UTSTÄLLNING. ”Prins Eugens vision om en plats för ett allkonstverk förverkligas fullt ut med denna unika utställning.” Det skriver Anne Edelstam om ”Det blommande – Konst & botanik” på Waldemarsudde.

Konst och blommor ‒ prins Eugens passioner

Det blommande – Konst & botanik
Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm
Utställningen pågår t o m den 13 september 2026

På Prins Eugens Waldemarsudde pågår en för årstiden passande utställning: Det blommande – konst & botanik.

Prins Eugen hade två stora passioner: konst och blommor. De två förenas nu inte enbart i hans trädgård och salonger, utan även i museets galleri.

Utställningen speglar blommornas estetik, symbolik och roll i konst- och kulturhistorien från 1500-talet tills i dag. Det är en fröjd att beskåda dessa verk. Prins Eugens vision om en plats för ett allkonstverk förverkligas fullt ut med denna unika utställning.

Redan i parken, på väg upp mot palatset, möts besökaren av gigantiska blomsterinstallationer, i diverse material, utformade av floristelever från Sankt Eriks gymnasium i Stockholm.

Ytterligare cirka tvåhundra verk fyller sedan galleriet. Det är allt från målningar, skulpturer, hantverk i glas, porslin, samt broderier, till illustrerade böcker, fotografier och installationer. Det sista rummet inbegriper till och med några luktstationer.

Uppdelad i olika teman

Utställningen är uppdelad i teman. I det första rummet sätts landskapsarkitektur i fokus. En trädgård blir till. Prinsen inspirerades av olika trädgårdar och trädgårdsexperter i ett tidigt skede som ung vuxen. Framför allt under tiden på Tyresö, innan han hade köpt Waldemarsudde.

Det ligger nära till hands att tänka på den franske impressionisten Monets kända trädgård i Giverny när jag beskådar prins Eugens landskapsmålningar. De verkar ha delat intresset för det skiftande ljuset och stämningarna i naturen.

Båda konstnärerna var aktiva i slutet av 1800- och början av 1900-talet. Prins Eugen studerade konst i Paris 1889, då impressionismen var inflytelserik.

Historien bakom uppkomsten till egendomen på Waldemarsudde, inspirationen från olika länder till instiftandet av parken och trädgårdsanläggningarna finns att betrakta i en av salongerna i form av en miniutställning.

I nästa avsats i galleriet, där det även visas en video, slås jag av vad jag först trodde var antika verk med pärlblommor prunkande i stora krukor, men de visade sig alltså vara samtida. Georg Ragnar Levi har skapat dessa blomsterinstallationer av gammaldags minnesblommor, tillverkade av glaspärlor uppträdda på metalltråd. De representerar såväl förlust som evighet. Historiskt användes de nämligen som gravprydnader och minnesföremål. Vi använder ju oss för övrigt fortfarande av blommor vid såväl begravningar som bröllop.

Livsbejakelse och förgänglighet

Det stora rummet i mitten erbjuder en palett av verk på teman som livsbejakelse och förgänglighet från bland annat 1600-talets stilleben till samtida konst med tre enorma fotografier av Nathalia Edenmont. Vanitas-tanken ges uttryck via hennes vackra kvinnor klädda i blommor i dialog med en fantastisk blomsterskulptur i carraramarmor. Dessa skapelser påminner om vår livskrets från födsel till mognad, fruktbarhet och död. Fabergés smörblomma är också värd att nämna. Den står för sig i en vas av bergkristall skimrande likt vatten.

Korridoren som leder till det bakre rummet har temat: dygder. Alstren kretsar här kring symboler för kyskhet, blyghet, gudfruktighet kärlek och erotik. Blommor har i konsthistorien tillmätts olika innebörder beroende på motiv, sammanhang och verkets funktioner. Trädgården har mer allmänt liknats vid det himmelska paradiset. Under den så kallade hippie-eran myntades slagordet ”flower power” som uttryck för anti-militarism och kärleksideologi. Även inom den parlamentariska politiken används som bekant blommor som symboler.

Fotokonst och glasinstallation

Till sist vill jag nämna Lena Granefelts enastående fotografier från två skilda herbarier samt Lilla Tabassos vackra glasinstallation. Båda har inspirerats av antikvariska växt- och trädgårdsböcker för att återskapa och avbilda växter men utifrån olika ingångar.

