KLIMATAKTIVISM. “När Halla dyker ner med ansiktet i djupgröna lavar är det inte svårt att förstå hennes orubbliga kärlek till naturen och hatet mot dem som vill förstöra den.” Karolina Bergström har sett isländska filmen Woman at war som har svensk premiär imorgon idag.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Film: Woman at war
Regi: Benedikt Erlingsson
Manus:Benedikt Erlingsson, Ólafur Egill Egilsson
Medverkande:Halldóra Geirharðsdóttir, Jóhann Sigurðarson, Juan Camillo Roman Estrada m.fl

Det finns anledning att fråga sig varför det inte gjorts fler filmer på temat klimataktivism. I synnerhet sådana som inte svartmålar aktivisterna och försöker smussla undan själva klimatfrågan, som i thrillerbetonade Night moves (2013) där ett sabotage mot en stor och miljöfientlig vattendepå istället utvecklar sig till en dödlig komplott.

Desto roligare är det att i år få se en film som tar både klimatet och sin publik på allvar. Februaripremiären Woman at war är en både rolig, spännande och gripande film där Halla (Halldóra Geirharðsdóttir), en snart medelålders och till synes timid körledare, i själva verket är en av Islands mest efterspanade personer efter att i hemlighet ha saboterat kraftledningar för att förhindra aluminiumindustrins exploatering av höglandet. Med smått på övertydligt symboliska bilder av Gandhi och Nelson Mandela hemma på väggen stuvar hon ner sin gigantiska pilbåge i en barnvagn, beger sig likt en medelålders Katniss Everdeen ut på ekobetonat räddningsuppdrag, och när värmesökande polisdrönare sveper över nejden gömmer Halla sig frankt för dem under färska fårlik.

Som sagt så spelar det bedårande framställda isländska landskapet en avgörande roll i filmen, och när Halla dyker ner med ansiktet i djupgröna lavar är det inte svårt att förstå hennes orubbliga kärlek till naturen och hatet mot dem som vill förstöra den. Som Halla själv uttrycker det är det knappast hon som är brottslingen i den här historien, utan snarare den som försöker stoppa företagens brott mot befolkningen. Fenomenala Halldóra Geirharðsdóttir inte bara övertygar i huvudrollen utan spelar även sin egen tvillingsyster, den mer andligt orienterade yogaläraren Ása, med all bravur. Mitt i alla aktionssmiderier får Halla dessutom veta att den adoptivansökan hon skickat in fyra år tidigare plötsligt har godkänts, och att hon nu har en liten fyraårig föräldralös flicka som väntar på henne i Ukraina.

Det skulle lätt kunna bli en banal historia, men det blir det inte. Regissören Benedikt Erlingsson, tidigare känd för den Oscarsnominerade debutfilmen Bland hästar och män (2013) och som lyckats få även denna film att bli Islands bidrag till Oscarsgalan, har ett träffsäkert handlag för den här typen av historier och strösslar frikostigt med ögon- och örongodis. Ta bara de finurliga musikinslagen, där orkestern i fråga de facto tar plats i filmen, liksom en ukrainsk skönsjungande körtrio i färgglad folkdräkt. Erlingsson har också ett exakt gehör när det gäller komik, som när Halla eller ”Bergskvinnan” som medierna kallar henne, iförd blommig sommarklänning chict forslar in sprängmedel i den av polisen avspärrade brottszonen genom att helt sonika gömma det under blomplantor och stinkande kodynga. Eller när hon, i skydd av en pappersmask föreställande Nelson Mandela, tar ner och handfast detroniserar en spanardrönare med hjälp av sin pilbåge.

Det finns som sagt ett flertal bottnar att diskutera i Woman at war, men det som hänger kvar längst är nog den klimatbetonade aspekten. För när Halla, som definitivt skiljer sig från den gängse bilden av en kompromisslös klimataktivist, begår sina sabotageräder i bästa Extinction Rebellion-stil ställer hon samtidigt en oundviklig fråga till oss i publiken — hur mycket av bekvämlighet är just du beredd att försaka för framtida generationers skull? En tanke så god som någon att ta med sig hem från biosalongens dunkel.

Alla artiklar av Karolina Bergström

The post Film om att försaka för framtiden first appeared on Opulens.

FILMFESTIVAL. Ingela Brovik rapporterar från Göteborgs filmfestval som i år har apokalyps som huvudtema. Vår filmkritiker berättar om en rik upplevelse som varade under drygt elva dagar. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det finns inga filminspelningar av den politiska rättegången mot Nelson Mandela och hans kamrater i Sydafrika 1963, men däremot cirka 256 timmar ljudinspelningar av denna historiska rättegång, där de nio anklagades för ha genomfört sabotage för att störta apartheidregimen.

