LYRIK. Bengt Eriksson försöker sig på ett helhetsgrepp om Malte Perssons senaste böcker, en diktbok för vuxna och en barnbok. Han ser också en barnopera baserad på en Malte Persson-bok. Det blir en djupdykning i en diktvärld fylld med trams och allvar.

Skapelser av Malte Persson
Albert Bonniers förlag

Knut och Klas på knytkalas av Malte Persson (text) och Moa Hoff (bilder)
Bonnier Carlsen

Nalle Havsöga, barnopera av Tania Naranjo (musik) och Sofia Westerlund (libretto) efter Malte Perssons barnbok med samma titel.
Spelas på Malmö opera / Operaverkstaden t o m 4 maj

Efter att Malte Persson härom veckan hade pratat om och läst ur diktsamlingen ”Skapelser” på Hornstulls bokhandel i Stockholm, så frågade jag: Är du en automatrimmare?

”Automatrimmare”, upprepade Malte Persson, lät en snabb tanke gå genom huvudet och svarade: ”Ja, det går nog rätt fort när jag rimmar. Men sen kan jag gå tillbaka och se om jag hittar bättre rim.”

Detta apropå rader som följande i hans nya diktsamling:

ärtan, pärtan
pirum, parum
snipp
*
snapp
*
stryk

Ja, det är ju inget rim förstås egentligen, mer en egen variation av en ramsa som ändå har känslan av rim. Men läs i stället följande exempel, hämtat ur en längre dikt med prettotiteln ”ÖVERSATT INTERMEZZO / IMITATION 2: Trollkarlens lärling / Goethevariationer”:

Faust (dansande med den unga häxan):
En gång drömde jag så skönt:
jag såg ett äppelträd så grönt
där två vackra äpplen lockade
och bägge bad om att bli plockade

Den sköna:
Av äpplen kan ni ej få nog,
den sort som man i Eden tog.
Det glädjer mig att man kan få
dem i min trädgård likaså.

Trams och allvar

Han verkade också, vid uppläsningen på Hornstulls bokhandel, dela in den nya samlingens dikter i tramsiga och allvarliga. Men så är det ju inte: Malte Perssons dikter är inte antingen eller, de är både och. Det finns allvar i det tramsiga och trams, för det är ju som om han inte kan låta bli att skämta och vitsa och tramsa, i det allvarliga.

Också om detta ställde jag en fråga, under själva uppläsningen, men av de närvarande, inklusive Malte själv, verkade det endast vara jag som begrep vad jag menade, så det jag skrev ovan är det kanske bara jag som tycker. Fast John Swedenmark, översättaren, som också fanns i publiken, fogade in en bra beskrivning av Malte Perssons diktande: ”Du råkade i trams.”

Barnoperan ”Nalle Havsöga”

Paus i recenserandet för bilfärd till Malmö – där, på Malmö opera, har den så kallade Operaverkstaden satt upp barnoperan ”Nalle Havsöga”, byggd på en rimmad barnbok av samme Malte Persson med bilder av Bill Bragg (Mirando bok).

Foajén är full med förskolebarn, som sitter på mattor och kuddar på golvet, och deras lärare (faktiskt enbart kvinnliga lärare) samt en enstaka mormor med dotter och dotterdotter. Blott två i publiken, min hustru och jag, är inte ledsagare till något barn. Att döma av barnens prat vet de vad som väntar: på deras föris har man förberett sig med att läsa boken om ”Nalle Havsöga”.

Också salongen är anpassad till barnpublik med kuddar att sitta på framme vid scen och några bänkar längst bak. Fyra musiker, som spelar vibrafon, cello, violin och fagott, och likaså fyra sångare, som dels spelar/sjunger piratkaptenen och hans besättning men också dubblerar roller som en resenär och en mamma med flera, framför Sofia Westerlunds libretto i Tanja Naranjos tonsättning.

Naranjo har inte komponerat specifikt för operascenen utan mer av allmän, genrelös musik, både melodiskt och rytmiskt lättillgänglig men ändå utan klistrande melodislingor. Westerlund har skrivit libretto utifrån stämningen i boken, lite av handlingen men inte berättelsen i sin helhet, det vill säga inte med Malte Perssons rimmade barndikter.

Operaversionen saknar Malte Perssons originaltext 

Det kändes konstigt. Barnen verkar alltså ha varit väl förberedda och att döma av att de satt nästan helt stilla under de 30 minuter som föreställningen varar och inte började springa runt – det tog jag som ett bra betyg. Men, undrar jag samtidigt, om man som barn eller vuxen för den delen inte fått boken högläst eller läst den, kommer man då att förstå operans handling?

