KULTURPRIS. Malmö stads kulturpriskommitté har beslutat utse operasångaren Rickard Söderberg som mottagare av 2021 års kulturpris.

Rickard Söderberg beskrivs i ett pressmeddelande som “en viktig debattör för mänskliga rättigheter och hbtqia+-frågor”.

Ur motiveringen: “Genom allt detta och uppträdanden världen över, har han konstant satt Malmö på världskartan och samtidigt alltid funnits nära alla de som bor och verkar i staden. När covid-19 lamslog världen var han med och såg till att de som hade det svårast fortfarande kunde ta del av kultur, bland annat genom livesändning av allsång, dagens sång och körlektioner samt en gårdsturné på seniorboenden runt om i Skåne.”

Kulturpriset består av en statyett samt en prissumma på 80 000 kronor.

TT NYHETSBYRÅN

The post Han får Malmö stads kulturpris first appeared on Opulens.

UPPREPNING. Att ge folk vad de vill ha är nämligen inte nödvändigtvis samma sak som att ge dem vad de behöver. Samhällen utvecklas inte av att rådande bilder och idéer upprepas, skriver Ida Thunström apropå den rosa enhörning som Malmö stad placerat ut i stadens centrum.

Det talas om ett före- och efter covid. Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt fullt förstått vad det innebär. För individen ja, men inte på ett större plan. Större plan som i grundläggande, omvälvande händelser inom kultursfären. Men kanske har något viktigt hänt. Och kanske är det inte så konstigt ändå. Covid och konst har ju det gemensamt, att de båda till stor del handlar om rum. I fallet covid om det privata och det offentliga, det delade och det individuella.

Vi har tvingats omdefiniera våra mötesplatser, och nu när vi börjat vänja oss vid att få upplevelsekultur förmedlad till oss via skärm, får jag intrycket av att vi har nått en andra kulturvåg: offentlig konst. Saknar vi konsthallar att gå till så får vi ägna oss åt det som sker utanför fönstret. Offentlig konst har alltid varit ett känsligt ämne, av flera skäl, och nu är vi brutalt hänvisade till det öppna gemensamma rummet.

Det kan därför, vid första anblicken, upplevas som lite vågat av Malmö Stad att slänga upp en stor rosa enhörning, med lampor och hela faderullan, mitt på stadens centrala torg. På en regnbågsfärgad sockel. Uppförd i samband med sommarens kommande World Pride, förvisso, men enhörningen ska fortsätta att dansa runt i Malmö när Pridepartyt är över. På olika platser. Och bra där; det är aldrig fel att uppmuntra lyckan och friheten i att få vara den man är med vem man vill.

Det är dock något som stör mig med just den här versionen av den vackra sagofiguren. Något som jag haft svårt att sätta fingret på vad det var. Tills jag såg ett inslag på SVT:s kulturnyheter häromdagen. Det handlade om posterföretaget Desenio, som utvecklat ett eget verktyg för att kunna avläsa rådande trender i samhället, utefter vilka de sedan kan skapa exakt den väggkonst som människor vill ha. ”Netflix analyserar tittardata och ser vilken typ av karaktärer folk gillar, vilken typ av handling, och producerar nya tv-serier baserat på det”, säger VD:n på Desenio, Fredrik Palm. Det är denna metod som inspirerat duon.

Det är förvisso inget fel i att ge oss det vi vill ha och mår bra av i stunden, jag tycker om glada konstverk. Också. Eller i alla fall uppiggande ting i vardagen, och något som pryder en stadsmiljö utan att vara stötande är helt okej. Det som stör mig med Malmös nya utsmyckning i form av en enhörning är alltså inte att den är en lättköpt, ohämmat enkel symbol. Det är något annat i mig som reagerar: Rättframhet och tydlighet är ofta av godo, den här vackra sagofiguren är dock som metafor totalt uttjatad. Både elvaåringarna och gayrörelsen har gått vidare nu, rosa enhörningar är passé. Malmö Stad är sent på det, en annan negativ effekt av att lyssna för mycket på vad andra har att säga.

