ESSENTIALISM. ”När essentialistiskt, platonskt tänkande gör sig gällande på samhällsarenan vittnar det inte om stabilitet och styrka utan om motsatsen.” Jesper Nordström ser ett USA i sönderfall.

Platons tänkande handlade i slutändan om att bygga ett evigt urverk eller slipa fram en evig diamant, om ni föredrar den bilden. En idealistisk värld helt utan förändring. I hans statslära har alla sin givna plats likt ett kugghjul. Ja, ”Republica” har slagit an en sträng hos både höger och vänster i 1900-talet. Det ligger såklart i linje med hans idélära, allt har sin abstrakta, ideala existens nånstans. Den platonske soldaten, den platonske statsmannen, och så kvinnorna som viljelösa barnaalstrare. Skomakare, bli vid din läst!

Under min tid på filosofiinstitutionen i Lund var det en kardinaldygd att inte kontextualisera, psykologisera tankesystemen, idéerna skulle analyseras helt för sig själva. Så då gör jag det nu istället och påvisar att Platon levde i en tid som präglades av stor oro och “de 30 tyrannernas styre”.

Oro och förändringar. Platon sökte det eviga och stabila i en föränderlig tid. Bortom allt detta finns något evigt
att klamra sig vid. Det är föga förvånande att kyrkofäderna använde sig av platonskt tänkande i sitt resonerande om teologiska spörsmål. Platon följer oss in i 1900-talets mörkaste vrår, ända in i Auschwitz systuga. ”Vilken typ är du? Jaha, homosexuell jude. Då får du en rosa stjärna på bröstet här och överlever väl vakternas misshandel två dagar max”.

Styrka, stabilitet och eviga värden. Andas nu in och häng med i tankehoppet.

USA av idag har kallats Weimar-Amerika och det är belysande. Landet präglas av sönderfall, våld och framväxandet av paramilitära styrkor. Men framför allt utmärks det av samma mansideal som efter första världskriget. Sociologen Klaus Theweleit studerade i Mansfantasier de ideal som de tyska frikårerna odlade i sin bitterhet och nollpunktsläge efter 1918 och i samband med publiceringen påvisade Arne Ruth den tyska borgerlighetens särart gentemot den franska och engelska; här var det mer lantliga och asketiska ideal, drömmar om feodalsamhällets positiva aspekter. Ut i skogen skall vi gå, hej och hå!

Den särsartsmaskulina rörelsen i USA odlar samma ideal och sprids genom eviga tröttsamma karga memes; skäggiga tatuerade män i svartvitt, regn och bittra, solipsistiska texter om
att inte lita på någon, vara stark och självtillräcklig. 

Det är också ett mansideal som står i motsats till Andrew Tates förfäktande av alfahanneidealet. Här är det mer samma asketism, avhållsamhet och bleka karghet som hos hemvändande soldater som fortsatte campa, marschera, leva i skogen som  vore de med i Wandervogel-rörelsen.

Värmen saknas, som i alla fall kunde förläna det ett slags faderlighet och då ändå stanna inom traditionella mansvärden. Det är en värld där allt svårdefinierat, glidande och queer är bespottat. Kort sagt allt det som den gamle antika grekiska filosofen inte hade kunnat sortera in prydligt och snyggt i sin stat eller idévärld.

När essentialistiskt, platonskt tänkande gör sig gällande på samhällsarenan vittnar det inte om stabilitet och styrka utan om motsatsen; att kaotiska entropiska tillstånd råder. Under de 30 tyrannernas styre. I Weimarrepubliken. I USA av i dag.

The post Ett USA i sönderfall first appeared on Opulens.

SLUTREPLIK. “Att mobbande chefer kan vara av båda könen är inte heller något nytt för mig”, skriver Peder Palmstierna i slutrepliken i debatten om mansidealet.

