STATISTIK. Kvinnor är underrepresenterade i politiken. Procentuellt har män fler positioner som partiledare, gruppledare, riksdagsledamöter, ministrar, departementschefer och utskottsordföranden.

När Magdalena Andersson valdes till partiledare för två år sedan, var en majoritet av partiledarna kvinnor. Idag är förhållandet det omvända. Nättidningen Altinget rapporterar att det inte bara är bland partiledarna som män är överrepresenterade. Även inom regeringen finns färre kvinnor då de elva ministrar som är chefer över sina departement är 73 procent män och bara 27 procent kvinnor.

Ännu större är den procentuella manliga övervikten i riksdagens utskottstopp. I 12 av riksdagens 16 utskott är det män som har beslutsmakt.

Enligt statistik från SCB visar det sig att samtliga politiska nivåer har en övervikt av män. Andelen kvinnor i kommunfullmäktige är 43 procent, i riksdagen 46 procent och i regionfullmäktige 49 procent.

Dock varierar andelen kvinnor/män mellan partierna. Till exempel har Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna en övervikt av manliga riksdagsledamöter (74 respektive 68 procent). På motsatt sida har Vänsterpartiet och Miljöpartiet en ojämn könsfördelning där kvinnorna dominerar (71 respektive 67 procent kvinnor).

The post 8 mars: Kvinnor underrepresenterade i politiken first appeared on Opulens.

ESSÄ. I de flesta lägen är det bättre att våga ha fel än att inte våga alls. Sällan, för övrigt, hinner man ju vänta in att alla argument skall vara på plats, menar Stellan Lindqvist.

Man skall kanske inte börja en text med att nämna Heidegger. Pretentiöst mumbojumbo tänker säkert många. Bara två ord. ”Das man”,  Heideggers begrepp för det anonyma “man”. Även kallat ”mannet”. Det vill säga människan styrd av sociala och kulturella normer.

Orsaken till mitt tilltag är enkel: få andra ord öppnar lika tydligt upp mot det som kanske mest påverkar vårt beteende, våra tankar och attityder. Eller mer precist: få andra ord uppenbarar lika tydligt varför vi ljuger för oss själva, intalar oss saker vi i djupet inte omfattar, gör saker vi kanske inte borde, frånsäger oss ansvar, gör oss till människor vi kanske inte vill vara, i värsta fall gör oss onda.

En liten demon i vårt inre således, svår att göra sig fri ifrån, kanske omöjlig, ändå livsnödvändig att bekämpa. Men också, de gånger den har rätt, lyssna till och förstå.

”Man” dödar inte för att Gud säger att man inte får döda, ”man” dödar för att andra dödar, ”man” ljuger för att andra ljuger, ”man” stjäl för att andra stjäl, man smiter från skatt för att andra gör så. Ju vidare radien för detta ”man” blir desto omärkligare och starkare verkar det. Vi uppger motiv för våra handlingar där den verkliga orsaken ofta är en annan. ”Jag köper den här båten med två tre hundra hästkrafters motorer för att jag tycker det är kul med snabba båtar”. Kanske, men troligare är att du köper den för att du kan, för att visa att du kan, för att få oss andra att nicka avundsjukt. Precis som alla andra gör som har råd med en båt med två tre hundra hästkrafters motorer.

Vi finner ett alibi i de mångas beteenden. Vi vill inte bli synliga med en åsikt eller handling som i vår omgivning producerar tystnad eller besvärade ansiktsuttryck. Normaliteten är den lättjefulla och riskfria sanningen. Dess kraft ligger i att den inte syns. Skulle den synas skulle den försvinna. Den är luften vi andas.

Naturligtvis skulle vi inte klara oss utan en vardagsnormalitet. Att inte acceptera de vardagsnormer som finns runt oss, som har funnits runt oss i hundratals år, som visat sig evolutionärt och socialt livskraftiga, vore förstås mycket dumt och skulle dessutom få omänskligt energikrävande konsekvenser. Skall jag hjälpa gamla fru Bengtsson över gatan? Skall jag hälsa på herr Rosén? skall jag hålla hastighetsgränsen när ingen ser? Vi handlar utan att tänka. Och gott så. Något annat skulle vi inte orka med.

