SEXUALITET. Lars Thulin reflekterar över begreppet sexighet och söker svaret på frågan om vad det egentligen har för innebörd.

Vad är sexigt och vad är inte sexigt? Det är en fråga som sysselsätter många av oss, män som kvinnor. Förmodligen av den enkla anledningen att sexualiteten är en av våra starkaste drivkrafter. Att evolutionen försett oss med den är självklart. Jakten efter det sexiga och att därmed bejaka sexdriften är den enda orsaken till att mänskligheten blev mer än en generation gammal. Utan den driften – ingen fortplantning.

Vad är sexighet?

Så vad är då sexighet? Det enklaste svaret är att det finns lika många svar som det finns människor – alla har, som bekant, sina egna preferenser. Eller på vanlig svenska – grejer man tänder på. Numera finns ju också ett paraplybegrepp som hbtq för att beteckna personer som avviker från heteronormen.

Många är de som försökt hitta essensen i sexighet eller i alla fall den minsta gemensamma nämnaren för känslan. Orsaken är enkel. Sexighet säljer, i princip vad som helst. Själv minns jag de gamla sexistiska reklamaffischerna på mackar och bilverkstäder där unga och yppiga kvinnor gjorde reklam för lastbilar och däck. Och fotografen hade haft så bråttom att flickorna inte haft tid att klä på sig ordentligt innan kamerorna började smattra. Var fanns den logiska kopplingen mellan kvinnliga kurvor och förföriska leenden och lastbilsdäck? Ingenstans. Bilderna var därför förnedrande och förminskande både för män och kvinnor. ”Sälj grej med tjej” brukar företeelsen kallas numera.

En kroppslig och en själslig spelplan

Vad är då den minsta gemensamma nämnaren? Jag tror att det finns två spelplaner. Den ena kan kallas kroppslig och den andra själslig.

Den första innefattar det som med vulgär Hollywood-vokabulär kallas tits and ass. Där finns signaler som de flesta känner igen. Signaler som triggar det i DNA-koden som har med fortplantningen att göra.

Urtidsmannen sökte en partner som kunde bära fram och föda ett barn. Därför bedömde han bäcken och barm hos en tilltänkt partner. Urtidskvinnan behövde någon som kunde skydda och skaffa föda till den unga familjen. Så breda ryggar, bestämda hakor, starka armar var manliga detaljer att leta efter.

Därför har en säljsugen kapitalism överöst oss med dessa signaler i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Modeindustrin har i sekler erbjudit oss en kittlande mix för att både framhäva och dölja våra kroppar.

Den verkliga sexigheten

Men jag, och sannolikt många andra med mig, anser att det ovanstående är det som står i skyltfönstret för att locka. Den verkliga sexigheten – den som nästan bokstavligt kan skaka om oss och få världen att stanna – är något annat. Men den största delen av sexigheten sitter ovanför halsen i – tal, blickar och framför allt i det som finns bakom pannbenet.

Där söker vi efter något annat än det som fysiskt ska garantera fortplantning och släktets överlevnad. Där tänder vi nog ofta på motsättningar hos partnern och i vår egen personlighet. Dominans kontra undergivenhet. Fara mot trygghet. Att få erövra mot att bli erövrad. Ljus och mörker. Sött och salt. Det fantastiska är att detta kan förmedlas med ett snabbt minspel, ett enda ögonkast eller replik. Det är då världen kan skaka eller till och med stanna för två personer i ett möte.

Måhända finns det en motsättning som ofta utnyttjas i en berättelse där signalerna måste gå fram men bara via en text, platt bild och inspelat ljud. Inga dofter eller någon värme från hud. Det ena är kaxighet och styrka hos en person, som kanske kan kallas utmaning, ifrågasättande eller trots. Det andra en sårbarhet, kalla det nakenhet och behov av skydd och närhet. Styrka och svaghet.

Några klassiska exempel på sexighet

Låt mig ta ett par klassiska exempel och börja med några manliga sexsymboler. Agenten James Bond har i decennier varit en sexsymbol och kvinnor har i film efter film ramlat som fallfrukt i hans knä. Ofta bara genom att han har höjt ett ögonbryn eller läppjat på en vodka martini, skakad inte rörd. Mest kända Bond-tolkare var Sean Connery och Roger Moore. Men deras rollfigurer blev lätt parodiska eftersom de även i de mest dramatiska situationer nästan tvångsmässigt avslutade det hela med en dråplig och sarkastisk oneliner. De var inte verkliga.