Jag tackar Lars Thulin för att han lämnat anklagelserna om människofientlighet och sexism åt sidan. Att använda metaforer innebär förstås alltid en risk att tolkas alltför bokstavligt. Själv trodde jag att det framgick av den övriga texten vad som avsågs med alfabeteende. Men en sak jag lärt mig i läraryrket är att det är omöjligt att skriva på ett sätt som inte går att missförstå. Då får man förtydliga i efterhand.

Att förtydliga är dock inte att förändra. Jag menade exakt det jag skrev, under förutsättning att texten läses på det sätt som avsågs och som jag hoppas ska vara klargjort vid det här laget. Med Thulins tolkning har jag full förståelse för att den väckte heta känslor, och i ljuset av dessa känslor är det inte konstigt om skillnaden mellan det han först läste och dess förtydligande upplevs som “hisnande”. Skillnaden mellan Thulins första tolkning och min avsikt upplevde även jag som hisnande.

Men återigen vill jag rekommendera att fråga först och skjuta sedan, för den som stöter på något den uppfattar som upprörande – eller att spara på ammunitionen tills den verkligen behövs. Kanske har jag faktiskt missuppfattat något. Då tål jag att höra det och kan ändra mig. Kanske har även du missuppfattat något – det är mänskligt att fela. Den som inte förstår vad jag menar får gärna läsa gärna min essä på Opulens om konsten att spänna en båge.

Thulin beklagar sig också över att jag “raljerar” över hans metaforer, vilket jag ställer mig frågande till. Även vid en andra läsning av hans första svar hittar jag inget som i mina ögon ser ut som metaforer. Om han syftar på det han skrev om alfahannens roll under människans förhistoria, så ser det ut att vara avsett som sakligt och jag försökte bemöta det sakligt snarare än raljant. Men eftersom det ändå rör sig om spekulationer och Thulin uppenbarligen inte vill utveckla sig närmare, kan vi lämna det därhän.

Snabba returbollar över nätet uppskattar jag, men för att det ska bli en intressant match är det bra om bollen håller sig innanför linjerna. Och för att undvika eventuella missförstånd med denna metafor, så menar jag att svaret bör handla om det som motparten faktiskt har skrivit. Något jag exempelvis inte har skrivit är att jag kopplar bort alfabeteende från kön. Det jag skrev var att jag ägnade min första text åt att belysa problemen med det manliga alfa-idealet, utan att gå in på det eventuella kvinnliga. Jag ser inget anmärkningsvärt med att diskutera en sida av en sak utan att därmed förneka vare sig existensen eller betydelsen av en annan.

Att mobbande chefer kan vara av båda könen är inte heller något nytt för mig. Eftersom detta dessutom är ett perspektiv som går utöver det jag ville lyfta, och som därför riskerar att dra fokus från ursprungsfrågan, så ser jag ingen anledning att bemöta det. Möjligen kan man tillägga att detsamma givetvis gäller för empatiska, respektfulla chefer – det finns lyckligtvis deltahonor såväl som deltahannar i ledande ställning, inte bara bland vissa kenyanska babianer. Dessa ledare är de som historien främst borde hylla.

The post Dessa ledare borde vi istället hylla first appeared on Opulens.

ALFAHANNAR. “Under ett långt yrkesliv har jag haft både kvinnor och män som chefer. Min slutsats är att andelen usla och mobbande chefer är ungefär densamma om man jämför genusvis”, skriver Lars Thulin i en replik i debatten om mansidealet.

DEBATTSUGEN? SKICKA BIDRAG TILL debatt@opulens.se

Peder Palmstierna ger ett långt svar på mitt inlägg. Jag ska hålla mig kortare. För jag konstaterar att han i princip säger att han inte riktigt menade det han skrev och/eller att jag missförstått allt. Men det var väl bra! Låt mig kort påpeka på tre saker.

I sin första artikel vill Palmstierna utrota alfahannens beteende, utan undantag. Bara dennes död kan ge ett jämställt samhälle. Men nu rör det bara alfahannens tendens att sparka nedåt. En hisnande begränsning av diskussionen mellan två inlägg.

Han raljerar över mina metaforer. Men han nämner död, avrättning, schavott och att han gärna själv drar i spaken. Då får han räkna med att bollen snabbt returneras över nätet.