De gamla arken får nytt liv genom Lena Granefelts fotografier där färger, handskrivna texter, papprets mönster och vattenstämplar samt växternas ådringar bildar närmast tredimensionella verk.

Lilla Tabassos glasblomster, med färgade Muranoglas hon har blåst, är placerade för att forma en mini-trädgårdsinstallation med gångar, rabatter och småsten i glas. Hon har till och med tillverkat insekter jag upptäckte bland bladen och på blommorna. Imponerande!

Det finns så mycket mer att beskriva i denna fulländade utställning än vad jag kunnat gå in på här, men det finns gott om tid att utforska den. Jag kan garantera att ingen kommer att bli besviken.

The post Konst och botanik i skön förening first appeared on Opulens.

IMPRESSIONISMEN. ”Impressionisterna tycks vilja påminna oss om just det ’paradisiska’ nuet. Charm, ljus, glädje, påtaglighet.” Carsten Palmer Schale ger en konsthistorisk introduktion till impressionismen.

Impressionismen – en kort introduktion

Glittrande glimtar av ögonblick. Den oss undflyende tidens kärna. Joie de vivre. Allt detta flimrande fram inom måleriet för cirka 150 år sedan. Impressionismen.

Begrunda något av exempelvis Monet och Renoir sida vid sida med några av de stora fransmännen från decennierna innan – exempelvis Courbet eller Millet. Skillnaderna är slående! De förstnämndas verk framstår – jämförelsevis – som mer eller mindre halvfärdiga skisser, och fyllda av ljus. De sistnämnda är av ett mer klassiskt, fullbordat slag. Som om de, vilket också var fallet, målats i ateljéer i motsats till impressionisternas utomhusmåleri, präglat av snabbhet och försök att fånga det skimrande nuet.

Och precis detta är typiskt för hela den impressionistiska rörelsen. Ljuset som strilade genom lövverket; känslan av ett just då; verklig eller skenbar improvisation på grund av brådska; det ständigt föränderliga. På dukarna hastigt nedkastade färger, som dessutom ej sällan låg nära varandra, och därför förstärktes.

Det goda livets njutningar och glädje. Ja. Men många konstnärer hade redan tidigare sysslat med att gestalta detta, till exempel holländarna på 1600-talet (med sina stilleben och fylliga kvinnor). Men få, eller inga, skänker oss som impressionisterna en starkare känsla av just ögonblickets tillfällighet; tillfället då deras hustrur och barn är samman i den soldränkta grönskan. Då unga flickor och deras kavaljerer lever ut på utvärdshusen vid Seine; ögonblicket, glimten, då kanotisterna äter sin läckra frukost och håller om sina kvinnor medan solljuset fläckar borddukarna och dem själva.

Men blink! Så är ljuset borta. Som de själva och blommorna i trädgården. Impressionisterna tycks vilja påminna oss om just det ”paradisiska” nuet. Charm, ljus, glädje, påtaglighet. Som i dag uppskattas något alldeles extremt. Ändå hade impressionisterna svårare än de flesta att ”slå igenom”. Motståndet var stenhårt. Hur kunde det bli eller vara så?

De första impressionisterna

Vi förflyttar oss till sommaren 1869. Då stod Auguste Renoir och Claude Monet axel mot axel och målade av samma motiv: ett utvärdshus vid floden Seine, där folk badade, dansade och roade sig på det hela taget. Just där och då gick det egentliga startskottet för impressionismen. Två unga konstnärer fångade ljusflimret, färgfläckarna, vattnet och de badande. Antydda, skisserade. Publiken blev frustrerad och närmast aggressiv. Ja, de förstod inte de ”färdiga verken”, som Monet och Renoir hävdade att det handlade om. Renoirs version finns i Stockholm, Monets i USA. Jag har nog sett merparten.

1870 utbröt det tysk-franska kriget. Monet flydde till England. Där han på National Gallery fick syn på William Turner! Turners dimmor, hav, soluppgångar, atmosfärer, syner, visioner. För Monet var det en uppenbarelse, och Turner blev impressionisternas andlige förebild. På hemvägen målade Monet själv i Le Havres hamn något han kallade – ”Impression – en soluppgång”. Vilket gav hela impressionismen dess namn och gjorde Monet till dess centralgestalt. Impressionism blev i början ett skällsord bland kritikerna – men senare ett adelsmärke.

