FILMFESTIVAL. Malmö blir åter centrum för nordisk arbetarfilm när Arbetarfilmfestivalen arrangeras i helgen. Under tre dagar samlas filmer, samtal och workshops om arbete, rättvisa och förändring på Glokala folkhögskolan.

Åttonde upplagan av filmfestivalen

Malmö står åter i centrum för nordisk arbetarfilm när den åttonde upplagan av Nordiska arbetarfilmfestivalen går av stapeln i helgen, den 14–16 november 2025.

Under tre dagar fylls Glokala folkhögskolan i Malmö av filmer, samtal och workshops som tar sig an några av samtidens mest brännande frågor om arbete, rättvisa och förändring. En bred festival med fokus.

– Festivalen riktar sig till alla som är intresserade av solidaritet och arbetarrörelsen, särskilt arbetare, aktivister och studenter, säger Talat Bhat, en av arrangörerna.

Festivalen, som sedan 2017 har etablerat sig som Nordens enda filmfestival med fokus på arbetarfilm, samlar filmskapare, fackföreningar och engagerade samhällsmedborgare i ett möte mellan kultur och politik. Målet är att skapa en arena där film blir ett verktyg för reflektion, organisering och samhällsförändring.

– Vi hoppas att besökarna lämnar festivalen inspirerade, med nya perspektiv på kollektiv organisering och en starkare känsla av gemenskap.

Klimat, digitalisering och global rörlighet

Årets tema kretsar kring arbetarrörelsens roll i en snabbt föränderlig värld. Bland de ämnen som står i fokus finns klimaträttvisa, digitaliseringens påverkan på arbetslivet och den växande globala rörligheten av arbetskraft. Genom filmvisningar, panelsamtal och interaktiva workshops vill festivalen väcka samtal om hur en modern arbetarrörelse kan se ut – och vilka utmaningar som väntar i framtiden.

Efter de digitala upplagorna under pandemin fortsätter festivalen att kombinera lokalt och digitalt deltagande. Förutom visningarna i Malmö planeras digitala programinslag som gör det möjligt för publik över hela Norden och världen att ta del av evenemanget.

Dessutom arrangeras lokala visningar i samarbete med fackföreningar och kulturorganisationer runtom i regionen.

En mötesplats för fler röster

Arbetarfilmfestivalen vill utmana bilden av vem som räknas som arbetare och vad arbete egentligen betyder i dag. Genom att öppna upp för olika perspektiv hoppas arrangörerna skapa en mötesplats för både veteraner inom arbetarrörelsen och nya generationer som söker social rättvisa i en globaliserad värld.

Festivalen arrangeras av filmkollektivet RåFILM i samarbete med ABF, Byggnads Skåne, Elektrikerförbundet och Folkets Bio Panora. Den stöds av Arbetarrörelsens Kulturfond och flera fackliga organisationer.

Med sitt fokus på både historia och framtid vill Arbetarfilmfestivalen i Malmö visa att arbetarfilmen fortfarande har mycket att säga – kanske mer än någonsin.

– Missa inte filmvisningarna, debatterna och möjligheten att nätverka med likasinnade under festivalens tre dagar, säger Talat Bhat.

REDAKTIONEN

The post Filmfestival lyfter framtidens arbetsliv och klimaträttvisa first appeared on Opulens.

HUVUDSTAD. Håkan Sandell begrundar hur huvudstäder har flyttats under historiens gång. Och kommer med ett drastiskt förslag. Gör Malmö till Sveriges huvudstad!

Jag läser ”Papyrus”, Irene Vallejos bredfamnande genomgång av skrivmaterialets historia. Särskilt stort utrymme ägnas Alexander den stores och hans efterföljare Ptolemaios I Soters grundande av det antika Alexandria som ny huvudstad i ett grekisktalande rike. Idén hade visat sig för Alexander i en dröm. Huvudstaden flyttades medvetet till den enda större egyptiska stad som aldrig varit ett historiskt centrum, i avsikt att forma en ny eklektisk kultur. Här utropades ett mångreligiöst, mångkulturellt samhälle som blickade framåt. Alexandrias berömda bibliotek blev till och det rymde litteratur på alla de då kända språken. Hellenismen föddes, en kosmopolitisk bildningskultur med en delad symbolvärld grundad i tidens klassiker.

Även Karl den store lät, under 790-talet, flytta huvudstaden för det gamla Frankerriket till vad som dittills bara varit en kurort: Aachen. Här utvecklades en ambitiös kultur med statsreform, skolreform och alfabetiseringskampanjer, en omsorgsfullt styrd ny samhällsanda baserad på personligt ansvar och transparens. Ja, också Sverige har gjort ett besläktat försök. Efter det motbjudande Skånska krigets avslutning flyttade Sverige 1680 flottans huvudkvarter till det isfria Karlskrona, med rykten om en ny huvudstad under Karl XI. Staden gavs en internationell prägel, med inflyttning, och utfördes i den nya tidens smak, barockens.

Nyligen, vid mitt första besök på fem år, i Malmö tycktes mig staden stick i stäv med alla rapporter vara överraskande välmående. Pulserande kring den täta förbindelsen med Köpenhamn. Tanken slog mig, först på lek, varför inte följa Alexanders exempel och flytta den svenska huvudstaden till Malmö? Stockholm kunde gärna behålla en del av ämbetsverken, men varför inte en flytt av det politiska, kulturella centret till Malmö? Malmö skulle passa som det europeiska Sveriges huvudstad och komma att hysa en ny expansiv kultur, kunskapsinriktad, utbytesbaserad. Nybyggnationen är redan slående, det finns ett utvecklat universitet och en rik teknikinnovativ ryggrad.

Ett verkligt försök att föra de svenska och danska huvudstäderna närmare varandra gjordes när Gustav IV Adolf 1806-1807 beslutade att flytta sitt hov till Malmö, dels på grund av ryskt krigshot mot Stockholm, dels för att komma närmare kontinenten. Låt oss följa de stora historiska exemplen och göra Malmö till den nya svenska huvudstaden, en spjutspets söderut, ut mot världen! Därigenom kan det utskämda Sverige på nytt bli det ledande nordiska landet. Ny och gammal kultur kommer att blandas, motsättningar undergrävas. Med huvudstaden flyttad till landets södra ände finns den naturliga utgångspunkten för ett nytt medborgarkontrakt, innefattande alla.

HÅKAN SANDELL

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Flytta Sveriges huvudstad! first appeared on Opulens.

MALMÖFESTIVALEN. Valley Ghanem har varit på Malmöfestivalen och berättar bland annat om ett glädjande möte i festivalvimlet.

Vi inleder vår träff som vi brukar, med att tillsammans be eftermiddagsbönen på moskén innan vi ger oss iväg på en liten utflykt.

En promenad på Malmöfestivalen är nästan ett måste för oss som bor här, även om intresset för själva evenemanget är svalt.

Vi hoppar över festivalmaten och väljer istället en fiskrestaurang vid kanalen. Jag beställer stekt strömming och ber om extra rårörda lingon.

Systrarna insisterar på att vi ska ta oss ner till Stortorget för att lyssna på den libanesiska stjärnartisten Elissa, och vi kommer överens om att hålla oss på behörigt avstånd.

Folkmassan som väller fram i en gemensam riktning påminner om en bisarr domedagsscen, och det dånande skränet ger mig huvudvärk på bara några minuter. Att vara född i Beirut och ha en libanesisk mamma ger mig ingen som helst koppling till botox-divan på scenen.

Men det är nog den förfärliga musiken som stör mig mest; om man blundar och zoomar ut, låter den som vilken svensk schlager som helst. Skränig, livlös och med förvånansvärt många beundrare.

Jag får en stark lust att återvända till moskén, och vi börjar långsamt röra oss tillbaka.

På vägen passerar vi några försäljningsstånd, och något fångar mitt intresse – tranbär.

Jag älskar sur-beska svenska bär, både för smaken och deras hälsosamma egenskaper.

Plötsligt händer det: någon okänd jag möter, ser helt förbi mitt beslöjade ansikte och hör i stället mina ord.

Så fort jag öppnar munnen och börjar prata spricker den äldre farbrorns ansikte upp i ett brett leende.

”Du är från Norrland, du!” säger han på bred norrländska och frågar var min fina dialekt kommer ifrån mer specifikt.

Plötsligt händer det: någon okänd jag möter, ser helt förbi mitt beslöjade ansikte och hör i stället mina ord.

Jag var inte längre kvinnan i hijab, jag var norrlänningen. Plötsligt hör jag hur min norrländska accent blir ännu bredare när jag svarar: ”Från Umeå-trakten”, varpå han berättar att även tranbären kommer därifrån.

