EKOSYSTEM. ”Om de getts möjlighet att leva, hade björnhonan Rapas ungar stärkt och balanserat ekosystem, verkat för biologisk mångfald, och gjort biotoper mer motståndskraftiga,” skriver Emil Siekkinen.

Björnhonan Rapa döptes efter Rapadalen där hon föddes. Denna nejd ligger i Sarek nationalpark, som ingår i världsarvet Laponia. Det kan tyckas som om Sarek nationalpark borde kunna erbjuda en björn trygga livsmiljöer, för år 1909 grundades nationalparken med syfte att undsätta den utrotningshotade brunbjörnen. Trakterna är dock dödliga för stora rovdjur.

Jaktbrott är vanligare i nationalparken än i kringliggande områden. Detta beror på bristande övervakning, och på att det är sparsamt med människor (potentiella vittnen) i de parker vilka var ämnade att skydda vilda djur. De som har rätt att färdas i landskapet är numera betydligt mer mobila än områdets befolkning var 1909. Snöskotern erbjuder stor rörlighet, och det är tämligen lätt att döda, gräva, och tiga i dessa nejder. Risken att ens jaktbrott blir upptäckt är liten.

Rapas liv kom därför att bli en tragedi. Av hennes 16 ungar dödas 14 illegalt om vårarna, medan snö ännu möjliggör snöskoterfärd, och solen ger långa dagar.

Vad det blev av björnhonan är okänt. Känt är däremot att Rapa spårlöst försvann – tjugotre år gammal – sedan hennes sändare tystnat.

I vissa områden av Sverige beräknas jaktbrott stå för 35 procent av dödligheten för björn. Till den betydande illegala jakten tillkommer skyddsjakt och licensjakt på brunbjörn.

Det sammanlagda jaktuttaget av björn har sedan jaktbeslut flyttades till länsstyrelserna nått rekordnivåer, detta trots att björnstammens storlek är svår att uppskatta – egentligen är dess omfång okänt. Är nedskjutningen för stor? Under fyra år (2019-2022) dödades 2 063 björnar enbart under licensjakt. Detta i ett land med (kanske, kanske inte) 2 500 björnar. Jaktligt uttag överstiger rimligtvis bruttotillväxten, och detta leder tids nog till en minskad björnstam.

Vad ska då allt detta dödande uppnå?

Det sägs att målet med den förvaltningsmässiga jakten är att få björnar att fortsätta med sitt folkskygga beteende, reglera stammens storlek, samt förebygga skador.

Men björnar vet redan att människan är farligast av alla djur. Forskning visar att både ensamma björnar och honor med ungar undviker kontakt med människor. De tar omvägar för att slippa närkontakt med människan. Men om björnar i en trakt skjuts ihjäl, så vet andra björnar inte att artfränderna bragts om livet av människor. De som lever, känner endast till att ett områdes björnpopulation minskat.

Vad gäller björnstammens storlek, så har rådande makt utifrån egna tolkningar av vetenskapliga dokument, kommit fram till att brunbjörnen har gynnsam bevarandestatus i landet. Samtidigt är det fastslaget att arten är nära hotad i riket, och för stora uttag av björn kan mycket snabbt rasera den stam som mödosamt byggts upp. Antalet tilldelade björnar borde sättas med god marginal, för den som hanterar osäkerhet måste agera med försiktighet.

Bidrar då dödandet till att förebygga skador?

Vilka skador avses? Bortom rennäringens trakter är de skador björnen står för obetydliga. Landets drygt tusen yrkesverksamma renskötare får en arealbaserad ersättning för förekomsten av björn, vilken utgår från storleken på samebyns barmarksbete. Är denna ersättning rättvis? Det kan vara svårt att veta med säkerhet, eftersom antalet förlorade djur är okänt, fast sannolikt är den alldeles för snål. Förslag på en förbättrad ersättningsmodell finns emellertid, men svenska riksdagar har inte för vana att intressera sig för dessa frågor. På så sätt medverkar riksdagsledamöters beteende till jaktbrott, för ointresset kan leda till frustration och en känsla av vanmakt bland de som försörjer sig på renskötsel.

Frustrationen till trots: De som ansvarar för renhjordar måste acceptera att dessa ⅔-vilda djur drar till sig köttätare. Björnar söker sig till nejder där det finns mat. Inte olikt en människa som ätit en god måltid någonstans, kommer björnen att återvända till den plats där mat påträffats. Björnen blir en stamgäst.

Kortsiktigt kan det hjälpa att döda en renätande björn, men dödandet av björnen leder till att ett hemområde görs tillgängligt för andra björnar. Över betydande avstånd kan en björn uppfatta om en trakt saknar inslag av andra björnar. Tids nog flyttar en björn eller flera björnar in för att dra nytta av det nejden erbjuder.

I stället för dödligt våld kan GPS-spårning användas. Då en björn närmar sig hjordar kan djuret jagas bort. Kanske kan naturvårdsföreningars medlemmar ges möjlighet att ta sig an detta arbete, så att det inte belastar renskötare?

Boskapskragar kan också brukas. Vissa kragar följer boskaps puls. Närvaron av björn leder till förhöjd puls hos bytesdjuret, varpå åtgärder kan sättas in.

Bortom renbetesmark är jakten på björn inget annat än troféjakt.

Drönare kan också vara till användning för att övervaka en nejd. Det kan invändas att drönare kan stressa renar, men det kan också snöskotrar. Och allmänt sett är livet som bytesdjur stressigt. Klart är att människor eller artificiella intelligenser kan spana efter björn med hjälp av obemannade luftfarkoster, och därmed erhålla ett fördelaktigt fågelperspektiv. Om björn rör sig i anslutning till ren kan omnivoren skrämmas bort.

En björn besitter förmågan att lära sig vad som är tillåtet och inte.

Bortom renbetesmark är jakten på björn inget annat än troféjakt. Bland vissa jägare kan inget matcha en björntrofé. Och medan rennäringens företrädare visat en vilja att hitta konstruktiva lösningar för renskötselområdet, intar rovdjursjägare ofta en oförsonlig hållning. Rovdjur är till för att jagas. De stora rovdjuren är inget annat än jaktekonomins råvara. Djuren är inte kännande varelser med en bakgrund och förhållanden, utan en del av underhållningsindustrin. Att rovdjursjägare skulle besitta djupa kunskaper om naturen bestrids av det faktum att de dödar trängda nyckelarter – djur vilka är omistliga för frodiga livsmiljöer.

Med hjälp av sina bundsförvanter i riksdagen – vilken inte representerar befolkningen i den så kallade rovdjursfrågan – har den lilla minoritet jägarna utgör i stort sett tilldelats monopol på landets rovdjur. Därmed berövas rikets överväldigande majoriteten sin relation till björnen.

Levande björnar gynnar en välmående natur, och därmed en välmående ekonomi – de två är oskiljaktiga. De som välkomnar björn kommer följaktligen få uppleva många fördelar med att leva i denna arts närhet.

Och varför ska björnen vara förvisad till karg vildmark där de visat sig vara särskilt utsatta för dödligt våld? Den som studerar var människans äldre betydelsefulla städer ligger, upptäcker strax att de återfinns i trakter som en gång utmärktes av rik fauna och flora. Människan drogs till dessa obygder eftersom de fylldes av liv. I dessa nejder var det lätt att leva.

Då människan anlände dödades rovdjuren, eller så trängdes de undan, och tvingades till ett liv i exil i områden där det var svårare att överleva. Att björnen endast hör hemma i avlägsna och ogästvänliga trakter stämmer inte, och att människodominerade landskap är olämpliga för björnen är också det en vrångbild, som förhindrar människan att föreställa sig naturvårdsinsatser som inte inkluderar så kallad orörd natur.

Björnen hör hemma också i de gästvänliga trakter människan gärna bebor. Bevisen blir allt starkare för att vilda djur som björnen kan leva och verka i människodominerade landskap, och björnens vilja att undvika närkontakt med människor kan främja fredlig samexistens. Människan och de vilda djuren kan dela land, och med tanke på att skogsindustrin ersätter levande skogar med matfattiga trädåkrar, kan artens bevarande vara åtminstone delvis beroende av det gemensamma nyttjandet av mark.