Man kan också gå halvvägs, när normaliteten alltför mycket skaver, när man vill ha en sorts åsikt men ändå inte vill sticka ut. Vi kan kalla strategin ”å-ena-sidan-å-andra sidan”. Genom att anamma ett sådant förhållningssätt undslipper man risken att ha fel samtidigt som man visar upp en medvetenhet om att saken har två sidor, eller fler. Man vinner aktning för inställningen att allt är komplicerat och att man har en balanserad syn. God utdelning således. Problematisk blir det dock när frågorna, etiskt och samhälleligt, är viktiga och kontroversiella, och kanske också akuta. Att inte då ta ställning innebär då förstås att man överlåter till andra att ta ställning, och ansvar. Vilket kan ses som problematiskt eftersom individuellt ansvarstagande är en grundbult i en demokrati.

Slutsats: i vissa lägen måste man, det vill säga om man ser sig som medborgare i en demokrati och om man värdesätter en levande demokrati, riskera att göra sig obekväm (klimatfrågan är ett sånt läge). Feghet och demokrati rimmar illa.

Dessutom: i de flesta lägen är det bättre att våga ha fel än att inte våga alls. Sällan, för övrigt, hinner man ju vänta in att alla argument skall vara på plats.

En komplikation av annat slag uppstår när normer från den lilla världen extrapoleras till den stora. I den lilla världen fungerar normer huvudsakligen smörjande, syftar till konfliktminimering och fredlig samexistens (”prata inte politik, det leder bara till konflikter!”). I den stora världen, politiken, är oenigheten och tydliggörandet av den samma själva grunden. Det är där övertycket från den lilla världen, civilsamhället, pyser ut. Fredligt och förutsägbart i demokratier, explosivt och oförutsägbart i diktaturer.

Naturligtvis kan denna norm-olikhet ställa till det, förvirra. Och det är en förvirring som alltför lätt låter sig utnyttjas, speciellt i det populistiska narrativet. ”Käbbel”, ”bråk”, ”oenighet”, ”beslutströghet” – något av livsluften i en demokrati – blir där tecken på svagheter som bör åtgärdas. Med ”enighet” och ett starkt ledarskap, förstås.

Jo, demokrati är knepigt. Det är ett pågående och aldrig avslutat bildnings- och upplysningsarbete. Vad trodde ni?

The post Oenighet är grunden i en demokrati first appeared on Opulens.

JÄMSTÄLLDHET. Med all respekt för Zelenskyj, varför måste vi återigen ha en idealiserad manlig föregångare som visar oss dessa självklarheter? Erik Cardelús menar att det är något unket i debatten när självklara och eftersträvansvärda mänskliga dygder som rättrådighet, klokhet, måttfullhet och tapperhet förbehålls männen.

Män är från Flashback, kvinnor från Instagram. Orden kommer från Lisa Irenius i Svenska Dagbladet i söndags. I resonemanget länkas till att i krig fördjupas skillnaderna mellan män och kvinnor. Eller i kriser visar vi vårt riktiga ansikte, vår sanna natur.

Och visst, både Putin och Zelenskyj är män, omgivna av andra bistra män. Och merparten av de flyende från det krigshärjade Ukraina är – just det – kvinnor, liksom minderåriga av båda könen. Så nog stämmer det så långt: här finns en markant könsuppdelning. Men är den naturlig eller situationellt och historiskt betingad? För merparten av alla militärer är män, nu liksom tidigare. Traditionens makt och den akuta situationen framkallar könsuppdelade aktioner och reaktioner. Så visst, för den som vill upprepa en klysha: män är från Mars, kvinnor från Venus. Och Mars är som bekant krigets gud.

Parallellt har det pågått en debatt på landets kultursidor om manlig tapperhet, illustrerad av Volodymyr Zelenskyjs starka mediala framträdanden. Dagligen har vi sett hans vältaliga vädjande till sitt plågade folk att kämpa på och till omvärlden att aktivt stödja Ukraina. Men är Zelenskyj först man, sedan människa? Måste hans tapperhet nödvändigtvis mansmärkas?

Upprinnelsen till dagens debatt är texter av Anna Karin Wyndhamn och Ann Heberlein i Expressen och en krönika av den senare i nätmagasinet Kvartal. Titeln på den senare texten är ”Zelenskyj är en man som kvinnor längtar efter”. Kort därpå gick kulturjournalisten Ulrika Knutson ut med en replik, där dagens situation liknas vid de febriga stämningar som rådde i Europa 1914, vid det första världskrigets utbrott. Hon menar att, då som nu, förekommer ”en överspänd retorik”, där krig och manlighet smälts ihop.