Monet. Men vilka var då de andra? Ja, Renoir har vi ju redan berört en smula. Från början var han en fattig porslinsmålare från Limoges. Men han var också en man, som i hela sitt liv älskade sensuella kvinnor, livaktiga barn och vackra ting. Och han fortsatte att måla i hela sitt liv. Även när gikten blev så svår att man fick binda fast penslarna vid hans händer. Kanske blev han impressionismens mest älskade målare! Han som sa, att han aldrig börjat måla om det inte funnits kvinnliga bröstvårtor.

Monet, som sagt. ”Urimpressionisten”. Älskaren av hav, klippor, trädgårdar (särskilt den egna i Giverny utanför Paris), ljusflimret och blommorna, barnen, hustrun Camille. Det var också Monet som i en berömd svit målade katedralen i Rouen från gryning till skymning.

Manet. Förmögen aristokrat. Skaparen av den mer än berömda ”Frukost i det gröna”, som gjorde skandal på Salongen redan 1863. Den geniale porträttmålaren och den svarta färgens mästare. Som väl noga räknat inte var genuin ”impressionist”. Han målade för övrigt även andra ”skandalporträtt” (exempelvis av Olympia, Zola och Clemenceau). Beundrad av Zorn, som sannerligen inte var lättflirtad, och som skänkte ”Päronskalaren” till Nationalmuseum. Manet var stramare, mer svärtad och mer klassisk – kanske – än de andra impressionisterna.

Berthe Morisot, däremot, den enda kvinnan i församlingen, och gift med Monets bror, var i allra högsta grad en tvättäkta impressionist. Måhända den finaste koloristen. Hon älskade att måla sin dotter och man i trädgården, Seine, små byar.

Sisley. Engelsmannen som levde nästan hela sitt liv i Frankrike. Besatt av soldränkta flodlandskap. Dog lika fattig som han levat. I dag vore han miljardär.

Pissaro. Den vitskäggiga manligheten personifierad, som levde bland bönder på landet och som den ende i kretsen var socialt engagerad. Han blev mer och mer fascinerad av pointillismen, med förgrundsfigurer som Seurat och Signac. Pointillismen, eller ”prickmåleriet” vinnlade sig om att lägga små prickar av besläktade färger nära varandra, som så att säga förstärkte det impressionistiska ljusflimret. 

Degas. Rik. Älskare av dansöser och kapplöpningshästar. Målade och tecknade oavbrutet för att fånga ögonblicket. Han målade inte bara dansöser – även om de målningarna måhända är de mest kända – utan också kvinnor i vardagssituationer (som badar, tvättar, stryker).

Impressionisterna var alltså en blandad skara, men med gemensamma intressen: färgen, ljuset, glittret, rörelsen. Begabbade av samtiden, världsberömda i dag. Kritikerna menade att de inte målade av verkligheten, och att färgerna inte heller stämde. Zola betonade verkligheten sedd genom ett temperament.

Impressionisterna, olika – men lika

Olika – men lika. Men något manifest eller program presenterade de aldrig. Snarare var de intuitiva och vägledda av ögats tillfälliga uppenbarelser. I någon mån kan man förresten säga, med undantag för Pissaro, att de uttryckte en viss ytlighet. Och formen, eller kompositionen, var inte deras starkaste sida. Detta noterades bland annat av Cézanne, som snart lämnade dem, eftersom han hade helt andra krav än impressionisterna på motivets uppbyggnad. Han närmar sig stegvis åter en ny tids konst: kubismen och den abstrakta konsten. Picasso lärde sig mycket av Cézanne, som alltså själv hade ett ursprung i impressionismen.

Om konstens utveckling mellan – låt oss säga – 1870 – till 1930-talet finns med andra ord mycket att säga. Mycket. Men detta förtar inte impressionismens storhet.

Impressionismen som konstströmning hade sin mest intensiva och definierade period under ungefär ett par decennier. Om man tittar på de berömda impressionistutställningarna, som startade med premiären 1874 och fortsatte med flera utställningar fram till cirka 1886, kan man säga att den ”rena” impressionismen var aktiv i ungefär 12 år. Samtidigt är det vanligt att konsthistoriker räknar med att själva rörelsens utveckling – från de tidiga försöken och experimenten kring 1870 till att den övergått i andra stilar (såsom postimpressionism) i början av 1900-talet – sträckte sig över cirka 20 år. På så sätt var den grundläggande stilen hos impressionismen mest framträdande under mitten av 1800-talet, med en varaktighet på ungefär två decennier, även om dess inflytande fortsatte långt efteråt.

