NATURVETENSKAP. Människan har sedan tidernas begynnelse förundrats över frågan om hur allting började. Detta är utgångspunkten för Guido Tonellis nya bok ”Genesis ‒ Den stora berättelsen om alltings ursprung”.  “Boken är alltså synnerligen intressant, och den har varit en resa för mig,” skriver Lis Lovén.

Genesis ‒ Den stora berättelsen om alltings ursprung
av Guido Tonelli
Verbal förlag
Enligt fysikern Guido Tonelli måste vi människor skapa oss ett nytt språk för att förstå kosmos uppkomst. Men kan våra vardagliga upplevelser förmå oss att förstå var vetenskapen nu befinner sig? Det tycks trots allt vara möjligt att uttrycka det omöjliga. Han försöker förklara de tankar om universum som nu finns hos den nya forskningen.

I boken ”Genesis, Den stora berättelsen om alltings ursprung” leder Tonelli läsaren in på fantastiska slutsatser. I denna okända värld måste vi liksom ge oss ut på en resa, på en upptäcktsfärd bortom horisonten. Kanske måste vi tänka bortom våra historiska fördomar för att förstå kosmos. Framförallt tänka bort allt det vi tänker oss att tomrum är.

Människan har ju alltid egentligen forskat och undrat över verkligheten. Tankar om kaos och oordning har alltid funnits, även om det tycks vara kulturellt betingat hur vi ser på tomhet, på nollan, på begreppet ‘ingenting’.

Bibelns berättelse började med ‘och jorden var öde och tom’. I Indien tänkte man att kosmos uppstod gång på gång och där hade man inte samma tankar inför begreppet noll som antikens greker hade. Det är ju just rädslan för ett kosmiskt kaos som troligtvis får oss människor att söka balans, harmoni och ordning och reda i samhället. Men tänk nu att tomrummet är något annat och att den kan lära oss något om skapelsen och tingens natur. Varför finns det till exempel materia och hur uppstår den?

Det är lite krångligt för mig att förstå, jag är ju bara gammal humanist i sammanhanget. Men i en partikelaccelerator, belägen i Schweiz, kan man studera hur materia och antimateria uppstår. Och i dessa experiment kan man återskapa kosmos början. På partikelnivå antar jag. Men helt och hållet harmoniskt är inte universum, då skulle allt vara platt, om jag förstår Tonelli rätt. Alltså måste något i skapelseögonblicket ha rubbat balansen, så att det fanns utrymme för själva den skapelseakt som gör att något finns. Och detta något – materian tycks det som – är ju det stabila i tillvaron. Annars fanns ju inte vår värld. Pust! Har jag förstått allt rätt nu? 

Boken är alltså synnerligen intressant, och den har varit en resa för mig. In i denna värld av plasma och töcken och ett segt ”något.” Kanske är det här Higgsbosonen kommer in. Jag har inte riktigt fått kläm vad nu det där med boson är. Men tror det har att göra med ett fält, den väv som skapelsen består av.

Rent poetiskt och konstnärligt tror jag man kan göra jämförelser mellan konst och kosmos. För alla tror jag någon gång kan fyllas av förundran över något i tillvaron. Tänk bara långt ute på landet en stjärnklar natt! Finns vi verkligen här? I tomrummet tycks det som. Och kanske finns det en slags sanning i det där med att meditera: Att gå bortom invanda föreställningar. Det är nog vackert i sig. Kusligt ibland, men skrämmande vackert.

Sedan, i andra halvan av boken, är det lätt att intresset falnar. Det hela handlar ju nu om partikelnivå, än hit och dit, och växelverkan. Och alla smådelar som beter sig än si och än så. Jobbigt att ha koll på. Men på det stora hela får man en överblick av vad författaren vill. Att skapa ett språk för lekmän. Och i slutklämmen vill författaren få oss att inse att vi alla kommer ur samma ursprung. Tomheten – ja!

Men det är inte slut där. För vi äger även ett symboliskt universum, skapat av hjärnans komplexitet. Att återberätta vårt inre kosmos – genom berättelser – är att skapa kontaktytor människor emellan. Och jag tror att detta var anledningen till att Tonelli ville dela sin bok med världen. Berättelsen går ut på att vi alla kommer från samma ursprung. Det är sannerligen ett vackert tomrum.