Palmstierna kopplar till sist bort alfabeteendet från kön. För han konstaterar att det också kan utövas av kvinnor. Under ett långt yrkesliv har jag haft både kvinnor och män som chefer. Min slutsats är att andelen usla och mobbande chefer är ungefär densamma om man jämför genusvis. Däremot varierar metoderna. Så där har vi uppnått jämlikhet. Alltid något.

The post En kort replik first appeared on Opulens.

ALFAHANNAR. “Jag ser hur inga grepp är förbjudna, inga ord för hårda i kampen för att trumfa igenom sin egen åsikt och stå som segrare i debatten, i politiken eller på skolgården”, skriver Peder Palmstierna i debatten om mansidealet.

Lars Thulin går i engagerat svaromål mot min text om alfahannens död. Jag tackar för detta tillfälle att förtydliga min ståndpunkt och hoppas att mitt svar skall lugna honom och övriga som kan tänkas ha över- och misstolkat det jag skrev.

Thulin skriver att jag “förhoppningsvis bildlikt” ställer upp på att genomföra ”utrotningen”. Detta trodde jag att jag hade skrivit med all önskvärd tydlighet. Om bilden av schavotten blev för magstark och tolkades bokstavligt beklagar jag detta – den var ett utslag av mina egna känslor inför alfahannens förtryckarmetoder. Jag använde både schavott och alfahanne som bild, givetvis utan tanke på någondera som fysisk, tvärtom avråder jag i min text uttryckligen från detta (“Det är ingen metod jag rekommenderar för människor.”)

“Alfahannen som manligt ideal”, exakt så löd mina ord om vad det var jag önskade till “schavotten”. Med ideal avser jag en idé om vad som är mänskligt eftersträvansvärt. Med alfahannen som manligt ideal menar jag alltså idén om att en man bäst bevisar sin manlighet genom alfahannebeteende, med andra ord genom att dominera och trycka ner andra individer. Detta är kärnan i den definition av alfahanne som Thulin efterlyser och som jag här erbjuder i klartext: en som befäster sin ledarposition genom att trakassera de svagare. Som, vilket även Thulin själv skriver, tar sig makt och agerar själviskt utan hänsyn till konsekvenserna.

Att förändra ett ideal går enligt min mening inte att genomföra på andra sätt än genom att verka kulturellt och lyfta fram ett annat ideal. Jag förordar varken mental omprogrammering, kirurgi eller kemiska substanser och förstår ärligt talat inte vad i det jag skriver som har givit Thulin det intrycket. Använder man sådana metoder kanske man kan förändra beteenden, men knappast ideal. Vill man alltså utrota egenskaper (vilket Thulin av någon anledning tycks tro att jag förordar) och därtill saknar skrupler så kanske metoderna lockar. Men jag vill, som jag hoppas framgår vid det här laget, inte utrota egenskaper utan lyfta fram ett mer konstruktivt manligt ideal och motverka ett destruktivt sådant.

Thulin skriver vidare att alla i ett jämställt samhälle måste få utveckla sina egenskaper “så länge inga andra skadas”. Jag håller helt med och det är just därför jag menar att alfa-idealet aktivt bör motverkas, eftersom det innebär hyllandet av egenskapen/beteendet att trycka ner andra för sin egen upphöjelse. Är detta inte skadligt för andra? Deltahannarna som levde under typiska alfahannar hade i studien förhöjda nivåer av stresshormon. Kronisk stress är skadligt. Talar inte detta sitt tydliga språk?

Observera att de hannar som tog över efter de avlidna alfahannarna i Kenya bildade en ny hierarki. Men i och med att de inte uppvisade det typiska alfahannebeteendet att sparka nedåt, så blev livet lättare för dem som förblev lägre i hierarkin. Avsaknad av klassiska alfahannar betyder alltså inte att det skulle saknas ledarfigurer i flocken. Bara att ledarna – de nya de facto alfahannarna – uppträder med tolerans snarare än med typiskt alfahannebeteende.