Boken börjar ju så fint:

Det satt en gång en nalle
helt ensam på en vind,
och ner från nallens öga
föll tårar på hans kind…

Varför började inte operan också där, med just dessa ord, denna rimmade dikt? Ja, varför förekom inte Malte Perssons originaltext mer i operan? Den kunde väl till och med ha tonsatts rakt av, eventuellt med några strukna verser om operan blev för lång? Hans sammanhängande barndiktberättelse skulle fungera utmärkt som operalibretto.     

Jag förstår inte varför det behövde skrivas om och göras nytt. En sådan rak, engagerande berättelse – ja, som det står på bokens baksida, ”ett tårdrypande bilderboksäventyr” – med ett lika fint slut:

Nu har jag nya vänner
och blir en vild krabat
som far till fjärran länder
och är en nallpirat!

En bok med ”försök fragment fall”

Så tillbaks till Malte Perssons nya, vuxenbok är bäst att tillägga, diktsamlingen ”Skapelser” som är en samling i ordets ordagranna betydelse: en samling med de mest olika dikter eller till och med diktförsök. Slå upp försättsbladet och se den undertitel som med tre extra ord förklarar bokens huvudtitel: ”försök fragment fall”.

Borde inte denna förklarande undertitel ha varit med redan på bokomslaget? Exakt så, som undertiteln, tänkte jag i alla fall när jag första gången läste mig rätt igenom den nya, tjocka diktsamlingen. (Fast det ska man nog inte göra, läsa diktsamlingen rätt igenom sida för sida, utan hellre bläddra och hoppa, läsa en dikt här och en där.)

Jag tänkte att Malte Persson nog har klickat fram så många olika dikter som han kunde hitta i sin dator (för visst diktar han på en dator eller bevarar åtminstone dikterna i datorns stora mage); ibland allvarliga dikter (som ändå blir tramsiga) och ibland tramsiga dikter (som också blir allvarliga), rimmat (snabbare eller mer långsamt) och orimmat.

Många dikter har det blivit

Just ”försök” till dikter, ”fragment” av dikter och ”fall” som i miss- eller halvlyckade dikter. Och många, många dikter! Så många som kunde få plats i den här diktsamlingen. Som om han också tänkte när han mejlade i väg diktmanuset, att få se nu hur tjock bok som Albert Bonniers förlag accepterar att ge ut av den numera rimligt omtalade och kände poeten Malte Persson och om förlaget har några åsikter om dikturvalet eller sväljer och publicerar vilka dikter som helst rakt av?

Med resultatet att ”Skapelser” blev 367 sidor plus några extra sidor före och efter och både en diktsamling och ett slags fackbok i ämnet dikt och diktande: Hur ska, får och bör en poet dikta? Rimma eller inte är frågan. Tramsa eller inte är en annan fråga. Och när blir/är en dikt en bra dikt? Vem bestämmer, läsaren eller poeten (eller för all del förlaget)? Och om de inte är sams, vem har rätt?

Tycker Malte Persson själv att ”Skapelser” innehåller de dikter som i mejl- och publiceringsögonblicken var hans allra bästa dikter? Tycker han fortfarande att de är hans bästa dikter, nu efter att boken är ute? Spelar roll eller spelar ingen roll, för nu är dikterna frisläppta och flygfärdiga, de får leva sina egna liv nu.

Nyckeldikter i samlingen

Kan det ha varit så att några var/är låtgådikter: Ah och äh, de får väl följa med de här dikterna också – som försök, fragment och kanske fall? Skulle följande dikt kunna vara samlingens nyckeldikt? Jag citerar hela, ”Diktens herrar” är titeln:

I lögnarblått, i sanningssvart
har diktens herrar klätt sig –

och hur de gått sin väg, och vart,
vet vi när de begett sig.

I sanningssvart, i lögnarblått
går diktens herrar klädda –

de har av egen vilja gått
just dit de blivit ledda

Samlingen innehåller också en avslutande dikt som kan vara en alternativ nyckeldikt eller just en avslutningsdikt och sammanfattning. ”Till verket” heter den och det är en längre dikt så inte helt lätt att välja några rader att citera… Gör så här: om du får syn på Malte Perssons nya diktsamling i en fysisk bokhandel – slå upp boken, bläddra fram till den avslutande dikten och läs.

Blir du intresserad av det du läser – det tror jag att du blir – är diktsamlingen för dig. Nu väljer jag att citera följande rader som kommer en bit in i den här dikten om poetens vedermödor med sitt verk och sin värk:  

Att forma och morfa och mora och fara
Att skopa och skipa och svepande skepna
Att föda och göda och väcka och gäcka de döda
Att framtvinga framlocka fruktplocka

”Skapelser” är svårgreppad

Och så mera, före och efter. Att greppa om och över diktsamlingen ”Skapelser” är inte så lätt och nog knappast meningen. Dikterna håller inte ihop som i en diktsamling utan spretar som i en människa som råkar vara poet men som diktar som människan snarare än poeten, tror jag och tycker.