The post Att undersöka tomrummet first appeared on Opulens.

RELATIVISERING. Som så många andra var jag som barn fascinerad av dinosaurier, jag kände naturligtvis till att deras stamträd var uppdelat i två väldiga grenar, saurischia och ornithopoda, och jag drömde om att få klättra runt i de syldaviska bergen och leta efter den felande länken mellan Tyrannosaurus Rex och mina klasskompisar.

Dinosaurierna existerade under en ofattbart lång tid: 175 miljoner år. Det tycker jag att vi ska jämföra med den tid som människor (i form av homo sapiens) existerat: Några fjuttiga hundra tusen år.

Sen kan man ju inte riktigt jämföra på det sättet, eftersom människan är ett däggdjur, och dinosaurierna var… dinosaurier. Med en massa arter, varav Brontosaurus var en, precis som människan är ett av alla däggdjur, och däggdjur har funnits väldigt länge, det måste man nog erkänna trots allt.

Ja, nu blev allt sådär rörigt igen. Men vad jag vill säga är att människan inte var först på planeten, andra har funnits här före oss.

Nu var det ju troligen inte så att en genomsnittlig Diplodocus gick runt och frossade i självgoda tankar om världsdominans på samma sätt som vi människor gör, eftersom det krävs en hel del hjärnkapacitet för att göra hybris till livsluft.

Diplodocus var trettio meter lång, lika lång som två bussar alltså, och vägde trettio ton. Hjärnan vägde 115 gram, så den var ganska precis tio gånger lättare än vår egen.

Det är svårt att veta exakt vad som försiggick i huvudet på en idisslande jättedinosaurie, men vetenskapsmännen säger sig vara relativt säkra på att de till exempel inte hade Facebook. Det innebär att de inte pysslade med att ta selfies som de sedan efterbearbetade med färdiga filter för att ge härliga retroeffekter, eller att de desperat försökte bygga sitt varumärke genom gilla-vänliga inlägg på sin tidslinje.

Dessutom tror man att de varken använde Twitter eller Instagram, och att de som en följd därav förmodligen inte ägnade sig åt att demonisera alla som hade en annan politisk åsikt än de själva.

Mycket tyder också på att de inte byggde väldiga fabriker som spydde ut hälsofarlig och klimatförstörande rök ur sina höga skorstenar, och de verkar heller inte ha uppfunnit vare sig hjulet eller sugrör av plast.

När man tänker lite närmare på det så var det en hel del nödvändigheter som dinosaurierna struntade i att ägna sig åt, de var nog mera inne på att leva det enkla livet: käka mat, sova, ha lite mys med partnern, slåss med grannarna, fly från rovdinosaurier, umgås med flocken, värpa ägg och fostra den nya generationen med mera.

Lite hippieliv kan man nästan säga – flower power, make love not war och så vidare. Men trots alla goda intentioner, precis som det var för hippierna, så var det svårt att undvika vissa interna stridigheter. Det fanns säkert en anledning till att Tyrannosaurus hade 30 cm långa tänder.

Men så dog de ut helt plötsligt. En stor sten föll ned från himlen. Ett ogenomträngligt damm fyllde atmosfären, solstrålarna orkade inte fram till ytan längre, temperaturen sjönk, växterna dog, dinosaurierna frös ihjäl, och sen skulle de vara bortglömda i 65 miljoner år, tills William Buckland hittade resterna av en Megalosaurus 1819.

Så kan det gå, det är lätt att skratta åt dinosauriernas misslyckande med att anpassa sig efter nya förutsättningar, deras oförmåga att tänka positivt och därigenom överkomma alla problem, att de inte var flexibla nog, och att de var dåliga på att hålla många bollar i luften, men det var i alla fall inte de själva som såg till att de dog ut, och det tycker jag att de ska ha en eloge för.

Där är det en tydlig skillnad mot hur vi människor fungerar. Vi har utplånat alla hot. Det finns bara fyra vargar kvar i hela riket, och de lullar runt lite vilset och letar efter dyrbara får att riva. Då ger de jägarna ytterligare en anledning att mörda dem, och så får vargarna äntligen lämna denna jämmerdal och springa fria och lyckliga i de sälla jaktmarkerna.

