FILM. Malmös arabiska filmfestival, Maff, har omnämnts som den mest betydande i Europa med fokus på arabisk film. Ingela Brovik har tagit del av årets upplaga. Här är hennes rapport.

Maff 29 april-5 maj 2025.

Malmö Arab Film Festival, Maff, 29 april till 5 maj, firar detta år 15-årsjubileum. Det har man gjort med ett rikt urval av intressanta filmer av olika slag som dragit en stor publik till festivalen. Efter en filmvisning blir det ofta livfulla diskussioner med filmregissören till filmen. Ett positivt möte mellan publik och regissör som öppnar nya sätt att förstå, tolka och ta till sig filmen.

Lyhörd film om livet i Beirut

”Arzé” i regi av Mira Shaib, producerad i ett samarbete mellan Libanon, Egypten och Saudiarabien, ger med sin kvinnliga blick en ny aspekt på hur en ensamstående mamma med tonårig son klarar av sin situation i Beirut, Libanon.

Det är en både lyhörd och vacker film som skildrar vardagsliv i storstaden där den tuffe sonen vill ha och får en moped. Den blir emellertid strax stulen och mamma Arzé har dess värre en problematisk ekonomisk situation.

Mopeden är viktig också för Arzé eftersom sonen då kan leverera mat som mamman lagat på beställning, och får betalt för. Mira Shaib skapar ett ovanligt perspektiv där brist på pengar inte behöver sluta med att allt går åt helvete, utan i stället ger upphov till många roliga och bisarra situationer. Publiken skrattar ofta och mycket tillsammans med – inte åt – Arzé när hon träffar på folk på stan och råkar ut för oväntade problem.

Filmen skildrar människors möten med variation. Det komplexa livet utvecklas, och speglas i diskussioner om att komma framåt, vidare i livet, med komplicerade frågor som inte alltid går att lösa på förväntat sätt.

Kort sagt är ”Arzé” en film med mycket bra skådespelare och ett hjärta som öppnar sig för drömmar om framtiden. ”Arzé” blev för övrigt årets vinnare av publikens pris, ett starkt betyg på filmfestivalen.

Stark dokumentär om parkour i Gaza

”Yalla Parkour”, i regi av Areeb Zuaiter och producerad i ett samarbete mellan Sverige, Palestina, Quatar och Saudiarabien, är en dokumentärfilm där nostalgi möter instabilitet. Pojkar och unga män i Gaza hoppar, nästan flyger, och studsar i sina skruvade hopp från olika berg och byggnader ner på marken, där det oftast går mycket bra, men ibland uppstår olyckshändelser.

Dessa modiga hopp och språng blir till ett slags uttryck för frihet, men kan också ses som konstnärlig gestaltning, dans och performance av hög klass som väcker beundran.

Ju längre tiden går i denna speciella dokumentär, ju mer utvecklade variationer som kommer till uttryck, desto mer fördjupas den konstnärliga styrkan. Det är en synnerligen originell dokumentärfilm som visar vad konstnärlig performance och dans kan skapa, och ge uttryck för, i svåra tider.

Övertygande film om teatergrupp i Syrien

”The Bad Son”, i regi av Ghatfar Ghandoom, handlar om en revolutionär teatergrupps liv i Syrien. Det är med andra ord en grupp som står upp mot diktaturen, medan drömmar om revolution ställs i kontrast till konkreta motsättningar.

Genomgående är detta en övertygande film om sakernas tillstånd i Syrien där vardagsscener blandas med scener där regimens företrädare tar plats och förespråkar sin rätt till makten över det splittrade landet. En mängd dokumentärklipp visar variationer på den politiska maktens indirekt skarpa språk och detta ställs så mot medborgarnas längtan efter en bättre tillvaro.

Filmen har ett oväntat slut som får den fullsatta biografens publik att helt plötsligt skratta, men det som följer därefter är eftertänksamhet.

Maff – en viktig plattform

”The Bad Son” var en av de många angelägna filmer som visades på årets upplaga av Maff, en filmfestival som numera utgör en viktig plattform, med internationellt renommé, för den arabiska filmen i Europa.

The post En betydelsefull plattform för arabisk film first appeared on Opulens.

FILM. Malmös arabiska filmfestival är den största med fokus på arabisk film utanför arabvärlden. Ingela Brovik har tagit del av årets upplaga. Här är hennes rapport.