Detta kräver en del av människan. Den överdrivna rädslan för vad en björn kan tänkas göra behöver ersättas med en sansad syn på detta däggdjur. Ett kollektivt ansvar för artens bevarande måste uppmuntras. En tydlig myndighetsstyrning och tydliga och vetenskapsbaserade mål måste till.

Sverige ska följa EU-rätten och sluta bete sig som om nationen har egna artskyddsregler. Björnar – som kan röra sig över stora avstånd – ska inte räknas länsvis, och jaktbeslut ska inte fattas av länsstyrelser, utan av Naturvårdsverket. För länsstyrelsernas jaktbejakande inställning har inte enbart skadat rovdjursstammarna, utan också jägarna och jaktlobbyn vilka blivit alltmer ifrågasatta av bevarandeförespråkare. De riktlinjer riksdagen beslutar om ska vara grundade på vetenskapens syn på björnen, och inte ha sitt ursprung i ledamöters bristande expertkunnande och antidemokratiska ovilja att följa befolkningens positiva syn på björnen och andra stora rovdjur.

Kostnaderna ska erkännas, och ersättning för skador ska vara rättvis, men de betydande vinsterna ska också noteras. Bevarandet av björn på detta orädda sätt skulle främja en livskraftig population som är hela landet till gagn. Kanske kan förhållningssättet också leda till att människan på ett ödmjukare sätt uppskattar sin plats i världsalltet, och ersätter uppfattningen av att vara naturens förmyndare, med känslan av att vara en del av naturen.

För naturen är det en mödosam och invecklad process att skapa en björn. För människan, å andra sidan, är det enkelt att döda en björn med hjälp av hets med snöskoter, kulvapen 1, eller annan metod. Och då människan dödar en björn är det inte endast individen som berövas sitt liv – också de björnungar björnen kunnat alstra omöjliggörs. Därför innebär varje i förtid dödad björn en stor förlust, och varje sådan björndöd bär en osedvanlig tyngd.

En död björn gör ingen nytta. Om de getts möjlighet att leva, hade björnhonan Rapas ungar stärkt och balanserat ekosystem, verkat för biologisk mångfald, och gjort biotoper mer motståndskraftiga. I slutändan hade de bidragit till ett mer välmående land – de hade gjort den största nytta.

The post En överlevnadsguide för björnen first appeared on Opulens.

JAKT. “Det går att motverka svenska jaktbrott på olika sätt, och de som gör det bidrar till att fördriva det mörker som vilar över svensk natur,” anser Emil Siekkinen.

Människan är ett socialt djur som tenderar att ignorera enstaka individers initiativ. Dåren står ofta ensam. Denna enkla regel hjälper till att filtrera bort vad som kan beskrivas som icke-konstruktiv information, och inställningen kan bidra till att ogynnsamma val undviks. Då ett initiativ väl får fäste hos tillräckligt många människor, får det emellertid allt fler följeslagare, och blir med tiden socialt accepterat. 

Detta gäller också de jaktbrott som förmörkar delar av Sverige. Att plåga vilda djur och illegalt ta livet av dem har på sina håll blivit socialt accepterat. Det dödas och grävs, medan det också tigs, så att ingen utomstående ska få nys om vad som sker. Den utböling som till slut accepteras av detta slags grupper, kan en dag få höra talas om den där kungsörnen som berövades livet.

När jaktbrott är socialt accepterade, och då risken att gripas och fällas för begångna brott är liten, breder en dödligt laglös nejd ut sig. Där går det för sig att genom åren döda fjorton av en björnhonas sexton björnungar, att hänga lodjur i stålvajer, och krossa skallen på en nio månader gammal vargtik – en hona som inte hotat förövaren på minsta sätt.

Den olagliga jakten visar att tjuvjägarens förhållande till naturens väsen är bristfällig. Han förstår inte, eller bryr sig inte om, att biologisk mångfald hör till livets mest grundläggande principer, och begriper ej att levande varelser inte existerar för att han ska kunna exploatera dem, utan för att fullfölja sina egna strävanden, och för att leva i enlighet med den integritet de utmärks av.

Hans förhållande till det vilda saknar såväl medkänsla som intimitet. Han styrs av sina egna begär, och i den mån det finns någon altruism i hans handlingar, är den ytterst begränsad och sammanlänkad med hans eget liv. Tjuvjägaren accepterar inte att leva i ett politiskt system som bygger på kompromisser, och är därför antidemokrat. Han vill att fauna och flora ska vara skapade till hans avbild, och hyser kolonisatörens inställning till naturen – då den inte samarbetar med honom, eller följer hans vilja, ska den utplånas.

Det skydd Sverige erbjuder dessa djur är uppenbart otillräckligt. Vad kan då göras?

Förutom att drabba enskilda djur har den olovliga jakten också kringeffekter. Rovdjuren hör till de nyckelarter som upprätthåller naturens balans. Då dessa kraftigt reducerats – som i Sverige – skadas livets väv då hela näringskedjan rubbas.

Denna naturens utarmning bidrar de kriminella jägarna till, för illegal jakt bedöms vara det enskilt största hotet mot rovdjuren i Sverige, och jaktbrotten förstör möjligheten till aktiv förvaltning.

Det skydd Sverige erbjuder dessa djur är uppenbart otillräckligt.

Vad kan då göras?

En legend om Franciskus av Assisi, rör en varg i Gubbio i Italien. Vargen hotade stadsborna, och Franciskus mötte därför rovdjuret utanför stadsmuren. Med en notarie som vittne, kom människan och vargen överens om att rovdjuret skulle lämna folk och fä i fred så länge stadsborna gav honom föda. 

Det finns gott om människor som bor intill stora rovdjur, men få skulle förespråka avledande utfodring av predatorer. Berättelsen rymmer dock en sanning: Om rovdjur ges en fristad där det finns föda, kan de leva sina liv utan att väcka ont blod hos människan. Med andra ord: Olika aktörer kan i samverkan återställa och utvidga sammanhängande och självreglerande habitat, där djur kan leva sina liv, långt från människors samhällen. Välmående livsmiljöer är inte enbart till fördel för rovdjur och bytesdjur. De gynnar livets djup och bredd och är till glädje för alla de människor som trivs i det vilda, samt de näringar som är beroende av en natur som frodas.

I Finland används frivilligpatruller för att förhindra jaktbrott. Huvuduppgifterna är att visa att lagen är närvarande i en nejd, samt att förmedla information till polis. Patruller av detta slag skulle kunna vara som mest aktiva då det finns en tendens att spåra och döda rovdjur. De skulle kunna lokalisera och förstöra dödliga rovdjursfällor. Hundar kan tränas att hitta giftsubstanser, och frivilliga med god naturkännedom kan leda undersökandet av platser där fällor kan tänkas vara utsatta.

Övervakningssystem används i brottsförebyggande syfte där människor bor. Liknande metoder kan användas i naturen. Nejder kan övervakas med kamerautrustade drönare, vilkas dokumentation kan analyseras av artificiell intelligens. System av detta slag används i andra länder för att förhindra jaktbrott, och en AI kan identifiera fordon, vapen, och människor. Om AI:n dessutom har tillgång till rovdjurs GPS, kan den hålla reda på var djur och fordon befinner sig i förhållande till varandra, och larma myndigheter om misstänkt verksamhet blottläggs. Brott skulle kunna avstyras innan de äger rum. Om inte annat skulle den dokumentation som produceras kunna användas vid brottsutredningar.

Jaktvapen kan också utrustas med GPS. Detta skulle göra det möjligt för myndigheter att ständigt spåra var vapen är. Det behövs inte skjutvapen för att döda djur, men GPS-spårade vapen skulle kunna försvåra för de som ämnar begå jaktbrott. Inte minst om såväl jägares vapen som ett ökat antal rovdjur bär på GPS.