De positiva egenskaper som Thulin tillskriver alfahannarna – starka, egensinniga, oförvägna och med gott självförtroende – ser jag inte som begränsade till alfahannar. Man kan ha samma egenskaper utan att för den skull ta sig uppåt genom att sparka nedåt. Möjligen har de starka manliga egon som historien hyllar varit skickligare på att ta åt sig äran för egna och gemensamma bedrifter än både kvinnor och deltahannar. Att Beethovens skaparkraft skulle vara avhängig en förmåga att förtrycka de svagare för att bevara sin egen status tvivlar jag däremot starkt på, och det var nog inte så Thulin egentligen menade.

Jag tvivlar också på att uppgiften att vakta grottöppningen var något som var reserverat för alfahannar och undrar vad Thulin baserar detta på för källa. Om man vill spekulera kan det lika gärna ha varit ett straff, som alfahannarna utmätte åt deltahannarna som ett led i det hierarkiska förtrycket. I strid mot inkräktare och rovdjur lär samtliga hannar ha behövts. Där kan alfahannen säkerligen ha varit den enskilt bästa krigaren, som dock utan sin flock, inklusive de lägst rankade hannarna, hade stått sig slätt.

Vad gäller den “könskränkning” som jag anklagas för, så nämner jag alfahonorna i förbifarten, när jag skriver att härskartekniker, som utövas verbalt snarare än med muskelkraft, fungerar lika bra för kvinnor som för män. Alfahonor är alltså de som säkrar sin makt med härskartekniker precis som alfahannarna, men som regel utan de fysiska skolgårdskränkningarna. I den mån detta framhävs som ett ideal bör detta givetvis också belysas. Att jag inte ägnar detta mer uppmärksamhet i den föreliggande texten beror på att jag fokuserade på just mansfrågan, inspirerad bland annat, ironiskt nog, av Thulins egen text där han beklagar bristen på texter om manlighetens bekymmer. Som jag skrev så tyckte jag att det skulle passa med ett “primatperspektiv på mänskliga hannar” – att täcka upp alla tänkbara perspektiv skulle lätt fördubbla textens längd utan att bidra positivt till läsbarheten. Föga anade jag att detta fokus skulle anföras mot mig som bevis på sexism.

Tyvärr ser jag en annan verklighet omkring mig.

Det skulle inte vara svårt att raljera även över Thulins stormande svar. Jag föredrar dock att försöka hålla en saklig ton och försöka förstå varandras synpunkter för att lära av varandra. Om jag har missuppfattat något i mitt svar på Thulins beskrivning av mig som människofientlig och sexistisk, ber jag honom vänligen att förtydliga sin ståndpunkt utan ytterligare personangrepp.

Man kanske slutligen kan invända att jag slår in öppna dörrar, att ingen idealiserar ett förtryckarideal i vårt samhälle. I den politiskt korrekta diskursen, som Thulin menar att jag ivrar för, är det med säkerhet och med rätta så, och de flesta skriver nog under på det om man frågar. Men tyvärr ser jag en annan verklighet omkring mig, parallellt med den sansade ytan, en som de flesta kanske inte vill kännas vid men som finns där outtalad.

Jag ser hur inga grepp är förbjudna, inga ord för hårda i kampen för att trumfa igenom sin egen åsikt och stå som “segrare” i debatten, i politiken eller på skolgården. Den som är hårdast och mest hänsynslös är också ofta den som får flest “likes”. Inte minst i den skolmiljö där jag utövar mitt yrke. Jag ser hur den man/pojke som “tar för sig”, som har “vinnarskalle” och inte viker ner sig för någon eller något blir beundrad, medan den som lyssnar och lär, som talar tyst och sansat och som visar sina mjukare känslor hamnar lägst i hackordningen och lätt blir offer för just den alfahanne som får sin ständiga bekräftelse både på skolgården och i samhällsdebatten.

