POLITIKERBIOGRAFI. Gustav Fridolin är numera en veteran i svensk politik, trots sin relativa ungdom. Han är även en erfaren skribent som nu kommer ut med sin andra biografi.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I förra boken stod morfar i centrum, en morfar som inte skrev memoar vilket barnbarnet i gengäld tycks vara flitig med. I den aktuella biografin DET ÄR inte du, det är VI ställs två kvinnor inspirerande i grunden. I skildringen blandas hopp, sorg och förtvivlan, då båda dessa två förgrundsgestalter – Zaida och Marie – dog under våren 2017.

Den förstnämnda, Zaida Catalán, var den partikollega som mördades brutalt under ett FN-uppdrag i Kongo-Kinghasa. Den andra, Marie Kide, var en lärare som föll offer för terrordådet på Drottninggatan i Stockholm. Maria Kide arbetade sedan många på Kronans skola i Trollhättan, platsen där Sveriges värsta skolmassaker ägde rum 2015. En massaker med rasistiska förtecken, i ett område med hög andel nyanlända och med stora utmaningar, inte minst i skolan.

Både Zaida och Marie drevs av medmänsklighet och solidaritet, men dog tidigt och tragiskt. Känslouttrycken väller över sidorna, inte minst när det kommer till försöket att beskriva solidaritetens väsen: ”Solidaritet är ingen tankekonstruktion. Inget slagord på ett plakat. Ingen politik överhuvudtaget. Solidaritet är alltid en handling. Det går inte att vara solidarisk för sig själv. Det behövs en annan mottagare, en annan människa som blir sedd.” Eller då den värkande tomheten efter Zaida och Marie beskrivs: ”På en skola jag känner saknar barnen Maries axel att knacka på. Och det vore så lätt att låta hopplösheten vinna. Men jag kan inte låta bli att undra vad Zaida och Marie skulle säga om vi gav upp.”

Fridolin väjer inte för det svåra och talar om den galopperande psykiska ohälsan, inte minst bland dagens unga. Han menar om att vi lever i kultur som odlar känslan av missnöje och otillräcklighet, trots att vi aldrig haft det så materiellt bra som nu. Nextopia – gräset är alltid på andra sidan. Konsumtionssamhällets drivmedel är vårt missnöje, att längta bort från oss själva och till det vi inte har, men kan köpa. En skenande stress, som enligt Fridolin, förvärras av det aldrig har varit lättare att jämföra sig med andra än idag, men ”så svårt att nå upp till jämförelsematerialet. Vi lägger ut bilden av vårt lyckade liv i realtid. Sorterar bort bilderna av skavanker och gräl, vardag och hemmachipskvällar”.

Framställningen drar åt många håll, från dagens galopperande psykiska ohälsa till andra världskrigets Berlin. Platser och situationer där solidariteten satts på prov, där människor haft ett val mellan omänsklighet eller medmedmänsklighet. Hos Fridolin är de teoretiska referenserna också många: en Sven Eric Liedman, en Zygmunt Bauman, en Micael Dahlen, en Raoul Wallenberg, en Bill Bryson eller en Nina Björk. Här finns mycket lärdom invävd; Fridolins alternativa karriär som lärare skiner igenom.

Överhuvudtaget talas det mycket om lärande och lärare, inte minst som en motvikt till dagens ihåliga konsumism, uppdrivna förändringstempo och skenande psykiska ohälsa. Här anknyts till utbildningsminister Fridolins egen favoritlärare under uppväxten, Filippa Esayas, och Ellen Key, feministen och folkbildaren. Det framhålls att lärarens viktigaste egenskap är tålamodet, att ”värdet av ens gärning blir synligt först i efterhand” vilket också kan appliceras på solidaritetens väsen. Alla omsorger vi lägger ner på andra människor varken visar sig eller återgäldas så ofta i stunden, utan kräver långsiktighet, ödmjukhet och tillförsikt. Egenskaper som sällan framhålls i dagens förändringsskenande och mätfixerade samhälle, där resultat ska blinka och blippa på en gång, gärna som siffror och diagram på en skärm.