Hipp som happ. Ja, nästan. Snudd på. Vad han fick lust med och till. Återigen: försök fragment fall. Han kan leka med orden och språket, bara (om det är så bara), dikta ”shazam big bang / leptoner lolcats DNA / galaxer järnvägsbroar / hjärtan stjärnfall foxtrot / svarta hål cylinderhattar… ”så det kan verka som om varje ord skrivits på varsitt papper och kastats upp i luften, fångats igen av poeten och placerats efter varandra i den ordning som poeten fick tag på pappren.  

I otur och oordning. MEN VARFÖR VRÅLAR HAN SÅ PLÖTSLIGT I EN DIKT, ALLTSÅ DIKTAR HELA DIKTEN MED VERSALER? Och lika plötsligt kommer ett par prosadikter. Den långa diktade hommagen både till och à la H.H. som i Henrich Heine är väl ändå på allvar? Just väl… Typ 100 rimmade fyrradingar i verser efter varandra med följande som sista vers:

Jag ska skriva tyst och snällt ,
medan natten sakta skrider…
Jag ska skriva dikt igen för
andra fåglar, andra tider!

Som läsare gäller det att ha ett stort huvud där Malte Perssons inte bara många utan många olika dikter får rum. För strax följer ”Någonting annat”, vilket också är titel/titlar på inte bara en utan flera dikter. En annan dikt börjar: ”I vattenverk tillverkas vatten / av vätskor som tappats om natten”. Och ännu en: ”Får man ta hunden med till Hades?”

Hur tramsigt som helst. Helfånigt, ju. Och samtidigt på största allvar. Jag fortsätter bläddra… Här finns en lång dikt, som kan vara eller inte vara en prosadikt (observera skiljetecknet / i stället för radbyten) som helt enkelt och kort heter ”JAG” med VERSALER och där ordet ”JAG” med VERSALER återkommer gång på gång på gång i rad efter rad efter rad och som inleds med, får man väl säga, de då självklara raderna ”… ingen utgångspunkt / utan en utsiktspunkt / från vilken allt eller nästan ingenting kan ses //”.

”Jag gillar den här diktsamlingen”

Jo, det krävs ett stort huvud också på den poet som kan och vill dikta så mycket, annat och olikt. Som jag skrev i inledningen, om Malte Perssons läsning på Hornstulls bokhandel, att det är allvar i tramset och när han är allvarlig så råkar han ofta och lätt i trams.

Låt säga så här, jag gillar den här diktsamlingen, för att den är diktad och sammanställd så att jag får hänga med bäst jag vill om jag vill och kan om jag kan. Och det vill jag, om jag alltid kan är en annan sak. Som jag ungefär formulerade det i en fråga på Facebook: Får faktiskt en svensk poet dikta så här allvarligt och roligt, roligt och allvarligt på samma gång?

Vuxendikt med barnkammarrim

På baksidan finns ännu en dikt av Malte Persson, en vuxendikt som skrivits som när han diktar poesi för barn. Så här går andra versen av tre i den:

oliver är gröna
men skapelsen störst
av ägg eller höna
kom ingenting först

Malte Perssons nya barnbok

Just barndikter är Malte Persson extra bra på att få ihop, då måste han skala av sig själv till det kortaste korta och vara extra fyndig (automatfyndig?) med rimmen, så jag avslutar med några ord också om hans nya barnbok, den diktade och rimmade ”Knut & Klas på knytkalas” med Moa Hoffs bilder. (På Hornstulls bokhandel sa Malte att han först kom på bokens titel och med en sådan titel måste han ju göra en bok…)

Boken handlar om precis vad titeln säger: Knut och hans granne Klas blir bjudna på knytkalas. Klas ”spelar bas” i ett band som ”spelar jazz, för det gör de bäst. / De uppträder ofta när någon har fest.”

Malte Persson måste ha roligt när han diktar barnböcker, då och här kommer automatrimmaren fram. För nog heter Klas så på grund av rimmet ”knytkalas”? Eller om det blev ett knytkalas på grund av namnet Klas? Och vad skulle ”bra” rimma på om inte ”Jaha” och ”stress” på ”Yes!” (uttalas således med dubbel-s).  

Enkelt men finurligt

De är möss, förresten, Knut och Klas, det nämnde jag inte. Moa Hoff har tecknat dem och alla och allt övrigt – som Klas bas och all mat som Knut lagar till knytkalaset – mycket fint i vad som kan liknas vid nygammal 60- och 70-talsbarnboksstil. Dessutom i rätta proportioner: en morot, en tändsticksask och en lovikavante är stora i förhållande till mössen och övriga djur.

