TANKEVÄCKANDE. Just nu är musikmonologen Det tystade barnet, av och med finska Matteus Blad, på turné i Sverige. Verket är uppbyggt kring nyskrivna visor, som vävs samman med monologer och lyfter frågor om människovärdet. 

The post Människovärdets betydelse i “Det tystade barnet” first appeared on Opulens.

ESSÄ. Människan har inte bara ett värde i relation till andra, utan varje människa är gränslös och har ett värde som är omätbart, skriver Mats Barrdunge.

Tesen om alla människors lika värde framstår vid första anblicken som både självklar och odiskutabel. Tesen, eller idealet kanske man skall säga, låter både riktig och rättvist. Men stämmer den? Om alla människor är lika mycket värda borde vi bemöta alla människor med lika stor respekt. Men det gör vi ju inte, utan vissa ser vi upp till och andra ser vi ner på och många står vi helt likgiltiga inför. Sanningen är istället att vi i bemötandet av andra följer ett mycket komplicerat rangordningssystem där vi värderar varandra olika. Tesen säger heller inget om den enskilda människans värde utan enbart att vi har ett värde i relation till andra. Om värdet är lika med noll är alla människor lika värdelösa. Om tesen eller politikens största floskel skall ha någon reell mening måste den även innehålla något om att varje människa har ett värde och inte bara i relation till andra utan att varje människas liv är värdefullt.

Det står förvisso i regeringsformens 1 kap. 2§: ”Den offentliga makten ska utövas med respekt för varje människas lika värde och för den enskilde människans frihet och värdighet”, och att det allmänna särskilt skall ”trygga rätten till arbete, bostad och utbildning”. Ideala formuleringar i all sin ära men det är inga rättigheter med inbyggda garantier.

Numera hörs vi endast när vi protesterar och ju högre vi protesterar desto mer misstänksamma blir de maktutövande myndigheterna.

Alla människors lika värde bildade stommen i upplysningsfilosofins positiva människo- och samhällssyn, där varje individ inom samhällets ramar kunde realisera sina medborgerliga fri- och rättigheter. Upplysningsfilosofins idéer påverkade även Sverige på 1700-talet och förändrade vår syn på samhället som en social gemenskap skild ifrån staten och grundad på ett gemensamt intresse för det allmänna bästa, där förnuft, dygd och förstånd var centrala nyckeltermer. Det påverkade även synen på individen som en samhällsmedborgare som inte enbart hade ansvar för sitt eget privata liv utan för hela samhällets utveckling. Mot slutet av 1800-talet fick progressiva samhällsidéer åter en renässans i Sverige och människor började organisera sig i fackföreningar, partier och kooperativ och ställa krav på en politisk, ekonomisk och social rättvisa. Men efter det demokratiska genombrottet och samhällets förvandling till ett välfärdssamhälle svalnade individens intresse för det gemensamma intresset. Samhället blev inte längre en angelägenhet för alla utan initiativet gled över till statens fördel och individens engagemang flyttades in i privatlivet och vi blev konsumenter av varor och tjänster. Men samhället är allas gemensamma ansvar fastän man idag har svårt att se vad det är för något intresse som delas av alla och som håller samman ett samhälle. I känslan av maktlöshet där individens röst endast efterfrågas på  valdagen växer en frustration över att något har gått förlorat. Numera hörs vi endast när vi protesterar och ju högre vi protesterar desto mer misstänksamma blir de maktutövande myndigheterna. I denna mylla av ömsesidig misstänksamhet gror konspiratoriska tankar åt båda hållen.

Det finns inte ett enda maktcentrum på jorden, utan istället för en central global makt råder det istället en kamp mellan olika makter, spridd över olika kontinenter som kan beskrivas som ett kontrollerat kaos.

Människor har i alla tider konspirerat mot andra människor men den stora och aktuella frågan gäller föreställningen om Den stora världskonspirationen, att det skulle finnas en maktelit som med dold agenda försöker underkasta hela mänskligheten sina globala maktambitioner. Men hur rimlig är en sådan tanke? Det finns inte ett enda maktcentrum på jorden, utan istället för en central global makt råder det istället en kamp mellan olika makter, spridd över olika kontinenter som kan beskrivas som ett kontrollerat kaos. Makt tar sig också uttryck i olika former och det finns inte en form av makt som kontrollerar alla de andra slagen. Men ett annat och viktigare skäl mot tanken på Den stora världskonspirationen är att mänskligheten inte är någon endimensionell storhet som går att kontrollera och förutsäga, utan den är en flerdimensionell och flerförgrenad livskraft som kan röra sig i många olika riktningar samtidigt. Människan är ett skapande väsen som kan förändra förutsättningarna för sin egen existens, den är självöverskridande. Den kan både förnya och förstöra sig själv. Den kan sjunka ner i ren uselhet men också överträffa sig själv och göra något storartat.