Man kan alltid invända att en politikerbiografi alltid bär på ett visst mått av beräknande, att politikern vill bli älskad hela vägen till valurnan. I synnerhet som biografin kommer ut under ett valår. Oavsett hur mycket man ansluter sig till detta påstående, är det här en i sammanhanget imponerande läsning, inte minst stilistiskt. Person, miljöer, händelser och tanketrådar vävs ihop elegant och sömlöst. Ett engagerat driv finns också, ett driv som lär gripa tag i långt fler läsare än Fridolins närmaste fans.

The post Ett engagemang som griper tag i fler än fansen first appeared on Opulens.

SAMHÄLLSKRITIK. Stilla resande, betraktande. Texten talar inte om att vara turist. Den talar om att sakna. Om att tala över oöverstigliga avstånd. Om att mötas och skiljas.

Atlantis av Marie Silkeberg
Albert Bonniers Förlag

Det du som är jag i “Atlantis” är hemma och främmande i alla delar av världen. Blicken talar alla språk. Du reser i en värld som försvinner. Det är som att Atlas, förstenad av Medusas ansikte, av hennes blick, inte längre orkar bära sitt arv: staden Atlantis – hela världen. Pelaren har vittrat. Allt du kan göra är att betrakta undergången. Världen sjunker i havet. ”Vad hittar du i fattigdomen” säger du. ”Raseri” svarar en man.

Jag reser och frågar. Jag lyssnar på dem. Jag är du. Jag är du under hela läsningen. Det är en bok om det statiska, om statligheter. Om att rättvisa bara kan skipas åt de som registrerats. Staten är blind. Istället framträder dess våldsmonopol – våldet slår i blindo, med precision. ”Det kommer att ta hundra år innan det blir ett land att leva i igen” säger en man. En kvinna tvingas korsa en gräns under umbäranden, tvånget tvingar hennes kropp till missfall. Det är inte det första missfallet. Röster från oräkneliga människor hörs genom Silkeberg. Ofattbara grymheter gestaltas. Blicken söker dem. Upptäcker dem tillsammans med dig. Det är plikten att vittna. En ovillig plikt. Men blicken värjer sig inte. Jag vill inte veta mer. Jag vill inte läsa vidare. Jag läser vidare på en soffa i Hökarängen. Jag läser på bussen. Jag läser ensam på ett fik. Jag slår samman pärmarna när jag kommit hem till den skånska landsbygden. Även här fängslas människor bakom husens fasader. Bortom synhåll från balkongen bländas neon, grumlar glasbottnar. ”Det måste betyda något” säger du.

Det handlar om att gå vilse och ändå släpa sig med sig. Det betyder inget att himlen är stor och färgrik. Du är aldrig redo. Livet väntar inte. Texten är blicken på andras utsagor – den konstnärliga avvägningen är detta vad som syns. Hur kan jag göra så att lidandet och våldet och skammen tynar bort över horisonten vill boken säga: genom att bära ut det i ljuset. Ut i offentligheten. Ansvaret ligger där, det ligger i själva urvalet. Vem det är som talar. Vem det är som konstnären låter höras. Men vems historia är det som berättas ändå? Det är den som talar, den som läser och den som låter sig berättas om. Samtidigt. Det är viktigt. Att dela ett subjekt är historielöst.

Det går inte att ha en riktning utan en gemensam referenspunkt säger texten som är det Atlantis den beskriver. Det måste ligga utanför kroppen. Som ett samhälle, som en idé. Det är som att Atlas kartblick, blicken av sten, är beroende av att kunna mätas och att måttstocken – metern, sekunden – är det som sammanför och definierar den koloniala civilisationen. Meter per sekund. Kartrörelsen behöver en tidsangivelse. Världen, allt i den, rör sig. Marken under oss är inte stilla. Sekunderna blir kortare. Snart har mänskligheten inga sekunder kvar att mäta. Då kommer de att vara vilse utan något att greppa efter.