Viltkameror kan dessutom brukas. För varje rovdjur som fotograferas i en trakt, utgår ekonomisk kompensation till lämpliga aktörer i nejden. Antalet fotograferade djur kan dessutom användas för marknadsföring av naturturism. Den kommun med det största antalet fotograferade individer kan utses till Sveriges rovdjursvänligaste kommun.

Vidare kan boskapshalskragar av olika slag användas. På sina håll används halskragar med två kräkmedelkapsyler vid djurets strupe. Då rovdjur sluter käftarna om strupen kräks de. Detta kan resultera i att rovdjur framledes undviker detta slags bytesdjur. En annan slags halskrage övervakar boskaps puls. Då den stiger och förblir ovanligt hög länge nog, skickar halskragen sms till djurägaren. En del fä blir stressade så snart de ser en predator, och bonden kan ingripa i tid. En halskrage som följer djurs puls skulle också kunna producera oljud som skrämmer bort rovdjur vilka närmar sig.

Det går alltså att motverka svenska jaktbrott på olika sätt, och de som gör det bidrar till att fördriva det mörker som vilar över svensk natur.

The post Olaglig jakt är ett allvarligt hot mot den svenska naturen first appeared on Opulens.

HOPPETS SKOGAR. “I boken berättar de om de mångfaldiga och livsbejakande lösningar på världens problem som jätteskogarna erbjuder.” Emil Siekkinen har läst John W. Reids och Thomas E. Lovejoys Ever Green.

Ever Green: Saving Big Forests to Save the Planet
Av John W. Reid och Thomas E. Lovejoy
W. W. Norton & Company, 2022

Det finns hopp. Det finns ett sätt att bekämpa klimatkrisen som är enkelt, effektivt och ekonomiskt överkomligt. Lösningen existerar redan, kräver ingen mänsklig ingenjörskonst, och är befriad från oväntade och obehagliga biverkningar. Det skulle kunna sägas att metoden går ut på att inte göra någonting.

Kortfattat innebär tillvägagångssättet att jordens fem återstående jätteskogar – Papua Nya Guinea, Kongo, Amazonas, och det norra barrskogsområdet i Nordamerika och Eurasien – ska lämnas i fred.

Den naturvårdande ekonomen John W. Reid, och den i december 2021 bortgångne biologen Thomas E. Lovejoy, berättar i den i år utgivna boken Ever Green om de mångfaldiga och livsbejakande lösningar på världens problem som jätteskogarna erbjuder.

Dessa intakta skogsområden är mästerliga på kolinlagring, medan de också reglerar väder, bidrar till vattnets kretslopp, motverkar förödande bränder, förhindrar erosion, och erbjuder ett okänt – men mycket stort – antal växter och djur livsmiljöer. Att låta tropisk regnskog fortsätta agera kolsänka är fem gånger billigare än att minska koldioxidutsläpp i Europa och USA, och bevarande av skog är åtminstone sju gånger så billigt som att plantera nya träd (vilka dessutom löper en betydande risk att dö unga). Att beskydda dessa enorma skogsområden med hjälp av utbildad personal (där så behövs) är också det billigt, och kostar ungefär fyrtio kronor per hektar och år.

Jätteskogarna nöjer sig inte med att verka för ett klimat som främjar biosfären, och den biologiska mångfalden, utan rymmer också en häpnadsväckande mänsklig mångfald. Över en fjärdedel av jordens mänskliga språk talas i dessa intakta skogsområden, och uppvisar mängder av prov på människans förmåga att kommunicera. En grupp människor i Papua Nya Guinea, maybrat, saknar ett ord för ”natur” som något som är åtskilt från människan, och har inget ord som motsvarar ”skog” – i stället använder denna stam ett stort antal ord som beskriver olika slags platser i skogen, och förhållandet till dessa platser. I ett brasilianskt språk går det inte att säga att någon äger land, och i ett annat kan folk inte kalla icke-mänskliga djur ”det.”

Dessa folkslag åskådliggör hur världen kan uppfattas bortom globala idéer.

Vissa stammar har funnits på plats i kanske 50 000 år, möjligen ännu längre, och deras kulturer fördjupar människans självuppfattning. Dessa folkslag åskådliggör hur världen kan uppfattas bortom globala idéer och koloniala språk, och de berikar den mänskliga fantasin och föreställningsförmågan. Alla har de ett eget sätt att befinna sig i världen, och några av dem är inte del av skogen – de är skogen.

Kenampa, en marubo-indian från Javaridalen i Brasilien talar för många skogsinnevånare i boken då han säger: Skogen är en del av vår familj. När vi betraktar skogen, ser vi inte enbart skogen. Vi ser liv. Liv vilka behöver oss liksom vi behöver dem.

Runt om i världen händer det att urbefolkningar behandlas utan hänsyn till mänskliga rättigheter, men ofta är det just dessa människors närvaro som säkrar skogarnas fortsatta liv. Om ursprungsbefolkning finns på plats blir skogsbolag, gruvindustri, och mjölk- och köttindustrin mer tveksamma till att ta sig in i skogen för att exploatera den. Där det finns skogsboende ursprungsbefolkningar, står sig skogen bäst mot yttre rovdrift.
Mellan 2000 och 2016 fragmenterades eller försvann tio procent av världens intakta skogar, men goda tendenser finns. År 1990 var fyra procent av jordens landområden skyddade. Ungefär trettio år senare var siffran drygt fyrdubblad och nådde sjutton procent. Dessutom finns det gott om nationer som verkar för att trettio procent av planetens land ska vara beskyddat år 2030.

Att skydda större landområden var USA först med (1864), och kring 1900-talets början fick idén fäste också i Ryssland. De senaste åren har parlament beskyddat enorma områden i Amazonas och Kongo, och den enstaka metod som bäst bidrar till att skydda världens jätteskogar, är att minimera antalet vägar.

För det är med vägar angreppen mot skogarna inleds. Först anländer skogsindustrin för att (ofta olagligt) fälla träd. För att kunna göra detta behövs vägar. Dessa vägar gör det lättare för jägare, bönder, och gruvindustri att tränga in i skogen. Skogsbiomen förstörs ytterligare. Fler träd avverkas. Våtmarker dräneras. Boskap breder ut sig. Jorden torkar ut, buskage tar över landskapet, bränder börjar rasa, och skogens ytterområden blir mindre motståndskraftiga än då de var del av en icke-fragmenterad skog.

Amerikanska initiativ visar att naturen återhämtar sig då antalet vägar reduceras, och ju färre vägar som finns, ju mindre laglösa är nejderna.

En annan strategi är förändra skogens juridiska status. I Nya Zeeland, förvandlades år 2014 Te Urewera-skogen från egendom till en enhet med samma juridiska status som en individ och ett företag. Det finns också exempel på floder som getts denna status. En del må tycka att det är märkligt att jämställa fauna och flora med människan, men mänskligheten måste minnas att hennes tillvaro möjliggörs av fauna och flora. Ytterst vilar allt liv på växtriket. Det är växtlighetens förmåga att förvandla sol, jord, och vatten till näringsämnen som lägger grunden för andra livsformer på denna planet. Med detta i åtanke är det helt logiskt att ge skogar juridiska rättigheter.

Vidare menar Reid och Lovejoy att människan måste verka för en ekonomi som värdesätter skogars integritet, och som strävar efter att behandla naturen med hänsyn i stället för att med kortsiktig hänsynslöshet exploatera den. För att bekämpa den rådande objektifieringen av skogen som råvara, krävs skogsorienterade mått, vilka inkluderar miljöinformation som klimatkostnader och -fördelar, tillsammans med befintliga och – tycks det – heliga indikatorer som bruttonationalprodukt, bytesbalans, konsumtionsvilja, och sysselsättningsnivå. Vad är ett livsbejakande klimat värt? Vad är rent vatten värt? Vad är ren luft värd? Vad är en levande jordmån värd?