Jag försöker förklara att jag egentligen inte är riktig norrlänning utan att jag lärt mig svenska där, men farbrorn fortsätter envist om att norrländska är den mest förtroendeingivande dialekten och att jag borde arbeta som försäljare. Vi skrattar gott åt tanken på att vi lyckats undvika skånskan, beklagar att honungen han säljer är småländsk, och jag bestämmer mig för tre flaskor kallpressad tranbärsjuice, utan tillsatser.

Innan jag lämnar försäljningsståndet ler han och säger på lite charmig arabiska, ”‘assal tabiy’i”, samtidigt som han pekar på honungen för att imponera på mig. Jag ler tillbaka och tar en burk till pappa. Naturlig honung.

Malmösystrarna är vana vid mina egenheter, så de tittar bara med svag undran på mig efter samtalet om de norrländska tranbären, och vi fortsätter vår promenad längs gågatan.

Halvvägs upp mot Möllan stöter vi på en arabisktalande man som tillsammans med sin fru grillar majskolvar på en klotgrill. De ser ut att stå på sin egen bakgård, som om de av misstag förvandlat kvällens grillning till en spontan affärsidé.

Doften tar oss tillbaka till hemlandet, och vi klagar unisont att vi vill ha. I Damaskus, där jag växte upp, var det tradition att få en varm, tröstande majskolv på vägen hem med familjen i kvällsmörkret. Allt är uppätet innan vi når Triangeln.

Lite till, och vi är framme vid vår lilla moské på Möllan. Det känns som att komma hem.

Så snart vi kliver in är det dags för kvällsbönen.

Broderns melodiösa böneutrop är en ljuvlig kontrast till den skränande libanesiska popmusiken.

Inte bara öronen, utan även själen, finner frid.

The post På Malmöfestivalen är jag inte kvinnan i hijab first appeared on Opulens.

BÄTTRE FÖRR. ”Extra allt gäller för effekterna – från pyroteknik, laserstrålar till bildskärmar. Folk hissas upp och ner i tak. Minimalt med tyg präglar ofta scenkläderna.” Lars Thulin känner inte igen sitt Eurovision längre.

Eurovision Song Contest (ESC) har avgjorts i Malmö, ett spektakel som engagerade inte bara den skånska staden utan Sverige och Europa. Finalen, där Schweiz vann, var mycket dramatisk. Det är lätt att säga att tävlingen splittrar – vissa tycker allt är oerhört tramsigt och kommersiell skräpkultur. Andra älskar, musiken, glädjen och engagemanget runt allt. Samt hävdar att tillställningen enar Europa.

Det går att instämma med båda sidor. Vilken av dem man instämmer i, beror på vem man är. Någon sanning finns inte.

Min medverkan i Opulens bygger inte på att jag ska skriva om kultur och inte på att vara politiskt korrekt. Utan göra nedslag i verkligheten, huvudsakligen utanför finkulturen. Därför kan jag tryggt säga: jag inte bara gillar ESC utan är lite småkär i hela idén. Jag gillar populärmusik och maffiga scenshower. Samt gläds åt att så många just gläds åt musiken och festen.

Fast med åren har min kärlek börjat blekna. Jag tycker det blivit för spretigt och svårbegripligt. Något som kan hänga samman med att jag nu befinner mig på bortre sidan av 70-årsstrecket. Men min tvehågsenhet beror inte på att världspolitiken blandat sig i spektaklet. Tvärtom, om det inte varit så, om allt hänt i ett lufttätt, doftlöst och opolitiskt universum hade jag tröttnat. Och i så fall hade tävlingen mist sin mening som just något som ska förena Europa.

Nej, min tveksamhet handlar om det som det egentligen handlar om: musiken och dess framförande. Seriösa undersökningar visar att vår musiksmak inte bara grundläggs utan i princip cementeras i tonåren. Och kanske några år upp mot mitten av 20-årsåldern. För mig betyder det från Beatles upp till disco-musiken.

Därmed inte sagt att jag ogillar schlager. Tvärtom, jag äskar mycket av den, speciellt den svenska med alla dess duktiga artister, som Siw Malmqvist, Anita Lindblom, Gunnar Wiklund med flera. Det innebär att jag sitter fast i den tidens byggstenar i låtar: vers, brygga, refräng och final. Den senare gärna med tonhöjning. Nedtonade slut gillar jag inte.

Och låten ska börja, om inte med ett slag i magen, men med ett driv som gör att lyssnaren omedelbart fastnar och rycks med. Refrängen ska vara tydlig och lätt att sjunga med i. Och även om man inte gillar den ska den sitta som ett tuggummi i skallen. Det är schlager, det är pop, det är bra låtar.

Lysande exempel på det i ESC-sammanhang är förstås Abbas Waterloo, som vann 1974. Och Charlotte Nilsson, senare Perrelli, som tog hem segern 1999 med ”Tusen och en natt” (Take me to your heaven). Dessa låtar har alla de nödvändiga ingredienserna, är proffsigt skrivna och framförda. Med andra ord, de har allt.

Smäktande schlager kan funka, men då måste de innehålla refränger och vara uppbyggda så att de snabbt sätter sig i skallen. Bästa exemplet är spanska ”Eres Tu” med Mocedades från 1973. Det är den i särklass bästa låt som aldrig vunnit tävlingen. Den framfördes dessutom på spanska, ett mycket vackert och sensuellt språk.  

Men vad erbjuds idag? Nästan inget av detta. Många låtar har intron som kan vara upp till en minut, visserligen vackert sjungna men lyssnaren väntar hela tiden otåligt på att det hela ska börja. Och refräng att sjunga med i och komma ihåg – glöm det i de flesta fall!

Sedan är det framträdandet. De visuella arrangemangen är så påkostade att frågan är om det är det öronen eller ögonen som ska ta in vad som ska bedömas. Extra allt gäller för effekterna – från pyroteknik, laserstrålar till bildskärmar. Folk hissas upp och ner i tak. Minimalt med tyg präglar ofta scenkläderna.

Missförstå mig inte: jag älskar skönhet och har inga problem med bar hud. I rätt sammanhang är det vackert och lockande. Fast är ESC rätt sammanhang? Dränks musiken i dessa intryck? Kan man säga att musiken knappast syns?

Bäst vore kanske om jurygrupper och Europas alla tv-tittare bara fick lyssna på låten medan de stirrar in i en testbild. Alternativt att artisterna stod på en scen, men att alla var klädda i samma typ av säckig unisex-overall. Samt var förbjudna att dansa under framträdandet. Min misstanke är att i så fall skulle reklamintäkterna för denna tävling sjunka en aning…

Så vad ska vi göra? Kanske knycka bedömningen från konståkningen. Där finns ju en teknisk del och en för fri åkning. Måhända kunde vi för ESC ha en del där musikkunniga grupper bara får lyssna, utan att se artisterna. Denna bedömning skulle ge hälften av poängen. Därefter numera etablerade framträdanden med extra allt i form av effekter på scen samt mänsklig fägring och hud. Bedömningen av detta skulle då ge den andra hälften av poängen.

Tekniskt och praktiskt möjligt att genomföra. Fast allt måste i så fall hållas hemligt fram till omröstningen. Inte som idag då vi sett och hört allt veckor innan. Och då vadslagningsfirmorna redan utsett en vinnare. Och alla tidningar gjort samma sak. Men skulle det locka samma publik och skapa samma hysteri?

Förmodligen inte.

The post Jag saknar min schlagertävling first appeared on Opulens.

ESSÄ. “Vi reser oss upp från tv-soffan, missar både slutet på ‘Real Housewives‘ och samhörigheten vi hunnit få till de andra patienterna. Men sådan är vår lott, varken proletariatet eller trasproletariatet har ju något fädernesland”, skriver Carolina Olsson.

Psykakuten är den miljö Marx hade gillat mest, om han hastigt skulle komma tillbaka idag. Nej, nåt intresse för psykiatri är han inte känd för, men väl för ett idealsamhälle där alla är lika. Ingenjörer, busschaufförer och knarkare sitter i en salig röra vid middagsbordet på den akutpsykiatriska avdelningen, alla klädda i landstingets mörkblå urtvättade kläder och äter samma mat. Medicineras av samma psykofarmaka och har samma kontaktpersoner.

Tillvaron dikteras av samma enväldiga avdelningsläkare. Lika för alla. Avdelningen är östkommunistiskt grå fast i gult, inga grälla färger bryter av någonstans. Lika jämlikt trist överallt på dessa kvadratmeter. Bortsett från en och annan skötare som stajlat sin namnskylt i rött eller grönt.

Det fina med att leva med en psykisk funktionsnedsättning är att villkoren är lika kassa för just alla, man har avsevärt sämre hälsa, utsätts oftare för övergrepp, får sämre behandling av den somatiska vården, sämre munhälsa, och sjukdomar och tillstånd som diabetes, kol och fetma är fem gånger så vanligt. De flesta är i huvudsak beroende av ekonomiskt bistånd och sjukersättning för att klara sin försörjning. En för alla, alla för en.