”Vad ska jag laga”, frågar sig Knut,
”om jag gör för lite kan maten ta slut!”

Klas tänker: ”Jag gör något sen.
Först måste jag spela på basen igen.

Två möss som inte bara är två möss utan möss med varsin personlighet. Fyndigt och roligt utan att bli onödigt skojfriskt. Enkelt och rakt på men finurligt. Jag gillar Malte Persson också som barnbokspoet. Hans tidigare nämnda barnbok, den om Nalle Havsöga, lånade jag på biblioteket inför att jag skulle se barnoperan i Malmö och skriva den här texten. Mitt eget exemplar gav jag nämligen bort till vårt yngsta barnbarn. (Också han gillar boken!) Men som jag saknar den boken, måste köpa ett nytt ex till mig själv…

The post Malte Persson ‒ en diktvärld fylld med trams och allvar first appeared on Opulens.

ESSÄ. För drygt ett år sedan skrev Arne Melberg i Opulens om Malte Perssons diktsamling Undergången  Läs här vad metrikexperten Johnny Edström har att säga om boken.

Ända sedan modernismen upphävde de gamla poetiska traditionerna och regelverken har frågan om rytmens roll i poesin varit central. Det tidiga 1900-talets uppbrott från de under flera hundra år fastställda normerna utmynnade under det sena 1900-talet och 00-talet i en öppen och osäker förhållning till rytm. Ömsom uttalat arytmiska och ömsom närmande sig det traditionella men på ett nytt sätt.

Bland de moderna poeter som vill vända tillbaka till traditionens strikta struktur är Malte Persson kanske den mest formalistiskt traditionsenliga av dem. Hans diktsamling från förra året, Undergången, är en närmast aggressivt traditionalistisk uppvisning i klassisk vers. Samlingen är inte bara imponerande i sin verstekniska precision, den ger oss också möjligheten att reflektera kring den roll som det strikta versmåttet har i modern poesi. Dess övergripande tema, den ständigt aktuella upplevelsen av alltings slut, ges också en unik prägel i Perssons klassiska versmått.

Betoningarna, radlängderna och rimmen är nästan alltid perfekt anpassade till den form som används.

Undergången är uppdelad i ett flertal mindre delar, alla med sina egna versformer i fokus. “Gudarna” är en stor samling sonetter uppdelade i tre sektioner. Dessa dominerar den första halvan av samlingen, men efter varje sektion varieras sonetterna med dikter i andra klassiska former som terzin och villanelle. Den andra halvan av samling består av en enda lång dikt skriven på blankvers, “Världen alltmer hastigt tillabakaspolad”, en hisnande färd genom världshistorien baklänges, där vi börjar år 2020 och färdas bit för bit bakåt till universums begynnelse.

När man först läser Undergången blir man direkt överraskad av hur regelbunden och strikt rytmen är. Betoningarna, radlängderna och rimmen är nästan alltid perfekt anpassade till den form som används. Sonetterna i “Gudarna” följer med nästan mekanisk precision de betoningar och rimscheman som sonettformen kräver. Samtidigt saknar inte versen dynamik och musikalitet. Det är också imponerande att språket inte på något sätt känns föråldrat, vilket det ibland gör i regelbunden sonettvers. Ta bara den inledande strofen i den första sonetten:

“Zeus är borta. Ingen Hermes jäktar.
Hades håller ingen längre fången.
Ingen namnger vindarna som fläktar
Öde står parnassen och salongen.”

Strofen börjar med två kortare meningar, vilket inledningsvis ger ett mer ryckigt intryck, för att sedan steg för steg öppna upp med längre och mer flödande rader. Den andra raden har inga punkter, men där betonas gärna varannan stavelse. Den tredje raden har färre betoningar och känns friare, och dess rim med den första raden skapar en övergång från en gnagande frustration över gudarnas försvinnande till en alltmer motståndslös uppgivenhet. Perssons rytmer kan ofta uppvisa dessa sorters skiften mellan olika känslolägen, samtidigt som han aldrig överger sonettens strikta regelverk. Med rader som dessa lyckas Undergången skapa klassisk formbunden musikalitet med ett modernt språkbruk.