Avslutningsvis delar Reid och Lovejoy med sig av två råd. Det första är att vi ska göra genomtänkta ekonomiska val – som att köpa mindre hus och sällan köra bil. Det andra lyder: Gå ut ofta. Människan mår bra då hon befinner sig i skogen. I skogen minskar stress, blodtrycket går ned, och hjärtat slår långsammare. Skogen väcker människans medvetenhet om tillvaron i stort, och i skogen kan hon möta andra kännande varelser vilka håller livet kärt.

The post Enkelt, effektivt och ekonomiskt överkomligt first appeared on Opulens.

IDENTITETSPOLITIK. Litteraturkritikerns individuella personbakgrund måste vara sekundär. Det menar Petra Werner, filosofie doktor i estetik, som varnar för när normkritiken blir norm.

”Jag har, i egenskap av 60-pluskvinna, just gått igenom årets sammanlagda utgivning av böcker, och med stigande indignation konstaterat att det är väldigt få 60-pluskvinnor som ges ut. Och eftersom de flesta av dem är mina vänner så kommer jag inte att få recensera dem. Istället kommer deras verk att vara utlämnade till 30-åringar, eller ännu värre: till 30-åriga män! Vad vet en 30-årig man om en 60-årig kvinna? Hur ska kvinnliga konstutövare i 60-årsåldern kunna bli rättvist recenserade när deras verk ska bedömas av 30-åriga män som läser med samma blick som de ser på världen, en kall och hård utifrånblick, snarare än förstående. Eller har det gått så långt att det ska räcka med att en kritiker gör research om verkets bakgrund?”

Ovanstående text är en lätt omskrivning av ett stycke i Nioosha Shams debattartikel på Aftonbladets kultursida från i tisdags. Faktum är att stora delar av det är rena citat. Det är alltid intressant när ideologiska övertygelser kommer till den punkt då de oundvikligen förvandlas till sina egna motsatser. För dit kommer de, förr eller senare. Det ligger i dess natur. Den som i det offentliga rummet hävdar sin individualistiska rätt hamnar snart i ett fördömande av andras individualistiska rätt. Men det är egentligen en bisak i det här sammanhanget, en tråkig biprodukt. Det verkligt allvarliga är hur oerhört snedvriden synen på en hel yrkesgrupp, kulturkritikerna, blivit.

Det finns en scen i Colin Nutleys Gossip där Gunilla Röörs rollfigur får reda på att hon är för gammal för att spela huvudkaraktären i en inspelning av Jeanne d’Arc. Jag är skådespelerska, utbrister hon bestört. Jag kan spela vad som helst, det är mitt yrke! Den här scenen illustrerar ett fenomen som drabbat yrkeskåren kulturkritiker; nämligen förutsättandet att en kritiker endast kan tala för sig och möjligen för ”sin grupp”. För mig ska kulturkritik handla om att ett verk placeras in i kultur-, litteratur- och konsthistoria, oavsett den miljö där verket utspelas.

Trender kommer alltid att finnas, det fanns exempelvis en tid då svensk litteratur översvämmades av den så kallade arbetarlitteraturen, men kritikerns individuella personbakgrund är, och måste vara, sekundär. I den senaste veckans litteraturdebatt, där Shams artikel är ett av de senaste bidragen, dryftas också medelklassens dominans i dagens litteratur och kultur, och visst är det önskvärt med mångfald och visst bör vi alla medverka till att de ohördas röster ska höras. Men riktlinjer om mångfald och individens tillgodoseende förvandlas dessvärre omärkligt till tvingande konstruktioner där representationen plötsligt betyder allt, varpå det som var avsett att inkludera istället paradoxalt får en exkluderande effekt, och normkritiken blir en norm.

Det är för övrigt ingen självklarhet att alls bli recenserad, kanske i synnerhet just när det gäller äldre författare, eller för den som utkommer på ett mindre förlag eller befinner sig på en mindre ort. Det är överhuvudtaget ingen självklarhet att bli utgiven, och det behöver inte ens bero på verkets faktiska kvalitet. Ingår man i ett community av författare och kritiker, som Shams själv påstår sig göra, så är förutsättningarna att bli utgiven, bli recenserad och att få recensera betydligt större, rent av själva förutsättningen. Så grattis till publiceringen av debattartikeln!

The post Snedvriden syn på recensenterna first appeared on Opulens.

INKLUDERING. Haris Agic, socialantropolog och utvecklingsledare på Studiefrämjandet, menar att vi måste prata om svenskhet, vithet och till dessa kopplade privilegier för att övervinna samhällsklyftorna.

Sverige 2021 är ett relativt land. Relativt välstånd råder. Vi lever i en relativt välfungerande demokrati där alla har relativt lika värde och vi styrs av en relativt handlingskraftig regering med relativt god människosyn. Dessutom har vi en relativt rättvis och inkluderande arbetsmarknad och relativt välgenomtänkta organisationsstrukturer. Det som inte är relativt är att varje försök att avrelativisera ovanstående påståenden fungerar som en vattendelare – åsiktsfalangerna teleporterar sig till sina skyttegravar på en nanosekund för att helhjärtat basunera ut sina ”sanningar” mot varandra.

Under tiden ökar klassklyftorna och den strukturella rasismen. Segregationen hanteras som om den vore en naturlag och inte social konstruktion. Vita ledningsgrupper och styrelser blir allt vitare och ökar det utanförskap de säger sig bekämpa. Konspirationsteorier om systemkollaps och ett folkhem som ödeläggs av ett pågående mångfaldsinferno dominerar det offentliga samtalet. Foliehattssagor om att allt är invandrarnas fel har fått fäste ute i stugorna till den grad att de börjar bli en given del av svensk folklore. Dessutom med starkt inflytande över politiska beslutsprocesser. Och våra barn? De skjuter ihjäl varandra.

Stora delar av det offentliga samtalet är ett eko av den nykolonialistiska idén om kulturernas inherenta inkompatibilitet som drabbade världen strax efter Berlinmurens fall, när Samuel P Huntington skrev essän “Civilisationernas kamp”. Men idag har denna idé muterat. Gödd på obekräftade propagandasteroider och löpsedelslogik har den på tre decennier blivit skräckinjagande grotesk och mäktig. En farlig kombination.

Men, Sverige är ett relativt land. Så vi är ändå bara relativt rasistiska. Denna hållning hjälper oss uppbära den där mer positiva självbilden som en front – att vi också är ett relativt vettigt folk med relativt god människosyn. Samtidigt förkastas kulturrelativismen allt mer trots att den är rätt ensam om att kunna hjälpa oss vidga våra vyer och öka vår förståelse av mångfalden.

Tänk om mörkret är ett arv vi bär inom oss?

Istället gömmer vi oss gärna bakom någon allmän sorts relativism – en relativism som tycks tona ner allvaret i våra största brister och som därigenom frigör oss från det egna ansvaret. Kanske handlar det om en kollektivpsykologisk försvarsmekanism – ett desperat grepp om det sista halmstrået i ett försök att värja oss mot totalt mörker. Men tänk om mörkret inte kommer utifrån? Tänk om mörkret är ett arv vi bär inom oss?

Dr Martin Luther King Jr. skrev: ”Historia rusar fram med sådan fart att målet ibland inte förefaller som en fast punkt i framtiden, utan som en flyende punkt som aldrig kan nås”. Kings referens till tid – från ett hemsökande förflutet via ett förgängligt nu till en flyende framtid – är knappast slumpmässig. Den skapar en känsla av vikt och angelägenhet. Viss historia tenderar att springa ikapp samtiden och sabotera utveckling. Århundraden av förtryckande maktstrukturer, som det amerikanska samhället, är uppbyggt på är den historia som rusar fram för att återskapas i det flyktiga nuet och därigenom förvisa den önskade framtiden till evigt flyende.

Sannolikt försökte Dr King varna för att denna historia, så länge amerikanerna inte gör upp med den, kommer att stå i vägen för medborgarrättsrörelsen och kampen för jämlikhet. Men Amerika är inte ensam om att ha en historia. Den historiskt homogena svenskheten är grunden för den nostalgiska och närmast etnocentriska underton som idén om det svenska folkhemmet är uppbyggd på. Denna kulturella världsbild är måhända rotad i dåtidens arbetarrörelse men den hemsöker oss idag, gestaltad som en nationalromantisk elegi med ett förhäxande vemod över förlusten av det gamla Sverige.