Det finns ett ord för gruppen, trasproletariatet, det trasiga proletariatet. Den del av proletariatet som inte ens Marx gillade. Löst folk, alkisar, knarkare och psykfall hör hemma här. Man saknar orientering och riktning, lever hand ur mun och är därför lätta offer som knektar och strejkbrytare i de reaktionäras kamp. Dom riktiga proletärerna har sin självklara plats i klasskampen, längst framme vid fronten mot borgarklassen. Det är dom man hejar på, fajtas för och röstar med. Trasproletariatet däremot, är det ingen som hejar på. Eller fajtas för. Definitivt ingen man röstar med.

”Nina och Åke ni ska till Malmö i eftermiddag”, säger avdelningssköterskan medan vi plockar undan plasttallrikarna och våra plastglas efter middagen. ”Vi behöver frigöra plats inför helgen och ni vet hur läget är” och så tar han en paus för att sucka ”det är ju inte optimalt detta här…”

Åke och jag tittar på varandra och suckar vi med. Vi säger inget, signalerar till sköterskan, genom att nicka, att budskapet gått fram. För tre år sedan fanns det 63 platser på avdelningarna i Kristianstad, idag 24. Det är många som slåss om dom få platserna och resten av Skåne får motvilligt backa upp nordost. Överbeläggningar har varit regel så länge att man inte längre minns när en bädd i ett enkelrum var regel.

”Det suger”, säger Åke. ”Jävla långt att åka, har ju polarna här och morsan. Jävla politiker att fucka upp detta.”

”Ordförande i Region Skånes Psykiatrinämnd säger att det bara är 0,9 patienter som söker på nätterna och då är det inte lönt att hålla öppet. Han har nog aldrig satt sin fot här.” Jag pausar och söker ett instämmande från Åke. Han svarar med ett jakande hummande. ”Oppositionen menar att budgeten är så snäv att man inte kan skapa de incitament som behövs för all locka personalen hit. Det är problemet, ingen vill jobba på psyk”, fortsätter jag klagosången över dagens tillstånd. Det är inte första gången jag sjunger den, och inte heller den sista.

”Psykiatrin har så låg status” invänder en av skötarna. ”Vi känner det själva när vi är på andra avdelningar på sjukhuset, att här kommer vi – psyk. Man känner det i luften, i blickarna, i de himlande ögonen och i de oproportionerligt långa väntetider våra patienter får”.

”Det suger”, säger Åke igen.

Någonstans har jag tröttnat på att bli förbannad, jag orkar liksom inte längre ringa Kristianstadsbladet, P4 Kristianstad, skriva insändare och prata med verksamhetschefen. Alla verkar ha resignerat inför det prekära läget och jag har inte den auktoriteten som krävs för att höja stämman och bryta igenom. Snällt och fogligt packar jag mina få tillhörigheter. Kollar så att ciggen räcker för några dagar, svårt att få permission att gå och handla när man är i Malmö. Fattig som en utförsäkrad kyrkråtta, men de få slantar jag har lägger jag på cigg. John Silver. Dyrt så det förslår, men intalar mig att jag är värd de goa blossen som bara kommer av detta märke. Som om mänskligt värde och priset på varor hade något samband.

Av någon anledning kommer jag att tänka på den där duellen när Göran Persson läxade upp Carl Bildt. Det är längesedan och trots min då ringa ålder så minns jag det ordagrant ännu.

”Berätta gärna för mig, Carl Bildt, om den stora fina världen. Berätta gärna om nya IT-satsningar och nya flygplansmodeller. Men berätta inte för mig om det svenska klassamhället. Jag har sett det, jag har växt upp i det, jag hatar det”.

Jag har fryst det där ögonblicket i minnet, fina mamma i fina kläder.

Den sista triaden, ”jag har sett det, växt upp i det, jag hatar det” ekade i mitt inre långt efter duellen var avslutad och jag hör den också nu när jag lägger cigaretterna i min söndriga väska. Klassamhället, det jävla klassamhället. Jag har alltid tillhört botten, mamma var idealarbetaren, den ultimata proletären. Men jag trillade ner några pin på samhällsstegen. Inte mycket jag har gemensamt med Göran Persson, men det där hatet mot klassamhället pyr också i mig.

Sinnebilden för klassamhället i Sverige är en minnesbild av just mamma. En kall dag i januari på slutet av 90- talet var mamma på besök på det palettfärgade behandlingshemmet jag bodde på då. Hon hade på sig en ny jacka, kommit precis från frisören och hade sina finaste kläder. Jag såg henne från sidan och såg genast allt det där. Jag har fryst det där ögonblicket i minnet, fina mamma i fina kläder. Men faktum var och är att jag också såg något annat, något som solkar ner den där fina bilden och som än i dag skär i mitt bröst – jag såg hennes påtagliga känsla av underlägsenhet. Den där som är svår att sätta fingret på, men som man som arbetarklass så påtagligt känner i närvaro av de högre upp på samhällsstegen. Att man inte riktigt får lov att vara med. Att man är där på nåder.

Jag vet att mamma trodde sig ha köpt ett tillfälligt respass till behandlingshemmets överklassmiljö med sin jacka, eftersom hon bar den på det där sättet, som bara jag visste, att mamma bar något fint. Dyrt. Men behandlingshemmet såg det inte. Varken mamma eller jackan eller ens hennes grundläggande värde som människa. ”Vad är det där för skor?!” sa dom och frågade mig i efterhand om vi hade ont om pengar. Det var inte en fråga om omtänksamhet, ett infall av att de brydde sig, det var ett sätt att etablera dominans. Det hördes på sättet dom betonade varje ord i frågan. Dom struntade i skorna, dom skulle bara segmentera klassystemet. Sparka nedåt, slicka uppåt.

Den jävla bourgeoisien, tänker jag, när jag tar upp en cigg till och letar upp en skötare för att få tända den. Man får inte ha tändare själv. Mamma, vilken jävla hjälte i klasskampen. Hon gjorde egna leksaker till oss, ett memory som användes flitigt, kläder fick vi ärva och byttes mellan hennes vänner, hon hittade rabatter och extrapriser som ingen annan och, för att vi skulle få fritidsaktiviteter, tog hon dom på avbetalning. Nej, det blev inga resor utomlands, och jag fick inte gå på den där Pippi Långstrump-konserten med klassen och hon fick låna för att ha råd till bullarna hon som klassmamma förväntades baka. Led jag av det? Nej, inte av det. Det jag led av var att betraktas som sämre i mina ärvda kläder, skammen när man skulle berätta om sitt sommarlov och vår gamla bil. Jag led av borgarklassens, borgarpackets, förmätna attityd till såna som oss. Att betraktas som mindre värda på grund av socioekonomisk status.

På det där behandlingshemmet fick jag tillfälligt nosa på överklassen, möjligen var dom inte överklass men dom var absolut den övre kvintilen av medelklassen och garanterat en överhet. Jag fick ett par Buffaloskor, dom kostade etttusenfyrahundra kronor och det var det dyraste jag någonsin ägt. När jag satte fötterna i de kängorna kände jag mig kanske lite speciell, men framför allt var det en känsla av icke-skam. Att inte längre behöva skämmas över mina skor. En slags befrielse, samma tillfälliga respass som mamma köpte med sin nya jacka, trodde jag mig få när jag klampade fram i de stora svarta buffaloskorna. Jag hade två par skor i skohyllan, buffaloskorna och ett par tofflor. Tjejen som bodde under mig, och kom från ett bättre bemedlat hem, hade tre par buffaloskor och två våningar i samma skohylla.

Definitionen av social stress är när man upplever en situation som personligt relevant och samtidigt uppfattar att man varken har förmåga eller resurser för att leva upp till det. Varje gång jag gick förbi skohyllan kände jag ett stygn i hjärtat, visserligen var buffaloskorna ett snäpp upp i hierarkin, men det var fortfarande långt från majoritetssamhället.

Borgartjejen spelade i en liga där jag inte ens satt på avbytarbänken. Samma känsla, samma stress, känner jag när jag inser att jag är en av de 1,6 procent av den svenska befolkningen som inte har råd med nya kläder, de 5,1 procent som inte vet hur de ska få ihop till hyran och räkningar och de 4,1 procent som inte har råd att äta ute med vänner. För att citera Åke, det suger.

När man mäter jämlikhet brukar man titta på vilka utsikter som personen har vid födseln och sedan efter att de avslutat skolan. Amartya Sens definition av jämlikhet är den jag alltid tyckt bäst om: jämlikhet är att alla kan fungera fullt ut som människor. Det är tydligt att proletariatet i allmänhet, och trasproletariatet i synnerhet, fungerar sämre som människor på grund av den ekonomiska begränsningen och dess medföljande sociala stress.