Det är som sagt den bekräftelsen – den förtryckande, dominerande alfahannen som manligt ideal – som jag vill sätta ljuset på och ersätta med allmänmänskliga ideal som empati och ödmjukhet även för män. Om något nu fortfarande verkar oklart, så svarar jag mycket gärna på frågor.

The post Det handlar om empati och ödmjukhet även för män first appeared on Opulens.

UPPGÖRELSE. “Det som är verkligt tilltalande i Kärlek liksom är att boken utöver att vara en realistisk skildring av den komplicerade far- och son relationen kanske är något så ovanligt för samtidslitteraturen som det underfundiga marxistiska ramverket”, skriver Cecilia Persson.

Kärlek liksom av Johannes Ekholm
Förlaget (2017)

En del böcker är lackmuspapper över tidsandans konjukturbundna politiska frågor, mediahypade samhällsproblem och somliga författare har en särskild fingertoppskänsla för dessa stämningar ─ bruset. Den finske författaren Johannes Ekholms Kärlek liksom är en sådan dagsaktuell bok. #metoo som dominerar det offentliga samtalet handlar i mångt och mycket, till lika stora delar, som att göra upp med sexismen och sexuellt våld mot kvinnor, som att diskutera manlighet, mansideal och disparata maskuliniteter.  Den skenande och kaotiska samtiden är på jakt efter en ny manlighet som inte är patriarkal och sexistisk.

Kärlek liksom för tankarna till maskulinitetsforskaren R W Connells bok Maskuliniteter och Ekholms bok fungerar i en lovvärd bemärkelse som en litterär variant av Connells vetenskapliga förklaringar på samma tematik. Connell diskuterar hur olika typer av manligheter skiljer sig åt och varför våra föreställningar förändras om manlighet. Maskuliniteter och femininiteter är självfallet relationella begrepp, manligt och kvinnligt är en dikotomi av historisk föränderlighet.

Det är i denna laddade ”köns- och känsloröra” som huvudpersonen Joona motvilligt befinner sig i. Han bor tillfälligtvis hos sin pappa och pappan kallas för ”Finlands Knausgård” och framstår som en egocentrisk patriark men med personliga egenskaper som också är tilltalande. Fadern har hängt ut sonen i sina självbiografiska böcker och möjligen handlar det om hämnd då sonen beslutar sig för att själv skriva?

Joona är lite lost i tillvaron men vet att han vill författa en bok men inte riktigt vilken slags bok och beslutar sig därför att spela in hans och faderns alla samtal. Det är både ett kul, annorlunda och lite utmanande formspråk som förmodligen inte faller alla läsare i smaken men här går det hem. Det synkar bra med det megalomana, i att lite naivt och sturskt anta: att det är gjort i bandupptagningar att skriva en bok, bli en bättre snubbe och samtidigt göra uppror mot kapitalismens världsordning ─ genom att liksom bara fatta att det behövs.

Det är ett tacksamt grepp att ha fader och son relationen som tjurfäktningsarena i Joonas uppgörelse med ett förlegat mansideal och den smärtsamma och svåra uppgörelsen från en dominant men lika karismatisk far. Uppgörelsen som både direkt och indirekt är upproret och protesten mot ett förtryckande och förtingligat samhälles förväntningar på både kön och livsinnehåll.

Det som är verkligt tilltalande i Kärlek liksom är att boken utöver att vara en realistisk skildring av den komplicerade far- och son relationen ─ och att denna fungerar som ett prisma över tillvarons många aspekter ─ kanske är något så ovanligt för samtidslitteraturen som det underfundiga marxistiska ramverket. Johannes Ekholm förmår skriva fram Joonas alienation och reifikation i hans uppriktiga önskan att få leva ett liv som är något mer än att äta, skita och dö.

Joona är en sympatisk ung man som självkritiskt reflekterar men det blir sällan riktigt som han vill trots de godaste intentioner. Kärlek liksom är en välbehövlig och välgenomtänkt bok som understryker redan känt faktum om hur svårt det är att göra om och göra bättre för både kvinnor och män.

Alla artiklar av Cecilia Persson

The post Ett prisma över tillvarons många aspekter first appeared on Opulens.