Så, tänk om mörkret är ett arv vi bär inom oss? Kanske är den normalisering av rasism vi bevittnar i Sverige 2021 en avisering om återkomsten av en mörk hemlighet som vi inte gärna vill kännas vid men som vi inte heller verkar kunna fly. Kanske har alltför många av oss svenskar suttit och ruvat på vår konservativa nationalromantiska sorg under den kortvariga politiska korrekthetens era? Kanske är vår stundvis storsinta och öppna inställning till homosexuella, muslimer, judar, rasifierade och alla de andra ”andra” blott temporära villfarelser? Mer undantag än norm. För vi säger ja till mångfald. Men vi förmår inte inkludera. Så istället för att ta vårt ansvar för våra misslyckanden lägger vi all skuld på mångfalden, och det hot den oförtjänt får representera.

Detta är inte så mycket en teori som det är en farhåga. Men om den skulle råka ha ett uns av sanning i sig så har våra oräkneliga riktade ”insatser” mot eller för ”de andra” varit helt fel strategi. Utmaningen vi står inför verkar mycket större. Den kräver en förmåga till uppriktig självrannsakan och självkritik. Den kräver mod som hjälper oss våga prata om oss. Om vår svenskhet och vår vithet och till dessa kopplade privilegier. Om hur vi ”gör” inkludering. Börja med följande:

1. Talk the talk – språkbruk är murbruk! Läs högt de tjusiga formuleringarna om mångfald, delaktighet och alla människors lika värde i era styrdokument. Dessa är riktiga buzzwords i de flesta organisationer idag. Råkar det vara så att just din organisation inte har några – fossilvarning! Hur bakåtsträvande är ni egentligen?

2. AND walk the walk – skapa en inkluderande struktur! Skrid sedan till verket och få ordning på etnisk/kulturell representativitet i ledningsgrupper och styrelser. Tjusiga formuleringar om inkludering i all ära men inkludering kan bara göras i praktiken. Ta fram och tillämpa operativa verktyg för inkludering och mångfald i organisationen, ex genom rekrytreringspolicies. Det handlar om att skapa strukturellt utrymme inom organisationen – i alla led – för människor med annan hudfärg, religion, och etnicitet.

Skapa allianser tvärs över maktstrukturernas tärande gränser.

3. Skapa en inkluderande kultur! Se samtidigt till att aktivt omfamna en mångfald av perspektiv och erfarenheter inom organisationens nyckelfora. Behandla dem som resurs och inte som belastning. Gör det till en av era högst prioriterade mål. En organisationskultur kan bara bli så inkluderande som vi gör den, inte som vi säger att den är. Därför behöver organisationen ha forum där dessa samtal förs kontinuerligt och där de tillåts skapa ringar på vattnet så att organisationens värdegrunder manifesteras i praktiken och ger konkreta effekt både på kort och på lång sikt. Här är det av ytterst vikt att verka kompetenshöjande internt så att organisationens samtliga medarbetare har de verktyg som krävs för att kunna skapa och odla en inkluderande organisationskultur.

4. Skapa ett inkluderande arbetssätt! Resolut skapa allianser tvärs över maktstrukturernas tärande gränser så att de privilegierade aktivt verkar för skapandet av handlingsutrymme för de som ska inkluderas. Här handlar det alltså om att skapa en trygg och varm miljö för människor med annan hudfärg, religion och etnicitet där de kan känna sig hemma, omfamnade och uppskattade som en värdefull resurs på lika villkor som alla andra. Inkludering innebär att människor som inte hör till majoritetssamhället känner sig trygga och uppskattade på sina egna villkor. Normkritiskt förhållningssätt och ”allyship” är ett måste här.

Får vi till dessa fyra punkter så kanske vi kan legitimera den goda självbilden som så många av oss delar. Jag menar inte att den nödvändigtvis är en illusion – bara att vi måste kunna ta höjd för den. Annars riskerar den att aldrig bli något mer än just relativ. Och nej, det räcker inte med smala öppningar till lågavlönade yrken enkom. Eller, ännu värre, oavlönad exploatering där icke-vita ombes – utan arvodering – springa vita avlönade inkluderingsarbetares ärenden hos målgrupper, nätverk och områden som ”annars är svåra att nå”. Nej. Riktig inkludering är observerbar i både struktur och i output hos varje organisation med en gnutta självrespekt.

För även om mörkret är ett arv vi bär inom oss så är det, som sagt, ingen naturlag utan enbart social konstruktion. Och då är det någonting som är föränderligt. Men bara om vi vill. Förmår vi skrida till verket och se till att kunna ta höjd för det vi slår oss för bröstet för så kanske kan vi omvandla lite av vårt mörker till en konstruktiv och enande kraft. Den dagen då Sverige står enat och säger nej till rasismen och ja till kärleken och ja till en värld där vi angår varandra kommer jag med handen på hjärtat säga ”Förlåt för att jag ens tänkte tanken!”.

Hoppas den dagen snart är kommen!

The post Den ökande segregationen är ingen naturlag first appeared on Opulens.

SKANDAL. En liten skandal i Karlsruhe och globalisering von oben i Donaueschingen. Andreas Engström skriver om den samtida musikens ambitioner om global mångfald.

En mindre skandal inom ljudkonstvärlden inträffade härom dagen. Det New York-baserade konstnärsparet Mendi & Keith Obadike valde att avböja ett hedersomnämnande till Giga-Herz-priset, vilket delas ut av ZKM Center for Art and Media i Karlsruhe. Anledningen var att en representant för ZKM under genrepet för prisceremonin sa att juryn hade valt mellan kvalitet och mångfald, och även understrukit bredden bland ansökningarna och som exempel nämnt kvinnor och POC (people of color). Konstnärsparet bestämde sig på studs för att inte mottaga priset och menade att uttalandet visar på en ”gammaldags och felaktig motsättning” och att ZKM vare sig är lämpliga eller har kompetens att handhava priser som riktar sig till den globala konstvärlden.

The post Kvoterad musik – eller världen betraktad utifrån Baden-Württemberg first appeared on Opulens.

KRITIK. Riksteaterns kulturpoddfestival får kritik för att ha ett snävt Stockholmsperspektiv i sitt urval av poddare. “‘Hela Sveriges scen har missat 75 procent av Sverige”, skriver Linnéa Byberg i Boden.

“Älskade skandal” är temat för Riksteaterns pågående poddfestival där några av landets största och mest lyssnade poddpratare gör varsitt program utifrån den rubriken. Bland de medverkande poddparen finns Nour El Refai och Henrik Schyffert, Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli samt Martina Montelius och Gunilla Brodrej.

Inte imponerad

Linnéa Byberg, som jobbar ideellt i Bodens Riksteaterförening, är inte imponerad.

– Det är alltid kul med satsningar på olika uttryck, men här väljer man att bara att ha med Stockholmsperspektivet. Det är de största poddarna där man diskuterar sådant som feminism, antirasism och populärkulturella perspektiv, men det kan ju andra göra också, säger Linnéa Byberg.

Riksteatern ser sig själv som hela Sveriges scen. Linnéa Byberg tycker att det borde märkas även i urvalet av poddröster och föreslår podden “Alla vägar bär till Harads” som ett alternativ.

– Det är bara ett förslag. Det finns ju över 200 Riksteaterföreningar i folkrörelsen. Hade man gjort en inventering hade man fått en uppsjö av förslag såklart.

Svar på tal

Hon har framfört sin kritik skriftligt på Riksteaterns Facebook-sida där hon också fått svar. Årets kulturpoddfestival är den första, svarar Riksteaterns representant. Syftet har inte varit att verka utifrån geografisk mångfald bland poddpratarna utan att i stället samla de allra största för att nå ut till många. Men teatern svarar också att man tar till sig synpunkterna inför framtida kulturpoddfestivaler.

– Det här är ju ännu sämre än “Sommar i P1” som får väldigt mycket kritik för sin Stockholmsfixering och sitt urbana synsätt på vilka man väljer att lyfta. Det är det som jag ifrågasätter, säger Linnéa Byberg.