Så kom Daniel Craig. Även han löste många problem med våld. Men relationen till kvinnor var mer komplicerad och trasig. I några av hans filmer visar han sig sårbar, tror till och med han gråter i någon. Åtskilliga av de kvinnor som gillar Bond-filmerna, suckade extra djupt när han kom på tal. En verklig man. Styrka och svaghet.

Det bästa exemplet på kvinnosidan är nog Marilyn Monroe. Visst var hon vacker och kroppen var det inget fel på. Men detta yttre var inte unikt på något vis. Här var det i stället kombinationen av en ångande sensualitet, där de fysiska företrädena användes, men i kombination med en påtaglig sårbarhet, nästan barnslighet, full av oskuld.  Styrka och svaghet. Straighta män världen över trånade efter att få både erövra och beskydda henne.

Vad är sanningen?

Slutsatsen som kan dras av detta är att inför en person som törs visa sig sårbar, vågar vi visa vår egen sårbarhet. Och då förhoppningsvis bli bekräftade trots, eller på grund, av det. Där uppstår magin.

Så Hollywoods förenklade drömvärld visar kanske ändå sanningen. Att verklig sexighet är nakenhet – både kroppsligt och själsligt.

The post Sexighet – Mer än bara yta first appeared on Opulens.

FOTOGRAFI. “Utställningen visar på Erwitts vidd av motiv och ändå på en enhetlighet,” säger Anne Edelstam som sett en retrospektiv utställning med den framstående fotografen.

Elliott Erwitt, retrospektiv
Musée Maillol, Paris
Utställningen pågår till den 15 augusti 2023      

Den reprospektiva utställningen med den internationellt erkände fransk/amerikanske fotografen Elliott Erwitt på Maillol-museet, i Paris, är en formidabel succé.

Utställningen börjar på den övre våningen med stora svart-vita fotografier. De samsas med några färgfotografier vilka annars mest visas på nedre botten.

Det första fotografiet besökaren möts av är en bild av en Grand Danois framben, stående bredvid en person vars stövlar är det enda man ser, samt en pytteliten hund, iförd en mössa som sitter på sned.

Detta fotografi sätter prägeln på Erwitts hela tänkesätt och fotograferande. Han har humor, är ironisk utan bitterhet eller elakhet. Fotografen är en stor humanist med sinne för ovanliga vinklar.

Elliott föddes 1928 i Paris av ryskjudiska föräldrar. Familjen flyttade sedan till Italien och vidare till USA där Elliott studerade fotografi. 1954 blev han anställd av Magnum Photos. Han har arbetat som fotojournalist, modefotograf, reklamfotograf samt porträttfotograf. Han har även gjort filmer.

En hel serie porträtt föreställande Marilyn Monroe, Jackie Kennedy, Charles de Gaulle, Che Guevara, Nikita Chrusjtjov bland annat, visas på utställningens nedre botten. Samtliga fångar personligheten eller ögonblicket. De är lysande!

Hundar verkar annars ha varit hans favoritämne för det är flera roliga och absurda fotografier på olika hundar. De komiska situationerna, erkänner han själv villigt, är inte alltid spontana utan väl uttänkta och tillrättalagda. Liksom flera av hans andra fotografier vilka man lätt kan tro att de är tagna i stunden. Men han har även fotograferat skilda miljöer, kulturer och traditioner han sett under sina resor, såväl i Frankrike som i Asien och i USA.

Bilderna, vare sig de är iscensatta eller ej, ger en inblick i vardagen på diverse platser i världen. En blandning av humor och känsla. Utställningen visar på Erwitts vidd av motiv och ändå på en enhetlighet. Intervjuer med honom visas också där han förklarar hur han har fotograferat ett motiv och varför, alltid med glimten i ögat. Det fördjupar besökarens förståelse för hans verk.

Kan ni inte se utställningen så köp någon av hans flertaliga fotoböcker: jag lovar att ni inte kommer att bli besvikna!

The post Elliott Erwitts fotokonst är upplyftande first appeared on Opulens.