En förnäm egenskap hos människan är att varje människa, och inte bara filosofer och vetenskapsmän, kan fälla omdömen om alla människor. Säg att du hävdar att du är unik så kommer du med största sannolikhet att få till svar att alla människor är unika. Det är inte bara en vetenskaplig sanning utan den djupare liggande meningen i varje människas värde. Men om alla människor är unika innebär det också att alla människor har en egenskap gemensam, dess unicitet, eller alla är lika och alla är olika. Att varje människa kan tala för alla innebär också att varje människa kan göra sig till tolk eller representant för hela mänskligheten. Är det inte den tanken som ligger till grund för den representativa demokratin? Ligger inte styrkan i det demokratiska samhället att var och en kan förstå och ha en redig uppfattning om alla människors lika värde? Filosofiskt skulle jag beskriva det som att även om vi delar mänskligheten i alla dess enskilda delar finns mänskligheten som en helhet i varje enskild individ, eller i varje människa lever hela mänskligheten som en vilande och inneboende kraft.

Det går kanske att konspirera mot enskilda individer eller grupper över en viss tid men det går inte att konspirera mot hela mänskligheten. Mänskligheten kan inte lura sig själv, den kommer alltid att genomskåda sig själv. Den kommer alltid att avslöja sina egna lögner genom att hitta nya infallsvinklar, få nya perspektiv och skapa nya idéer. Lögnerna kan omvandlas till redskap för att stiga mot högre sanningar om oss själva, eftersom människan är självöverskridande. Upplysningsfilosofins positiva människo- och samhällssyn var bara ett steg på vägen mot en större medvetenhet om människans inneboende möjligheter. Människan har inte bara ett värde i relation till andra, utan varje människa är gränslös och har ett värde som är omätbart. Och varje gång du möter en annan människa möter du också hela mänskligheten, inklusive dig själv.

The post Den gränslösa människan first appeared on Opulens.

RESERVATIONSLÖST. “I Råa bönor inatt demonstrerar Henrik Jansson en ansenlig berättartalang. Han skapar stämningar som kryper sig på, och verkligen förmår att tränga in i medvetandet. Jag huttrar. Jag känner ofta en lätt melankoli som Henrik Jansson förmedlar mellan raderna”, skriver Crister Enander.

Råa bönor inatt av Henrik Jansson
Scriptum (2017)

Regnet är kallt. Det öser inte ner, men det är ett av dessa envisa regn som aldrig tycks sluta att falla. Han sitter på en parkbänk. Kläderna dryper av all väta. Han bryr sig inte det minsta om vädret. Det är sent en tisdag, en av dessa tisdagar som borde blivit strukna ur världens samtliga almanackor. Dessa onda tisdagar. Dessa långa dagar som varken vill vara vänliga eller stillsamma. Han sitter kvar på bänken. Han bryr sig inte längre om regnet. Affe har just, efter en dag full av trista tankar och motgångar, blivit utkastad från sin stamkrog och är inte välkommen dit på flera veckor. Och inte var det hans fel. En man slog sig ner vid hans bord, han sade att han hette Adolfsson, och denne främling som framstod som allt annat än en vänlig själ lyckades slå ut Affes öl, inte en gång utan två. Varvid förstås servitrisen – som Affe visste heter Katri – fick nog och krävde att Affe inte skulle ha mer och dricka. Han orkade inte förklara hur det egentligen gått till. Det var, som sagt, en sådan tisdag. En av dessa dagar då de bästa förklaringar saknar all betydelse.

Elva månader har hunnit passera sedan hans kärlek Susanne dog i Henrik Janssons novell ”En dålig tisdag” i samlingen Råa bönor inatt. Självfallet sörjer han fortfarande. Det är inte bara tomt. Han är inte bara vilsen och en aning förlorad i sin ensamma tillvaro. Saknaden gör ont och värker i honom på ett sätt, och med en molande och påträngande styrka, som han aldrig ens trott var möjlig att uppleva. Kärlek är en av de svåraste känslor vi möter och ska handskas med. Kärleken är mjuk. Den är varmt och himlastormande. Den är krävande och kan vara nog så hård. Den omfattar allt och ger en lyster och en utmaning som ingen annan känsla är mäktig.