Skulle vi lyssna till en debatt där bara män diskuterade kvinnlighet och kvinnor?

Vid sin sida har Ann Heberlein alltså haft Anna-Karin Wyndhamn. I ett senare inlägg flaggade de för en återkomst för de klassiska antika dygderna – rättrådighet, klokhet, måttfullhet och tapperhet. Och en annan sak: varför har det varit nästan uteslutande kvinnor som debatterat vad manlighet är och bör vara? Omvänt: skulle vi lyssna till en debatt där bara män diskuterade kvinnlighet och kvinnor?

Från antiken Aten till Rom, vad har vi då att lära oss av den klassiska filosofin? Framförallt att vårt liv ges ett speciellt värde då vi kämpar för sådant som är större än oss själva, större den omedelbara egennyttan, narcissismen och bekvämligheten. Stabila dygder istället för snabba digitala klick. En annan artikel i debatten avslutas med de retoriska fraserna och frågorna om: ”Så, käre man – nästa gång du känner ett obetvingligt behov av att antingen piska dig själv och sedan berätta om det, eller hånskratta åt andra, fråga dig själv: ”Vad skulle president Zelenskyj göra?”

Mitt i allt detta finns det två saker som förvånar. Varför är vi tillbaka i den gamla unkna källaren där självklara och eftersträvansvärda mänskliga dygder som rättrådighet, klokhet, måttfullhet och tapperhet förbehålls männen? Med all respekt för Zelenskyj, varför måste vi återigen ha en idealiserad manlig föregångare som visar oss dessa självklarheter?

För att vara rättrådig och tapper betingas naturligtvis av situationen, det förekommer på många olika nivåer dagligen. Ibland betyder det att stå upp för en arbetskamrat som mobbas, i andra fall handlar det om att stå upp för en åsikt som anses nödvändig, trots att den ogillas av många i omgivningen I ett extremfall handlar det om att stanna kvar under ett krig och – med väpnad kamp – försvara nationell självständighet och demokrati, värden som byggt den civilisation som vi idag ofta tar förgiven, men som samtidigt utgör själva grunden för dem vi är.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Frågan är dock om vi inte skjuter oss själva i foten om vi strikt intecknar dessa värden och exemplariska beteenden som specifikt manliga. Vilka var i så fall Rosa Parks, Rosa Luxemburg, Golda Meir, Indira Gandhi och Jeanne D’Arc? Eller numera en Malala eller en Greta? Är de ”okvinnliga” kvinnor och därför inte riktigt räknas när vi skriver framtidens historia? Med sådant tänkande ger vi halva mänskligheten en fribiljett till att vara feg eller alternativt att de inte räknas för sitt mod och sina uppoffringar.

Själv har jag stött på rakryggat respektive ryggradslöst beteende hos såväl kvinnor som män. Och vattendelaren handlar inte om vem som snabbast greppar ett gevär, tar mest plats eller vem som råkar har fötts med en snopp eller snippa. Istället är rättrådighet, klokhet, måttfullhet och tapperhet beteende som genomsyrar den mänskliga existensen, från morgon till kväll, genom livets alla skeenden. Från vardagen till ytterlighetssituationen. Ibland kallas det civilkurage. Ibland rakryggad. Ibland talar man om tapperhet och – rent av – hjältemod.

Gemensamt är att man ser djupare och längre än den ensidiga egennyttan, liksom att man agerar, humant och allmännyttigt, samtidigt som utgången inte är given. Att vara modig utan att riskera något är något annat – poserande, ögontjäneri, spel för galleriet. Eller numera ofta: narcissistisk klickjakt och PR-koreograferat snack.

Och om vi sedan, i alla lägen, lyckas leva exemplariskt, är en annan sak. En av människans mest framträdande egenskaper är trots allt felbarheten, men samtidigt förmågan att förbättra sig själv. Och att både erkänna fel och ta ansvar för dessa, kräver ett kritiskt tänkande som går bortom vaneseende. Många människor ryggar inför det ovana, obekväma, ovissa och obehagliga. Att vara modig är lättast när friktionen är som minst, den omgivande flocken som störst och det positiva utfallet är lättast att räkna in.

Dygder förekommer överallt.