De sibiriska tigrarna är snart ett minne blott, och nästan alla krokodiler har blivit handväskor och skor, de få kvarvarande gorillorna gömmer sig under de tio träd som ännu inte är nedhuggna i Rwanda, och det är endast de riktiga småkrypen, likt Coronavirus och Malariamyggor, som människan fortfarande har lite problem med.

Vi sitter med mobiltelefoner i händerna och googlar efter brister hos våra medmänniskor, och vi skriver arga saker när tåget kommer försent, och vi har vattenklosetter där vi spolar ner all skit så vi slipper se den och känna lukten av den, och vi sover så sött i varma sovrum och vrider oss i ångest i sextiotusenkronorssängar från Hästens.

Och vi håller inte bara på att utrota alla djur som vi tycker är onödiga eller otrevliga, utan också oss själva. Genom krig, bomber, miljöförstöring och klimatkrossning ser vi till att allting går åt helvete, förstörelse och död bor i våra hjärtan, och vi kan inte göra nånting åt det.

Men kanske om jag flyger lite mindre, eller köper en jättelik elbil kanske? Då kanske allt blir bra igen?

Så för att sammanfatta: dinosaurierna hade stora kroppar och små hjärnor, och dog ut efter 175 miljoner års världsherravälde när ett mindre berg föll ned från himlen. Människorna däremot har små kroppar och stora hjärnor, och de är så intelligenta och logiska och rationella att de klarar av att utrota sig själva på bara en bråkdel av tiden!

The post Tankespeglar: Dinosauriernas uppgång och fall first appeared on Opulens.

FRIHET. Ett av liberalismens främsta bidrag för den mänskliga progressionen är idéer om fri rörlighet som idag råder i Europeiska Unionen. Därför är det viktigt att liberaler inte glömmer att fri rörlighet handlar om mycket mer än ekonomiska möjligheter och samspel. I grunden handlar fri rörlighet för individen också om institutioner samt identitetsskapande berättelser.

Om du tycker att denna artikel är intressant kan du stödja skribenten genom donationer via Swish: 0762345677 PayPal: lauvlad89@gmail.com Seeds:vladlausevic Bitcoin

År 1947 ägde det första mötet mellan liberala intellektuella i den schweiziska staden Mont Pelerin som senare resulterade i att nätverket Mont Pelerin Society grundades. Diskussioner om migration och rörlighet stod inte högt på dagordningen men flera deltagare ansåg att någon form av fri migration i Europa var omöjligt och orealistiskt. Ungefär 45 år senare blev fri rörlighet för samtliga EU-medborgare en verklighet i samband med Maastrichtavtalet.

Globalt sett är den fria rörligheten i EU unik eftersom ingen annanstans i världen förekommer fri rörlighet baserad på idéerna om supranationell medborgarskap med konkreta rättigheter och friheter. Det närmaste liknande exemplet råder i Sydamerika. Utvecklingen hos Mercosurländerna Argentina, Brasilien, Uruguay och Paraguay går idag i frihetlig riktning genom tankarna om att den fria rörligheten även ska baseras på regional medborgarskap.

Utvecklingen i Sydamerika inger hopp och optimism med tanke på motståndet mot den fria rörligheten i EU som resultat av nationalism och populism sedan 2015. Det intellektuella och politiska stödet för Storbrittaniens utträde ur EU, det vill säga Brexit,  har varit en del av sådan utveckling. Som flera exempel visar idag är fallet att Brexit handlar om nationalistisk och kollektivistisk utveckling där centralplanering, kontroller och hinder ska gå före frihet, öppenhet och individualism.

I samband med Brexitdebatten förekom flera dåliga och rasistiska inslag i diskussioner om invandring och rörlighet. Till exempel som åsikter att bara högutbildade borde kunna invandra till Storbrittanien eller att invandringen från Mellanöstern borde kraftigt reduceras för att vita britter inte ska känna sig otrygga. Det är väldigt lätt att glömma att statistiska kategorier som lågutbildade faktiskt handlar om människor. Något som har visat sig vara fallet i samband med Coronavirusets påföljer och behovet av vårdpersonal där sjuksköterskor som ingår i just “low-skilled” kategorin.