Det här visar hur en relativt kort period av intensivt skapande och innovation kan lämna ett djupt och bestående avtryck i konsthistorien.

Matisse och impressionismen

Henri Matisse hade en intressant relation till impressionismen. Han exponerades tidigt för impressionistiska idéer – bland annat genom sina studier i Paris där han kom i kontakt med verk av målarna som fokuserade på att fånga ljusets och ögonblickets flyktiga effekter – men han lärde sig snabbt att gå bortom den rena återspeglingen av naturens skiftningar. I stället blev färgens rena intensitet och den dekorativa, ofta förenklade, gestaltningen centrala inslag i hans konst. Genom att använda starka, nästan överdådiga färger lyckades han uttrycka en inre emotionell verklighet som skiljde sig från den mer direkta naturtroheten i impressionismen. Det är alltså så att medan impressionismen erbjöd en grund att stå på, utvecklade Matisse en egen konstnärlig vision som senare kom att bli en hörnsten i fauvismen – en rörelse där den känsloladdade, abstraherade färganvändningen var av central betydelse.

Om vi inbäddar impressionismens arv i en vidare historisk linje spelar postimpressionisterna en central roll. Konstnärer som Paul Cézanne, Vincent van Gogh, Georges Seurat och Paul Gauguin tog de impressionistiska idéerna om ljus och färg och byggde vidare på dem genom att introducera nya sätt att tänka kring komposition, form och djup. Dessa konstnärer ville inte bara fånga det flyktiga ögonblicket, utan de sökte även en djupare struktur och en ny tolkning av verkligheten – något som banade väg för modernismens och abstraktionens utveckling.

Fauvismen

När det gäller vidareförandet av det Matisse initierade, blev fauvismen det huvudsakliga blomstrande uttrycksmedlet. Här ser vi att konstnärer som André Derain och Maurice de Vlaminck tog Matisses experimentella sätt att använda färg och form och förde det ytterligare in i en radikalt ny riktning. Medan Matisse själv experimenterade med att bryta ned naturen till sina mest centrala känslotoner och former, byggde dessa samtida konstnärer vidare på idén om att färgens uttryckskraft kunde stå för sig själv – fri från traditionella regler om djup och realism. På så sätt kan vi se en tydlig linje från de impressionistiska idéerna, via Matisses nyskapande vision, vidare in i modernismens och de abstrakta konstnärernas universum.

Eller via Matisse själv. Om vi tänker på Matisse – en mästare när det gäller färgens, linjens och formens poesi – skulle jag säga att han står någonstans mitt emellan den djupemotionella, ofta med dysterhet laddade uttrycksfullheten hos Munch och den drömlika, fria, nästan revolterande tankevärlden hos surrealismen.

Munch gav oss konst som var en intensiv spegling av den mänskliga själen – den existerande smärtan och den nästan outhärdliga känslan av existentiell ångest. Hans verk, där ”Skriet” är den kanske mest kända, fungerar som ett fotografi av en inre storm och ibland mörka sanningar. Den atmosfär han förmedlade lade grunden för en rad emotionellt laddade konstarter, där individens inre liv blev det centrala temat.

Å andra sidan har vi surrealismen som ville riva ner de logiska strukturerna och ge plats åt det irrationella, det undermedvetnas gåtfulla landskap. Här tas betraktaren med på en resa där drömmar blandas med verklighet, och där symbolerna dansar fritt utan att nödvändigtvis förklara sig själva. Surrealistiska verk av till exempel Dalí och Magritte spelar med absurditeter, oväntade associationer och en känsla av att världen kan vara mycket mer än vad den vid första anblicken tycks vara.

I Matisses fall handlar det om att skapa en harmoni där färg och form lyfter livets positiva aspekter. Med en betoning på en dekorativ, nästan poetisk känsla, använde han färgens intensitet för att kommunicera en fest av liv och skönhet – en estetik som inte drunknar i den melankoli som kännetecknar Munch, och som inte heller helt släpper loss de irrationella krafter som surrealismen hyllar.