Att ge folk vad de vill ha är nämligen inte nödvändigtvis samma sak som att ge dem vad de behöver. Samhällen utvecklas inte av att rådande bilder och idéer upprepas. Oftast är det tvärtom. Att någon ställer sig emot samhällets allmänt utbredda föreställningar brukar vara det som till slut för oss vidare. Hur mycket Malmös stolta kärlekssymbol än står och skriker ut sitt glittrande budskap, är den faktiskt rätt menlös.

I det här fallet med enhörningen är det inte placeringen som stör. Enhörningar flyttar nämligen på sig. Till skillnad från skor, som tydligen står där de står

Ändå har verket lyckats leda skapa vad Kvällsposten kallar en ”Rikspolitisk debatt”. Ett ”storbråk” som dock främst uppstått på grund av pengar. Egentligen självklart, men likväl trist. Jag ser dock ett ljus i tunneln. Det faktum att det är en tjurig moderat kommunalpolitiker på Lidingö som initialt har irriterat sig på den rosa enhörningen ger den en kontext som blir riktigt uppfriskande, rentav signifikativ. Att irritera inskränkta kommunpolitiker kan nämligen aldrig vara fel.

Det finns olika grunder på vilka man kan kritisera ett konstverk eller en offentlig utsmyckning och intressant vad som får komma fram i debatten. I det här fallet med enhörningen är det inte placeringen som stör. Enhörningar flyttar nämligen på sig. Till skillnad från skor, som tydligen står där de står, och visst kan man ifrågasätta vad den där enhörningen egentligen vill säga, och, som jag, tycka att den känns minst lika databaserat framtagen som Desenios algoritmstyrda väggkonst.

Men viktigare har i det här fallet varit att någon i Stockholm tycker att en offentlig enhörning är slöseri med pengar. Att DN, Aftonbladet och SvD finner det relevant att ta upp det här, är lika märkligt som reaktionen på Lidingö. Kanske ska svenska kulturmedier lära sig göra rätt prioriteringar?

The post Rosa enhörningar är passé first appeared on Opulens.

KONSTDEBATT. En krönika i Opulens, kritisk mot ett offentligt konstverk, har startat en debatt som spridit sig till flera medier. Inlägg finns att hitta på kultursidorna i Aftonbladet, Sydsvenskan, Göteborgs-Posten, Dagens Nyheter samt ETC och såväl reportage som diskussion går att avlyssna på olika program från Sveriges Radio. Opulens chefredaktör Stefan Bergmark guidar och länkar.

Det handlar om det offentliga konstverket Way to go av Åsa Maria Bengtsson som finns på en bro i Malmö och som hyllar lokala nöjeskändisar. Debatten började med en krönika av vår konstkritiker Ida Thunström som provocerats av likheterna mellan konstverket i Malmö och det ungerska Skorna vid Doanu, ett minnesmärke över offer för massmord. Thunström kräver att verket i Malmö tas bort, flyttas eller görs om. En kritik som Ulrika Stahre snabbt gav eldunderstöd på Aftonbladets kultursida.

Sedan skulle det dröja innan debatten rullade vidare. Konstnären, och vår medarbetare, Channa Bankier samt andra kulturprofiler hörde av sig till Sydsvenskan men fick inte svar på sina mail. Malmö Stad lovade vid två tillfällen att inkomma med replik till Opulens men det dröjde. Utan att lägga mig i själva sakfrågan tyckte jag efter tio dagar att det var en märklig tystnad, att stadens dominerande tidning och de ansvariga för ett skattebetalt offentligt konstverk i en demokrati givetvis har vissa skyldigheter här.

Det visade sig dock att Sydsvenskan samma dag som min text publicerades hos oss hade en artikel i sin papperstidning av konstvetaren Linda Fagerström. En text som också hade funnits i nätupplagan dagen innan. Några dagar senare inkom också ett svar till oss från Malmös kulturdirektör Pernilla Conde Hellman.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Därefter har debatten nu spridit sig till också Dagens Nyheters, Göteborgs-Postens och ETC:s kultursidor samt både avhandlats i ett reportage i Godmorgon världen i Sveriges radio och diskuterats i P1 Kultur. Sydsvenskan har publicerat ytterligare tre inlägg, av Channa Bankier, Thomas Millroth och Linda Fagerström, som alltså också inledde debatten hos dom. Och Ulrika Stahre har återkommit i Aftonbladet med en replik på Dan Jönssons i Dagens Nyheter.