Ett annat  exempel från Brexit är resonemanget att “liberala ekonomer” inte har planerat vad den fria rörligheten skulle innebära för (brittiskt) nationell identitet. Det hävdar den vänsterkonservative debattören David Goodhart, känd för det populistiska resonemanget om att människor är “anywheres” (varsomhelstare) som kosmopolitiska storstadsbor eller “somewheres” (någonstansare) som nationalistiska landsbyggdsbor. Goodhart har sedan 2000-talet argumenterat för en “postliberal framtid”, inklusive att den fria rörligheten i EU saknar ekonomisk rationalitet och att den främst gynnar europeiska akademiker och de som i Strobrittanien har skaffat sig en vänner som från Polen.

Det absurda i Goodharts resonemang är bland annat att fattigare européer som har flyttat till Strobrittanien från till exempel Rumänien skulle därmed enligt hans tankar kunna klassas som anywheres eftersom man har valt att “lämna orten” för ett bättre liv. Inte heller finns det några homogena eller absoluta nationella identifkationer, även eftersom majoriteten i EU identifierar sig med unionen på något sätt. Den fria rörligheten är dessutom en vital del av EU:s ekonomiska utveckling utifrån ambitioner att integrera EU:s ekonomi till den grad att EU skulle likna mer som federationer likt USA.

Alltså, i praktiken existerar den ekonomiska rationaliteten bland annat genom att den fria rörligheten har reducerat ekonomiska skillander mellan fattigare och rikare EU-länder. Det har skett i samband med att fler har kunnat flytta till högre avlönade jobb eller fått bättre löner lokalt när arbetsgivare varit tvungna att få individer att stanna kvar. Därmed är de ekonomiska aspekterna med fri rörlighet väldigt givna samtidigt som i fallet med Brexit har rörligheten också blivit mer av en identitetspolitisk fråga.

Därför är det viktigt att från liberalt håll främja icke-ekonomiska och identitetskskapande berättelser i diskussioner om migration och rörlighet.  Att reducera idéer om individens rörlighet eller migrationsfrågan i sig till en fråga om ekonomi blir problematiskt av flera anledningar. Dels eftersom idéerna om fri migration i global mening är beroende av att fler människor identifierar sig som världsmedborgare. Det gäller också att göra det svårare för regeringar att godtyckligt och okunnigt kunna förhindra individer från att röra sig från punkt A till punkt B.

Förvisso är det viktigt att människor är självförsörjande i samband med rörlighet samtidigt som människor på grund av olika livssituationer i vardagslivet rör sig inom eller mellan städer och regioner med låga eller inga inkomster. Till exempel, när man som fattig rör sig från en mindre ort till en större stad för att få hjälp av sina vänner eller familjemedlemmar. Däremot är det svårare att till exempel flytta från ett afrikanskt land till EU för att kunna samspela med vänner och familj.

En annan viktig aspekt att beakta är det internationella systemet, eller närmare sagt FN-stadgan där individen paradoxalt nog får emigrera från ett land men inte invandra till ett land utan formellt godkännande. Det beror på att det internationella systemet fortfarande handlar om att nationer genom regeringar får bestämma vem som får migrera. Allt som är legitimt att göra är dock inte bra i sig. Det är en utmaning för liberalismen när till exempel många väljare i Polen på basis av okunniga, rasistiska och överdrivna beteenden legitimt får bestämma att landet inte ska ta emot flyktingar som är muslimer .

Kampen för människans fria rörlighet måste alltså baseras på både ekonomiska och identitetsskapande idéer. När inrikespasset avskaffades och fri rörlighet infördes i Sverige 1858 så gick det hand i hand med nationalstatens framväxt. När den fria rörligheten infördes i EU i samband med Maastrichtavtalet så berodde även på ambitonen att motverka nationalismen till förmån för suparnationella och federalistiska idéer. På ett liknande sätt kräver liberala ambitoner för global fri rörlighet också berättelser om behovet av identifikationer och institutioner i kosmopolitisk mening där EU:s historia skulle kunna främjas som en viktig inspiration.

The post Fri rörlighet för människor handlar om mer än ekonomi first appeared on Opulens.