I Matisses målningar, exempelvis i den resa man kan följa genom verk som ”Marockanskt landskap”, är det snarare en kärlek till det visuella, det omedelbara och det harmoniska som står i centrum. Det är en inbjudan till betraktaren att möta världen med nyfikenhet och värme, utan att behöva konfronteras med livets tyngsta sorger eller de absurda vridningarna av verkligheten.

Så kan man säga att Matisse utgör en bro mellan den råa, känslomässiga intensitet som Munch förmedlar och den drömska frihet som surrealismen erbjuder. Matisse möter det mänskliga i sin fulla glans och smärta genom färgens och formens språk, och skapar en konstnärlig värld där livets skönhet blir ett sätt att både förstå och försköna verkligheten.

The post Impressionisternas glittrande glimtar av nuet first appeared on Opulens.

DICK BENGTSSON. Den pågående Dick Bengtsson-utställningen i Stockholm har Anne Edelstam skrivit om här i Opulens. Här följer Maria Johanssons tankar kring konstnären och hans egensinniga och gåtfulla bildvärld.

I slutet på 80-talet gästade Dick Bengtsson Konsthögskolan som lärare och han gjorde då ett besök i min ateljé. Det kan i dag låta exotiskt men då tänkte man inte så. Även om vi som var elever på skolan inte kunnat undgå hans separatutställning på Moderna museet. Man kände till hans användning av hakkorsen. Man förstod att han på något sätt var betydelsefull.

Lång, gänglig och lite luggsliten stod han där med överkroppen lutad mot väggen och blickade ut över mina pågående arbeten. Tyst och fundersam. Dick Bengtssons hand trevade runt hans haka. Han var inte tyst på ett uppfordrande eller arrogant vis. Mer inväntande. Detta var just efter branden i hans ateljé i Hälsingland. Flertalet målningar brann upp, många odokumenterade. Det talades om alkoholproblem. Det talades om psykisk ohälsa.

Han gav ett skört intryck, men var inte besvärande skör. Han hade närvaro. Han berättade för övrigt att han strök sina målningar med strykjärn för att få fram rätt yta. Och att han slipade bort färg med slipmaskin när han tyckte färglagren blev för tjocka.

Dick Bengtsson var före sin tid

Nu visas hans konst på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm. Och det är möjligt att det inte finns så många fler målningar än de som här visas? I vilket fall som helst tycks hans verk ha ett begränsat antal ägare. Förutom stat, landsting och kommun ägs flertalet verk av Ståhls och Billgrens Collection.

Man skulle numera kunna kalla Dick Bengtsson för ett slags husgud för många i den svenska samtidskonsten.

Länge försörjde han sig genom att arbeta på posten i Stockholm. Senare flyttade han till en gård i Hälsingland och blev konstnär på heltid.

Jag minns en föreläsning där det framhölls att det var dumdristigt av Dick att sluta arbetet på posten och att han skulle ha mått bättre om han fortsatt med att arbeta och målat på ledig tid, eftersom han var för psykiskt skör för att klara av det fria konstnärslivet. Som jag minns det uppfattade jag föreläsarens analys som överlägsen och arrogant. Jag tror att det snarare var en klassfråga. Precis som för Mike Kelley och många konstnärer med arbetarklassbakgrund, som snarare har uttrycksbehovet än karriären som morot, blev relationen till konstetablissemanget och framgången problematisk.

Sven-Harrys konstmuseum har valt att kalla utställningen ”Det vi inte vill se”. Man refererar till samhällspolitiska skeenden, och ser Dick Bengtssons konst som en uppmaning att aldrig blunda för mindre angenäma tendenser. Men är det rätt att göra Dick Bengtssons konst till ett politiskt slagträ idag?

Under hans levnad hade konstetablissemanget svårt för att ”fatta” hans konst. Den passade inte in i 1970-talets politiskt agiterande konst och postmodernismen hade då ännu inte slagit igenom. Blickar man tillbaka kan man göra tolkningen att Dick Bengtsson föregick en svensk postmodernism. En postmodernism som föredrog hybriden snarare än det som var äkta. Som gav oss möjlighet att blanda mytologier, historia, begrepp och olika stilar utan krav på ideologi (se Daniel Bell ”The End of Ideology”).

