o/modernt ger på Goethe-Institutet i Stockholm. Separeringen av ordet låter mena att det ensamvarande tillståndet inte blott gäller var och en i sin egen ensamhet, utan just alla, vi förenas av detta.

En och en, eller i ett sällskap av max fyra, bjuds man in till en liten konsert. För vår del var det med de två violinisterna Ellen Nisbeth och Fredrik Paulsson som spelar Bach, Bartók och en tolkning av en folkmelodi. Formen och rumsarrangemanget skiljer sig inte nämnvärt från en konventionell konsert annat än att rummet är mindre, vi är ensamma och musiken är just för oss. Och att det rör sig om blott 15 minuter, vilket i sammanhanget är kort men just här kommer exklusiviteten att innebära en intensifiering av den konstnärliga upplevelsen.

Projektet är inspirerat av Marina Abramovićs The Artist is Present som genomfördes på MoMA i New York för tio år sen. Lite överraskande kan tyckas, för det rör sig om rätt olika saker. Abramović bjuder in åskådare en och en att för en kort stund medverka i en exklusiv performance, samtidigt som publiken sitter på vanligt sätt stilla på sina platser.

Konserten har då mer likheter med nyare plats- och situationspecifika musikverk för en exklusiv publik, som också förekommit före pandemin. Jag minns till exempel hur man på Sporfestivalen i Århus 2018 kunde boka tid för en konsert i en husvagn där den franska pianisten Gwen Rouger spelade för en person åt gången (vilket jag skrev om i Opulens (30 maj 2018). Här är verket – husvagnen, inredningen, spelteknikerna – utformade utifrån situationen där man sitter bredvid pianisten som arbetar högst fysiskt med att vrida och bända på tangenterna. Om jag mins det rätt ombads man som publik att vända notblad.

Abramović använder den inför publik och konstnär utsatta individen för att utforska ensamheten. I husvagnen blir de två närvarande kropparna del av musikverket som fysiskt föremål, när situationen mentalt och kroppsligt invaderar individen. All-Ein-Sein på Goethe-Institutet är i jämförelse existentiell. Vi är ensamma med oss själva och följaktligen också med konsten som är ett utomstående objekt att komplettera. Men ensamheten innebär också en möjlighet att omfamna denna, bejaka skeendena, att nå fram till en intensifierad upplevelse av den.

Efter musiken bjuds vi in i ett annat rum där skådespelaren Robert Fux läser ett av Rilkes brev till Herr Kappus. Där handlar det om Kappus sjukdom men Rilkes råd låter sig tolkas som något rörande ensamheten. Omfamna den, gör den till din, på så sätt kommer du ut starkare.

The post Att omfamna ensamheten first appeared on Opulens.