AKADEMIBRÅKET. Den danska litteraturprofessorn Marianne Stidsen menar att de krav som riktats mot Horace Engdahl är på gränsen till totalitära. Gustaf Johansson tycker att hon borde veta bättre.

I en text i Expressen i går om avgångskraven mot Horace Engdahl varnar den danska litteraturprofessorn Marianne Stidsen för att sådana krav vetter mot det totalitära. Om det någonsin har varit läge att dra i nödbromsen i akademidebatten så är det nu.

För det första: att kalla idén att Engdahl borde lämna Svenska Akademien för en totalitarismens förelöpare är både okunnigt och omoraliskt. Uppfattningen att han bör göra så kan vara mycket: oinformerad, välgrundad, en positionering, ett uttryck för lojalitet, fiendskap eller hämndlystnad – allt beroende på vem som yttrar den. Totalitär är den däremot inte. Det ordet är alltför viktigt, alltför fyllt av mänsklighet som går under, för att det ska gå att bruka det med sådan sorglös lättvindighet. Stidsen borde veta bättre.

Problemet är inte bara smaklösheten. Det är också, för det andra, den totala frånvaron av proportioner. Engdahls vara eller icke-vara som akademiledamot kopplas samman med demokratins fortbestånd i Sverige, som vore hans bak på stol nummer 17 ett bålverk mot barbariet. Man förstår på ett sätt vad Stidsen är ute efter: i tider när alla springer åt samma håll finns ett självklart värde i att stå emot likriktningen och avstå från det berusande flockadrenalinet. Det fungerar emellertid bara om man inte omedelbart, yr av en annan tillhörighet, rusar åt det motsatta hållet. Det gör dock Stidsen, och därför uteblir poängen.

Texten är för den skull inte utan poänger. Den tjänar framför allt som en tydlig illustration av hur offentligheten, liksom Akademien, nått vägs ände i den här frågan. Allt har sagts. Positionerna är utmejslade och befästa. Nu är det upp till de inblandade att ta itu med jobbet. Vi andra, som saknar tillräcklig insyn för att på allvar kunna bilda oss en kvalificerad uppfattning, gör bäst i att fortsätta med vårt. Kanske löser ledamöterna saken, kanske inte. Vi får vänta och se.

Vore det sorgligt om Akademien i dess nuvarande form gick under? Visst. Vore det en oöverstiglig förlust? Förmodligen inte. Litteraturen klarar sig ändå, och det gör också språket. Det har de alltid gjort. Också då de prövats av den verkliga totalitarismen, den som byggt fångläger och grävt skjutgropar snarare än debatterat akademiledamöter.

The post Horace inget bålverk mot barbariet first appeared on Opulens.