Den är relationen mellan översättning och katastrof. Språken skiftar. Texten bildar broar. Eller bygger broar. Eller nej, den går mot broarna. Passagen är osynlig. Du är på plats. Det är som att när du talar med mig så får också min röst plats. Som ett svar. Jag blir ett svar, det blir jag som blir de ”rörelser man utgörs av”. Vi betraktar det avlägsna som stillade bilder, som dokument. Vi gråter över världen. Att gråta är en reaktion som förlöser så vi kan samla kraft och agera. ”Arbeta och gråta.” Fortsätta arbetet. Vad kostar ditt livs döda ting i andra människors levande liv frågar sig texten. Vilket ansvar har vi för varandra? Hur kan vi inte ta ansvar för varandra? ”Vad gjorde du med blicken?” frågar du dig. Hur delas världen med våra blickar? Hur görs all denna delning? Med linjal och passare, med de muntliga och strukturella lögnerna som bygger lika mycket på den atlantiska potentialen som den transatlantiska triangelhandeln. Världen sjunker i sina hav.

Hur kan då den som inte lever med våldet i sin vardag göra förståelse för den som lever med våldet i varje stund? Som inte sover av bilderna, processen, som upprepar sig. Som kan vända bort blicken för att våldet bara är karta och ord. ”Som ett hjärtslag drar kartan ihop sig” säger Silkeberg. Hur kan det förstås? Hur kan vi älska i en sådan värld? Är det ens möjligt? Det blir tveeggat. Du måste älska. Du måste älska den andre. Du låter den andra människan ta på dig. Vi slits mellan varandra. Du tar in en annan människa i dig, som en hemlighet.

The post För att något måste sjunga first appeared on Opulens.

POESI. “Formen blir paradoxalt nog en auktoritär gränssättare och det poetiska språket en rebellisk frihetskämpe.” Cecilia Persson har läst Marie Lundquists nya diktsamling.

Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det
Marie Lundquist
Albert Bonniers förlag 2017

Dikten visar sin råttsvans
biter hål i smickret

När jag vaknar och stiger upp för att skriva om ” Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det” kan jag inte hitta boken. När jag la mig för att sova efter att jag hade läst Marie Lundquists åttioåtta en-, två- och treradingar med den konkreta och undflyende frågan: Vad dikten är? hade recensionen en uttänkt annan början än den nu skrivna.

Det var nästan så att dikten protesterade mot själva frågeställningen och valde att fly sin väg som en stor och skrämd råtta ─ symboliskt, raffinerat och elegant iscensatt av en mycket stilsäker och begåvad poet.

Poeten Marie Lundquist har allt sedan den hyllade och uppmärksammade debuten 1992 med diktsamlingen ”Jag går runt och samlar in min trädgård för natten” varit en betydande svensk poet och det med all rätt.

Genom hennes författarskap utforskas verkligheten. Jagets röst letar efter sig själv i bekanta och obekanta landskap och därmed skapar Lundquist med sina säregna, sammansatta och skimrande vackra bilder sitt eget orduniversum. Så när hon ställer frågan om vad dikten är kan läsaren lita på att det är en poet som har grubblat och brottats med den gåtfulla frågan mycket länge. Hon är en poet med stora litterära kunskaper och som utvecklat en mångfacetterat och djupt personlig poetik. Ja, hon är utan tvekan en poet som orkar och kan bära sin egen krävande frågeställning.

Dikten förlåter orden
deras tidigare liv

Formmässigt är det logiskt och lite förutsägbart att Lundquist ställer upp dikterna i en tydlig berättarstruktur där poeten likt en polyfonisk akt räknar dikterna en efter en. Den givna formen skapar en stumhet och dikterna kan upplevas som slutna rum där tolkningarna ömsom slår huvudet i väggen och ömsom öppnar en dörr. Dikternas tydlighet både stör och irriterar samtidigt som de dialogiskt inbjuder mig att ställa mina egna frågor.

Formen blir paradoxalt nog en auktoritär gränssättare och det poetiska språket en rebellisk frihetskämpe. Det är bokens både styrka och brist ─ vilket givetvis Marie Lundquist är medveten om, ty poeten har redan berättat att hon inte är ute efter smicker utan läsarna avgör själva vad dikten är och inte är. Dörrarna i diktsamlingen lockar. De tankar som döljs därbakom blir på så sätt möjliga att välja eller avstå ifrån att ta del av. På så sätt blir ”Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det” en stimulerande och provocerande utmaning.

Alla artiklar av Cecilia Persson

The post En diktsamling med lockande dörrar first appeared on Opulens.