Dick Bengtsson och symbolerna

Enligt samtida konstnärskollegor var Dick Bengtsson en person som reflekterade över konsten såväl som politik och samhälle. Han beskrevs som en politisk pessimist. Möjligen dystopisk. För Dick Bengtsson tycks individens relation till samhället, individens (brist på) möjligheter att påverka, ha stått mer i fokus än politisk teori och ideologi.

Det sägs att han såg naturen som något banalt. I Dick Bengtssons bildvärld blev naturen framställd som en företeelse vilken kunde ställas mot en annan företeelse, till exempel ett hakkors, en sko eller en spade. På så sätt gav han båda dessa företeelser en ny betydelse. Vad som egentligen är sant ställs på ända. När betraktaren ges möjlighet att skapa en helt ny relation till något, öppnas oanade möjligheter.

Ofta använde Dick Bengtsson hakkorset som ”den andra verkligheten”, han ställde en till synes vardaglig scen i relation till ett hakkors. Det sägs att han inte talade så mycket om varför. Men egentligen har han kommenterat det vid flera tillfällen. Han sa bland annat ”Jag spelar ut tecken mot en målad verklighet och då uppstår ett möte som i sig skapar en betydelse. Det är betraktaren själv som skapar den betydelsen.” Och ”Landskapet är ett tecken. Hakkorset är ett annat tecken. Mot varandra bildar de verkligheten.”

Vad mer behövs egentligen sägas?

Naturligtvis måste vår relation till hakkorset i dag vara en annan än då. Dick Bengtsson växte upp i efterkrigstiden. Det hakkorset då representerade var över när han var nio år. I dag kopplar vi inte hakkorset enbart till nazism, judehat och rastänkande. Utan även till fascism som utövar förtryck mot den enskilde individen. Och vi är medvetna om att det inte är över utan i högsta grad pågår i olika former, med olika ansikten och på olika platser i världen.

”Möbelrälsen”

1986 visade Dick Bengtsson ett konstverk som han arbetat med i 20 år och som kom att förändra min egen syn på konst för alltid. Verket ”Möbelrälsen” bestod av ett 40-tal Dick Bengtssonskt laserade möbler uppställda på en 10 meter lång järnvägsräls. Verket har beskrivits som en kritik mot flyttlasspolitiken. Genom statliga bidrag stimulerades en folkomflyttning från landsbygden och mindre tätorter till främst storstadsområdena. Detta pågick under 1960- och 70-talet. I verket gör Dick Bengtsson det privata politiskt, hans samhällskritik tycks så gott som alltid ha individen som utgångspunkt.

På den tiden lade jag inga politiska aspekter i verket. Det tycktes mig samtidigt obevekligt och fullt av möjligheter och fungerade som uppmaning om att förhålla sig öppen snarare än att definiera något bestämt. I dag kan jag se ett politiskt motstånd i verket. I kombination med det ljus i mörkret som Dick Bengtsson, trots sin dystopiska blick, magiskt nog ändå i slutänden lämnar mig med.

”Man blir aldrig klar med Dick Bengtsson”

Hans målningar av idylliska och alldagliga hus i kombination med tecken som spadar och hakkors lämnar mig fortfarande, efter alla år, med frågan: hur kan detta att måla ett rätt ointressant hus resultera i något som är så intressant? Det är lätt att instämma med Ann-Sofi Noring när hon i introduktionsfilmen till utställningen säger ”man blir aldrig klar med Dick Bengtsson”.

The post Den gåtfulle Dick Bengtsson fascinerar fortfarande first appeared on Opulens.

BIOGRAFI. Bo Bjelvehammar konstaterar att Fredrik Sjöberg har skrivit en uppslagsrik och personlig biografi över Bruno Liljefors.

Bruno Liljefors. En biografi av Fredrik Sjöberg
Albert Bonniers förlag

Fredrik Sjöberg är författare, översättare och biolog. Han har gett ut tjugotal böcker inom vitt skilda områden från konst till biologi och politik.

Under ett antal år har han ägnat sig åt Bruno Liljefors (1860–1939), grävt i arkiv, läst familjens brevsamlingar och funnit bortglömda anteckningar.

Det har resulterat i ett rikt porträtt i bokform av en mångsidig konstnär – ” Bruno Liljefors. En biografi”.

Bruno Liljefors säregna konstnärsliv

I sitt konstnärskap var Liljefors framgångsrik både som målare, grafiker och skulptör. Framför allt som djurmålare.