Så låt oss återigen hålla några tankar i gång samtidigt. För det första att tapperhet och mod är eftersträvansvärda mänskliga egenskaper, såvida de har en allmännyttig och demokratisk inriktning. Det är dygder som byggt och försvarat vår civilisation. Men dessa dygder har inget givet kön, ingen speciell hudfärg eller favoriserad kultur. Dygder förekommer överallt; från vardagens gråa slit till den mest akuta och medialiserade situation. För det andra, att den traditionella historieskrivningen och epiken – i hög grad – har producerats av män och tematiserat män som modiga hjältar är tydligt. Lika tydligt är att män – på aggregerad nivå – har en större kroppshydda och större kroppslig andel muskler. Män föder inte heller barn eller ammar, vilket sannolikt har grundlagt en ordning där män i högre grad än kvinnor sörjer för att försvara flocken. Män med psykiska rubbningar, svajig moral och svag impulskontroll blir – med samma logik – mer framträdande i en urspårad våldsutövning.

Vidare kan vi också lägga till halten av testosteron som en icke-obetydlig faktor när det kommer till såväl angripande som försvarande våld. Män kan alltså både förgöra och försvara oss i högre grad än kvinnor, åtminstone enligt dagens historiskt rotade ordning.

Krig är alltid tragiskt; det drabbar blint och skoningslöst, trots utfästelser om kirurgisk krigsföring och högteknologisk precision. Krig drabbar alla, både djupt och brett, i det stora och det lilla. Kriget är tårarnas källa; det framkallar de mänskliga egenskapernas och beteendenas ytterligheter, från skoningslös till solidarisk, girig till generös, vidrig till vänlig.

Och just därför är det viktigt att vi inte tummar på det första som angrips i ett krig: sanningen. Tapperheten kan och bör inte intecknas som ensidigt manlig – utan unikt mänsklig. Tapperheten – eller det mänskliga modet – har många ansikten, från det militära till det humanitära, från det alldagliga till det akuta. Och just nu behövs mycket tapperhet för få denna planet på rätt köl igen.

The post Vad skulle Rosa Parks göra? first appeared on Opulens.

ISOLERING. Angelägen läsning om dysfunktionella män utan levande relationer. Det menar Erik Löfvendahl som läst Stefan Krakowskis bok Incel.

Incel av Stefan Krakowski 
Bazar förlag

Genom att fördomsfritt och med forskarens vetgirighet närma sig det idag så ensidigt belastade ordet Incel (en förkortning av involuntary celibacy, ofrivilligt celibat) tätar psykiatern Stefan Krakowski helt klart en kunskapslucka. I boken Incel kombinerar Krakowski sina erfarenheter som psykiater med egna efterforskningar, inte minst genom kontakter på nätsajter som utgör mötesplatser för incels. Kontaktförsök som inledningsvis inte var oproblematiska eftersom Krakowski inte lärt sig de koder incels använder och omedelbart blev utpekad som journalist – något som för dessa män är lika med ”bedragare”.

Den uppmärksamhet som incels har fått på senare tid har inte minst handlat om de våldsamma attentat som har begåtts. En av attentatsmännen är Elliot Rodgers och inom vissa delar av incel-rörelsen är han närmast en ikon. Innan massmordet på University of California (sex döda och fjorton skadade) skrev han bland annat följande på sociala medier: ”Ni tjejer har aldrig varit attraherade av mig. Jag vet inte varför, men jag kommer straffa er alla för det!”

Stefan Krakowski – som mött en hel del män med incelproblematik i sin egenskap av psykiater och som blivit kontaktad av incels på grund av de föreläsningar han hållit – är noga med att påpeka att ytterst få av dessa män är potentiellt våldsamma. Det som däremot är vanligt är känslor av självförakt och uppgivenhet, samt självmordstankar. En dysfunktionell uppväxt, inte sällan med en frånvarande pappa, liksom att ha varit utsatt för mobbning i skolan är en ofta återkommande bakgrund.

En av Krakowskis ambitioner med boken är att väcka samhället så att man i högre utsträckning uppmärksammar pojkar och unga män som riskerar att hamna i dåligt sällskap på internet och som befinner sig i farozonen för självmord. Han påpekar att det tycks existera flytande gränser mellan vissa radikaliserade incels och högerextremister; gemensamt har de antifeministiska, antisemitiska och även somliga rasistiska föreställningar.