Åke gör mig sällskap i rökrutan. Ett litet rum inpyrt av decennium av ångestfyllda bloss och den stank som kommer av det. Det luktar inte ens gott för invanda rökare. Åke är en av de få som trivs i landstingets kläder, men av den tragiska anledningen att hans egna är söndriga och luktar illa eftersom han så oregelbundet kan tvätta dom. Han är alkis och hemlös mesta delen av tiden. Han ser tiden på avdelningens som en resort med fullständig logi men utan alkoholrättigheter. Fast det händer att han dricker på avdelningen ändå. Jag vet det, men av lojalitet till vår gemensamma belägenhet säger jag aldrig något. Han är min broder i någon mening.

Kläder är en sådan tydlig klassmarkör. Långt efter jag lämnat behandlingshemmet och långt efter sömmarna brustit och modet ebbat ut, gick jag omkring i mina buffaloskor. Föreståndaren brukade håna mig för skorna dom få gånger vi möttes, han förstod inte hur mycket dom där skorna betydde för mig. Att det var det enda som kvalade in mig i en högre klass. Det enda som separerade mig från övriga trasproletariatet. Han var blind av sina egna klassprivilegier. Kanske så van att sparka nedåt och slicka uppåt att det bara föll sig naturligt för honom. Han kanske inte hånade mig och mina skor av elakhet, utan av ohejdad vana i en samhällsstruktur där några behandlas bättre på bekostnad av de övriga.

Rädda barnen skriver att om man lever på ett sätt som drastiskt avviker från majoritetssamhället formar det barnets förväntningar på framtiden och uppfattningen om den egna tillhörigheten i samhället. Jag såg min framtid inom ett låglöneyrke, trots mina mycket goda betyg fanns det fortfarande aldrig på kartan att sikta mot något annat. Som arbetarbarn var det min lott och under min uppväxt förstod jag inte ens att jag hölls tillbaka av klassamhällets glastak. Tack vare att jag fick läst in högstadiet och gymnasiet på Folkhögskola vidgades mina vyer.

Jag vågade drömma större än låglöneyrke. Jag tyckte mig stiga mot ljuset, som Internationalen så vackert proklamerar. När jag fick första utbetalningen från CSN hade jag mer pengar på kontot än jag någonsin haft tidigare. Andra klagade över att vara fattiga studenter men med min erfarenhet kände jag mig rik. Jag behövde inte längre gå hungrig. Tiden innan universitetsstudierna hamnade jag i limbo mellan två kommuner och ingen ville ha försörjningsansvar för mig, trots att dom juridiskt var mina vårdnadshavare. Jag fick helt enkelt inga pengar, och ingen hjälp (bortsett från punktinsatser från vänner) och gick ofta utan mat.

Tiden på universitetet var rikare, nyare och full av löften. Under min studietid avskaffades arvs- och gåvoskatterna (2005), förmögenhetsskatten (2007) och fastighetsskatten (2008). De rika fick det stadigt bättre med Reinfeldts regering. Minns att jag demonstrerade och protesterade, men det berörde mig inte längre på samma sätt. Visst slog herr Reinfeldt mot min klass, arbetarklassen, men som student kände jag mig inte hemma där på samma sätt som tidigare. Jag var inte längre fattig. Jag hade slängt mina buffaloskor.

”Sjukresan kommer och hämtar er klockan 15.00. Se till att vara färdiga till dess”, flikar en skötare in i rökrutan till mig och Åke.

”Jaha” säger Åke och tar ett djupt bloss.

Jag säger inget. Fimpar den överblivna askan i den designerade askgrå askkoppen. Tänker för mig själv att det inte är rättvist. Bara på grund av felande signalsubstanser i hjärnan eller ett stört tankemönster/beteende så kvalar man automatiskt in för sämre villkor. Hela livet. Hela jävla livet. Jag tycker synd om mig själv och Åke och hela trasproletariatet.

Efter avslutade studier förvärrades mitt mående, den akilleshäl jag haft hela livet. Jag hann inte få något fäste på arbetsmarknaden och eftersom jag aldrig fått någon vettig hjälp under tonåren på behandlingshem och slutenvård, så gick det snabbt utför. Jag blev inlagd på psykiatrin, utskriven, inlagd, utskriven och inlagd länge.

Den höga belastningen på psykiatrin gjorde att kön till specialiserad vård var lång. De med pengar kunde givetvis söka sig till något privat, men de privata tar inte emot patienter med tyngre psykiatrisk problematik. Kompetent personal söker sig i högre grad till det privata, bättre löner förmodar man, vilket leder till att de som behöver mest vård inte längre kan få det. Alternativt får stå i årslånga köer för en problematik som kan ta livet av dig när som helst. Privatiseringen som borgarklassen drivit igenom dränerar således psykiatrin på personal och gör att fattiga inte får bra hjälp, om någon.

Är jag bitter? Självklart! Konstigt vore annat. Åke och jag sitter framför tv:n som är dold bakom plexiglas och väntar med våra små vita plastpåsar med tillhörigheter. Det visas ett avsnitt av Real Housewives och det bestäms genom majoritetsbeslut av alla närvarande att vi ska se just detta. En timmes odyssé om överklasslivet i USA. Hur jobbigt livet kan vara när man aldrig behöver oroa sig för mat för dagen, tak över huvudet eller om inkomsterna täcker utgifterna. Men det är, trots allt, inte bitterhet som präglar vårt tittande, snarare nyfikenhet, som en inblick i en främmande värld. En insikt om att livet kan vara annorlunda, radikalt annorlunda – om man har pengar. Det är ju det, att det alltid handlar om pengar.

Det absurda, i att påvisa hur väsentligt pengar är för ett sjyst liv, är alla dessa rika förståsigpåare som dyker upp ur tomma intet, för att påminna om att pengar minsann inte gör en lycklig. Trots att det är mer än välbelagt att fattigdom gör en olycklig.

När jag behövde en ny tv för ett tag sedan sa en bekant, i all välmening, man kan lätt hitta en tv för runt 8 000 kronor idag. Ingen behöver vara utan tv. Utom vi som inte har just 8 000 liggande i byrålådan. Richsplaining kallas det. När rika berättar för fattiga hur dom ska leva. Typ, köp storpack för det tjänar man in på i det långa loppet. Jo visst, om du har råd att köpa ett storpack tjänar du på det. Ibland tror jag att ju högre upp du kommer i klassamhället, ju lägre förmåga till empati har du. Jag har kanske aldrig sett det bekräftat i någon samhällsvetenskaplig studie, men, jävlar vad jag skulle kunna svära på det.

Man kan inte ta ifrån oss det vi inte har. Vi går som lydiga lamm till klippning

Marx skriver ju att kapitalet, alltså pengar, cash eller kort, inte ska vara personligt, tillhörande olika borgare, utan att det ska vara en gemensam samhällelig makt. Förvandlas kapitalet till detta så förvinner själva klasskaraktären i systemet. Tänk om man tagit kapitalet från Real Housewives, mitt gamla behandlingshem (och idioterna som tillverkade buffaloskor) och de som privatiserat så stora delar av psykiatrin och gjort det till en gemensam pool. Åt var och en efter behov, från var och en efter förmåga. Den världen måste vara möjlig, en bättre värld måste vara möjlig.

”Nu är dom här” kommer det från en stressad skötare efter att någon ringt den obarmhärtigt höga ringsignalen.

Han menar sjukresan, förstår både jag och Åke. Vi reser oss upp från tv-soffan, missar både slutet på Real Housewives och samhörigheten vi hunnit få till de andra patienterna. Men sådan är vår lott, varken proletariatet eller trasproletariatet har ju något fädernesland. Man kan inte ta ifrån oss det vi inte har. Vi går som lydiga lamm till klippning. Vi vet att det kommer bli jobbigt, kanske göra direkt ont, men vi skriker inte. Slåss inte. Vi anpassar oss. Marx kanske hade rätt, vi som lever hand ur mun är inte att lita på i kampen mot de reaktionära. Vi behöver att det stabilare proletariatet visar vägen.

Men är det riktigt sant? Visst behöver vi varandra, proletariatet och trasproletariatet, i kampen för ett samhälle som inte dikteras av klass och inkomst. Samtidigt borde vi fatta våra händer och fatta vilken kraft vi har när vi är enade. Historien om alla hittillsvarande samhällen har varit en historia om klasskamp, så lyder den berömda inledande texten till Marx och Engels manifest, och den är ännu lika beskrivande och relevant. Så känner jag plötsligt en tilltagande kraft, den där kraften som rinner till av kombinationen av hat mot klassamhället och drömmen om något bättre. ”Proletärerna har ingenting annat att förlora än sina bojor. Men de har en värld att vinna”. Trasproletärer förena eder!