I Opulens har vi till dags dato, denna text inte inräknad, haft sex inlägg i ämnet och förmodligen är inte det sista ordet sagt i debatten.

The post Guide till ”skokonstdebatten” first appeared on Opulens.

REPLIK. Debatten om kontroversiella Way To Go fortsätter. Efter Opulens konstkritiker Ida Thunströms kritik av det offentliga konstverket i Malmö, har kritiska röster hörts också på Aftonbladets och Sydsvenskans kultursidor.

Sedan svarade Malmös kulturdirektör Pernilla Conde Hellman kritikerna. I Sydvenskan försvarade Thomas Millroth verket. Channa Bankier nekades av Sydsvenskan att få framföra en replik på Millroths inlägg och därför publicerar vi hennes svar här i Opulens.

Nej, Thomas Millroth. Du skriver i ditt försvar av Way To Go och konstnären Åsa Maria Bengtsson att hon inte kände till Budapestmonumentet och därför inte bär ansvar för den konnotation som är avgörande i kritiken.

Men det är inte sant.

I en intervju från 2 juni 2014 i Sydsvenskan säger Åsa Maria Bengtsson:

”En bit in i arbetet med ‘Way To Go’ fick konstnären en riktig kalldusch, åtminstone mentalt. Det var när hon fick höra om ‘Skor på Donaus strand’ av de ungerska konstnärerna Gyula Pauer och Can Togay.

Verket uppfördes i Budapest 2005 för att högtidlighålla minnet av en massaker på judar i januari 1945. Och det består av: skor i brons, i naturlig storlek, utplacerade på en kaj.

Med andra ord en idé mycket nära – åtminstone rent visuellt – artisternas skor i ‘Way To Go’.

– Jag fick en chock när jag fick reda på det. Jag hade förstås inte en aning om att det där verket existerade!

Ett tag tänkte jag att jag skulle bli tvungen att lägga ner allt. Men jag pratade med kommunen, som inte tyckte det var några problem.”

Åsa Maria Bengtsson kände alltså till Budapest redan 2014. Hon såg själv sambandet. Ändå uppmanade Malmö Stad henne att genomföra verket. Hon var till och med beredd att dra tillbaka när hon såg de plågsamma likheterna och hur de två verken kopplar in i varandra.

Detta, Thomas Millroth, handlar inte heller om hur skor i allmänhet används i konsten utan om just bara DESSA skor. Det vill säga skorna i Budapest och i Malmö. Hur de distinkt kopplar till varandra i sitt utförande, sin placering och sitt respektive uttryck. Var och en som sett verket i Budapest ser också en grotesk förvanskning i Way To Go, på Davidhallsbron, av Åsa Maria Bengtsson.

Det handlar heller inte om en diskussion om plagiat eller upphovsrätt. Det handlar om heder och anständighet i förhållande till ett världskänt gravmonument över de mördade i Budapest.

Varken mer eller mindre.

VÄCK MED PJUCKEN!

The post Detta handlar inte om plagiat utan om anständighet first appeared on Opulens.

FÖRINTELSEN. I höst står Malmö värd för en stor konferens om Förintelsen. I en stad som har rykte om sig att inte göra tillräckligt för att stävja antisemitismen. Att kommunen och stadens dominerande tidning nu verkar vilja tiga ihjäl en debatt med anknytning till ämnet är ingen bra inledning, skriver Opulens chefredaktör Stefan Bergmark.

(UPPDATERING: Sydsvenskan hade faktiskt redan publicerat ‎en‎ artikel, på kultursidan, som publicerades på nätet den 14/4,  av konstvetaren och kritikern Linda Fagerström.)

I förra veckan levererade Opulens konstkritiker Ida Thunström svidande kritik av det offentliga konstverket ”Way to go” i Malmö. En kritik som Aftonbladet Kulturs Ulrika Stahre gav eldunderstöd på Aftonbladets kultursida, vilken i sin tur citerades av Dagens Nyheters kultursida, och på sociala medier har de negativa rösterna i skrivande stund ännu inte tystnat. Men Malmö Stad, beställaren av konstverket, och Sydsvenska Dagbladet, den dominerande tidningen i Malmö, tiger märkligt nog.