Ökningen av antalet incels hör ihop med kvinnans förändrade ställning i samhället, menar Krakowski. Kvinnans krav på en potentiell partner har i och med hennes egen förbättrade position, som egenförsörjare och alltmer högutbildad, ökat. I den isolerade värld – ofta ensamma framför datorn – där vissa incels befinner sig söker dessa män stöd hos likasinnade och får en ensidig bild av kvinnor.

Bokens många aspekter på tillvaron för ensamma och ofta mycket isolerade människor, som inte har och oftast aldrig har haft en god och levande relation med en partner, gör den till angelägen läsning.

The post Många aspekter av ensamma mäns tillvaro first appeared on Opulens.

JÄMSTÄLLDHET. “Om kvoten 70-30 gäller för de ledande positionerna i samhället innebär då att vi tappar manliga begåvningar på vägen. Precis som vi tidigare tappat kvinnliga”, skriver Lars Thulin.

Lena Mellin, Aftonbladets mångåriga skribent, är en modig kvinna. Hon törs skriva krönikan som en man knappast fått publicerad någonstans. Om han fått det hade han slitits sönder av kvinnliga debattörer med motiveringen att skribenten var en vit, medelålders, heterosexuell man som var orolig om sin position i samhället och rädd för starka kvinnor.

Men Mellin vågar. Förmodligen får hon onda ögat av sina kvinnliga kolleger. För det som Lena skriver – det får man inte skriva.

Vad har hon då gjort? Jo, hon hävdar att mannen i ökande grad hamnar i bakvatten: i debatten, i näringslivet, i politiken. Och att vi män måste ”spotta upp oss” för att hänga med. Samt att en värld där männen är på efterkälken inte skulle gagna någon. Det är få som öppet vågar dra den slutsatsen – för något mer politiskt inkorrekt är svårt att tänka sig.

Om världen tvunget ska delas upp i frontlinjer mellan könen, så finns det åtskilliga områden kvar där män respektive kvinnor är förfördelade.

Ett område där kvinnorna helt dominerar och där mannen verkligen är på efterkälken är tolkningsföreträdet i debatten. Även om en viss tillnyktring skett på senare tid är det fortfarande i princip fritt fram att vräka ur sig vilka som helst svepande fördömanden av män i allmänhet. Medan motsvarande generaliseringar om kvinnor aldrig tillåtits.

Feminismens första och fortfarande starkaste axiom är män alltid förövare – kvinnor alltid offer. Detta präglar helt genusdebatten.

Att män skulle förnedras – vem bryr sig?

Intressant exempel är en av förra vårens storsäljare i bokhandeln, ”Männen i mitt liv”. Där recenserar Sofia Rönnow Pessah i sin författardebut ingående ligg med 50 män. Rakt upp och ner, sex som hon med nästan patologisk intensitet sökt upp. Många tyckte den var ett fräscht feministiskt inlägg, många var förstås sugna på att läsa om sex. Många köpte. Kritikerna var svala och tyckte mest synd om den kvinnliga huvudpersonen i romanen.

Vänd på det. Om en manlig debutant kommit med ”50 brudar jag satt på” hade förmodligen inget förlag varit intresserat. Sexistiskt och förtryckande, inget förlag vill få den stämpeln. Och så förnedrande mot kvinnorna! Om den ändå tryckts hade debattörer rasat över att kvinnor bara bedömdes som vaginor. Avskyvärt!

När män bedöms efter enbart styva stånd, då är det rolig och viktig feministisk litteratur. Att män skulle förnedras – vem bryr sig? Eftersom män alltid förövare – kvinnor alltid offer.

Profilerade krönikörer och debattörer är också i ökande grad kvinnor. Jag kollade en gång DN:s nättidning. Räknade antalet krönikörer med bild. Kom till elva. Tre av dem var män. Högst placerad man i flödet på plats nio.

Så ser debattklimatet ut. Därför har en av de viktigaste punkterna i Mellins artikel hittills bara föranlett en gäspning i debatten – nämligen betygsgapet. Alltså att flickor har mycket bättre betyg än pojkar. Följden av detta är sju av tio akademiska examen tas av kvinnor.

Betygsgapet i nian, alltså skillnaden mellan flickors och pojkars genomsnittliga betyg, varierar över landet. Nationellt är den cirka tio procent. Störst är skillnaden på landsbygden – i Bengtsfors kommun är den 34 procent!

