TEATERHISTORIA. Ivo Holmqvist gläds åt “Funkisregi” av Rikard Loman, en bok som på 400 sidor berättar om Ingmar Bergmans tid på Malmö stadsteater.

Funkisregi – Ingmar Bergman & Malmö Stadsteater 1952-1958
av Rikard Loman
Kira förlag

Mitt tidigaste teaterminne är Ludvig Holbergs klassiska Jeppe på berget som sattes upp 1953 på den imponerande stadsteatern i Malmö. Den hade invigts nio år tidigare, som den största i norra Europa.

Jag var nio år och förstås imponerad både av all marmor och av skulpturen av Thalia, en imposant dam i dubbel storlek. Det jag kommer ihåg från pjäsen var en skådespelare som hade nästan samma omfång och rondör, den väldige Benkt-Åke Benktsson, och särskilt den scen där de elaka skojarna kring den försupne Jeppe hissar upp honom i ett träd och inbillar honom att han har gått hädan.

Scenarbetarna fick slita ordentligt med taljor och tåg för att få upp denne omfångsrike aktör vars matchvikt nog var drygt tvåhundra kilo, kanske av något sjukdomstillstånd (han avled fyra år senare). Väggarna i hans hem var fulla av afrikanska och andra infödingsmasker, det framgick av ett reportage i Vecko-Journalen eller Idun. Året därpå spelade han gubben Hummel i Strindbergs Spöksonaten bland annat mot Naima Wifstrand som var lika tunn som han var tjock. Men den uppsättningen missade jag, liksom Goethes Faust med Max von Sydow och Gunnel Lindblom, båda mycket unga. Den pjäsen liksom många andra regisserades av Ingmar Bergman.

Om vad han åstadkom under sina år där kan läsas i den nyutkomna Funkisregi – Ingmar Bergman & Malmö Stadsteater 1952-1958 som Kira förlag lagt ner stor omsorg på.

Författare är Rikard Loman, universitetslektor i teaterns teori och praktik på Lunds universitets språk- och litteraturcentrum. Den är tillägnad hans föräldrar och minnet av Henrik Sjögren som avled för ett par år sedan och som under mer än tjugo år var kulturredaktör på Kvällsposten under den tidningens storhetstid – när man gjorde sig av med kultursidan blev han bland annat kulturattaché i Bonn. Han skrev flera böcker om Ingmar Bergman och teatern.

Rikard Loman har delat in sin encyklopediska genomgång i fem kapitel: om Bergmans tid före och efter Malmö, och om rum, tid, gestaltning och regi, alla med många underavdelningar.

De båda flitiga teaterkritikerna Hans Ruin och Harald Schiller saknas i registrets femton spalter, kanske recenserade de aldrig någon Bergman-uppsättning under de här sju åren. Men jag gläds åt alla bilderna på scen och salong, och på Bergmans trupp som ofta dubbelarbetade med film under vår och sommar, och teater på höst och vinter: Max von Sydow, Gunnel Lindblom, Bibbi Andersson, Toiwo Pawlo… Och på ett stort plakat är textat ”Repetition pågår! Var vänlig håll klaffen!” Men vem regisserade Benkt-Åke Benktsson som Jeppe?

The post Ingående skildring av Malmö stadsteaters guldålder  first appeared on Opulens.

3D-TEATER. Rakt in i någon annans hem och huvud.

Malmö Stadsteater tar till nya grepp och bjuder in till hörlursteater i vinter.

I “Gasljus: Malmö” hamnar publiken mitt i en manipulativ parrelation – och får följa offrets perspektiv och upplevelser via 3D-ljud.

En soffa, ett sovrum med balkong och kökets matplats – scenen utgörs av en hel lägenhet som blir ett hem för en parrelation fylld av psykisk misshandel. Några meter framför sitter publik med hörlurar på, och får likt en fluga på väggen uppleva hur allt spårar ur.

– Man blir väldigt insugen. Det är som en blandning mellan teater och film, förklarar regissör Johan Hanse.

“Får brottas med dubbla intryck”

3D-ljudet är Malmö Stadsteaterns nya grepp i vinterns uppsättning “Gasljus: Malmö”, en nyskriven relationsthriller som får urpremiär på den tillfälliga scenen Stadt Hamburg i mitten av januari.

Via mikrofoner vid den kvinnliga huvudpersonen Johannas öron får publiken ta del av offrets perspektiv

– Publiken sitter med hörlurar och hör hennes huvud och perspektiv helt och hållet, berättar Johan Hanse och fortsätter:

– Man får på hörlurarna och under en och en halv timme blir man instängd tillsammans med Johanna. Det finns något klaustrofobiskt med det.

Ibland kommer åskådarna få se en sak men höra något annat.

– Ibland sitter syn och hörsel väldigt väl ihop, och ibland drar vi isär det och man upplever två olika saker. Det blir både en intellektuell och känslomässig utmaning, skulle jag säga, säger han och fortsätter:

– Publiken får sitta och brottas med de dubbla intrycken.