VÄXELVERKAN. Anne Carson växlar som hon brukar: mellan roller, stilar, tider, mellan poesi och prosa. Men den här gången upphäver inte prosan poesin; istället skärps och fördjupas poesin av prosan, skriver Arne Melberg som läst den kanadensiska författarens senaste bok i svensk översättning, Norma Jeane Baker av Troja.

Norma Jeane Baker av Troja av Anne Carson
Översättning: Lars-Håkan Svensson
Ellerströms

Den kanadensiska författaren Anne Carson är välrepresenterad på svenska; man kan rentav få ett intryck av att förlagen tävlar om henne. Jag har räknat till tolv titlar, senast förra året utkom på Bonniers Eros den bitterljuva,  översatt av Niklas Haga, på Faethon Albertineutredningen, översatt av Mara Lee, och nu, på Ellerströms, Norma Jeane Baker av Troja, översatt av Lars-Håkan Svensson. Alla tre översättarna har också tidigare bidragit till den svenska Carson-vågen.

Carson disputerade på en avhandling om romaren Catullus och har verkat som klassicist med särskild inriktning på grekerna. Men hon använder sig av den samlade världslitteraturen i sina egna verk, hon drar sig inte för populärkulturen och hon vandrar mellan uttrycksformerna: essäistik, översättning, prosa, lyrik. Det tidiga arbetet Eros den bitterljuva är just en essäistisk diskussion om Sapfo men där åtskilliga andra författare dras in, till exempel Platon (särskilt dialogen Faidros, också den återkommande hos Carson) liksom en modern författare som Kafka. Översättningarna är från grekiska: Sapfo och tragöderna Sofokles och Euripides. Gränsen mellan översättningar och egna verk är inte alltid skarp. Sålunda har hon översatt Sofokles Antigone (2015) men också gett ut Antigonick (2012), som likaså översätter Sofokles men ställer sig friare genom att flika in kommentarer och utvikningar, till exempel via 1800-talsfilosofen Hegel och dennes synpunkter på samma stycke. Norma Jeane Baker av Troja utgår från Euripides Helena men förhåller sig fritt till förlagan redan genom att låta den antika Helena dubbleras av den moderna ikonen Marilyn Monroe (det vill säga Norma Jeane Baker).

I det som man måste rubricera som Carsons egna verk förekommer ofta översättningar, särskilt av greker. Det oförlorades ekonomi (1999, sv. 2017) har underrubriken ”Simonides från Keos läst med Paul Celan” och är en essäistisk framställning inriktad på minne och negation där den antike diktaren ställs tvärs emot den moderne. Celan dyker också upp i Float (2016), som är en mapp, snarare än en bok, innehållande 22 ”chapbooks”, det vill säga skillingtryck eller vishäften, varav ett handlar just om Celan, närmare bestämt hans Hölderlin-dikt ”Tübingen, Jänner”, som återges på tyska och som Carson därefter översätter och diskuterar. I ett annat häfte i samma mapp företar Carson sex översättningar av den arkaiske poeten Ibykos, varje gång utifrån ett nytt ordförråd hämtat från senare poeter men också från icke litterära sammanhang, till exempel från en bruksanvisning för mikrovågsugnar. Röd självbiografi (1998, sv. 2015) handlar om det röda monstret Geryon, en figur som hämtats från fragment av den arkaiske poeten Stesichoros. Boken inleds med synnerligen fria översättningar av dessa fragment och avslutas med en ”intervju” med Stesichoros.

Exemplen skulle visa att översättning är en viktig komponent i Carsons författarskap och att hon förhåller sig både fritt och problematiserande till detta. Likaså har det framgått att Carson rör sig mellan antiken och moderniteten och att hon drar in en lång rad författare däremellan. Världslitteraturen är hela tiden närvarande och Carsons samlade dikt – liksom åtskillig dikt under den epok man kallar den post-moderna – är en pågående diskussion med traditionen. Diskussionen är kritisk, ironisk, vanvördig. Den uttrycker behovet av att ta till sig traditionen likaväl som att komma vidare. Till detta kommer att Carson rör sig fritt mellan poesi och prosa – medan modernismen strävade efter att stabilisera en gräns däremellan. Inte bara så att Carsons dikt går över i essä och hennes essäer i dikt men också så att hennes dikt ofta ser ut som prosa. Också detta illustrerar Carsons hantering av traditionen liksom av förhållandet mellan myt, historia och samtid: i samtliga fall handlar det om interaktion. Inte sammanfall, utan kollisioner, sidoställningar, brytningar, konflikter, ironier. Den moderna poesin strävar efter metaforens upphöjelse av språket ur den språkliga vardagens prosa – så lyder åtminstone en version av den poetiska modernismen. Carson siktar sällan eller aldrig mot metafor; hon skriver istället metonymiskt: hon sidoställer.