Rytmen är framåtriktad, rimmen starka och påtagliga

Sonetten dominerar samlingen, men även andra klassiska versmått finns närvarande. Speciellt imponerande ur ett verstekniskt perspektiv är den längre terzinen “Övergiven byggnad”. Terzinen är ett medeltida versmått vars mest kända användning finns i Dantes Divina Comedia. Den består av ett flertal treradiga strofer, där den mittersta raden måste rimma med den första och tredje raden av nästa strof. På detta sätt lindas rimmen vidare i flera strofer, och formen kan snabbt bli väldigt svår att hantera. Men Persson klarar den rytmiska balansen galant. Ta till exempel de inledande två stroferna:

“Gå in här. In bland de förvridna träden
där krossat mörker mött en vittrad vind
och inget annat drag på välta bräden

Bli svald av grinet hos en svältfödd grind.
Träd in i rummets trädgård ingen krattat.
Det vissna ljuset gör en spegel blind”

Rytmen är framåtriktad, rimmen starka och påtagliga, och ingen aspekt är för obalanserad eller otymplig. Strofernas rim och rytmens snabba takt leder läsaren in i den öde byggnaden med en säker hand. Just denna säkerhet är hela samlingens mest påtagliga rytmiska intryck. Det finns nästan inte en enda rad eller ordval som inte känns noggrant utvalt för att passa i den versform som används.

Samtidigt som samlingens strikta formspråk fungerar som ett bevarande av traditioner är det också ett rekviem över den långsamma förlusten av dem. Undergången som koncept står inte bara för döden eller förstörelsen av civilisationen, men också förlusten av alla de tanketraditioner som civilisationen bidragit med i sin långsiktiga utveckling. Sonetterna i Gudarna behandlar en sorts allomfattande sorg som går bortom förlusten av någon enskild aspekt av verkligheten.

Den beklagar själva det totala försvinnandet av allt mänskligt. Alltså inte bara länderna och människorna och kulturen utan hela den mänskliga erfarenheten. Gudarna, Zeus och Hermes, står både för kulturen och fungerar som symboler för vår möjlighet att uttrycka oss över huvud taget. Om mänskligheten dör ut fullständigt finns det inte ens en klagosång som kan sörja vårt försvinnande.

Undergången belyses och behandlas på olika sätt i samlingen. Ett tidigt närvarande tema handlar om hur vi mer och mer förlorar vår kultur, hur de gudar som tidigare var levande företrädare för olika mänskliga känslor och företeelser nu är borta, när vi inte längre tror på dem har de inte längre någon relevans i våra liv. Med gudarna försvinner kulturen och därmed vår möjlighet att konstnärligt och känslomässigt behandla och förstå vår samtid. I en tidig sonett utropar han beklagande:

“Inget stort och heligt kommer fylla 
någon alls med vördnad eller fasa: 
inget liv och inget verk kan hylla 
dagars sol, och vilt mot natten rasa.”

Religionen var en grund för att kunna tolka och förstå både det goda och onda i världen, och när den försvinner blir världen plötsligt stum och oförklarlig.

Om förlusten av kulturen är ett tema i samlingen så är förlusten av hela mänskligheten och allt medvetande en annan. I en annan tidig sonett skriver Persson “Denna solnedgång ska ingen minnas, / tyst och utan namn roterar jorden”. När inget samhälle existerar kommer världens fortsatta existens vara utan uttolkare, vara där bara för sig själv och inte för något medvetande. Samlingens förhållningssätt till undergången är på det sättet total, sett från ett mänskligt perspektiv. Den beskriver den punkt, långt bort eller nära förestående, där människor slutar vara en del av världen.

I detta imponerande upphöjande och samtidiga sörjande av både den mänskliga kulturens traditioner och civilisationen som helhet finns det dock något som hämmar uttrycket. Samlingen domineras av en sorts enhetlighet som ibland kan kännas enkelspårig.

Alla Undergångens sonetter är skrivna på exakt samma sätt

Nästan alla dikter i samlingen berör samma tema, och de gör det med ganska lite variation. Klagosången över mänsklighetens försvinnande fortsätter utan att markant varieras. När Persson i slutet av samlingen utropar “Alla klockor kommer stanna. Stanna! / Inga klockor kommer ringa. Ringa!”, slår ångesten inte så hårt som den är tänkt att göra då denna ton redan har dominerat i över hundra sidor. Enformigheten syns också i rytmen. Sonetter kan skrivas i olika former och med olika rimscheman, men alla Undergångens sonetter är skrivna på exakt samma sätt. Formspråket och tematiken ekar kontinuerligt i samlingen, och efter ett tag försvinner lite av styrkan i budskapet.

Enformigheten innebär också att samlingen saknar en av poesins mest kraftfulla aspekter, de plötsliga ologiska vändningarna från en känsla till en annan genom poetens intuition.

Känslan av enformighet bryts dock av samlingens sista dikt, “Världen alltmer hastigt tillbakaspolad”.

I en annan undergångssamling, Erik Lindegrens “Mannen utan väg”, som beskriver den hopplöshet och känslan av civilisationens slut som andra världskrigets utbrott frammanade i den tidens samhälle, kunde den rakt av apokalyptiska stämningen ibland avbrytas av plötsliga infall av något helt annat.