Erika Josefsson/TT

The post Riksteatern risas för storstadsperspektiv first appeared on Opulens.

MÅNGFALD. “Den livliga kontinentala debatten har aldrig riktigt vunnit någon terräng här uppe”, skriver Katrin Söderlund Yavari som varnar för att svenskarnas självbild av att vara mest demokratiska och liberala i längden riskerar ge upphov till oönskade effekter.

En grådisig lördag i september stod jag på Trafalgar Square i London. Äntligen hade Storbritannien öppnat upp för inresande! Runt statyn av Lord Nelson och uppe vid National Gallery vandrade horder av människor med plakat i ett sällsamt potpurri. Där demonstrerade grupper av klimataktivister, vaccinmotståndare och abortmotståndare, var och en för sin sak, ackompanjerade av en tandlös transkvinna som sjöng egenkomponerade låtar vid sin portabla högtalare. En påtaglig känsla av frihet fyllde lungorna och jag kunde inte hålla mig för att le stort där jag stod ensam och observerade platsens spektakel. Här utspelades ett litet stickprov från en öppen demokrati in action. Galet, mänskligt, och inte så lite komiskt för mig som suttit instängd i Stockholm sedan pandemin startade. Och under den grå himlen gick tankarna därefter osökt till det svenska demonstrations- och debattklimatets tillstånd.

World Value Surveys kulturkarta, där världens länder placerar sig på en graf över halten av sekulära och individualistiska värderingar hos invånarna, har blivit allmängods vid det här laget. Vi vet att Sverige placerar sig allra högst upp i det högra hörnet – extremt och avskilt andra länder. De flesta av oss känner stolthet över det: fördelarna överväger väl nackdelarna, i en kultur präglad av sekularisering, individualism och tillit till staten? Och dit Sverige går kommer också resten av världen att följa – så lyder den forna stormaktens moderna maxim – så det gäller att vi skyndar på vår egen sociala omdaning för att de bakom oss på kartan snarast ska förmå sig att staka ut rätt kurs.

I denna bråda process uppfattar vi oss själva som en åsiktsmässigt homogen befolkning – en föreställning som har djupa rötter i den svenska historien, präglad som den är av konsensuskultur. Örebro stadga fastlade i början av 1600-talet att den svensk som blev katolik skulle förvisas ur riket, och inte förrän 1860 kom religionsfriheten att innefatta svenskarna själva. Sedan växte den svenska arbetarrörelsen fram i slutet av 1800-talet, och hur mycket gott som än kan framhållas av Socialdemokraternas närmare 80-åriga regeringsstyre, så bör man också tillstå att deras maktöverläge haft en viss hämmande inverkan på Sveriges åsiktspluralism. Lösryckta historiska realia? Jodå, men båda exempel säger något om hur Sverige hamnat i den debattens syrebrist som våra grannländer så många gånger förundrats över. Den livliga kontinentala debatten har aldrig riktigt vunnit någon terräng här uppe.

Ett tidstypiskt exempel på en snarast intolerant svensk demokrati var kyrkovalets stora fråga om väjningsrätten för präster. När Svenska kyrkan införde samkönat äktenskap 2009 infogades klausulen om väjningsrätt för de präster som ville vidhålla bruket att endast viga man och kvinna. Väjningsrätten fick dock inte innebära att ett samkönat par blev utan präst till sitt bröllop: rätten till kyrklig vigsel skulle gälla oavsett könskonstellation. De partier som nu förespråkar ett upphävande av väjningsrätten argumenterar i termer av prästens vigselakt som en demokratisk rättighet. Statsministern själv sa redan för ett par år sedan i en intervju med Kyrkans tidning (22/6 2017) att den präst som inte vill viga samkönade ska se sig om efter ett annat jobb eftersom kyrkan är öppen och demokratisk. Och även om intentionerna är goda så är argumentet ihåligt på flera sätt: kyrkan är i sig ingen demokrati och utgör inte heller ett demokratiutskott i demokratin. Klokt nog har kyrkan skrivit under på grundläggande demokratiska principer – och har på flera sätt själv varit delaktig i att formulera dem – men den bygger inte i första hand på samtida demokratiska principer, utan på andliga och moraliska satser. För en rättrogen svensk politiker tycks det dock viktigare att försvara sin demokratiska progressivitet och renlärighet, i stället för att backa, lämna de religiösa samfunden åt sina egna spörsmål och framför allt försvara var och ens frihet till yttrande, uttryck och livsval. Vi har ju kommit så mycket längre än övriga så varför ens bemöda sig om en utblick över andra perspektiv som finns representerade på kartan? Ja, inte sällan tycks vi i Sverige ha nått så långt i vår demokratiska utveckling att meningsutbytet tystnat.

I Sverige vet vi minsann hur den demokratiska fanan ska bäras.

Svenskarnas bild av sig själva som en konform upplyst massa, besittandes fler och bättre demokratiska karaktäristika än de mindre vetande och mindre framåtskridande, riskerar att i längden få oönskade effekter. Inte för att liberala värderingar, sekularism, individualism eller absolut jämställdhet skulle vara något negativt, utan för att de så kompromisslöst kommit att utgöra hela den svenska värdekanon till vilken varje individ och institution förväntas bekänna tillhörighet för att vinna gehör och värdighet i vårt land. Avvikande uppfattningar kanske finns representerade hos de mindre vetande och de mindre toleranta av världens befolkning – det räcker med att titta på Danmark eller Norge – men i Sverige vet vi minsann hur den demokratiska fanan ska bäras.

Exemplet från partiernas ställningstagande till den så kallade väjningsrätten är bara ett av många exempel på den svenska självbilden som ständig föregångare i mångfald och öppenhet. Nu är det ju inte politikerna som har yttersta beslutanderätt i just den frågan, men det är inte poängen här. Frågan är mycket större än så: den handlar om vem som får plats i gemenskapen när majoriteten hittar nya sanningar, vem som har rätt att göra sin röst hörd i en tid av snabba kast, och hur långt vår tolerans sträcker sig när det kommer till att försvara yttrandeutrymme för det vi uppfattar som enfaldigt, idiotiskt eller förlegat. Empati för de utsatta framstår som en ganska enkel sak i sammanhanget, men att försvara rätten till yttrande också för de resonemang jag föraktar säger ännu mer om min demokratiska ryggrad. Vad händer egentligen med det offentliga samtalet, mångfalden och ytterst vår demokrati, när vi ser oss nödgade att utesluta och sätta munkavel på de som inte delar den omfattande värdekompassen?

Sanningen är att trots den på ytan skönjbara konformismen så finns det i Sverige fortfarande ett stort antal motsträviga övervintrare som snarare ligger närmare till exempel Grekland, Thailand eller Brasilien än det moderna Sverige när det kommer till värderingar i diverse olika frågor. Det kan röra sig om invandrade individer som tagit med sig kultur och tro, men också – något tillspetsat – om landsortsbor, religiöst praktiserande av olika samfund, medelålders män eller kort och gott personer födda före 1960. Deras devierande uppfattningar må anses vara intoleranta lämningar av en annan tid, men de utgör likväl en del av de uppfattningar som finns i världen – och i Sverige.

Vi gör vår demokrati en djup otjänst om vi i rådande renhetsiver söker tysta och göra ned de röster som är av en avvikande uppfattning än den egna. Demokratins överlevnad vilar ytterst på att det offentliga samtalet – och i möjligaste mån våra institutioner – klarar att bära och omfatta de skilda uppfattningar och värderingar som representeras i vårt land. Självklart utifrån premissen att varje sådan uppfattning är beredd att ge sin motpart samma frihet.

Det är i Sverige kanske inte så mycket vår motståndare per se som utgör den ökända faran för demokratin, som antagandet att vi ständigt måste begränsa utrymmet för hans inskränkta resonemang.

The post Det extremt demokratiska Sverige first appeared on Opulens.