2014 invigdes Åsa Maria Bengtssons konstverk ”Way to go” på Davidshallsbron i Malmö. 19 par avgjutningar av skor från kända malmöitiska nöjesprofiler, vilka sedan kompletterats med fler. Vid ett annat vatten i ungerska huvudstaden Budapest står sedan 2005 det offentliga konstverket ”Skorna vid Donau” av Can Togay och Gyula Pauer. De 60 avgjutningarna där är ett minnesmärke över de tusentals män, kvinnor och barn som av de nazistiska Pilkorsarna beordrades att ta av sig sina skor innan de sköts i ryggen och slängdes i floden.

Ida Thunströms kritik handlar inte om plagiat. Åsa Maria Bengtsson har i en intervju i Sydsvenskan uttalat sig om att hon fick ”en kalldusch” då hon 2014 fick höra talas om ”Skorna vid Donau”. Ändå valde Malmö Stad att gå vidare med projektet och genomföra ”Way to go”.

Men nu är det 2021. Oavsett vad man tycker om frågorna Thunström reser kring konstverket på bron i Malmö så är det ytterst märkligt att Malmö Stad och Sydsvenska Dagbladet nu verkar lägga locket på i debatten. Om det är fallet begår de allvarliga försummelser i sina respektive roller i en demokrati.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Sydsvenska Dagbladet är som sagt den dominerande tidningen i Malmö och har tidigare skrivit åtskilligt om ”Way to go”. Men när konstnären och Opulens medarbetare Channa Bankier och andra namnkunniga kulturprofiler nu flera gånger uppmärksammat tidningen på kritiken så har de bemötts med tystnad. Ett rimligare publicistiskt beslut vore att upplåta utrymme åt debattörer, positiva eller negativa till konstverket, eller att på nyhetsplats referera till kritiken och låta ansvariga på kommunen förklara sig.

Malmö Stad har också av undertecknad två gånger utlovats en replik på Thunströms krönika men inget har inkommit. Att landets tredje största stad inte har tillräckligt med kommunikatörer för att ge ett svar inom tio dagar förefaller inte troligt. Särskilt med tanke på att det vid andra tillfället till och med angavs en dag, onsdag den 12 maj, då de skulle skicka sitt debattsvar till Opulens. Nog ligger det nära till hands att misstänka att även de ansvariga med tystnad försöker förhindra att kritiken sprider sig.

I höst står Malmö värd för en stor konferens om Förintelsen. I en stad som har rykte om sig att inte göra tillräckligt för att stävja antisemitismen. Att kommunen och Tidningen ett halvår innan konferensen ska äga rum då försöker tiga ihjäl en debatt med anknytning till ämnet är ingen bra inledning.

The post Malmö mörkar konstskandalen first appeared on Opulens.

OFFENTLIG KONST. Jag blev minst sagt provocerad då jag häromdagen uppmärksammades på de närmast plagiataktiga likheterna mellan det ungerska minnesmärket över offer för massmord, Skorna vid Donau, och det glättiga Way To Go, som hyllar lokala nöjeskändisar på Davidshallsbron mitt i Malmö, skriver Ida Thunström. Nu kräver hon att verket i Malmö, tas bort, flyttas eller görs om.

Under ett par månader 1944-45, kallades Donau i Budapest för ”Judiska kyrkogården”. Medan sovjetiska trupper ryckte närmare staden, pågick ett av krigets många systematiska massmord som ett led i Förintelsen. Mitt i staden, på kajen till floden Donau, beordrades män, kvinnor och barn att ta av sig sina skor, för att sedan skjutas i ryggen av pilkorsare, som samarbetade med Nazityskland. De mördades kroppar föll eller kastades i floden. Under dessa två mörka månader i Ungerns historia mördades enligt United States Holocaust Memorial Museum  20 000 människor på det här sättet, flertalet var judar men även romer och politiska motståndare mördades. År 2005 uppfördes ett minnesmärke över händelsen. Verket Shoes on the Danube Promenade  (Skorna vid Donau) är utfört av Can Togay och skulptören Gyula Pauer. Det består av 60 par skor i järn, fastcementerade på en plats där massmord en gång begåtts.