Med denna ojämlikhet i akademiska färdigheter kommer vi att inom något eller några decennier få stor ojämlikhet på ledande poster i offentlig administration, forskarvärlden och i näringslivet. Är det ett problem? Kanske inte enligt devisen Kvinnor Kan.

För oss som tror på jämställdhet är det dock ett stort bekymmer. Vi som tror att män och kvinnor är lika smarta om de ges samma förutsättningar. Om kvoten 70-30 gäller för de ledande positionerna i samhället innebär då att vi tappar manliga begåvningar på vägen. Precis som vi tidigare tappat kvinnliga. Men i ett samhälle med livsavgörande utmaningar krävs att vi har de smartaste hjärnorna på plats. Det är vad som finns bakom pannbenet som ska avgöra rekrytering – inte vad som finns mellan benen. Jämställdhet är inte liktydigt med att män aldrig ska få ha mer än 50 procent i en församling.

Märkligt är att betygsgapet, och faktumet att vi har ett skolsystem som uppenbarligen missgynnar pojkar och slösar bort begåvningar, i princip aldrig debatteras. Om förhållandet varit det omvända i decennier – att flickor missgynnats i skolan och fått betydligt sämre betyg – då hade tonen varit en annan. Utredningar och kommittéer hade avlöst varandra, en mängd åtgärder hade föreslagits, kvinnliga debattörer hade krävt förändringar. Gudrun Schyman hade blivit vansinnig.

Något har ändå gjorts. En utredning kan alltid startas. För ett par år sedan presenterades ”Män och jämställdhet”, SOU 2014:6. Ensamutredaren Svend Dahl konstaterade en rad ojämlikheter. Medias intresse för utredning var i princip obefintligt. Självklart – slutsatserna var politiskt inkorrekta. Förmodligen för att utredningen gick helt emot feminismens axiom: män alltid förövare – kvinnor alltid offer.

Regeringen var politiskt korrekt. Man tackade för Svend Dahls arbete, gäspade, vände på huvudkudden och somnade om.

The post Den obehagliga sanningen – män är på efterkälken first appeared on Opulens.

UNDERSÖKNING. Mer än var fjärde svensk har läst mer än vanligt under pandemin. Det visar en Novus-undersökning som har genomförts på beställning av Sveriges Radios Kulturnytt. Men undersökningen visar också att nästan en fjärdedel av alla män inte läser alls.

Drygt 24 procent av alla män i åldrarna 18–79 år svarade att de varken läser eller lyssnar på böcker. Motsvarande siffra bland kvinnor är 12 procent.

Elisa Tattersall Wallin, doktorand vid bibliotekshögskolan i Borås, menar att en förklaring kan vara att läsning ses som en kvinnlig sysselsättning.

– Baserat på tidigare studier vet vi att det är viktigt med läsande förebilder för att själv bli en läsare och utveckla en identitet som läsare. Om det då finns färre vuxna män som läser kommer pojkar att få färre manliga förebilder som läser, säger hon till Kulturnytt.

Undersökningen genomfördes mellan den 25 februari och den 3 mars 2021, med 1 020 webbintervjuer med personer i åldrarna 18-79 år

TT Nyhetsbyrån

The post Var fjärde man läser inte böcker first appeared on Opulens.

BACKLASH. Den kvinnliga frammarschen har i all huvudsak byggt på att kvinnor i konkurrenser ofta presterat bättre än män. Och så får det lov att vara. Men den manliga demeriteringen är likväl ett problem, menar Anders Björnsson.

I början av 1990-talet gjorde jag min första – och ja, enda – resa till Island. Alla jag mötte där var kvinnor (utom författaren Thor Vilhjálmsson); de såg Hallger i Njáls saga som hjältinna. Statschefen var kvinna, talmannen i alltinget var kvinna, presidenten i högsta domstolen var kvinna. Endast statsministern var en man. Idag är statsministern där kvinna. Sverige är det enda nordiska land som inte har haft en kvinnlig statsminister. Men vi har haft kvinnliga talmän, ordförande i de högsta allmänna domstolarna, och i vassen lurar en kvinnlig monark. Danmark har en regerande drottning, Finland har haft en kvinnlig president.

Är detta viktigt?