DJUR. Sanningen är att människan bara är ett djur. Ett djur som förvisso lärt sig läsa och skriva och bygga broar och flyga till månen, men ändå ett djur, skriver Christian Wåhlander. Han ställer också frågan: “Kunde vi inte stoppa den globala uppvärmningen istället för att hela tiden skynda på den?”

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Jag har hållit tyst alldeles för länge, och du har gömt dig alldeles för länge.

Du vet att jag hållit tand för tunga för din skull, och du visste hela tiden att det inte skulle vara för evigt.

Så lyssna på mig nu, när jag äntligen ger en röst åt det liv som flämtar i ditt bröst. Ty jag är isbiten som smälter så långsamt i ditt vattenglas, och som så småningom försvinner och blir en del av den övriga formlösa och genomskinliga vätskan. Jag är de magra obildade aktieägarna som ständigt hungrar efter större vinster i de företag som de köpt in sig i. Jag är djävulen som väntar på dig under ditt golv. Jag är Gud högt däruppe i himlen bland alla molnen, och mitt skratt är högre än åskans dunder, och min vrede kan inte hejdas. Jag är hoppet som inte finns, och jag är tron som försvann långt innan du föddes.

Ja, jag är livet självt, och nu ska du lyssna på mig.

Du undrar varför världen ser ut som den gör. Varför svälter barnen, varför utrotar vi alla djuren, varför förtrycker männen kvinnorna, varför förtrycker de vita de svarta, varför finns det krig, varför finns vi överhuvudtaget, och varför är alla så dumma hela tiden.

Du undrar om inte saker och ting kunde vara lite annorlunda. Kunde vi inte stoppa den globala uppvärmningen istället för att hela tiden skynda på den? Kunde vi inte låta plastkontinenten som flyter runt på världshaven och vars yta nu redan överskrider Frankrikes bli det sista monumentet över människans ansvarslösa dårskap istället för ett i en oändlig rad? Kunde vi inte sluta oss samman för att göra världen till en bättre plats, istället för att bara sluta oss samman när vi hejar på ett lag fyllt av bortskämda fotbollsmiljardärer?

Jag vill att du lyssnar på mig nu, och att du lyssnar riktigt noga, för nu tänker jag berätta sanningen för dig:

Sanningen är att människan bara är ett djur. Ett djur som förvisso lärt sig läsa och skriva och bygga broar och flyga till månen, men ändå ett djur.

Ja, ett djur med märkeskläder och lyxbilar och first business class och med rätt att utveckla AI och robotar, men ändå ett djur.

Och saken är den med djur att man kan inte lita på dem. Inte helt och hållet, nej aldrig helt och hållet. Något kan hända med dem. De kanske blev slagna som valpar, och plötsligt hugger de till. Inte för att de egentligen vill alla gånger, men för att de känner ett inre tvång.

Ty sådana är djuren. Man kan läsa för dem ur uppbyggliga böcker, och det kan se ut som att de lyssnar och förstår, men så när det blir som mest uppbyggligt så blir de hungriga och går på en sylta och beställer flottiga hamburgare istället.

Man kan berätta för djuren om hur saker är, man kan bevisa för dem saker och ting med statistik och rena och tydliga fakta, man kan peka ut saker rakt framför näsan på dem, och de kan se det själva, men om det inte passar dom så säger dom bara att det är fejknews, och så hoppar dom in i världens största och mest onödiga bil och trycker plattan i botten och har lite KUL istället.

Och djuren kan skapa tråkiga politiska partier som försöker förklara och förklara långa haranger av trista saker, som till exempel att det är bra för hela samhället, inte minst för de allra svagaste djuren, att vi alla hjälps åt genom att till exempel betala en hel del pengar i skatt.

Och så kan djuren också skapa jättelajbans politiska partier som säger att allt det där är ju bara skitsnack, och röstar du på oss istället så får du istället en hel massa extra slantar i din PLÅNBOK, och dom där svagaste djuren som vissa snackar om rör väl inte dig heller, eller hur?

Ja det är sanningen min vän, att du är bara ett djur trots allt, och det är inget att skämmas för minsann, men det är icke desto mindre sant.