I en av dikterna verkar diktjaget ha blivit förälskad, och Lindegren skriver: “stilla som en brunn fylls rummet av dina drömmar”. Det är en gåtfullt och vacker bild av att fyllas av någon annans tankar, och den kommer plötsligt i en samling tillägnad livets hopplöshet. Ett annat exempel är T. S. Eliots klassiska “The Wasteland”, också ett verk som behandlar traditionens försvinnande.

Där avslutas den långa klagodikten med ett sorts förtröstansfullt citerande av små korta utdrag ur klassiska verk, och poeten utropar sorgset “these fragments I have shored against my ruins”. Det är inte direkt ett lyckligt påstående, men dikten avslutas åtminstone att det finns en sorts tröst i att något stannar kvar i ruinerna att kanske bygga vidare på i framtiden, eller att trösta sig med under den tid som är kvar. Perssons samling saknar för det mesta sådana plötsliga skiften och känns därför lite odynamisk i sitt uttryck.

Känslan av enformighet bryts dock av samlingens sista dikt, “Världen alltmer hastigt tillbakaspolad”. Dikten är en imponerande uppvisning i både form och innehåll. Den spolar tillbaka hela den mänskliga och naturvetenskapliga historien från år 2020 tillbaks till skapelsens början. Den börjar med att beskriva de mest betydelsefulla händelserna i nutid och går sedan i allt snabbare takt bakåt, genom 1900-talets decennier tillbaka genom århundradena ända tills den mänskliga civilisationen inte längre finns. Rytmen är en stadig blankvers, vilket är ett mindre strikt versmått, men ett melodiskt intryck består genom hela dikten. Intrycket är flödande, även innehållet är ett konstant flöde, en aldrig sinande uppräkning av historiska händelser:

Konfucius överser ett spannmålslager,
och anar inget om de ämbetsmän
som genom årtusenden följt hans lära.
När perserna med Cyrus tappar makt
tar babylonier upp den, men får kämpa
med meder och assyrier, med flera.

Händelserna som räknas upp kommer från alla delar av världen, och förloppet beskrivs som att det går framåt, medan det går längre och längre bak i tiden. Det är ett överväldigande myller av händelser och upplevelser, och i detta myller finner man någonting mer än bara tomheten till följd av undergången. Man finner ett slags tröst i världens och historiens storhet, i flödet av det oändliga antalet händelser som inträffat i historien. Bakåtspolandet kan ses som en reducering, som att vi bit för bit raderar vår historia. Men samtidigt blir det ett sätt att överblicka historien, att sammanfatta och förstå den.

Dessa händelser blir då Perssons fragment, som han likt Eliot använder för att skydda sig mot den överväldigande tomheten. I denna avslutande dikt ger Persson läsaren möjligheten till mer än ren tomhet, han ger oss en möjlighet till genuin reflektion över vad det mänskliga är, och vad det innebär att det kanske kommer att försvinna.

The post Traditionalistisk uppvisning i klassisk vers first appeared on Opulens.

PRISAD. Malte Persson tilldelas Gerard Bonniers Lyrikpris 2022 på 100 000 kronor.

Poeten prisas för sitt verk “Undergången” och beskrivs i ett pressmeddelande som en “modig poet som håller takten såväl i sonetter och villanellor som till terziner och blankvers och som i steget ändå förmår släppa loss den saklighetens svindel som är ‘Undergångens’ särmärke.”

Gerard Bonniers Lyrikpris instiftades 1978 för att belöna en specificerad diktsamling som skrivits på svenska språket.

Årets jury har varit förra årets pristagare Anna Hallberg, kritikern Göran Sommardal och Lina Rydén Reynols, förläggare på Albert Bonniers Förlag.

Priset delas ut i mars.

TT Nyhetsbyrån

The post Malte Persson tilldelas lyrikpris first appeared on Opulens.

LYRIK. I två aktuella diktsamlingar används sonettformen. Arne Melberg har läst Malte Perssons Undergången och Jonas Grens Tävlingsdräkten. Det har blivit utgångspunkten för en essä där vi också får en fyllig litteraturhistorisk bakgrundsteckning.

Sonetten lär ha uppstått på Sicilien på 1200-talet men fick sin fasta form med Petrarcas Canzoniere på 1300-talet. Petrarca trimmade sonetten till 14 versrader uppdelade på fyra strofer: 4 + 4 + 3 + 3. Inte minst gav han sonetten ett strikt innehåll: den handlade om poetens tillbedjan av den oåtkomliga kvinnan, något som betydde att blickar och ibland också beröringar blev viktiga komponenter. Petrarcas sonetter fick stort genomslag.