Mer hinner jag inte tänka förrän jag och Åke är inhysta i sjukresans minibuss och på väg söderut.

The post Det trasiga proletariatet first appeared on Opulens.

FILM. Barn-och ungdomsfilmfestivalen Buff, i Malmö, är en av Sveriges största nationella filmfestivaler i sitt slag. Ingela Brovik rapporterar om årets upplaga där temat var gemenskap.

”Det är vår stad – Barn filmar Malmö” är en unik långfilmsdokumentär om Malmö alltigenom filmad/fotograferad av förskolebarn mellan två och sex år gamla från 21 förskolor i staden där vi får se världen med barnets blick och perspektiv. Den hade sin världspremiär på årets Buff, Barn-och Ungdomsfilmfestivalen i Malmö för 41:a året i rad med 123 filmer från hela världen (efter ett stort urval), som vanligt med fullt av unga glada barn och tonåringar på stadens många biografer. Speciellt de allra yngsta uppskattade denna film, kanske för dess ovanliga perspektiv, närheten till golv och gator, människor och hus i staden som kommer närmare än vanligt, i kommunikation med åskådaren.

Det är en dynamisk och underfundig film med ny blick på staden och människorna.

”Selma & Johanna – en roadmovie” i regi av Ingela Magner, är en svensk film om två elvaåriga flickor, bästa vänner, som fattar ett stort beslut. När Johanna får veta att hennes skola tvingar henne att gå om fjärde klass beslutar hon sig för att stämma sin lärare, i Europadomstolen i Strasbourg. Tjejerna rymmer hemifrån utan vare sig pengar eller färdmedel – de har inte sagt någonting till sina mammor. Det blir en extra tuff, men även rolig och rörig resa där de får lift av olika bilförare. Detta är en film med ett mycket intressant tema om rättvisa och gemenskap mellan tjejerna, som väljer att inte tala med sina mammor. 

Gemenskap var årets tema på Buff med många olika infallsvinklar. Några av de allra bästa är berättelser om flickors vänskap, men även pojkars.

”Clenched Fist”, är en film från Belgien i regi av Vivian Goffette och handlar om pojken Lucien, elva år precis som Selma och Johanna. Han blir mobbad i skolan på grund av att hans far hamnat i fängelse och kallas för ”monstret” av Luciens skolkamrater. Men den ensamme pojken som inte får mycket stöd av sin mamma eller storebror, går sin egen väg. Han är modig, vägrar ge upp hoppet om sin far, hur svårt det än är.  

Det är en existentiell film om att våga stå upp för sin sak gentemot alla hånfulla skolkamrater och skeptiska vuxna. Visningen följdes av en mycket bra, långvarig diskussion mellan filmens producent och en stor publik av elever som ställde viktiga frågor, skapade hopp för framtiden, att ta med sig ut från biografen.

”Jonja”, är en tysk film i regi av Anika Mätzke och handlar om en ensam tjej, som hänger med sin bästa kompis Paul och hans familj ut på landet – utan att berätta det för sin mamma. En typisk konflikt mellan döttrar och mödrar i många filmer på 2024 års Buff som publiken kan se, kanske som i en spegel, och diskutera. Den framstod som en av de allra bästa.

”Victoria Must Go”, i regi av Gunnbjörg Gunnarsdottir, är en film om två syskon, Hedvig och Henrik, vars pappa har skaffat ny kvinna som är mycket sträng mot barnen. Om de kommer försent till middagen får de ingen mat. De två barnen fattar beslut om att styvmor bör försvinna – dö. En rätt typisk norsk film, drastisk, absurd – och rolig – som väcker reaktioner hos en ung publik.

En film för lite äldre elever är den svenska dokumentären ”And the King said, what a fantastic Machine” i regi av skånske Axel Danielsson och fransk-svenske Maximilien Van Aertryck. I en helt egen stil berättar filmen om den fotografiska bilden och filmens historia, hur det hela började, med närmast magisk energi. Det är ett omfattande collage av arkivfilm, amatörvideos, live-streamat material och privata dokumentärer som blir ett en visuellt överväldigande upplevelse. Efteråt har de två regissörerna en workshop om dokumentärfilmen tillsammans med publiken. Det var utmärkt bra att den visades på Buff. För övrigt kommer ”And the King Said, What a Fantastic Machine”, följt av eftersnack, att visas 21.30 i SVT2 på långfredagen den 1 april.

En speciell filmvisning är klassikern ”Vi barn från Bahnhof Zoo”, som är en västtysk film från 1981 i regi av Ulrich Edel, Visningen följdes av ett eftersnack med den skådespelare som gjorde rollen som 13-årig tjej i Väst-Berlin. Huvudpersonen dras till centralstationen Bahnhof Zoo där knark, prostitution och kriminalitet skapade en illegal zon för desperata ungdomar som ville ha pengar. Det är en stark film, som visades sent om kvällen och vidgar Buff:s perspektiv.Detta i stark kontrast mot dagen-efter-filmvisningen av rolig, lätt absurd kortfilm på stans största bio där cirka 700 sittplatser fanns för alla två-till-femåringar.

Är ni redo? frågade den engagerade biografkillen den mycket unga publiken. JAAA! vrålade de många två-till-femåringarna med sina ljusa men ändå starka röster – som hördes ut över hela centrala Malmö. Det är också utmärkande för Buff.

I vanlig ordning utsågs pristagare. Här kan du se hela listan. Prisutdelningen avslutades med att Buff delade ut ett helt nytt pris, en ”Buffbagge” som en form av protest mot Guldbaggens nya regelverk som innebär att en amatör inte längre kan få pris för sitt skådespeleri i en film.

The post Gemenskap i fokus för Buff 2024 first appeared on Opulens.

KRIMI. Claes & Eva Fürstenberg har skrivit och tvinnat ihop sina många ingredienser och trådar, miljöer och personer till en egen nisch inom svensk kriminallitteratur, anser Bengt Eriksson, som också ger oss sex spänningstips i årets första ”Deckarhyllan”.

Att vara eller ha varit journalist är ofta en passande grund för att bli deckarförfattare. Journalister skriver både rakt och väl när de skriver som bäst. De vet hur en historia ska berättas. De följer med i nyhetsrapporteringen. De har koll på samhället och omvärlden. Allt detta blir – eller kan bli – utmärkta grundstenar för en realistisk, verklighetsbaserad kriminalroman.

Eller förhålla sig till verkligheten, låt säga fiktionalisera den, i en roman.

Claes & Eva Fürstenberg

Ett bra exempel är de tidigare journalisterna Claes & Eva Fürstenberg i Malmö. De öppnar fönstret till sin lägenhet på Gamla Väster i Malmö och tittar ut, ser vad som sker och föreställer sig vad som kunde ske – och börjar skriva.

Nu senast ”Två gravar” (Historiska Media), uppföljaren till deras debutdeckare ”Blodhundar”.

Huvudpersonen ”GB”, förkortning för Gun Berlin, tidigare journalist på Malmös morgontidning Dagbladet (= Sydsvenskan), där hon var familjeredaktör i trettiofem år men slutat precis innan den nya deckaren börjar, återkommer också.

Townhouse i Fürstenbergs Malmö

GB röker och dricker, det betyder för mycket. Hon och hennes mamma Karin bor i ett townhouse på samma gamla västergata som Fürstenbergarna, på ett gatunummer som visserligen finns men såvitt jag förstår måste huset vara fiktivt (eller lånat och ditflyttat någon annanstans ifrån).

När ”Två gravar” börjar har GB gått hemifrån och som så ofta satt sig på en vinbar med utsikt över Mäster Johansgatan och Västergatan (även hunden Chico är med för att få sin vanliga charkbricka).  

Sensationell inledning

Då och där sker något som skulle kunna vara en sensationell inledning på vilken actionfilm som helst. (Dags att filmatisera Claes & Eva Fürstenbergs deckare?) Jag vill att du ska läsa själv, så jag tänker inte referera vad som händer direkt i förstakapitlet. Men det inkluderar en klubbägare och ett Möhippegäng med en gravid brud, en pappa och hans välta lådcykel med barn, en död eller eventuellt flera, ett par läkare som råkade vara i närheten.

Efter tolv minuter hörs utryckningsfordonens sirener, polisen kommer med bombtekniker iförd skyddsutrustning och sen pressen med reportrar och fotografer från Dagbladet…

Skickligt skrivet av duon Fürstenberg

Nu har jag väl redan avslöjat för mycket. Det är lika hemskt som skickligt skrivet. Journalistiskt skrivet och förmedlat. Realistiskt? Verkligt? Kunde ha hänt? Kan hända? Ja, vågar jag påstå, exakt detta kan hända. Ett reportage ur verkligheten. Denna första händelse leder också till en annan händelse som skulle kunna ske om den första händelsen varit verklig och deckarens första kapitel varit ett tidningsreportage.