Så står det skrivet i manifestet för det djur som kallas människa:

MÄNNISKAN
Är ett flockdjur
Vill aldrig ha fel
Vill alltid ha rätt
Trivs bäst mitt i normen, oavsett vad normen är
Vill trots detta känna sig fullständigt unik
Är fast i sitt eget perspektiv
Är därför som gjord för att hamna i konflikter
Tror gärna på lögner om de passar in i den egna åsikten eller drömmen
Tar åt sig äran för framgångar men skyller minsta motgång på andra människor eller folkslag eller diverse omständigheter
Tror att hen är rationell och logisk men styrs i själva verket helt och hållet av sin natur

The post Manifest för ett djur first appeared on Opulens.

BETRAKTELSE. Ecce homo. Se människan. Att se hela människan. Inte bara en del. Att se henne som en helhet. Att förstå att hon är odelbar. Att hon inte kan reduceras. Det vill säga: Inte reduceras till en klass, en färg, ett kön eller till ett begrepp som ska förklara allt. Att se människan är en kärlekshandling; se henne som hon verkligen är. Med alla hennes styrkor och svagheter. Med alla hennes förtjänster och brister.

Att se människan är något radikalt i dagens samhälle. Då vi håller på att förlora förmågan att se den andre. Den som står framför oss. Den som visar på något viktigt, men som vi inte ser. Den som säger saker och ting, men som vi inte lyssnar till. Den som gråter, men vars sorg vi inte förmår att ta till oss. Det är som om vi vore blinda. Förblindade av en tid där allt som anses betydelsefullt lyser. Glänser. Blänker. Och skiner likt falska mynt.

Att se är inte en självklarhet. Lätt är det att hamna i ett vaneseende. Att endast se det som träder fram i tunneln; den som begränsar vårt dagliga synfält. Det borde inte vara så. Men likväl är det så. Att öppna upp för annat anses ta alltför lång tid. Den tid som skulle kunna göra ens tillvaro lite rikare, lite varmare. Och lite gladare. Istället tar allvaret plats – det allvar som är så oändligt svårt att begripa. Som får skrattet att bli en aning förställt. Ihåligt. Oäkta.

Vi försöker se. Vi försöker hitta ett språk eller en bild som ska hjälpa oss. Få oss att nå den som vi inte är i stånd att se. För någonstans inne i oss vet vi att den andre inte är någon annan än vi själva. Men den tanken är alltför omstörtande. En tanke som kan riva ner mycket. Allt för mycket så att det blir smärtsamt. Det finns dock en skillnad på smärta och smärta. Det finns en smärta när man förlorar något eller någon. En annan när man förlorar sig själv.

Att se människan är att se sig själv i den andre. Med andra ord: Att begripa att den andre skulle kunna vara en själv. Att begripa det är att vidga horisonten. Empati blir då en framkomlig väg. En kraft som kan förändra allt. Men det finns så mycket som håller den kraften tillbaka. Som åtskillnaden: Vi och de. Där har vi orden som splittrar. Orden för den som inte vill se den andre – främlingen. Avståndet mellan vi och de blir då stort.

Det är då tonfallet förändras. Blicken hårdnar. Avståndet vidgas än mer. Att se människan blir strax omöjligt. Men fullt så enkelt är det inte. Som sagt, man kan inte reducera människan. Vare sig den som ser eller den som inte förmår att se. Det finns en upplyst glänta i oss. Där vi för ett svindlande ögonblick kan erfara något när det är som mörkast. Upptäckten av att vara alldeles ensam.

Den upptäckten kan förändra allt. Ändra riktningen i ens liv. För ingen vill vara ensam. I oss människor finns avgjort en nedärvd längtan efter gemenskap. Den som kan få oss att sträcka ut handen. Den som kan få oss att se den andre. Att se människan. Att se oss själva i andra. Hos den som har förmågan att se är tonfallet ett annat. Och blicken förstående. Den glänta som vi har inom oss växer aldrig igen. Den finns där för att nå den andre.

Alla artiklar och filmer av Melker Garay

The post Att se människan first appeared on Opulens.

MELKERS MANEGE. “Ni förväntar er att jag ska säga något intelligent då jag är en människa.” En knappt två minuter lång kortfilm om ett annorlunda djur.

Alla artiklar och filmer av Melker Garay

The post Opulens-TV: Massgravar first appeared on Opulens.