POLITIKVECKA. Järvaveckan återuppstår i fysisk form 2022 – och inleder ett samarbete med Dramaten i Stockholm.

Syftet är att främja riktiga samtal, inkludering och mångfald, och Dramaten blir också ytterligare en spelplats under politikerveckan 1–5 juni.

“Det känns viktigt och otroligt inspirerande att inleda samarbete med Järvaveckan. Sveriges nationalscen skall vara tillgänglig för alla och vi är övertygade om att detta samarbete är ett steg i den riktningen, att vi kan välkomna fler till teatern, men att vi också tar steget ut och möter publiken i Järva, säger Mattias Andersson, konstnärlig ledare och teaterchef för Dramaten, i ett pressmeddelande.

Järvaveckan gör också en digital storsatsning för förstagångsväljare i höstens riksdagsval, och sänder 100 timmar direkt “för 100 procents valdeltagande”, från studion i Rinkeby under september månad nästa år.

“Visionen och vägen framåt är utstakad, nu behöver vi stöd av aktörer som vågar och vill bidra till att skapa ett arrangemang som är viktigare än någonsin, säger Ahmed Abdirahman, grundare och vd för Stiftelsen The Global Village.

The post Dramaten och Järvaveckan inleder samarbete first appeared on Opulens.

SEPARATISM. “Uppenbarligen har offerkoftan blivit så bekväm att en del tvekar att ta av sig den, även när de välkomnas in i värmen.” Lisa Bjurwald menar att om mediebranschen blir bättre på mångfald så kommer det också medföra en mer konstruktiv dialog.

Många redaktioner är så homogena sedan så många decennier tillbaka att cheferna inte har förmågan att se, eller åtminstone inte är intresserade av att agera kraftfullt mot, problemet med bristande mångfald. För det är ett problem, både internt och för mediehusens konsumenter.

Varierade bakgrunder och erfarenheter ger en mer mångfacetterad – och därmed bättre – rapportering. Denna grundläggande truism hamnar ofta i skymundan när anklagelser om mediernas “godhetsposerande” kastas runt av ytterkantshögern.

Exakt hur svenska medier jobbar (om alls) med etnisk mångfald, både i sin bevakning och på de egna redaktionerna, borde analyseras och diskuteras mer. Slentrianmässiga uttalanden om att “en av tidningens bästa reportar minsann heter Muhammed” brukar sätta P för vidare diskussion. Vi som samhälle borde inte nöja oss med symbolhandlingar från den så kallade tredje statsmakten. Fler än en reporter har också känt sig som ”alibi” på i övrigt helvita mediearbetsplatser.

När det handlar om kön ägnar sig flertalet redaktioner åt att räkna; “nu har vi haft si och så många kvinnliga experter den här veckan, målet är åtminstone 40 procent”. På det etniska området verkar man ofta tycka att det räcker med en (1) symbolisk medverkande invandrare på oregelbunden basis. Och de människorna plockas in just i syfte att visas upp – inte som ett sekundärt mål (ökad mångfald) i en redan existerande nyhet. Vilket ger en annan, journalistisk problematik.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Här ett färskt exempel ur verkligheten, från en svensk specialtidning. Istället för att låta storyn styra och därefter engagera sig i medverkandes mångfald, letade man uttryckligen efter “tjejer som gjort något bra”. Där anser i alla fall jag att man är inne på aktivism, inte journalistik. Tidningen ifråga är långt ifrån ensam. Som frilans har jag själv ålagts liknande uppdrag många gånger. Både vad gäller kön och hudfärg/etnicitet.

Men det finns också problem på motsatta sidan. Det senaste året har jag själv varit med om inte en utan flera situationer, där personer med annan etnisk bakgrund än svensk fått frågan om intervju eller annan medverkan, men antingen tackat nej eller inte svarat alls – bara för att sedan göra stor sak av den egna exkluderingen. Det är både fräckt och oetiskt.

Som en parallell utveckling finns separatistspåret bland svenska minoritetsdebattörer, där vissa till och med förordat att minoritetspersoner inte ska prata med vita journalister. Uppenbarligen har offerkoftan blivit så bekväm att en del tvekar att ta av sig den, även när de välkomnas in i värmen.

Sammanfattningsvis tycks många medier anse att en snabb, symbolisk reporterfråga till en icke-vit expert eller en, max två rasifierade omslagspersoner om året är tillräckligt för att beskriva sitt arbete som “inkluderande”. Det verkar saknas ett mer djupgående arbete på många redaktioner kring de här frågorna. Men om mediebranschen blir bättre på mångfald, är det troligt att den besvikelse som tar sig uttryck i offermentalitet och separatism kan vändas till konstruktiv dialog. Det tjänar vi alla på.

The post Mångfald i medierna inte svartvitt first appeared on Opulens.

EKOLOGI. “Myndigheter meddelade att problemet inte var att finansiera hennes forskning, nej, problemet var de resultat hon presenterade. Den mansdominerade skogsindustrin avfärdade helt forskarens insatser.” Emil Siekkinen har läst skogsekologen Suzanne Simards memoarer Finding the Mother Tree.

Finding the Mother Tree av Suzanne Simard
Alfred A. Knopf förlag

Den moderna skogsnäringen har länge varit baserad på en slags vulgärvariant av Charles Darwins teori om evolution genom naturligt urval. Den brittiske forskaren menade att de individer som är bäst anpassade till en viss miljö överlever. Snart nog förvanskade förespråkare för så kallad rashygien (som till exempel T. H. Huxley och Francis Galton) dessa tankar, och hävdade att tillvaron var en ständig maktkamp i vilken den starkaste överlevde. Brutal konkurrens var enligt dessa socialdarwinister det som utvecklade och förbättrade världen.

The post Ett liv i livets tjänst first appeared on Opulens.

FOLKMUSIK. Violinisten Anna Möller vill utmana gränserna för vad folkmusiken förväntas vara, både som musiker och som producent. Nu är hon aktuell med nytt album och föreställningen Stigar och andra vägar, där nya fotspår i folkkulturen trampas upp.

Du är just nu aktuell med ZebraDans föreställning Stigar och andra vägar, en dans- och musikkonsert för barn, vill du berätta om den?

– Absolut. Det är jag, musikern Mischa Grind och dansaren Linnéa Sundling. Det är en ordlös föreställning, vilket gör att det blir en himla stark nerv och samspelet mellan oss på scen och vår kommunikation blir så viktig. Det är otroligt roligt, och riktigt fint visuellt också, scenograf Anna Nyberg har gjort ett fantastisk jobb med vår kostym och rummet där vi spelar.

– Idén väcktes när jag jobbade på Västanå Teater i Värmland 2019, de är väldigt bra på att använda folkligt berättande, folkdans och folkmusik på ett nytt sätt i sina föreställningar. Dansare från både Sverige och Norge är med och på den norska sidan verkar det vara vanligare att använda framförallt folkdansen även i föreställningar för barn. I Sverige är folkdansen som sceniskt uttryckt lite ovanligare överlag. Samma år vikarierade jag i föreställningen Våga vara, som är en ZebraDans-produktion. Jag hörde av mig till dem för att se om de ville göra en barnföreställning med utgångspunkt i något folkligt uttryck, som gärna fick innehålla element av folkdans också. Det var grundtanken.

– Men det finns även en politisk dimension av det hela som för mig handlar om att visa samtida folkmusik, folkkultur och folkdans när det finns rent främlingsfientliga krafter som gör anspråk på vad folksjälen ska vara. Som vill begränsa den på ett sätt jag inte känner igen som utövare inom den här genren.

Du har en tanke om att utmana förväntningarna kring folkdans, scenkonst och folkmusik, på vilket sätt gör ni det i föreställningen?

– På ett sätt bara genom att sätta det folkliga uttrycket i en scenkonstkontext, utan att det handlar om att representera vare sig historia eller nation. Ofta tycker jag att både folkmusik och folkdans används för mycket på det sättet, men det finns ett stort behov av att bara få vara en musikgenre vid sidan om andra, som kan användas konstnärligt utan det historiska perspektivet och utan att representera någonting.