Demonstranter ställs mot demonstranter

Platsen är fortfarande Västergatan i Malmö (med dess slängda elsparkcyklar). Det står kravallstaket i hörnet Västergatan-Gråbrödersgatan. En raket flyger över hustaken. Folksamlingar på andra sidan kanalen, vid Konserthuset med hotellet och Sjömanskyrkan. Två tusen demonstranter och två tusen motdemonstranter. Demonstranter mot demonstranter.

Det gamla Malmö (och hitresta från Köpenhamn) mot det nya Malmö. Infödda malmöiter, flyktingar och andra invandrare. Vitt och svart. Malmö kontra Malmö. Någon viftar med en sydstatsflagga. Kravallutrustade poliser beredda med k-pistarna. Det smäller: fyrverkeripjäser och rörbomber. Polisen skjuter varningsskott. Fönster slås sönder. 

Förmedlar närvarokänsla

Slaget står på Västergatan, utanför GB:s fönster; utanför Claes & Eva Fürstenbergs fönster. De skriver så att läsarna är där. Så att det inte skildras utan händer. Kunde ske, också detta? Kan ske? Ja. Eller nja.

Författarna tar i mer den här gången, som för att beskriva den eventuella följden, vad som skulle kunna hända. Lite för mycket, kanske. Överdrivet, kanske. Eller kanske inte. Det förmedlar, i vilket fall, en tydlig bild av dagens Malmö, motsättningarna som finns, som måste motverkas och överbryggas.

Dramaturgiskt skickligt

Vilka scener i en kommande tv-serie! Men där stannar Fürstenbergarna, precis där jag började tycka att det blev för mycket och överdrivet. Det är också dramaturgiskt skickligt utfört: plötsligt byta stämning, gå från katastrof till stilla och lugnt.

Den tredje huvudpersonen

I ”Två gravar” finns även en tredje huvudperson, Trine, dotter till Gun och alltså dotterdotter till Karin Berlin. Hon befinner sig på Roms flygplats för att gå ombord på ett plan till Israel, där hon ska försöka hitta sin pappa, som var – ska ha varit – israelisk soldat. Men det är inte lätt, ens att komma igenom den säkerhetstjänst som Israel tydligen har på plats redan i Italien, på flygplatsen.

Trovärdiga detaljer och miljöer

De israeliska säkerhetsagenterna känns igen, kan tilläggas. Varit där, mött dem. Så pliktskyldigt övernoga att de blir irriterande och lite dumma. Här visar äkta deckarparet Claes & Eva Fürstenberg återigen, i egenskap av journalister, sin förmåga att observera detaljer, beskriva de små, små detaljerna som gör det. Får miljöer, personer och händelser verkliga, på riktigt och trovärdigt.

Bra Tel Aviv-skildring

Trine Berlin missar sitt flyg men blir ombokad till en tidig avgång morgon därpå. Hon kommer till Israel, tar en taxi från flygplatsen till Dizengofftorget i Tel Aviv, där hennes hotell ligger, men ändrar sig och ber taxin köra vidare till en kibbutz norr om Tel Aviv, där mamma lär ha varit. Trine bara ska hitta sin far men hon har inga ledtrådar; ”mission impossible”.

Tel Aviv är lika nära skildrat, med detaljer och atmosfär, som Malmö. Bägge blir levande städer. (Jag kan intyga att biografhotellet, där Trine äter frukost, är exakt beskrivet. För där har jag bott.)

Tre generationer kvinnor

Malmö-Tel Aviv (med besök i Köpenhamn) tur och retur. Sverige och Israel. Det är resrutten för händelserna i såväl förra ”Blodhundar” som nya ”Två gravar”. Ingredienser: Dizengorfftorget och Västergatan, Mossadagenter och kärlek som aldrig dör, ambassadörsmord, religioner och hämnd – och tre generationer kvinnor: mormor, mamma och dotter; dotter, mamma och mormor (beroende på vilken generation som känner och upplever).

Bra och knepigt skildrat, det också.

Det vill säga så knepigt som livet kan vara, från generation till generation. Alla tre är flerfasetterade som personer och människor. Som att förre familjeredaktören och journalisten GB är en jävel på att slåss, skjuta och skallas. Hon bangar inte, snarare tvärtom. Hur kan det komma sig? När lärde hon sig det? Var? Det leder till att hon blir anklagad för mord och här finns också en politisk tråd, både i hennes liv och nu. 

En egen nisch

Realistiska miljöer, intressanta personer, aktuella händelser på gränsen mellan verkligt och, kanske, overkligt. Men de stannar där, så att det förblir verkligt. De räcker för att skriva spännande och bra deckare. Men

Claes & Eva Fürstenberg har dessutom skrivit och tvinnat ihop sina många ingredienser och trådar, miljöer och personer till en egen nisch inom svensk kriminallitteratur. Ja, kanske till och med helt egen.

Sex spänningstips 

I den stora utgivningen av svenska deckare finns en gren eller tråd som bör uppmärksammas mer. Det skrivs allt fler samhällskritiska – ja, politiska – deckare. Ett ämne: män som handgripligen hatar kvinnor.

Charlotte Al-Khalili

Som i Charlotte Al-Khalilis ”När allt är över” (Norstedts), uppföljare till hennes uppmärksammade debutdeckare ”Malström” (2022). Flera personer – särskilt åklagarassistenten Olivia Oldenheim, som sitter i rullstol efter bilolyckan med sin rattfulle pojkvän – tog författaren med sig till vad som ska bli en ny deckarserie.  

Hon har ett sätt att skriva, liksom dubbelt (eller trippelt), som får hennes deckare att skilja ut sig och bli speciella. När Olivia till exempel förhör en kvinna utspelar sig dialogen på tre nivåer: 1) frågorna, 2) svaren, 3) också Olivias tankar. Varför dessa svar? Vad kan svaren dölja?

Huvudpersonens och författarens engagemang gör berättandet mångettrigt drabbande.

Marianne Cedervall

Deckare kommer i olika sorter, det litterära kriminalträdet har många grenar. Marianne Cedervall var en av förskrivarna i den allt större grenen mjukkokta deckare. ”Himmel och jord må brinna” (Lind & Co) är tredje titeln i hennes likaså tredje mjukdeckarserie.

Miljö: Klockarvik i Dalarna, Dit anlände prästen Samuel Williams för två titlar sen. Där fanns då redan kriminalkommissarien Maja-Sofia Rantatalo.

De är nu ett par. En av egenarterna med kriminalromaner: de kan handla om så mycket annat – som hur en präst hanterar kärlek och svek (alltså för sin egen del).

Så exploderar Klockarviks kafé och tillika mikrobryggeri. Ägaren blev kvar i huset. Prästen får stötta hans sambo: Medan polisen utreder. Olycka eller? Ännu en ingrediens: en konstig stiftelse. Spännande? Inte så värst. Men Cedervall tar brott och död på allvar, det är bra och nödvändigt också i en mjukdeckare. Charmigt? Ja, det är det. Och verkligt, i vardagen.

Elly Griffiths

Elly Griffiths måste ha tänkt som läsarna (i alla fall jag). Hur många arkeologiska ben efter någon som visar sig ha blivit mördad går att gräva fram vid King´s Lynn i Norfolk på brittiska östkusten? Femtonde titeln med arkeologen Ruth Galloway och kriminalkommissarien Harry Nelson inte bara heter ”Den sista utgrävningen” (Forum; övers: Carla Wiberg) utan avslutar serien.

Griffiths låter, som för att visa ovanstående, samma gräv/byggföretag hitta ännu ett skelett. Det tar slut på flera sätt – och kanske börjar något nytt? Galloways universitetskurser i arkeologi har färre elever och riskerar nedläggning. Hon och Nelson kommer långsamt närmare varann, de har ju en dotter ihop, nu när hans hustru har flyttat.

Just det här triangeldramat, arkeologen-polisen-hustrun, är nog seriens viktigaste tema och det som varit mest intressant att följa. Låter jag ändå rätt nöjd med den sista boken? Jo, Griffiths avslutar läsvärt och bra.

Helena Kubicek Boye

Gotlandsdeckare och Norrland noir – men skrivs det inte flest skånska deckare? Till exempel ”De utvalda” (Norstedts) som inleder Helena Kubicek Boyes nya deckar- och polisserie med Malmö som kriminell miljö.