Jag tror att det är tidens tecken. Den kvinnliga frammarschen går inte att förneka. Inom många traditionella professioner har kvinnan idag blivit det dominerande könet. Alla fakulteter på universiteten utexaminerar numera en majoritet kvinnliga studenter, utom teknisk fakultet. Läkaryrket är ett kvinnoyrke, domaryrket håller på att bli det, liksom prästyrket. Bland lärare och journalister anger kvinnor tonen. Generaldirektörer är lika ofta kvinnor som män, liksom landshövdingar och andra myndighetschefer. Detta är en vinst för hela samhället, utom för sådana företeelser som Feministiskt initiativ och Nationella sekretariatet för genusforskning.

För en tid sedan rotade jag i personliga handlingar, som ska befordras till ett offentligt arkiv. Det gav mig en aha-upplevelse. Under upprorsåren 1967–68 satt jag ordförande i en elevstyrelse med unga människor. Den bestod av nio ledamöter – alla utom en var män. Så var det också inom studentpolitiken och i de politiska ungdomsförbundens ledningar. Under sjuttiotalet inleddes en förändring, men det var först sedan förändringen inletts som den moderna feminismen kom till tals. Den rasade över ojämlik könsrepresentation, men representationen blev allt mindre ojämlik. Det började rentav gå att göra karriär som feministisk förridare.

Det som inte lika ofta beaktades under denna kvinnofrigörelse, som hade sin materiella bas i den vuxna kvinnans återinträde i arbetslivet, var att män i underordnade positioner – inte bara underutbildade – fick en sämre status. Många av dem marginaliserades. Många av de marginaliserade fick idéer om att vara utsatta för ett systembetingat förtryck. Feminismen hade inte sinne och öga för detta. När jag för ett tio-femtontal år sedan försökte initiera debatter om mäns utanförskap och demografiska frånåkning, blev gensvaret obefintligt. Det var en icke-fråga. Jag hade suttit i styrelsen för ett statligt forskningsråd, där åttio procent av sammanträdestiden upptogs av yttranden från kvinnliga ledamöter. Ungefär samtidigt sparkades ordföranden i den av regeringen tillsatta kvinnomaktutredningen, professor Olof Petersson, efter offentligt skäll – för att han var man.

Den kvinnliga frammarschen har i all huvudsak byggt på meritokratiska principer. Med andra ord: kvinnor har i konkurrenser ofta presterat bättre än män. Och så får det lov att vara. Men den manliga demeriteringen är likväl ett problem. Varken inom kultursektorn eller i den akademiska världen är det numera någon brist på ”tanter”. Ikoniska kvinnor har inte riktigt förstått det. De anser, att de fortfarande slår ur underläge. Detta är trams. En viktig aspekt på problemet är, att män, som av olika anledningar anser sig oförmånligt behandlade, kan försöka kompensera sig med metoder som inte bygger på merit och fackkompetens, utan exempelvis på rå styrka och en massa fuffens. Sådana män kan bli till en understödstagande och kriminell kast. Deras bidrag till familjeförsörjningen blir försumbar, deras stolthet försvinner. De kan börja idealisera aggressivitet.

Män behövs givetvis, i alla och helt normala sysselsättningar. Kvinnors försteg på område efter område är tillkämpat, det är knappast naturligt. Könsjämlikhet bör alltjämt anses eftersträvansvärd. Av ledare för åtta svenska riksdagspartier är fyra (plus en halv) kvinnor. Av åtta svenska utrikesministrar sedan 1991 har två varit män. Ingenting konstigt med det: bara två finansministrar har under denna period varit kvinnor. Vad som inte är bra är, om männen vänder ryggen till och drar sig undan. Också i ett sådant läge kan man befara kvalitetsförluster.

Den manliga reträtten är således på en gång välkommen och onödig. Kön och klass borde i det mogna, civiliserade samhället vara varken fördel eller nackdel. Det är – äntligen – dags att ta mansfrågan på allvar.

The post Dags att ta mansfrågan på allvar first appeared on Opulens.

KÖNSROLLER. “Trots att kvinnor i snitt lever längre än män och därför är överrepresenterade i riskgruppen för corona så är män hårdare drabbade. Nu verkar folk ta viruset som något vi bara ska lära oss leva med, men om män inte ska drabbas hårt så ställer det krav på förändring”, skriver Nathan Hamelberg.

Förutom önskningar om att få bli lämnad i fred – eller att vara eremit – är i stort sett alla önskningar om att vara någonting önskningar om att vara något i relation till andra. Hela livet matas vi med bilder av vad vi skulle kunna vara, vad vi borde vara rentutav, vad som är önskvärt att vara såväl som vad som inte är önskvärt. Vad innebär det för män, och vad innebär det för framtiden?