Nu är vi i Sverige gudskelov förskonade från just de här formerna av brott i vår egen nära historia. Detta betyder dock inte att vi har rätt att vara naiva och trivialisera andra nationers viktiga och oerhört gripande minnesmärken. Jag blev därför minst sagt provocerad då jag häromdagen uppmärksammades på de närmast plagiataktiga likheterna mellan det ungerska minnesmärket över offer för massmord och det glättiga Way To Go, som hyllar lokala nöjeskändisar, på Davidshallsbron mitt i Malmö.

För dryga nio år sedan utlyste Malmö Stad en tävling om att komma med förslag till ett minnesmärke för att hylla skånska personligheter som under sin levnad haft stor betydelse för det svenska nöjeslivet. Uppdraget gick 2012 till konstnären Åsa Maria Bengtson,  och 2014 avtäcktes alltså minnesmärket Way To Go. Verkets titel är ett engelskspråkigt uttryck som bäst kan översättas med ”Bra gjort!”19 par skor gjutna i brons, som står uppradade på kanten av bron och pekar i olika riktningar. Det hade kunnat vara trevligt värre, om det inte vore för det faktum att det enda som på ett påtagligt vis skiljer Way To Go från Togay och Pauers minnesmärke är materialvalet. Och antalet skor, men så är ju Davidshallsbron (lyckligtvis i det här fallet), inte särskilt lång.

Alla tider och situationer har sina symboler, och just tomma skor tycks vara något som ofta återkommer i situationer som rör just krigsförbrytelser och andra övergrepp. Ändå är det förvånande att den här så pass slående likheten inte registrerats tidigare.

Man kan nu inte förvänta sig att alla har varit i Budapest och därför direkt gör kopplingen, men man kan faktiskt begära av Malmö Stads kulturförvaltning att det ska känna till en av Budapests mest kända turistattraktioner. Jag anser heller inte att det är en konstnärs skyldighet att göra ingående faktaundersökningar av varenda symbol hen använder sig av i sitt arbete, men i det här fallet hade det faktiskt räckt med en enkel googlesökning, till exempel en bildsökning på: ”empty shoes memorial”.

I ett kulturklimat där det huggs direkt, åt alla håll, om något så bara andas rasism, är det mycket märkligt att det här inte ens har noterats.

Min första reaktion på den här situationen var, att det här är ett suveränt bevis på hur fel det kan bli när något så kontextberoende som idébaserad konst behandlas slarvigt och oinformerat. Självfallet var det inte Bengtsons intention att plagiera installationen vid Donau eller att på något sätt göra narr av ett begånget massmord. Hon fick snarare, enligt en artikel i Sydsvenskan 2014, ”en kalldusch” då hon fick höra talas om järnskorna vid Donau. Med rätta. Det märkligaste här är dock, att vetskapen nådde både henne och Malmö Stad innan verket hunnit genomföras, och det var här något måste ha gått riktigt galet. Hur kunde de besluta sig för att slutföra projektet? Helt utan modifikationer? Jag är genuint förbryllad över hur beslutsprocessen kan ha sett ut. Det rörde sig inte längre om slarv, okunskap eller ens naivitet, utan en förvånansvärt stor brist på omdömesförmåga.

I ett kulturklimat där det huggs direkt, åt alla håll, om något så bara andas rasism, är det mycket märkligt att det här inte ens har noterats. Vilket jag antar beror på att vi inte varit medvetna om det. Men vi förtjänar att känna till de kopplingar och associationer Way To Go ger, och därmed ges möjlighet att kräva att något görs åt saken. Inga minnesmärkes-skändningar på våra gator, helt enkelt, och jag är säker på att vi malmöbor har en alltför välkalibrerad moralkompass för att kunna acceptera det här. Denna naiva trivialisering av ett begånget brott mot mänskligheten som Way To Go i förlängningen utgör, är en förolämpning mot alla som tror på mänskliga rättigheter. Hade jag varit i Malmö Stads skor hade jag tagit det här på största allvar och gjort något åt det, bättre nu än aldrig. De kan flytta på skorna (det finns alltid ställen som behöver piggas upp) eller rentav ta bort dem. Gör om, gör rätt helt enkelt, och gör det fort! Det här är oacceptabelt.

The post En konstskandal i offentligheten first appeared on Opulens.