I Frankrike publicerade Pierre de Ronsard vid mitten av 1500-talet ett antal sonett-samlingar i Petrarca-stil. I England inspirerades Philip Sidney på 1590-talet av Petrarca, något som utlöste vad man i den engelska traditionen kallar en sonett craze: många försökte sig på sonetten, däribland Shakespeare med 154 sonetter.

”Shakespeare-sonetten” skiljer sig från förlagan genom att inte hålla isär stroferna, att inte ha någon volta – vändning – mitt i dikten, som istället avslutades med en couplet: ett par-rim. I Sverige publicerade pseudonymen Skogekär Bergbo 1680 sonett-samlingen Wenerid, där han åberopar både Petrarca och Ronsard som förebilder. Och sonetten har visat sig vara en livskraftig form, också under 1900-talsmodernismen: Rilke skrev 1922 de virtuosa Sonetterna till Orfeus där han tänjer sonett-formen till bristningsgränsen. I modernistisk anda skrev Erik Lindegren mannen utan väg (1942) som består av något han kallar ”sprängda sonetter”; i våra dagar har Göran Sonnevi i sin stora lyriska produktion närmare 400 orimmade sonetter utspridda i olika samlingar. Sonetten har med andra ord en lång och livskraftig historia; likväl är den inte en oomstridd del av lyriken. Man har rentav menat att sonetten, i kraft av sin strikta form, bättre ägnar sig till lyrisk exercis än till lyriskt uttryck.

Många poeter, förr och nu, har tagit sonetten som en utmaning: till exempel Shakespeares sonetter liksom Rilkes Orfeus-sonetter bildar sekvenser, där sonetterna kommenterar varandra samtidigt som de beskriver en utveckling. Och man har gjort den stränga formen ännu strängare genom att koppla flera sonetter till varandra i invecklade mönster, som en ”sonettkrans”. Ett tidigt exempel är de sju inledande sonetterna i John Donnes ”heliga sonetter” från tidigt 1600-tal: sista raden på varje sonett blir den inledande raden på den följande; sista raden i den sjunde upprepar inledningsraden på den första. På engelska heter det ”crown of sonnets” och tanken var att ”kronan” eller ”kransen” bärs fram som en hyllning, i Donnes fall till Gud.

Ännu mer invecklad blir en sekvens av 15 sonetter där varje sonett inleds med den rad som avslutar den föregående och där den sista sonetten består av de 14 föregående inledningsraderna. Ett magnifikt exempel på detta från vår tid är Sommerfugledalen som danska Inger Christensen publicerade 1991. Hon företar här en vandring genom ”fjärilsdalen” som suggererar ett ekosystem – det vi slarvigt kallar ”naturen” – som på en gång är fulländat och förgängligt. Diktsvitens slut häktar i dess början just som liv och död, skönhet och förfall, hänger samman i den skildrade vandringen. Den avslutande sonetten, ”kransen”, binder samman allt det liv som skildrats tidigare samtidigt som den avslöjar att livet syftar till död. Diktsvitens titel har en underrubrik – ”fjärilsdalen – ett requiem”: naturskildringen visar sig vara en dödsmässa.

Sonetten har visat sig vara användbar till ständigt nya poetiska syften. Petrarcas kärleksdiktning blir hos Rilke, i Orfeus-sonetterna,  till en prövning av skapandets villkor, hos Lindegren, i mannen utan väg, till en civilisationskritisk betraktelse, hos Sonnevi en pågående meditation över samtidens och existensens villkor. Och hos Christensen något av en eko-kritk där människan krymper till en obetydlig del av helheten.

Poeten Persson menar allvar när han kallar samlingen för Undergången

Också i våra dagar och i våra trakter har sonetten kommit igen på nya och oväntade sätt. Malte Persson visade sitt handlag när han förra året gav ut Valda dikter av Rilke, där han översätter en rad av dennes skarpaste sonetter.

I år har han publicerat den mäktiga samlingen Undergången (Bonniers), där han utvecklar ett civilisationskritiskt perspektiv som gränsar till apokalyps. Huvudnumret är långdikten ”Världen allmer hastigt tillbakaspolad”, där han över dryga 60 sidor demonterar människohistorien ner till dess ursprung. Denna ohyggliga sekvens är hållen i blankvers och föregås av rimmade varianter, främst 66 sonetter ordnade i tre lika stora avdelningar under rubriken ”Gudar”. Budskapet är förkrossande: det finns inga gudar, det finns snart ingenting alls. Poeten slår fast att det finns ”inget efter oss som gäller”, att ”Optimism är opium”, att ”Allt ska vi förlora. Allt vi äger, / allt det inte ägda: hela skiten.” ”Ingen människa och hennes väsen / återstår och ingen som kan forma / hennes värld till vad den borde vara.”