Som filmskådespeleri

I centrum står paret Johan och Johanna, ett par vid Malmös Möllevången som anammat en trendig livsstil med naturvin och rättvisemärkta produkter.

Tryggt, men när Johanna en dag bestämmer sig för en ny inriktning i livet börjar det knaka rejält i fogarna. Fenomenet “gaslighting” står i centrum – en psykologisk typ av misshandel där ena parten får den andra att brytas ner och börjar ifrågasätta sin egen verklighetsuppfattning.

– Det svåra med gasliglighting är att inse när det sker. Det är inte en händelse utan det sker under en lång tid, säger skådespelare Elle Kari Bergenrud som spelar huvudpersonen Johanna.

– Hon bryts ner sakta och inser inte det själv.

Ljudet bär föreställningen. Elle Kari Bergenrud kallar “Gasljus: Malmö” för “hörlursteater”, som bygger på ett arbetssätt liknande det som används vid filmskådespeleri, säger hon.

– Det går inte på en teater att ligga i en säng och viska – men nu har vi möjlighet att göra det. Det är något nytt och otroligt spännande att utforska.

Anna Karolina Eriksson/TT

The post 3D-ljud får huvudrollen i ny relationsthriller first appeared on Opulens.

TEATER. Mathias Jansson har sett Lars Noréns sista pjäs Son Fader Moder. “Pjäsen är fragmentarisk, bitvis poetisk med inslag av dans, bitvis absurd i sin dialog, men också en helt fantastisk upplevelse”, lyder hans omdöme.

Son Fader Moder av Lars Norén
Regi: Martin Rosengardten.
Malmö Stadsteater

Pjäsen Son Fader Moder blev dramatikern Lars Noréns (1944-2021) sista pjäs. Den skrevs under några veckor i december 2019 och sluter på många sätt cirkeln i hans konstnärskap. Lars Norén debuterade nämligen som dramatiker på Intiman i Malmö i oktober 1982 med genombrottspjäsen “Natten är dagens mor” och nu nästan 40 år senare får hans sista pjäs urpremiär på samma scen.

I Son Fader Moder ser vi en skuggbild, ett minnesfragment av karaktärerna och miljön från genombrottspjäsen. “Natten är dagens mor” utspelade sig under ett dygn i ett kök på ett litet skånskt hotell med en familj i sönderfall bestående av en alkoholiserad far, en sjuklig kedjerökande mor och de två unga sönerna. En uppställning som för övrigt inte är helt olik Arthur Millers “En handelsresandes död”.

Här samsas också drömmen om ett annat och bättre liv, den underliggande konflikten i familjen, med den patriarkala faderns fasad som långsamt krackelerar och sönerna som försöker bryta sig loss och förverkliga sig själva.

Men i Son Fader Moder är allt upplöst. Rummet, tiden och dialogen är flytande. Karaktärerna befinner sig som i ett limbo. Som Estragon och Vladimir i Samuel Becketts I väntan på Godot vill de men kan de inte gå därifrån utan de är beroende av varandra. De vet inte heller om de är levande eller döda.

På scenen blandas tiderna. Sonen gestaltas både som vuxen och som ett barn på scenen. Samma sak med modern. Hon finns både i en äldre och en ung version. Fadern däremot är gammal och ensam, men svävar i ett tillstånd av spöke (död) och levande.

Karaktärerna minns sina liv, de pratar, skrattar, upprepar och slänger ur sig slitna ordspråk och fraser, som fungerar mer som ett socialt smörjmedel än ett försök att verkligen försöka förstå varandra. De famlar för att få grepp om den verklighet de befinner sig i. Var är de i rummet, vilken tid är det, hur gamla är de, vad är minnesbilder och vad händer nu, eller är allt bara en osammanhängande dröm som vi får ta del av? Det finns drag av desperation, men också humor, när det försöker förstå den situation de befinner sig i.

Det är en kort föreställning, bara 70 minuter lång, men det känns som om den skulle kunna pågå i en evighet. Det finns ingen direkt utveckling, utan rollgestalterna rör sig i en evig loop. De befinner sig, som sagt, i ett limbo som de inte kan bryta sig loss ur. Pjäsen är fragmentarisk, bitvis poetisk med inslag av dans, bitvis absurd i sin dialog, men också en helt fantastisk upplevelse.

När jag ser Son Fader Moder får jag en känsla att jag får en inblick i Lars Noréns hjärna. Det är spelplatsen där hans ideér, karaktärer och repliker prövades och svävade runt innan de så småningom utkristalliserades till en logisk handling med fasta ramar och miljöer. “Son Fader Moder” blir för mig som en metafor för Noréns ständiga skapande och utforskande av den motivvärld och de karaktärer som blev hans signum.

The post En inblick i Lars Noréns hjärna first appeared on Opulens.

PREMIÄR. Malmö Stadsteater sätter i höst upp Lars Noréns familjedrama “Son fader moder”, en av de sista pjäser som den nu bortgångne dramatikern skrev.

The post Sverigepremiär för Norénpjäs i Malmö first appeared on Opulens.