MÅNGFASETTERAT. Lena S Karlsson har sett Ibsens Ett dockhem, i regi av Anna Pettersson, och vill särskilt framhålla Manuela Gotskozik Bjelke, som ger ett mångfasetterat porträtt av Nora, dockhustrun vars tillvaro rämnar.

Ett dockhem av Henrik Ibsen
Regi, bearbetning, scenografi: Anna Pettersson
Dramaten, Stora scenen, Stockholm

Ett dockhem tycks vara en outslitlig klassiker och en utmaning för många regissörer, Ibsens stycke har nu fått en ny kostym av den ständigt forskande regissören Anna Pettersson. Hon överraskar publiken genom att klona maken Torvald, som på Dramatens Stora scen dyker upp i tre gestalter. I öppningscenen när Nora återvänt från sin julshopping konfronteras hon av maken Torvald som först gestaltas av Per Svensson, sedan av  Hannes Meidal och till sist av Joel Valois.

Scenen spelas tre gånger med olika tolkningar, först som fars, senare som tragedi och slutligen med fysiskt utspel. Senare dyker även den gamla väninnan Fru Linde också upp i tre gestalter: Hulda Lind Jóhannsdóttir, Melinda Kinnamann och Anna Maria Käll.

Debuterande Manuela Gotskozik Bjelke som Nora uppträder som Torvalds söta spelorre och kvittrande lärka, omväxlande med den smeksamma ekorren och dockebarnet som älskas av den auktoritäre och påfallande fantasilöse nytillträdde bankdirektören Torvald. Hon döljer en stor hemlighet som också är hennes största stolthet, inom sig tror hon att det vidunderliga ska ske den dagen då hon kan avslöja vad hon dolt.

Anna Pettersson testar lekfullt texten med att byta ut realismen mot melodrama och dansscener, i en deltar hela ensemblen som frenetiskt städande husjungfrur med moppar. Scenrummet är öppet med små realistiskt möblerade dekordelar som snurrar på vridscenen, som fragment ur en dröm. För den som erinrar sig Anna Petterssons Hedda Gabler 2016 är videotekniken – här kompletterat av selfies som projiceras på stora skärmar – välbekant och numera slitet grepp. Mest förbluffande är ett piano med pianist som hissas ner från tågvinden.

Anna Pettersson låter skådespelarna komma till sin rätt, framför allt Marie Göranzon som spelar den dödssjuke och syfilitiske doktor Rank, vars stora kärlek är Nora, som är den som tar emot budskapet om hans kommande död, och  som samtidigt är ett förebud för den äktenskapliga kollapsen som väntar Nora och Torvald, när Nora vaknar upp ur sin hårt omfamnade drömvärld.

Den här föreställningen är spretig, ibland kolossalt underhållande som när de tre fru Linde i en våldsam streaptease river av sig allt på överkroppen och låter brösten gunga fritt. Den parodiskt skurkaktige pantlånaren och brännvinsadvokaten Krogstad låter sig kollras bort av de tre fru Linde och lockas att ge Nora fri och därmed också frälser Torvald.

Berör Ett dockhem idag, som när den skrevs 1879 väckte starka känslor, inte minst hos August Strindberg, för sin frispråkighet och feministiska budskap? Anna Petterssons iscensättning lägger inte tyngdpunkten på det ideologiska elementet. Nora är mera inspärrad i en bur av konventioner och borgerliga föreställningar om anständighet, hon revolterar men det känns mera som en bisak.

Alla skådespelarna presterar utmärkt men jag vill ändå framhålla Manuela Gotskozik Bjelke, som ger ett mångfasetterat porträtt av Nora, dockhustrun vars tillvaro rämnar och som avslöjar den patriarkala hegemonin.

The post Spretigt, men kolossalt underhållande dockhem first appeared on Opulens.

KLASSIKER. Katt på hett plåttak är en mycket sevärd föreställning med en väl fungerande ensemble, skriver Lena S Karlsson som varit på Maximteatern i Stockholm och sett Tennessee Williams teaterklassiker.

Katt på hett plåttak av Tennessee Williams.
Regi: Stefan Larsson.
Maximteatern, Stockholm

Tennessee Williams hör till de viktigaste mest inflytelserika författarna i USA, vars verk fortfarande känns beklämmande aktuella. I “Katt på hett plåttak“ möter vi ännu en dysfunktionell familj under en spritdränkt vivisektion à la August Strindberg.. Senare anammade Lars Norén traditionen och skrev ett stort antal dramer baserade på samma koncept. Det handlar om livslögner och homofobi, som är nödtorftigt dolda hos en familj där de alla flyr undan sanningen. Tennessee Williams skrev sin odödliga klassiker “Katt på hett plåttak” för scenen och belönades med det prestigefulla Pulitzerpriset 1955. Det är en levande klassiker som ständigt spelas, även nu sextiofem år senare.

The post En känga åt patriarkatet first appeared on Opulens.

DEBUTFILM. Lena lämnar en med en känsla av värme och sorg, skriver Karolina Bergström som sett Isabel Anderssons debutfilm om Lena Nyman.