Den nu utkomna Norma Jeane Baker av Troja är ett sent verk: originalet kom 2019. Här växlar Carson mellan en lyrisk framställning som samtidigt liknar ett filmmanus (och som anspelar på en film med Marilyn Monroe) – och en essäistisk utläggning av grekiska termer under rubriken ”Krigshistoria” – hela texten har satts upp som musikteater.  Hon utgår således från Euripides Helena men dubblerar  Euripides huvudperson med Norma Jeane, som får anta roller: hon är Marilyn Monroe men hon är också Truman Capote och Pearl Bailey och – Helena. Dessutom försöker hon hävda sig mot män: mot filmbolagets moguler, regissören Fritz Lang, Arthur Miller (som hon ännu inte gift sig med men som Carson ändå gör till en modern Menelaos). Man kanske kan säga att Carson ansluter sig till Sapfo, som i ett fragment (nr 16) skildrar hur Helena, under inflytande av Afrodite, flyr man och barn. Sapfo verkar ha förståelse för detta – till skillnad från Homeros, som visserligen ger sin tribut till Helenas skönhet men samtidigt fördömer henne som äktenskapsbryterska och som den som orsakade kriget och därmed männens fördärv.

Kvinnan som offer, kvinnan som krigsbyte, kvinnan som identitetslös: det är ett öde som delas av Helena och Norma Jeane. Och det ger Carsons text en bister ton, som skiljer den från det mesta som hon skrivit tidigare. Inte så att hon tidigare skulle sakna allvar; men hon har aldrig dragit sig för att lätta upp allvaret genom att växla scen, tid, stil, perspektiv. Här lättas inte upp; snarare sker fördjupning.  En lyrisk sekvens presenteras som att ”Norma Jeane kommer in som mr Truman Capote”. I den rollen får hon t.ex. säga om sig själv:

Ingen plats för Norma Jeanes plågsamma personliga sanning heller.
Jag älskar henne djupt men – uppriktigt talat .
det är inget mystiskt med det.
Hon är bara lite grus som fastnat i världens behov av transcendens.
Det är jäktigt. Jag säger hela tiden till henne:
sänk blicken,
räkna till fyra,
höj blicken,
säg din replik.
Det är så man får folks uppmärksamhet när man har bråttom.
Få dem att tro att de ser Norma Jeane naken
även om du står där fullt påklädd.
Norma Jeane går ut som mr Truman Capote.

Varpå följer ”Krigshistoria: Lektion 6” under rubriken άπάτη: ”bedrägeri … kvinnlig list”:

Kvinnlig list leder till mycket ilska hos män, en ilska som övergår i vidriga plågor. Kvinnans hor är ett stort gult träd som blommar i mannens sinne, i form av vidriga plågor. Är hon mänsklig? Är du mänsklig? Är hon ett djur som inte kan tyglas?

Carson växlar som hon brukar: mellan roller, stilar, tider, mellan poesi och prosa. Men den här gången upphäver inte prosan poesin; istället skärps och fördjupas poesin av prosan. Carson fortsätter och fullföljer sitt sidoställande projekt – nu med tyngd och allvar. Skälet är enkelt: nu handlar det om kvinnans utsatthet i myt och historia. I sitt informativa efterord citerar Lars-Håkan Svensson – som översätter med omsorg och säkerhet – från programbladet när texten sattes upp på scen. Carson hänvisar där till #MeToo, som ”gett oss nya sätt att tänka kring kvinnliga ikoner som Helena eller Marilyn Monroe, nya sätt at vrida den traditionella manliga versionen av sådana händelser 360 grader och i dem hitta andra, djupare former av sorg.”

Carson fortsätter således att vrida och vända på historien och litteraturen. Den här gången finner hon sorg.

The post Med prosan fördjupar Anne Carson poesin first appeared on Opulens.