Full fart! Hennes grej: tempot. BPP (beats per page) sätter hon med såväl innehållet som skrivsättet, händelserna förmedlas i korta kapitel. Intrigen utgår från Västra hamnen, där bor Kattis Olsson, psykolog, ensamstående mamma och tidigare profilerare hos polisen, på en husbåt. Där ska också en man hittas död i hissen till ett lägenhetshus: mördad och brännmärkt.

Martin ”Gulte” Guldström från Malmöpolisen sköter utredandet och Kattis får förfrågan om att hjälpa till. Uppifrån Stockholm sparkas den bufflige polisen Truls Reimer som ansluter till trion med huvudpersoner. Hinner Kubicek Boye – i sitt höga tempo – verkligen också att teckna miljöer och porträttera personer? Svar: Ja, faktiskt.

Louise Penny

Och hur länge kan Louise Penny skriva sina deckare om kommissarie Armand Gamache, för närvarande dock suspenderad, och den lilla byn Three Pines i Québec, Kanada? Länge eller i alla fall ett tag till, svarar nog både författaren och läsarna. ”De blindas rike” (Modernista; övers: Carla Wiberg) är ju ”bara” den fjortonde.  

     ”En modern Agatha Christie” kallas hon. Men då ska alla ord betonas. Penny kan skriva mjukt men även ta i  hårdare, när det behövs. En modern deckarförfattare i Christie-tradition. Variera vad som händer med och kring kommissarie Gamache kan hon också.

Nu har en kvinna utsett honom – samt byns bokhandlare och en byggare – till testamentsexekutor. Märkligt testamente! Galen kvinna! Ett mord inträffar och testamentet får ny innebörd… Allt som alltid skrivet och skildrat i en atmosfär och stämning som balanserar  Agatha Christie mot samtiden. 

Markus Tullberg

”Död mans penna” (Mirum) har vinjetten ”Valter Greens mysterier nr. 4” på omslaget och är således Markus Tullbergs fjärde historiska fickmysterium eller minideckare med polisen Valter Green. Fick och mini både till bokformatet och den kort-korta berättelsen.

Fast ändå en hel berättelse, ett helt mysterium för Valter Green att lösa. Skickligt uttänkt och författat – att få plats med allt som behövs på dessa få och små sidor. Året är 1928. En bokförläggare sitter död med huvudet mot sitt skrivbord.

Självmord eller mord? Green drar en snabb, finurlig slutsats. Förlagets anställda är på plats. Dags att lösa mysteriet! Till råga på allt var det just idag som en ny deckare av bokförlagets bästsäljande deckarförfattarinna skulle ha presenterats.

Angenämt, om ordet passar. Trevligt och underhållande. Valter Green är en historisk polisfavorit.

The post Deckarhyllan med Bengt Eriksson: Duon Fürstenberg skapar en egen nisch first appeared on Opulens.

MÖJLIGHETER. Två reportrar från SVT kommer från och med slutet av 2023 att finnas på plats och rapportera från Rosengård. Några av de boende hoppas på en ny och förbättrad skildring av området där mer fokus ligger kring förbättringar och nya möjligheter.

SVT kommer under 2023 att öppna en ny redaktion i området Rosengård. SVT Nyheter Skåne har sedan innan redaktioner i bland annat Malmö, Helsingborg, Lund samt Kristianstad. Ali Kadim jobbar i Rosengård och säger att bilden som skildrats av området bör ändras. Han uttrycker att det bör vara mer fokus kring rapportering av skolorna, och det nya biblioteket i nyheterna.

– Den här bilden som folk fått av Rosengård är på grund av media, säger Kadim till SVT.

– Det händer saker i Rosengård, säger han.

Ali Kadim är inte ensam om förhoppningarna. Bland de förbipasserande på Rosengård centrum önskas mer nyanserade skildringar av området. Wafaa Alhkem som tidigare bott på Rosengård hoppas att det uppstår fler möjligheter för ungdomar i området. Medans nyinflyttade studenten Zahra Akhlagi vill att den nya redaktionen rapporterar om studentboenden och nedskräpning.

Från och med slutet av 2023 kommer två reportrar från SVT att finnas på plats från området. Detta kommer att ske dagtid på vardagar med målet att skildra samhället samt visa fler perspektiv av Rosengård.

The post SVT öppnar redaktion i Rosengård first appeared on Opulens.

NÄTHAT. ”Det är bara vita på bilden, är inte nysvenskar välkomna?” ”Det är ni som är antidemokrater!” ”Varför demonstrerar ni aldrig mot antisemitism?” Efter att Opulens chefredaktör Stefan Bergmark lade ut ett foto på Twitter i tisdags kväll har replikerna haglat. Nu ger han svar på tal.

Man brukar säga att en bild säger mer än tusen ord. Det är en sanning med modifikation. I tisdags tog jag ett foto och så många tokiga tolkningar av en bild har jag aldrig varit med om. Fotot var på en manifestation mot rasism på Möllevångstorget i min hemstad Malmö. Snabbt sammankallad och med anledning av valresultatet. Jag twittrade ut fotot med orden: ”Just nu: Stor manifestation mot rasism på Möllevångstorget i Malmö. #val2022”.

Då blev det liv i luckan.

Å ena sidan fick tweeten tusentals likes, å den andra hundratals kommentarer varav de allra, allra flesta var negativa. De rent hatiska, om att vi demonstranter är vidriga svin osv, svarar jag givetvis inte på. Men har heller inte tid att enskilt svara de i många fall inte rimliga, men ändå inte otrevliga, twittrarna. Så här kommer svar på de vanligaste kommentarerna (läs: tolkningarna) av bilden vilka jag själv formulerar i fetade påståenden eller ledande frågor. 

”Det är ni som är antidemokrater!” Nej, kära högertroll. Att demonstrera mot rasism med anledning av högerextremismens framgång är inte detsamma som att förkasta valresultatet. Sverigedemokraterna är de enda egentliga valvinnarna och det får vi givetvis acceptera. Det finns dock fler sätt att uttrycka sin röst i en demokrati än att lägga några valsedlar i urnan vart fjärde år. Landets antirasister bör nu höja sina röster och idag lördag kommer det återigen vara protester i landets tre storstäder. Det får DU acceptera.

”Varför protesterar ni aldrig mot de gängkriminellas skjutningar?” Det ena utesluter inte det andra och det ordnas faktiskt  regelbundet manifestationer mot våldet i Malmö. Särskilt känslomässigt stark minns jag att den på Gustav Adolfs torg var, efter att femtonåriga Ardivan Diaa Samir mördats i Rosengård. Dessa manifestationer har däremot sällan den politiska laddning att det blir rubriker i riksmedia så du har nog helt enkelt missat dem.

”Det är bara vita på bilden, är inte nysvenskar välkomna?” Eh, zooma in bilden eller skaffa nya glasögon om det nu är så viktigt för dig att konstatera hudfärgstoner. Har du fortfarande svårt att se nyanserna kan jag trösta dig med att andra mest verkar sett ”latinamerikanska exilkommunister”, IS-folk och kurder på detta foto.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

”En större samling arbetsskygga bidragstagare än på den här bilden får man leta efter.” Här får jag lägga in en brasklapp innan jag svarar. Möjligtvis har de som är inne på detta tema gjort en statistisk undersökning på plats, det vill säga på Möllevångstorget i tisdags kväll. Men om så inte är fallet så får vi anta att dessa kommentarer är antaganden utifrån deltagarnas partipolitiska sympatier, vilka förstås i hög grad ligger vänsterut. Svt:s valundersökning för 2022 visar att SD har högst antal väljare, hela 57 procent, som är arbetslösa eller lever på sjuk- alternativt aktivitetsersättning. Men att hävda att detta skulle göra deras röster mindre värda är en sunkig människosyn som inte hör hemma i en demokrati.

”Varför demonstrerar ni aldrig mot antisemitism?” Denna och framförallt närliggande frågor om antalet judar i tisdagsmanifestationen samt varför det inte syns någon Israel-flagga på fotot, är förstås helt utanför ämnet. Men detta är Malmö och ni från yttersta högern försitter ju aldrig chansen att i stort sett vilket sammanhang som helst försöka rikta diskussionerna om stadens problem med antisemitism. Hur som helst. Jag har gått i flera Kristallnatten-demonstrationer och kippavandringar mot antisemitism här i hemstaden och Malmö är nog den kommun i landet som gör mest i arbetet mot judehatet vågar jag påstå.

”Partiet Nyans är det verkliga rasistiska problemet!” Ja, vad ska man svara på det? Ordna en manifestation själv! Fast det vet ju både jag och vilket slumpvis valt högertroll som helst att det inte kommer att hända. Reaktionära Nyans är ett pytteparti men visst, vi kommer nog att få ta den matchen också.

The post Tusen ord säger mer än en bild first appeared on Opulens.

ANTI-SEMITISM. Inte för så längesedan, och inte så långt härifrån.