Malmö Arab Film Festival, som arrangerades för 14:e året i rad, hade i år ovanligt många starka filmer om flickors, tjejers och kvinnors liv och vilja att ha rättvisa, jämlikhet, i ett gemensamt samhälle,  med pojkar, killar och män. Det är fråga om filmer med humoristiskt perspektiv. I alla år som jag följt MAFF har det visats just sådana kort-och långfilmer, dokumentärfilm, spelfilm med mera, men i år var det fler än någonsin förr, inför en glad, engagerad biopublik.

”The Mother of All Lies”, är en marockansk film i regi av Asmae El Moudir där en familj och deras grannar bygger upp ett helt litet kvarter av dockhus med små dockor som bor där. Dessa dockor berättar sanningen om vad som hände 1981 i Casablanca, där folk samlades på gatorna för att strejka och protestera mot höjda priser på bröd. Gång på gång återkommer folk i filmen till detta årtal när en massaker på hundratals medborgare ägde rum – men det är dockorna som via människorna – berättar sanningen, som är så hemsk.

Ja, så hemsk är den att många inte vill komma ihåg vad som verkligen har skett. I fokus finns den äldre kvinnan, en urmoder i familjen, som både minns och helst vill glömma, med ett kraftfullt ansiktsuttryck som talar direkt till publiken. Det här är en av årets bästa filmer på MAFF, en film som hyllats och vunnit pris i Cannes. Och som snart, om cirka en månad, även får svensk biopremiär).

En annan tänkvärd film på MAFF är ”Four Daughters” i regi av Kaouther Ben Hania, och med flera producentländer (Tunisien, Frankrike, Tyskland och Saudiarabien). Det rör sig om en dokumentärfilm som skildrar en sorglig, problematisk familjehistoria. Den tunisiska modern Olfa förlorar två av sina fyra döttrar till IS/ Islamiska Staten i Libyen. Flickorna är tonåringar, Ghofrane sjutton år, Rahma, sexton år. Vad som egentligen hände försöker filmaren Kaouther Ben Hania få veta genom att göra ett slags mental road-movie genom familjens auktoritära historia.

Genom att mixa verkliga familjemedlemmar som mamma och två yngre döttrar/systrar med skådespelare för att gestalta vad som hänt blir detta en hybridfilm, som måste ha varit oerhört svår att göra, men som blir genial.

Det handlar om en mamma som inte kunde ge kärlek eller tid till sina döttrar i Tunisien där de två som radikaliseras, på grund av familjens hårda struktur, börjar bära hijab och niqab. Något som är förbjudet i Tunisien, som ”modernt” land där kvinnor inte skall dölja sig  bakom slöja.

Detta var en av de viktigaste filmerna på årets MAFF, med en kvinnlig regissör som öppnar nya sätt att berätta om vår tids viktiga frågor. Något som krävt både mod och konstnärligt nyskapande. En angelägen film som nu glädjande nog även fått svensk biopremiär.

Kortfilmsprogrammet uppvisade många olika slags filmer som gestaltar tidsandan på intressanta sätt, som ”I promised you Paradise” i regi av Morad Mostafa, (med Egypten, Frankrike och Qatar som producentländer). Det är en film som berättar om en 17-årig afrikansk migrant i Egypten, i konflikt med tiden i att vilja rädda nära och kära, en film som bränner till i frågan mänskliga rättigheter, just nu. Oförglömlig.

I långfilmen ”Bye Bye Tiberias” i regi av Lina Soualem, (med Frankrike, Belgien, Palestina och Qatar som producentländer) handlar det om Hiam Abbass, som lämnar sin palestinska hemstad för att bli skådespelare i Europa och hamnar i Paris. Trettio år senare återvänder hennes dotter till hemstaden och frågar sin mamma om hennes val. Det är en film som pendlar mellan nu och då, fokuserar på familjens kvinnor, porträtterar fyra generationer palestinska kvinnor och deras kärlek och besvikelse över exilen och annat.

Det är en stark film även detta, med kvinnors historia i centrum, mellan lek och allvar, identitet och tidsanda, att ta med sig från årets spännande arabiska filmfestival i Malmö.

The post Arabisk filmfestival med ovanligt många starka filmer first appeared on Opulens.

ARABISK FILM. Jag, Nojoom, 10 år och skild är titeln på den jemenitiska filmen Khadija al-Salami regisserat. Filmen har visats på  Malmös arabiska filmfestival och kan hyras online här. Opulens Anne Edelstam träffade  henne i Paris vilket blivit Khadija al-Salamis hemort sedan hon lämnade Jemen.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Varför valde du just det här ämnet för din första långfilm?
Det låg mig väldigt nära och varmt om hjärtat. Jag blev själv bortgift som 11-åring. Men jag har gjort många dokumentärfilmer om Jemen innan den här långfilmen började filmas.