Bruno Liljefors hör till ett framgångsrikt triumvirat inom svenskt kulturliv – det talas ofta om ABC – gruppen inom svensk konst. Anders, Bruno och Carl, med efternamnen Zorn, Liljefors och Larsson, de är i stort sett samtida, även om Bruno Liljefors lever ett stycke längre in på 1900 – talet.

Bruno Liljefors lever ett säreget liv, omgiven av ett stort antal barn och ett betydande antal djur. En del av djuren är levande, en del är uppstoppade.

Det kan röra sig om allt från berguv och pilgrimsfalkar till grävlingar och sköldpaddor.

Bruno Liljefors fick sammanlagt 13 barn med systrarna Anna och Signe Olofsson. Under åren 1887–1895 var han gift med Anna och de fick fem barn. Bruno Liljefors rymde emellertid med Annas yngre syster Signe till Köpenhamn, där de gifte sig 1895. De fick sedan åtta barn i ett äktenskap som varade i 44 år.

Bruno Liljefors reste mycket i hela Europa. Han kände sig hemma överallt, både i Stockholms skärgård och på Uppsalaslätten.

Han var som en nomad i ständig rörelse och levde ett liv i ständiga uppbrott. Men höll genom brev god kontakt med både sin familj och sina vänner, inte minst Albert Engström.

Fysiskt stark och maniskt produktiv

Bruno Liljefors vårdade sin fysik väl. Han var både elitgymnast och en ivrig gäst i boxningens träningslokaler. Dessutom uppträdde han som varietéartist med sina bröder i akrobattruppen Bröderna Manzondi. I sanning en kontrast till hans stora umgänge med pilgrimsfalkar, havsörnar, rävar och kråkor.

Som konstnär var han närmast maniskt produktiv och i hans kvarlåtenskap fanns en förteckning, som återges i boken, på 863 verk.

Det stora problemet i Liljefors fall var att han trots god försäljning led av en ständig brist på pengar. Enkelt uttryckt så kunde konstnären inte hantera sin ekonomi och byggde hus på flera ställen, skaffade sig våningar samt ateljéer. Den stora barnaskaran krävde ett betydande underhåll.

Hans generositet mot andra var mycket omvittnad.

Det var ett konstnärsliv med stora kontraster från långa perioder med svår sjukdom och djup nöd till mycket korta stunder av rikedom.

Påtaglig ömsinthet för Bruno Liljefors

När modernismen kom, satt han kvar med sina djurmotiv på en mossbelupen stubbe, ja, så skriver faktiskt Fredrik Sjöberg.

Det är en uppslagsrik och personlig biografi som Fredrik Sjöberg har skrivit. Med en tydlig beundran och påtaglig ömsinthet för Bruno Liljefors. Sjöberg är noggrann och vetenskapligt uppmärksam, med en linneansk iver läser han särskilt de omfattande brevsamlingarna. Därtill skriver Fredrik Sjöberg med ett stort mått av humor. Boken är för övrigt rikt illustrerad.

The post Uppslagsrik biografi över Bruno Liljefors first appeared on Opulens.

DICK BENGTSSON. Anne Edelstam har besökt Sven-Harrys konstmuseum där verk av Dick Bengtsson visas parallellt med en samlingsutställning där samtidskonstnärer deltar.

Det ingen vill se – Dick Bengtsson
Här är vi nu
Sven-Harrys Konstmuseum
Stockholm
Utställningarna pågår t o m den 14 september 2025

Under våren och sommaren bjuder Sven-Harrys konstmuseum, i Stockholm, på två parallella utställningar. Det rör sig om den retrospektiva Dick Bengtsson-utställningen ”Det ingen vill se” och samlingsutställningen ”Här är vi nu” där samtidskonstnärer deltar.

Det är två utställningar som kompletterar varandra och framför allt uppstår det en intressant dialog över tid och rum. Vad har förändrats sedan den senare delen av 1900-talet fram tills nu? Utställningen speglar de olika världsbilderna. Kan vi finna likheter mellan epokerna?

Dick Bengtsson – ”Det ingen vill se” 

För att få en bättre uppfattning om den mångsidiga symboliken i verken, bör besökaren först bemöda sig med att gå ner till källarlokalen och ta sig tid att se på de videofilmer som visas där.