DEBATT. Anders Hermansson svarar Per- Erik Ebbeståhl och Torbjörn Jerlerup angående hans artikel om projekten Safe Space, Våra liv samt Islamakademin.

Svar till Per-Erik Ebbeståhl: Du skriver att Islamakademin tillsammans med andra religiösa församlingar, gör ett viktigt arbete för ett socialt hållbart och tryggt Malmö. Jag kan endast svara för min artikel om Islamakademin och dess medverkan i projekten Våra liv samt Safe Space.

Projektet Våra liv beviljades 14,5 miljoner kronor i stöd från Arvsfonden. I den redovisning av Våra liv som finns hos Arvsfonden är resultatet magert.

• En person valde att inte åka iväg för att strida (mot religiös extremism) efter att ha fått hjälp av projektet innan det startade.
• Ytterligare tre personer  har visat “radikala idéer och tendenser”. De personerna fick hjälp av Kriminalvårdens program, står det i redovisningen till Arvsfonden.

Alltså, den enda extremist Våra liv lyckades finna är en person som vill strida mot religiösa extremister. Är det vad Per-Erik kallar att göra ett gott arbete för ett socialt hållbart Malmö?

Per- Erik säger att jag har kontaktat staden vid flera tillfällen för att få kommentarer. Det stämmer. Projekten väckte min nyfikenhet, men hur kan det vara ett problem att ansvariga på Malmö stad tillåts kommentera min artikel?

Du säger att jag inte är nöjd med svaren. Det stämmer inte, jag tycker det är bra att Malmö stad har kommenterat artiklarna, men jag har naturligtvis inte några åsikter om era svar. Dock har Opulens valt att gå Malmö stad till viljes genom att inte kalla Islamakademin för salafister, i rubriken till min artikel.

Ebbeståhl säger att jag gjort egna tolkningar av citaten. Det stämmer att jag och Per-Erik tolkar artiklarna samt poddföreläsningen på skilda vis. Så brukar det fungera när makten granskas. Här finns länkar till samtliga artiklar och poddföreläsningen, så att läsarna kan bilda sin egen uppfattning.

Per- Erik påstår att jag lagt ansvaret för andra individers eller organisationers åsikter på Barakat och Islamakademin. Det stämmer inte. Jag har skrivit att de numera borttagna artiklarna återfinns på webbplatser där Salahuddin Barakat är medarbetare.

När det gäller de två borttagna artiklarna, har jag aldrig påstått att det är Islamakademins åsikter. Jag har bett om kommentarer från Barakat och Malmö stad och svaren har skilt sig åt.

• Artiklarna ingick i en vetenskaplig diskussion huruvida homosexuella handlingar uppfyller sexualitetens biologiska och av naturens fördelade funktion av fortplantning, Islamakademin väljer att lyfta fram relevanta röster för att nyansera den allmänna diskursen, svarade Barakat förra året.
• Artiklarna publicerades troligen på efterfrågan av någon medlem, då de diskuterade något som många idag ser som ett problem, att allt fler familjer splittras upp. Dock tar Islamakademin endast ansvar för artiklar som är skrivna av deras representanter, svarade Barakat i år.
• Artiklarna kan publiceras i syfte att ge andra perspektiv och nyansera frågor och diskurser.  Disclaimern säger att de endast tar fullt ansvar för artiklar som är författade av Islamakademins representanter, svarade Per- Erik Ebbeståhl nyligen.

Inför denna svarsartikel har jag återigen gått igenom de “kontroversiella artiklarna” och gjort en sammanfattning. Jag håller inte med Barakat och Ebbeståhl om att artiklarna ger andra perspektiv eller nyanser. Artiklarna innehåller endast en nyans, grova förolämpningar och kränkande åsikter mot homosexuella personer.

Artikelförfattaren skriver att det största hotet mot den traditionella familjebildningen är de högröstade homosexuella och diskuterar sedan dess orsak och dragning till städer.

• Det sägs att försöksråttor förblir stabilt heterosexuella tills de störs av starkt ljus, höga ljud och överdriven trängsel, skriver författaren.
• Oavsett vilken åsikt man håller i denna diskussion, så är artikelförfattaren tydlig med att ingen av de olika teorierna kring homosexualitet är vetenskapligt bevisade, svarade Salahuddin Barakat.