Lena
Regi: Isabel Andersson

För min generation är hon kanske framförallt känd för rollen som den varma rövarmodern Lovis i Tage Danielssons Ronja rövardotter, för mina föräldrars generation som sitt frispråkiga alter ego i Vilgot Sjömans autofiktiva Jag är nyfiken gul, som dessutom oplanerat kom att sätta Sverige på den sexuellt frisläppta världskartan. Men som Isabel Anderssons imponerande debutfilm Lena visar var skådespelerskan Lena Nyman så mycket mer än det, och framförallt var hon för mycket för sin samtid.

The post Imponerande skådespelarporträtt first appeared on Opulens.

SAMHÄLLSATIR. “Ensemblen sliter verkligen, men följden av den stilisering som regissören Katrine Wiedemann uppenbarligen eftersträvar är att skådespelarna överlag blir serieliknande karikatyrer”, skriver Lena S. Karlsson om Stockholms stadsteaters uppsättning av Besök av en gammal dam.

Besök av en gammal dam av Friedrich Dürrenmatt
Översättning: Britt G Hallqvist
Bearbetning: Karen-Maria Bille och Katrine Wiedemann
Scenografi och kostym: Maja Ravn
Ljus: Mats Öhlin
Regi: Katrine Wiedemann
Medverkande: Marie Göranzon, Dan Ekborg, Allan Svensson, Kirsti Stubø, Gerhard Hoberstorfer, Samuel Fröler, Leonard Terfelt, Ulf Eklund, Pablo Leiva Wenger, Lotti Törnros, Tim Dillman

Kan allt köpas för pengar? Ideal? Medmänsklighet? Ett människoliv? Åtskilligt kommer det att visa sig i schweizaren Friedrich Dürrenmatts eleganta och skruvade drama Besök av en gammal dam från 1956. Här finns stråk av den då inom kulturvärlden rådande existentialismen och absurdismen, en uppenbar affinitet med Ionesco samt vissa inslag som skulle fungera i en pjäs av Bertolt Brecht. Besök av gammal dam är ännu en högst spelbar pjäs, en moralitet om makt och maktlöshet, som speglar pengars förödande makt över människors sinnen, oavsett om de tillhör småborgerligheten eller de redan besuttna.

Den flamboyanta damen Claire Zachanassian, spelad av Marie Göranzon, återvänder till den stad hon en gång tvingades lämna på grund av ett en oönskad graviditet samt ett uppslitande svek av den dåvarande älskaren Alfred Ill. Nu, 45 år och sju äktenskap senare, infinner sig den omätligt rika Claire Zachanassian på platsen för brottet. Ett storartat mottagande väntar henne, ska staden räddas av Claire Zachanassians stora förmögenhet? Staden sätter sin  tilltro till Alfred Ill, som inför besöket förklarar att han ”har henne i en liten ask”. Damen erbjuder staden och dess invånare en miljard, hälften ska staden erhålla, resten ska delas ut bland Güllenborna.

Men det finns ett villkor.

I den sömniga småstaden Güllen råder nöd, här finns inga jobb därför att fabrikerna lagts ner, överallt råder tröstlös misär när damen gör sin bejublade entré på den röda mattan vid stationen. Men det är inte kristlig kärlek som ligger bakom Claire Zachanassians välvilja, det är snarare som Nemesis hon uppträder, en hämnare ur ett nästan glömt förflutet. Priset för hennes generositet är hennes ungdoms förförare Alfred Ills liv meddelar hon Güllenborna som till en början avvisar denna ohyggliga begäran.

Men löfte om och tillgång till pengar korrumperar. Güllenborna börjar vänja sig vid att ha det gott ställt, man shoppar på krita i handelsboden som förestås av Alfred III, plötsligt uppträder Güllenborna i nipper och knallgula lackskor. Stadens elit: läkaren, prästen och läraren med borgmästaren i spetsen, äter bildligt talat ur Claire Zachanassians hand. ”Världen gjorde mig till hora, nu gör jag den till bordell”, förklarar Claire Zachanassian.

Av en för mig obegriplig anledning har regissören Katrine Wiedemann omvandlat scenen till ett slags arena, genom att placera publik på Stora scenen, vilket är en ren katastrof när det gäller akustiken och hörbarheten. Allt utspelas på en plan vitmålad yta där olika rekvisita och dekorstycken placeras, som till exempel Alfred Ills butik, några vitstammiga björkar där de älskande en gång möttes, reminiscenser av en bil och så vidare. Kostymön och scenografen Maja Ravn har skapat magnifika kostymer, i synnerhet till Damen som bär upp allt bjäfs med bravur.

Ensemblen sliter verkligen, men följden av den stilisering som regissören Katrine Wiedemann uppenbarligen eftersträvar är att skådespelarna överlag blir serieliknande karikatyrer. Visserligen är dessa redan i manus snarare kategorier än riktiga roller, men här försvinner alla nyanser. Pjäsens enda egentliga karaktärsroll vid sidan av Damen är Alfred Ill, fint spelad av Dan Ekborg, som till slut accepterar Damens villkor. Marie Göranzon förmår som ingen annan att behärska de sceniska svårigheterna, men stundtals blir föreställningen platt och dessvärre ganska skrikig. Det är synd för föreställningen har avgjort poänger, Dürrenmatts samhällssatir fungerar ännu, penningens makt är oomtvistlig även i vår tid. Marie Göranzon och Dan Ekborg är denna föreställnings räddning, och man önskar bara mer av de två och mindre utanverk för Damens magnifika besök.

The post Utan några nyanser first appeared on Opulens.