Kärleken, den äkta kärleken för en annan människa som omfattar exakt allt och saknar de där banala reservationerna som annars undergräver så många andra känslor, tar sig djupt ner i själen och bildar stommen i varje enskild dag, fyller även varje natt av hemsökelser och onda tankar då den älskade ligger i deras säng och sover lugnt och tyst och hennes trogne man inte på villkors vis vill väcka henne till de demoner som han denna natt sitter och brottas med i självvald ensamhet. Han tittar på henne. Blicken svämmar över av ömsinthet. Det räcker långt och kan nog så ofta vara tillräckligt för att jaga bort åtminstone de allra aggressivaste av de svarta anfäktelserna. Sådan är kärleken. Det vet Affe. Och han saknar den med en kraft som ibland blir honom övermäktig.

Affe har på morgonen och den sega förmiddagen tänkt mycket på Susanne. Det värker. Hela denna dag gör ont.

Just en sådan tisdag är det. Enbart så som tisdagar kan vara.

I Råa bönor inatt demonstrerar Henrik Jansson en ansenlig berättartalang. Han skapar stämningar som kryper sig på, och verkligen förmår att tränga in i medvetandet. Jag huttrar. Jag känner ofta en lätt melankoli som Henrik Jansson förmedlar mellan raderna. Han har inga som helst anlag att predika. Han berättar. Han skildrar vardagen som den är och försöker varken försköna eller göra den fulare eller mer frånstötande än vad den är. Mitt i det tröstlösa finns där en varm blick med vilken han alltid ser på såväl sina karaktärer som omgivningen. Ett vemod som förses med värdighet, en resning mitt i vad som kan uppfattas som ett sakta förfall.

Mitt i novellerna finns, som jag ser det, en tydlig ansats till ett sökande. Henrik Jansson ställer mellan raderna frågor till den tid som är vår samtid. Han förundras över vad som skett, han noterar den nya tidens tilltagande brutala omänsklighet där den enskildes värde verkar – perverst nog – förvandlas till en fråga om siffror och lönsamhet och inte längre det grundläggande människovärdet. Inför den utvecklingen ställer Hanrik Jansson en rad ytterst drabbande och skarpsinniga iakttagelser och konkreta skildringar. Hans ärende är inte att agitera; han vill inte stå uppe på en sockerlåda och hålla brandtal. Det är inte så han tolkat sitt uppdrag som författare. Han genomför med ovanlig resning och stark okuvlighet sina undersökningar och närgångna granskningar i den ena lysande novellen efter den andra. På så sätt drabbar de desto hårdare, och blir ännu effektivare i sin samhällskritik. Vardagen talar direkt till läsaren.

Det är inte längre tidigt i livet. Mödrar kräver vita kistor. Fäder hostar blod. Cancern och andra obarmhärtiga sjukdomar härjar bland släkt och vänner. Flera i den äldre generationen har hunnit dö. Vem är nu äldst i släkten? Vem måste bära familjens minnen så de inte förloras och för all framtid förstörs? Och barnen är inte bara vuxna. De har egna barn som slukar det mesta av deras lediga tid. Livet har nått en märklig vändpunkt, en andra andning som man under tidigare år inte ens var medveten om väntade därbortom krönet och allra minst anade man att dessa år låg så ofattbart nära.

Denna tid, en form av mellantid mellan medelålder och ålderdom, skildrar Henrik Jansson med en ibland sorgsen och andra gånger lätt sordinerad glädje. Ty livet existerar; livet ska levas under de villkor som bjuds. Tiden rör sig framåt, slukar den korta tråden som är en livslängd. Dessa dagar måste levas, brukas och tas tillvara. Och i Råa bönor inatt möter en mängd människor som försöker finna just sin väg genom dessa år som ingen annan kan skänka mening och innehåll. Det är egentligen enbart upp till oss själva. Det är vi som måste fylla dagarna och de mörka nätterna med mening.

Råa bönor inatt är en övertygande och ytterst gripande skildring; den skär rakt igenom den alltmer smärtsamma samtid som är vår. Den vemodiga tonen, som Henrik Jansson ofta återvänder till, svarar på ett överrumplande och nog så sorgligt sätt exakt mot vad som hänt med samhället under de senaste decennierna. Demoleringen fortsätter. Fattigdomen tilltalar. De utstötta blir bara fler och fler. Och få författare är, som Henrik Jansson, lika skickliga att skildra denna djupt beklämmande utveckling, och på ett rakt och okonstlat sätt fånga dess skiftande grå och färglösa valörer och att samtidigt förmå att ge de tigande och de tystade en röst.

Alla artiklar av Crister Enander

The post Jansson förmår att ge de tigande en röst first appeared on Opulens.