Svar till Torbjörn Jerlerup: Torbjörn anklagar mig för att inte publicera svaren från Salahuddin Barakat. Här far Jerlerup med grov osanning. Läs artiklarna och svaren från Malmö stad.

Torbjörn kan ju omöjligen veta vilken mailkonversation jag har haft med Barakat och Malmö stad. Jerlerup påstår att jag är okunnig i religion och religiös extremism. Artikeln behandlar inte religion utan Islamakademins åsikter kopplade till stadens och skolans värdegrund.

Torbjörns genmäle är fyllt av åsikter kring andra religiösa grupper. Därför blir svaret kort. Det vore oetiskt av mig att sprida åsikter om andra församlingar utan låta dem kommentera innehållet.

Min artikel är inte ett förslag på vilka organisationer Malmö stad ska samarbeta med. Jag ställer frågan vad Malmö anser om Islamakademins åsikter i förbindelse med stadens värde grund.

Barakats debattartikel om Yasri Khan och Mehmet Kaplan visar på en syn där samtliga dagens politiker framställs som apokalypsens ryttare. “Vi ser med bestörtning på den utveckling som det politiska ledarskapet styr Sverige mot”, avslutar Salahuddin Barakat debattartikeln.

Jerlerup hänvisar till Islamakademins värdegrund när han anser att Barakat är emot homofobi. Min motfråga blir då: Varför publicerar Islamakademin enbart artiklar som kritiserar homosexualitet?

I de nyligen borttagna artiklarna står det att skrikande fanatiker till homosexuellt umgänge är de bittraste fienderna till fitra. Det som är i strid mot fitra, är i strid mot Gud och bör återspeglas i lagstiftningen.

Anders Hermansson

The post Mänskliga rättigheter är grunden för demokrati first appeared on Opulens.

DEBATT. Anders Hermanssons artikel på Opulens om Islamakademin och Salahuddin Barakat  är problematisk och visar på djup okunnighet om religion och religiös extremism.

För några år sedan satt jag och åt en bit mat med en invandrad kristen och en invandrad muslimsk vän jag hade i Stockholm ”Varför är så många svenskar religiösa analfabeter”, frågade de? Det var inte ateism de hade problem med, de hade många goda vänner som var ateister. Det var okunskapen och oförståelsen om religiositet de reagerade på. De tog bägge bönen som exempel och hur de idiotförklarats av några på grund av att de bad.

Jag tänkte på den diskussionen när jag läste Anders Hermanssons artikel om Islamakademin. Han utmålar Islamakademin och Salahuddin Barakat som antidemokrater. Han antyder att en religiös extremist, dvs Barakat, sitter i ledningen för Malmös projekt mot extremism.

Men när man läser artikeln ser man inga belägg för påståendet om antidemokratiska idéer. Tvärtom. Hermansson länkar till en artikel där Barakat anser att det är viktigt att muslimer engagerar sig politiskt. Antidemokrater finns det många av bland religiösa extremister, till exempel det ökända Hizb Ut Tahrir, men de är mot att muslimer blir partipolitiskt aktiva. För de radikala islamisterna är sådana som Barakat, eller Yasri Khan som också nämns i artikeln, personer som föraktas och hatas för att de bland annat vill att muslimer ska engagera sig politiskt.

Hermansson går dessutom igenom en rad åsikter som han menar att Islamakademin och Barakat har. Det han skriver är oroande, för han tycks mena att om man har konservativa åsikter som de han nämner, ska man inte få samarbeta med det offentliga, eller Malmö stad.

Det väcker en viktig fråga. Hur gör vi med religiösa (eller icke religiösa) personer som har en konservativare syn på samhälle och relationer än samhällets gängse normer? Kan man föra en dialog med dessa eller är alla konservativt religiösa per definition radikala extremister och antidemokrater som bör utestängas från de demokratiska samtalen?

Det är den frågan vi ställs inför då vi läser det Hermansson skriver. För det han påstår är Islamakademins åsikter skiljer sig inte nämnvärt från hur katolska församlingarna i Malmö ser på världen, eller judiska församlingen, i synnerhet de ortodoxa judarna, kristna ortodoxa eller en rad frikyrkor.