Är det vanligt med barnäktenskap i Jemen?
Ja, det är det fortfarande tyvärr, i alla fall ute på landsbygden som jag kommer ifrån. Det har med traditioner och med heder att göra. Min mamma blev bortgift när hon var bara 8 år gammal. Hon trodde att det var normalt för alla flickor att behöva lida.

Hur lyckades du skilja dig från din man?
— Jag var så desperat efter att han hade våldfört sig på mig och slagit mig att jag dunkade huvudet mot väggen och ville bara dö. Han tog hem mig igen för att få ordning på mig, som det kallades. Då förstod min mamma hur dåligt jag mådde. Hon hjälpte mig att få till stånd en skilsmässa men efteråt blev vi båda utfrysta ur familjen och var som utstötta kvinnor tvungna att leta arbete för att kunna försörja oss på egen hand. Det var en svår tid.

Men du lyckades tydligen utöver förväntan att ta dig ur din prekära situation. Hur gick det till?
— Jag var en duktig elev och fick ett stipendium för att studera vidare i USA när jag var 16 år gammal, efter att ha tagit min studentexamen. Där pluggade jag film och kommunikation. Sedan fick jag arbete på den jemenitiska ambassaden i Paris och har blivit kvar här sedan dess.

Reser du ofta tillbaka till Jemen?
— Ja, jag gjorde det flera gånger varje år fram till utbrottet av kriget. Nu är det en svårare situation med tanke på aggressionen från Saudiarabien som dagligen bombar landet.

För att återgå till Nojoom, som delvis är en självbiografisk film förstår jag, filmade du den i Jemen?
— För att återkoppla till din första fråga, så är filmen naturligtvis en återspegling av min historia men det är också ett ämne som berör miljoner flickor över hela världen. Jag vill nå så många som möjligt för att beröra och få ett slut på barnäktenskap. Och ja, jag filmade i Jemen och det var en mardröm!

En mardröm? Hur kommer det sig?
— Jag använde mig enbart av amatörer och berättade aldrig om hela filmen utan gav dem bara direktiv scen för scen. Det var speciellt svårt att få tillstånd att filma scenerna i domstolen sedan jag fått veta att själva justitieministern just gift sig med en 13-åring! Jag sa att vi skulle filma en skilsmässa utan att nämna någon ålder…

Efter att filmen blivit prisbelönt i Dubai, visades den även i Jemen?
— Nej, det finns ingen biograf i huvudstaden Sanaa och den förvägrades att visas på tv så jag gick omkring på olika torg med en stor vit filmduk och visade den för alla som ville se den. Flickor kom upp till mig efteråt och berättade om hur svårt de hade det. Jag försökte uppmuntra så många som möjligt och säga att för den som verkligen vill ändra sitt liv så är det möjligt. Jag är ju ett typexempel på det!

Du har gjort ett tjugotal dokumentärfilmer, mest om Jemen, och har även startat frivilligorganisationen Albaradoni. Kan du berätta lite om den?
— Utbildning är väsentlig för att ändra på människors synsätt och jag vill framförallt satsa på flickors utbildning för de är de mest utsatta. Det var därför jag lanserade denna organisation. Men i och med kriget måste vi hjälpa alla barn, såväl flickor som pojkar.  Så nu koncentrerar vi oss på att sätta upp en tillfällig skola med en lärare för både flickor och pojkar i ett av flyktinglägren.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Har kriget gjort situationen värre för flickor?
— Ja definitivt. Saudiarabien utplånar liv och förstör vårt kulturarv men berövar också flickorna möjlighet till utveckling. Under den arabiska våren 2011, började vi hoppas på en bättre framtid och många framstående jemenitiska kvinnor kämpade för jämlikhet och för att få bukt med barnäktenskap. Kriget har satt stopp för allt detta. Det är förfärligt!

Du har även skrivit en bok om barnäktenskap La rosée du matin om en annan ung flickas historia — Nada el-Ahdal (förlag Michel Lafon). Tar din energi aldrig slut?
— Nej, ämnet berör mig så djupt att det har blivit min starkaste drivkraft och livsuppgift att kämpa för att få ett slut på denna uråldriga tradition i mitt hemland och var än  i världen där den fortfarande förekommer.

The post Möte med regissör som kämpar för flickors rättigheter first appeared on Opulens.