Hur upplever du att den stereotypa bilden av folkmusik ser ut?

– Jag är lite ambivalent här, å ena sidan påstår jag att det är ett levande, konstnärligt uttryck vid sidan om andra, en genre där det kokar och händer grejer. Och det stämmer, men det finns också en historia, folkkulturen vilar på en grund av traditionellt material. Folkmusiken saknar upphovspersoner, vilket gör att vitt skilda sociala, politiska grupper har gjort anspråk på den här musiken genom historien och försökt använda den för sina egna politiska syften.

– Nationalromantiken för att på något sätt särskilja Sverige som nationalstat, under proggen på 70-talet fick folkmusiken stå för någonting naturligt och äkta. Idag kan man se feministiska rörelser som fokuserar på fäbodlivet, som har varit ett slags matriarkat där kvinnor har vallat djuren och gjort på sitt sätt. Jag har ett politiskt intresse och då känns det extra relevant att det är en musik som så tydligt har speglat sin samtid genom historien. Samtidigt kan jag också bli urless på allt det där och bara längta efter att få göra något som inte laddas av någon historisk kontext.

Finns det något särskilt du strävar efter i ditt musikskapande eller vill väcka hos andra med din musik?

– Bra fråga, för mig känns det viktigt att musiken vill kommunicera med sin publik och spegla sin egen tid. Jag tycker mig ha upptäckt att musiken är ett väldigt effektivt verktyg för att förena människor. Om det så bara handlar om ett specifikt tillfälle i det rum där några spelar och andra lyssnar eller dansar, men även i ett större perspektiv, som att få ut ett budskap eller ena människor på olika sätt.

– Rent musikaliskt har jag ett extra stort intresse för de musikaliska verktyg som blir användbara i gränslandet mellan olika kulturer. Jag samarbetar ganska ofta med musiker från andra kulturer och fascineras av släktskapet. Att traditionsmusik över hela världen har så otroligt mycket gemensamt både vad gäller musiknörderi, som rytmer och skalor, men också vad människor genom tiden har haft behov av att uttrycka.

Du har använt musiken som verktyg för social förändring, på vilket sätt har du gjort det?

– Framför allt genom en lägerverksamhet där jag själv har varit med som deltagare och sedan som ledare senare i livet. Den kallas för Ethno och är en jättehäftig organisation som verkligen lyckas med att föra samman unga människor från hela världen. I Sverige, som har det största lägret, träffas över hundra ungdomar varje sommar i Rättvik. Det är en ganska spännande pedagogisk form där deltagarna själva lär ut i workshop-format, det finns några konstnärliga ledare som är med och stöttar men själva utlärningen står deltagarna för. Det brukar bli otroligt starka möten där

– Ethno har gjort otroligt mycket för mig och andra och har gett mig vänner för livet från alla kontinenter. Jag kan inte nog hylla den organisationen. Vill man motverka någon slags fientlighet, oavsett slag, i samhället så måste rädslan ersättas av lust. Att i en så tidig ålder få så starka positiva upplevelser av ett mångfaldsprojekt gör att jag känner mig mer eller mindre immun mot rädsla för det som är främmande. För mig väcker det bara lust.

Du är dessutom albumaktuell!

– Ja, den här hösten är så intensiv. Igår släppte jag ett album som producent, ett samarbete mellan mig och skivbolaget Supertraditional som jag är med och driver. Artisten vi släppte album med heter Ebo Krdum, en aktivist och artist från Sudan men bosatt i Sverige sedan 10 år. På albumet Diversity har han komponerat sin egen samtida musik kopplat till traditioner i trakter runt Sahara. Han sjunger på åtta olika språk och texterna tar upp konflikter eller behovet av rättvisa, fred och frihet. Sahara är väldigt långt bort men vi känner alla en otrolig gemenskap med den respekt för traditionen som vi själva är vana att jobba med i vårt skapande.

Berätta om skivbolaget Supertraditional, vad fokuserar ni på?

– Vi är ett relativt nystartat skivbolag för samtida folkmusik, och vi tycker om att använda etiketten Supertraditional även för samtal som har med folkmusik i vår egen tid att göra. Vi vill att den på något sätt ska knyta an till en tradition, men det kan se väldigt olika ut.

– Vi startade för att kunna styra och kontrollera processen som det innebär att ge ut sin egen musik, i större grad än om man försöker ansluta sig till ett större skivbolag. Och för att det är väldigt kul att jobba tillsammans som kollektiv.

Du spelar i ett band, Kolonien, som också är aktuella med ett album på Supertraditional, i samarbete med skivbolaget Cumbancha. Hur skulle du beskriva er musik och det nya albumet?

– Det är också någon slags samtida folkmusik, kanske folkpop eller roots, som vissa kallar genren. Vi är ett familjeband, kusiner allihop och har spelat i över tio år tillsammans. Vi startade som ett miljöaktivistiskt band som turnerade Dylan-style i den svenska miljörörelsen i tonåren, låtarna kunde heta saker som “Växthuseffekten” eller “Kompostera mera”, men ganska snart fick musiken större utrymme. Vi skriver allt tillsammans, det är en evighetslång men rolig process som för oss blir väldigt personlig.

– Det här blir vårt tredje album, Till Skogen. Namnet har dubbel betydelse, dels rör den miljöfrågan men är samtidigt en metafor för att hitta hem, till vår skog där vi växte upp tillsammans. Vi hade en paus 2017 och sågs igen 2018 på gården där vi växte upp för att undersöka om det fanns någon musik kvar som ville komma fram. Vi blev väldigt glada när det gjorde det. Vi har behövt göra en personlig resa som grupp och gå tillbaka till rötterna för det här albumet.

När och hur började ditt intresse för folkmusik?

– Min pappa är folkmusiker, så det har funnits i familjen hela tiden. För hans del var det tvärtom, han blev till och med utslängd från musikundervisningen i skolan för att han var så omusikalisk. Men jag föddes in i ett hem där det spelades otroligt mycket musik, han hade ofta sina musikerkollegor på besök.

– Jag kommer ihåg jättestarkt när mitt intresse för fiolen väcktes. Jag blev superinspirerad av en ung kille som spelade, han kan inte ha varit mer än tio år och jag var fem, och jag misstänker att det lät ganska dåligt men jag tyckte att det lät fantastiskt. Så jag gick vägen genom kulturskolan och lärde mig. Det är väldigt bra för det är typ det enda instrumentet som min pappa inte spelar, så vi gillar att spela tillsammans.

Hur har din pappas, folkmusikern Ale Möllers, musikskapande påverkat ditt?

– Det har nog påverkat mig väldigt mycket, han var en del av folkmusiken från 70-80-talet och gav den äldre traditionsmusiken nytt liv. Det har hänt väldigt mycket under hans livstid, det var ytterst ovanligt att folk spelade i band förut. Idag har det också blivit självklart att folkmusiken delar genre med det som kallas för världsmusik, vilket han har varit en del av. De musiker som var på besök hemma hos oss kunde vara spelmän från både Dalarna, Norge och Senegal, och jag minns en fantastisk violinist från Chile. Så det fanns väldigt mycket inspiration från många olika platser på jorden.

Och vad inspirerar dig idag?

– Vad spännande att den frågan kändes svår. Egentligen är det väldigt mycket samma sak, jag gillar musik som dels har ett konstnärligt egenvärde för att det helt enkelt är skitbra, men när den kan få dubbel betydelsen av att säga något om sin egen tid eller om samhället där den finns, och hur den talar till människor, så blir jag inspirerad.

Du har ju många saker framför dig nu, vad ser du mest fram emot?

– Jag ser jättemycket fram emot att gå in i bubblan av att repa den sista veckan som vi har med ZebraDans och sedan att få spela den här föreställningen för barn. Vi har haft en förpremiär men då var det fortfarande pandemiregler, så den här föreställningen har inte fått sin ordentliga premiär med publik än. Det är nog det jag ser fram emot mest, och så ska jag vara mammaledig!

The post Helgporträttet: “Främlingsfientliga krafter gör anspråk på folksjälen” first appeared on Opulens.