Ta det missförstådda begreppet sharia till exempel. Hermansson gör en poäng av att man pratar om sharia i Islamakademin. Men sharia betyder inget annat än Guds lagar. Och även massor av kristna anser att guds lagar står över människans lagar. Judar pratar massor om Guds lag. Även Katolska kyrkan menar att samhället måste styras i enlighet med Gud. Betyder detta att katoliker är antidemokrater som vi bör sluta samarbeta med? Nej, för likt demokratiska muslimer erkänner de flesta katoliker att människans ofullkomlighet gör att man måste ”sträva efter sanningen” Detta görs i en respektfull dialog mellan människor med olika åsikter och med personer av andra religioner och utan religion.

Hermansson påstår att Islamakademin har en konservativ syn på homosexualitet och genusfrågor och skilsmässa också. På intet sätt skiljer åsikterna han beskriver från till exempel judiska ortodoxas syn eller katolikernas syn. Som bekant är till exempel också katoliker mot skilsmässor, och genustänkande och homosexualitet . (Det bör dock nämnas att Islamakademins tradition av Islam är mer positiv till genusfrågor och skilsmässor än till exempel Katolska kyrkan är.)

Jag är mot den konservativa synen på homosexualitet. Men jag ser en klar skillnad mellan konservatism och radikal, antidemokratisk extremism. Salahuddin Barakat har klart och tydligt uttalat sig mot homofobi, till exempel efter massmordet i Orlando, och det står i stadgarna till Islamakademin att alla oavsett sexuell läggning är välkomna.

Antidemokraterna bland muslimer vill kriminalisera homosexualitet och bannlysa homosexuella från sina samfund och pratar om att det ska vara rätt att döda dem i en ”islamsk stat”.

Kan vi ha en demokratisk dialog även med katoliker och konservativa muslimer trots eventuell konservatism? Eller ska vi förbjuda katoliker och konservativa muslimer att samarbeta med Malmö kommun eller ungdomar? Man kan kritisera att katolikerna inte har kvinnliga präster, men gör det dem till antidemokrater som man inte bör samarbeta med?

Det finns viktiga skillnader mellan riktiga antidemokratiska sekter inom Islam och konservativa muslimer. Samma skillnader finns bland katoliker där det finns sekter som de ”traditionella katolikerna ” (SSPX). Om man vill bekämpa dessa antidemokratiska sekter måste du kunna se skillnad mellan konservatism och radikalism.

Tro mig, sekterna skulle aldrig, likt Barakat, uppmana folk att rösta och bli politiskt aktiva. De skulle inte respektera andra människors åsikter. De vill påtvinga andra sin moral och sina åsikter. För dem är personer som Barakat ”bögmuslimer” och förhatliga ”diskomuslimer”, som respekterar personer av andra åsikter och är mot att tvinga andra att följa en viss moral.

Det är inget brott att vilja leva så kallat konservativt eller traditionellt. Det går bra ihop med idén om individens rättigheter. Så länge man inte vill tvinga andra att leva så.

Det betyder inte att de konservativa inte ska kritiseras. Jag har massor av kritik mot katolsk konservatism, mot judisk ortodoxi och konservativ islam. Men ska man kritisera dem ska man höra vad de anser först, framför allt om man skriver i en tidning. Det tillhör god journalistisk sed att om man ställer frågor till en person innan man skriver en artikel så publicerar man svaren i någon form. Jag undrar varför Hermansson ens brydde sig om att skriva till Barakat om han nu var totalt ointresserad av svaren.

Ska vi kunna bekämpa extremism och antidemokratiska åsikter måste vi först veta vad extremism och antidemokrati är. Annars hamnar vi helt fel. Där är den svenska okunskapen i religiösa frågor djupt problematisk. I amerikanska södern spelade kyrkorna, ofta djupt religiösa, konservativa, sådana, den viktigaste rollen i att bekämpa Ku Klux Klan och rasismen. Det är i moskeerna kampen mot IS kommer att vinnas, i de demokratiska moskeerna. Världen är inte en natt där alla katter är grå!

Torbjörn Jerlerup
Skribent, bloggare och aktivist mot radikal islamism.

The post Världen är inte en natt där alla katter är grå first appeared on Opulens.