Poeten Persson menar allvar när han kallar samlingen för Undergången. Samtidigt med detta existentiella allvar finns ett inslag av estetisk lek eller snarare: konstruktion. Samtidigt med att poeten river ner våra föreställningar och skildrar ett oundvikligt förfall så bygger han metodiskt upp en briljant poetiskt bygge. Förintelsen förkunnas utan att rytm eller rim anfäktas, snarare tvärtemot: den poetiska konstruktionen består genom hela ”Undergången”.

I likhet med Inger Christensens Sommerfugledalen bildar Grens Tävlingsdräkten ett ekosystem där allt hänger samman.

Om detta är en motsägelse så är den samtidigt konstitutiv för sonetten – kanske är den rentav inbyggd i poesin. När kritiker har beklagat att man i sonetten ägnat säg åt lek istället för allvar, exercis snarare än uttryck, så har man missat att poesins uppgift är just detta: att forma och konstruera. Erik Lindegren försökte komma runt detta genom att ”spränga” sonetten för att kunna ge adekvat uttryck åt den människa som är ”utan väg”. Form och innehåll skulle samspela. Malte Persson – och hela den klassiska poetiska traditionen med honom – går istället Petrarcas väg, han som besjöng den olyckliga kärleken i lyckade strofer: formen skall profilera innehållet genom att bilda kontrast.

Malte Persson blev inte ensam om sonetten i år. Samtidigt utkom Jonas Grens Tävlingsdräkten (Vendels förlag). Den är mindre i formatet: den omfattar bara 15 sonetter. Gren är inte lika obesvärad som Persson i sitt umgänge med sonettens stränga form men han är minst lika formellt anspråksfull i och med att dessa sonetter bildar en krans. Och just som i Inger Christensens Sommerfugledalen vandrar Grens sonettkrans från det individuella till det allmänna. Den konkreta utgångspunkten är att jaget befinner sig i en vallabod i färd med att valla sina tävlingsskidor. Proceduren beskrivs med kärleksfull omsorg: ”Belagsstrukturen mättas till sin rot. / Till slut är ytan vattentät som skinn.” Samtidigt kräver vallningen lika mycket tålamod som att hugga ”de dödas sarkofager”. Samtidigt upptäcker jaget en ”inre krater, mörk och vid / som bara tron på seger kunde fylla” – under vallningens gång vidgas perspektiven, far och mor och morfar dyker upp, jaget ser sig ”försvinna ner i kratern” som en i raden. Vallningen får honom att inse att ”inget är beständigt”, att därutanför ”finns det ingenting” – utom den tävling och det liv där ”allt beror på glidet”. Innan den sammanfattande femtonde sonetten, ”kronan”, kulminerar både vallning och funderingar i den fjortonde, där jaget minns de gånger kroppen svarade och ”tävlingsdräkten var så jävla fin” – men också när kroppen ”kändes stum” och dräkten blev ”en obehaglig del av jaget”.  Det överraskande resultatet blir ett citat i form av en uppmaning som jaget riktar till sig själv: ”Tag och skriv”. Ekelöfs paroll får därmed vallningen att framstå som en allegori över skrivandet likaväl som livet.

I likhet med Inger Christensens Sommerfugledalen bildar Grens Tävlingsdräkten ett ekosystem där allt hänger samman. Båda utgår från jagets aktivitet, båda kommer fram till att jaget bara är en liten del av det hela, att – med fraser som jag plockar från Gren – ”ingenting är beständigt” och att tillvaron siktar till död: ”Förvandlingen till mull”. Gren koncentrerar här den ekologiskt-lyriska filosofi han har presenterat tidigare, främst i den stora samllingen Antropocen (2016), där han i fritt varierad vers utvecklar tanken på människans makt över jorden – och hennes vanmakt.

Malte Perssons 66 sonetter är inte mindre misantropiska än Grens, snarare tvärtom, men de bildar ändå en kontrast till den ”undergång” de behandlar: medan världen går under står sonetten och dikten stark. Man kanske kan uppfatta denna skillnad mellan Persson och Gren som skillnaden mellan sonetten i sin enskildhet och sonetten bunden till krans.

Den enskilda sonetten kan kommentera världen och profilera sig med eller mot världen. Sonettkransen bildar en egen värld, den illustrerar snarare än kommenterar genom att bilda en miniatyr av allas vår värld. Litteratur som dikt kan göra bådadera: profilera sig mot en värld, kommentera en värld, men också dra in oss i en värld. Malte Persson reser dikten mot världen; Jonas Gren skriver fram en mikrokosm av världen. Den svenska lyriken har med dessa samlingar berikats med båda varianter i koncentrerad sonett-form.

The post Sonetten är åter aktuell first appeared on Opulens.