The post Pandemin ökar kraven på en ny manlighet first appeared on Opulens.

ORSAKSSAMBAND. Om olika föreställningar om maskulinitet är kartor att orientera efter så är traditionell maskulinitet i mångt och mycket en karta som inte stämmer överens med verkligheten, skriver Nathan Hamelberg. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Huruvida manligheten är i kris finns det väl en massa olika svar på, inte minst för att manlighet är flera olika saker. På Wikipedia beskrivs maskulinitet som ”beteenden, kvaliteter eller egenskaper som kännetecknar, förknippas med, eller anses vara passande för, män”, och om man förstår maskulinitet så kan man väl förstå kris för manligheten som en kris som kommer av att män förväntas bete sig på sätt som är ömsesidigt uteslutande. Inte visa svaghet eller vara känsliga, ta första steget men vara lyhörda, och samtidigt vara försörjare samt leva i jämställda förhållanden och så vidare.

Vi kan kalla det en kris för maskuliniteten — vilket inte är detsamma som kris för män. Människor av alla kön genomgår kriser. När jag läste räddningspsykologi beskrevs kris som ”att ställas inför en situation där de tidigare erfarenheterna eller inlärda kunskaperna inte räcker för att klara av situationen”. Vilket så klart män ställs för en massa gånger i livet. Om man ser maskulinitet som något som faktiskt är inlärt — erfarenheter och kunskap — vad finns det då för situationer där traditionella (eller otraditionella) maskuliniteter inte räcker för att hantera situationer?

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Idag finns ett bakgrundsbrus av röster som förespråkar inte bara en återgång till traditionell maskulinitet utan även till mer traditionella könsroller, och bakgrundsbruset börjar låta som en storm. Delvis tangerar bruset en folkhemsnostalgi som fokuserar på drömmar om ett folkhem som bara finns i nutida fantasier. Detta brus tangerar även Donald Trumps valslogan ”Make America great again”. För mig är mycket av vad dessa röster säger önsketänkande, en dröm om få höra att det manus som många män växt upp med och är bekväma med är det som ska gälla i världen, även i fortsättningen. Men världen funkar inte så.

Att önska sig en ordning där män efter traditionellt mönster är familjeförsörjare — något som både män och kvinnor kan drömma om — är inget som försvårats nämnvärt på grund av krönikor från Maria Sveland, kurser på Södertörn eller metoo-uppror. Det är en myriad materiella förändringar i samhället som drivit fram en situation där den gamla ordningen blir mer och mer omöjlig.

Under något år efter finanskrisen 1992 försvann mer än en kvarts miljon arbeten i tillverkningsindustrin i Sverige. Den internationella fastighets- och finanskrisen 2008 raderade i ett svep möjligheterna för miljontals män världen över att vara försörjare för familjen eller ens sig själva. Åren mellan 1901 och 2009 var det en plikt för varje man att lära sig att använda våld i samhällets tjänst, och under samma tid var kvinnor undantagna från det. Män som inte gjorde det kunde straffas av staten.

Givetvis har det här satt sina spår i vad ”traditionell maskulinitet” innebär. Exemplen kan mångfaldigas; män stod för mindre än en procent av uttag av föräldraledighet för några årtionden sedan, idag rör det sig om cirka en fjärdedel. Detta i sig är stort. När de blir fäder så väljer så pass många män i Sverige att prioritera behoven hos en varelse som inte kan kommunicera med ord. Det  är egentligen enormt sett ur ett historiskt perspektiv, även om man fortfarande kan önska att ansvaret ska fördelas mer jämbördigt mellan föräldrarna.

Om olika föreställningar om maskulinitet är kartor att orientera efter så är traditionell maskulinitet i mångt och mycket en karta som inte stämmer överens med verkligheten. En massa egenskaper som av tradition ses som manliga är inga problem — att vara stark, teknisk, händig, initiativtagare och så vidare är inte dåligt i sig. Problemet uppstår när unga killar får lära sig att deras värde ligger i att de måste bevisa att de besitter just de egenskaperna. Vi behöver helt enkelt en karta som rymmer mer och bättre stämmer överens med verkligheten.

Alla artiklar av Nathan Hamelberg

The post Är manligheten i kris? first appeared on Opulens.