Med detta material som grund har dokumentärfilmen The State against Mandela and the Others skapats av regissörerna Nicolas Champeau och Gilles Portes. Det är en av de allra bästa filmerna på den 42:a upplagan av Göteborgs filmfestival med 400 filmer från drygt åttio länder. Den består av filmade intervjuer med de som var med då, de anklagade och deras försvarsadvokater, bildmaterial från 1960-talet och fantastisk animerad film som gestaltar rättegångsförhören konstnärligt dramatiskt. Och där den politiska makten syns i perspektivet: pyttesmå afrikanska män, gigantiska vita förhörsledare med hotfull mimik — filmbilder som är geniala tillsammans med de frågor och svar som redovisas.

En extra minnesvärd scen är den där Mandela håller sitt oerhört kraftfulla välformulerade försvarstal och domaren inte har något att sätta emot. (Jag kommer att tänka på Strindbergs ord till sin tids makthavare: Ni har makten, jag har ordet, jag har ordet i min makt!) En av festivalens allra viktigaste filmer genom sitt innehåll och kongeniala filmiska uttryck.

En annan dokumentär om Afrika är Cold Case Hammarskjöld i regi av danske Mads Brugger, som försöker finna spår efter hur det gått till då FN:s svenske generalsekreterare Dag Hammarskjöld dog i en flygkrasch 1961 i Ndola i Nordrhodesia (dagens Zambia). Filmen blir till ett slags satir på kolonial europeisk attityd till Afrika, genom att regissören själv klär sig i vita koloniala kläder och tropikhjälm samt anställer två afrikanska kvinnliga sekreterare som på skrivmaskiner från 1960-talet skriver ner det han dikterar och diskuterar det. Mordet på Hammarskjöld som var emot kolonialt förtryck visas i brutala foton, men regissören går vidare och följer andra spår. Ett spår leder till en organisation som vill behålla det koloniala förtrycket.  Det är en egensinnig film, en pamflett gentemot den koloniala makt som fortfarande härskar i Afrika. Kort sagt: Det är en film som med danskt temperament tar ut svängarna med extra allt.

Danskt temperament finns även i Johannes Nyholms Koko-di, Koko-da, i den nordiska tävlingen, där danska skådespelare är nyckelpersoner i berättelsen. En familj har mist sin lilla dotter och skall för första gången på camping tillsammans för att försöka läka såren. Men mitt i natten dyker det upp ett danskt sällskap, en elegant man i hatt och vit kostym med sällskap,  hotfull men likväl på ett charmigt vis. Filmen börjar som ett drama, blir en skräckfilm med omtagningar som blir allt värre, för att sen fortsätta som en saga. Filmen har en dansk och en svensk fotograf, den svenske Johan Lundborg skapar maximalt intensiva foton, som scenen då frun i familjen går iväg, filmad i bilens backspegel, en suverän bild av att förflytta sig bort, från allt. Det här är en provocerande brutal, elegant surrealistisk familjehistoria utan traditionellt slut — en film i sin egen konstnärliga rätt.

Årets huvudtema på festivalen är Apokalyps, mänsklighetens största miljö- och klimatkatastrof där den svenska filmen Aniara i regi av Hugo Lilja och Pella Kåreman efter Harry Martinsons bok är en av de bästa filmerna i programmet. Första delen av filmen visar hur folk flyr från krig och klimatkris till rymdskeppet Aniara som lämnar planeten Jorden för Mars. Men någonting händer på väg till planeten Mars. Det skulle ta några veckor men de kommer aldrig dit som tänkt. Själva rymdskeppet liknar en gigantisk shoppinggalleria (tagningarna har gjorts ombord på verkliga Finlandsfärjor), vilket blir surrealistiskt. Detta är en av flera dystopier som präglat festivalen. Det har visats  åtskilliga bra filmer om apokalyps och klimatkris, konkreta  berättelser men också filmer som ger existentiella perspektiv. Därtill har det hållits intressanta seminarier om apokalyps och klimatkris.

Dansk film har visat sin mångfald och konstnärliga styrka i Göteborg. Den danska Queen of hearts i regi av May el-Toukhy med Trine Dyrholm i titelrollen vann Dragon Award som bästa nordiska film. Likaså kan nämnas danska Sons of Denmark i regi av Ulaa Salim. Det rör sig där om en politisk dystopi.

Frustrerade eller förtvivlade kvinnor tycks vara ett annat, indirekt, tema. Som Britt-Marie var här om en sur hemmafru, i regi av Tuva Novotny. Aurora, är en finsk film om en alkoholiserad vilsen tjej. Catherine Deneuve gör huvudrollen i Claire Darling i regi av Julie Bertuccelli. Det är en bisarr fransk film om en mor-dotterkonflikt (ett vanligt tema i Göteborg i år). Den är ett av flera exempel på  filmer som skapar nya perspektiv att ta med från den 42:a göteborgska filmfestivalen.

Sammanfattningsvis var årets festival en rik upplevelse som varade under drygt elva dagar.

The post Göteborgs filmfestival: Apokalyps och frustrerade kvinnor first appeared on Opulens.