Efter Madrid, New York och Kansas City stannar nu vandringsutställningen om förintelselägret Auschwitz till i Malmö.

– Det är en hyllning till offren för Förintelsen, säger Luis Ferreiro, chef för utställningen.

Daniel Kihlström/TT

The post “En hyllning till offren för Förintelsen” first appeared on Opulens.

SKRÄCK. Pål Eggert har läst Bödeln i Malmö av Henrik Möller. “Stundtals får han mig att tänka på Nikanor Teratologen även om Möller inte är lika överdriven”, skriver Eggert.

Bödeln i Malmö av Henrik Möller
Vertigo förlag

Henrik Möller har tidigare gjort ett stort antal Youtubefilmer som skildrar ett Malmö/Skåne befolkat av groteska människor. Romanen “Bödeln i Malmö” är på många sätt en fortsättning av den stil han utvecklat i sina filmer. Filmerna har titlar som “Spritfesten”, “Fassan ska förklara” eller “Syndabocken”. Det finns direkta kopplingar mellan filmerna och romanen, såsom “Bödelen i Teckomatorp” och “Radoos tempel”. Youtubeklippen följer samma format: ett antal stillbilder ackompanjerade av en berättarröst som talar en bred malmöitiska som närmast krystas fram. Berättelserna karakteriseras av en extremt grovkornig humor och personernas som skildras har öknamn som KukAbdi, Dampröven, Johnny Samhall eller Horan. Filmerna försiggår i ett våldsamt Malmö, gärna på Dalaplan, där alla är pundare, lågbegåvade, känslomässiga analfabeter som aldrig ställer fram något annat än HB-dunkar när det dukas för fest.

Romanen Bödeln i Malmö börjar 1712 med att läsaren får bekanta sig med Malmös beryktade bödel och nattamannen Per. Möller hoppar raskt fram till modern tid och Lille-Per som bor tillsammans med sin far Nicko som kallas för “Bödeln på Dalaplan”. Nicko var en gång i tiden en rånare och indrivare men är numera bara är ett heroinberoende vrak: “Ovårdat skägg, skitiga strumpor, utslitna gamla kalsonger och bar överkropp täckt av brännmärken och tjocka ärr. Den en gång vältränade kroppen var nu en utmärglad skugga av sitt forna jag. Han såg ut som en grotesk mumie med sin askgrå skrynkliga hy.” Lille-Per är en utsatt figur som ingen har något gott att säga om. Det är ett genomgående drag hos Möllers personer att de är sorgliga existenser – i den mån de inte är direkt motbjudande.

Ett märkligt himlafenomen har gjort att Malmö kokar av hetta, men det är bara början. Snart träder de fruktansvärda skinnmaskerna ut ur skuggorna för att mörda och äta människor. Ett drama som påbörjades 1712 ska få sin upplösning.

Centrum för handlingen är de “mest depraverade vägarna i Malmö: Nobelvägen, Ystadvägen, Trelleborgsvägen, Södra förstadsgatan och två andra ännu mindre minnesvärda gator som sammanstrålade och tycktes gråta ur sig all sin sorg och förtvivlan mitt på den stora tomma ytan av stekhet asfalt.”

Möller fokuserar på förfallet, förstorar det och låter det tränga ut allt annat. Det här är inte det Malmö där Turning Torso tornar upp sig vid sandsträndernas ände. Istället sänker Möller blicken och stannar vid “ett slitet, grått betonghöghus med trasiga sopsäckar framför. Flugor surrade och utsvultna råttor indränkta i smutsig matolja tvingade i sig det stinkande innehållet som flödade ut ur säckarna.”

I likhet med Youtubefilmerna har flera av människorna märkliga öknamn. Lille-Per trakasseras t ex  av Den bleke, Skitteflabben och Piggsvinet. Läsaren får möta ett myller av märkliga existenser; en sanerare som låtsas vara något slags präst, en nättrollande narcissist som utger sig för att vara Lucifer, en lustmördare och en Linnéa som tillsammans med några kamrater utför en magisk ritual i Pildammsparken för att rädda världen undan undergången: “Ritualen hade börjat. De snurrade runt så att de stod med ryggarna mot varandra i en cirkel runt gropen innan de böjde sig framåt och gick baklänges tills deras hälar möttes. Gropens insida var täckt av aluminiumfolie och när de nu samtidigt kissade ner i gropen med månen lysande precis ovanför, var det nästan som om det slog gnistor från en svets. Det sprutade och stänkte åt alla håll, blandades och rann ner för varandras ben. Jag har fått dem att pissa i ett hål i parken för att rädda världen. Detta här är för bra för att vara sant”, tänkte Linnea och njöt.”

Inte ens de som säger sig vilja rädda världen gör det annat än för att få lura sina kompisar att begå pinsamheter. Kanske är det lika bra att den inte räddas?

Möllers roman är inte någon tegelsten som Ajvide-Lindqvists eller Mats Strandbergs böcker utan en kortroman. Han odlar också en mer grotesk och bisarr stil än de flesta andra skräckförfattare. Stundtals får han mig att tänka på Nikanor Teratologen även om Möller inte är lika överdriven.

The post Mer bisarr än flertalet skräckförfattare first appeared on Opulens.

KULTURPOLITIK. “Vi vet att kultur utanför skolan har svårt att nå barn i utsatta familjer. Det är främst barn med stöd hemifrån som förmår ta del av det.” Teaterrepublikens verksamhetsledare Jens Peter Karlsson menar att en ny modell i Malmö för kulturarrangemang som skolelever deltar i också sparkar undan benen på fria aktörer.

I all tysthet under pandemin tog kulturförvaltningen i Malmö, under ledning av kulturnämndens ordförande Frida Trollmyr (S), fram en ny modell för barnkulturen i kommunen. Denna genomgripande förändring är framtagen utan att rådfråga kulturorganisationerna och resultatet är därför föga förvånande reaktionärt och en tanklös centralisering som går rakt emot idealet om armlängds avstånd mellan konst och politik.

Distributionsnätverk för barnkultur är ingen het fråga i offentligheten och Trollmyr och tjänstemännen ville uppenbarligen inte ha en högljudd debatt. Men konsekvenserna av deras skrivbordsprodukt kommer att vara förödande för kulturlivet för barn i Malmö.

Den tidigare modellen fungerade någorlunda för att utjämna sociala skillnader mellan skolbarnen. I det decentraliserade och kaotiska svenska skolsystemet är det den enskilda skolan som beslutar vilka aktiviteter deras elever ska få ta del av, och skolor i resursstarka områden tenderar att erbjuda mer kultur.

För att sprida kulturen mer rättvist köpte Malmö stad centralt in mängder med föreställningar och andra arrangemang som sedan de enskilda skolorna kunde boka in sig på. Vissa skolor valde fortfarande att inte gå på något, medan andra gick på flera arrangemang. Några tog alltså mer ur godisskålen än andra och för att utjämna detta så bestämde förvaltningen sig för att lägga färre godisbitar i skålen, för att det tydligen är bättre att alla får mindre än att någon ska få för mycket.

Ännu värre är att det nya modellen allvarligt inskränker den konstnärliga friheten genom att tjänstemännen får ännu större kontroll över vilka godisbitar som läggs i skålen. Till exempel är det nu fastlagt att endast fyra- och femåringar, samt fjortonåringar, ska erbjudas fri scenkonst. Under tio skolår: inga föreställningar från det fria kulturlivet.

Det tragikomiska är att Trollmyr begränsar utbudet i Malmö med slagordet “kulturell allemansrätt” och menar att det istället ska bli mer kultur på fritiden. Men inte i frivilligorganisationer tydligen, utan detta ska ske i kommunal regi, i allaktivitetshus och på bibliotek. Det liknar allt mindre att ströva fritt i skogen, utan mer som en liten parkpromenad där kommunala dramapedagoger klipper häckarna.

Vi vet också av erfarenhet att kultur utanför skolan har svårt att nå barn i utsatta familjer. Det är främst barn med stöd hemifrån som förmår ta del av det. Så förutom att den nya modellen sparkar undan benen på fria kulturaktörer, så kommer det sannolikt bara att förstärka ojämlikheten mellan barn i Malmö.

Det kan inte bara vara okunskap som ligger bakom detta beslut, eftersom hela processen har skett utan att inhämta synpunkter från de som faktiskt producerar kulturen. Trollmyr måste ha vetat att det skulle bli impopulärt, men kunde uppenbarligen inte låta bli att konsolidera mer makt till sin post som ordförande i kulturnämnden. Jag undrar var oppositionen var medan detta pågick? Eller är samtliga partier överens att Malmö ska anamma alla de värsta delarna av gamla betongsosseideal?

The post Ny kulturmodell förstärker ojämlikheten mellan barn first appeared on Opulens.