Det är filmer i surrealismens anda, men dessa återspeglar även tankegångarna hos Dick Bengtsson. Denne, i det allmänna medvetandet, kanske lite bortglömde konstnär har påverkat många samtidskonstnärer. Till exempel Ernst Billgren (som visas på Nationalmuseum i Stockholm).

Dick Bengtsson (1936 – 1989) etablerade sig främst på 1960- och 1970-talet och det är från den tidsperioden verken som visas på Sven-Harrys är utvalda. Men Dick Bengtsson skildrar inte enbart sin samtid eftersom han i sina målningar och kollage ger prov på såväl framtidsvisioner som tillbakablickar. Det är dock inte med nostalgi han ser tillbaka, utan med en kritisk blick på teman som makt (med svastikan avbildad på flera verk), moral och minne.

Enligt museichefen Dragana Kusoffsky Maksimovic var Dick Bengtsson ”en mästare på att dölja skarpa samhällskommentarer bakom en till synes oskyldig yta. Hans konst leker med symboler, skapar osäkerhet och tvingar betraktaren att ifrågasätta det självklara – ett obekvämt, men nödvändigt seende”. Det är en träffande beskrivning.

Det finns även roliga och lekfulla tavlor samt kollage påminnande om ögonblicksbilder med lustiga detaljer, som de nyfikna barnen (Barnen, 1975, olja på duk). Sedda bakifrån, hänger de över ett räcke och tittar på något spännande betraktaren inte uppfattar. Eller så ser de på det mörka himlavalvet, målat i svart, och funderar över sin ställning i universum?

”Här är vi nu”

På de övre våningarna visas verk av 15 samtida konstnärer, däribland Karin Mamma Andersson, Cecilia Edefalk och Charlotta Hammar. Dessa kastar oss in i dagens tillstånd av oro och komplexitet.

I grupputställningen ”Här är vi nu” gestaltar konstnärerna, på sina egna unika sätt, nutidens inställningar till en värld i ständig förändring.

De kompletterar på så vis Dick Bengtssons verk med dolda spår av det förflutna, samt obehag i vår samtid. För dagens människor lever ju i en förlängning av dåtiden. Frågan är om vi någonsin kan lära oss av historien i stället för att upprepa liknande misstag, generation efter generation?

Människans inre väsen har knappast förändrats nämnvärt under seklernas gång. Visst har teknologin gjort framsteg och de demokratiska nationerna bidragit till välstånd för de flesta, men världen är fortfarande full av faror och destruktiva krafter.

Konstens uppgift är, som jag ser det, framför allt att belysa dessa, men i uppdraget ingår även att ingjuta hopp. För vad vore människan utan vare sig självreflektion eller hopp?

Därför bör vi närma oss dessa utställningar med öppet sinne och kritiska ögon.

Vi bör också beakta det faktum att vi har förmånen att faktiskt leva i ett av världens friaste, mest jämlika och demokratiska samhällen. Det är något vi ständigt måste påminnas och värna om.

The post Samtidskonstnärer i dialog med Dick Bengtsson first appeared on Opulens.

FINLAND. I dag den 6 december är det Finlands självständighetsdag. Rolf Karlman berättar om Akseli Gallen-Kallela, framförallt känd som det finska och karelska nationaleposet Kalevalas målare.

Konstnärsvännerna Anders Zorn, Albert Engström och Akseli Gallen-Kallela gjorde sommaren 1905 en äventyrlig seglats i svenska, åländska, finska och estniska vatten. Denna seglats finns beskriven bland annat i Albert Engströms biografi över Zorn. Engström och Zorn hade lovat komma till Helsingfors för att tacka för en utmärkelse. De hade tillsammans med den ukrainske konstnären Ilja Repin (en nyckelfigur i den ryska realismen) blivit valda till hedersledamöter i finländska konstnärsgillet.

Zorn var en god seglare, navigatör och upptågsmakare och han startade sin resa med ”Mejt” i Stockholm. Han var också en befälhavare med auktoritet.

Ålands och Åbolands skärgård passerades innan man ankrade upp i Åbo. Där studerades slottet och museet.

Färden fortsatte sedan mot Hangö och Helsingfors utan missöden. I gästhamnen i Helsingfors mötte finska konstnärsvänner bland annat. Akseli Gallen-Kallela. Den sistnämnda var en sällsynt mångsidig konstnär. Han var känd för sina målningar och sin grafik men han formgav även ryor, keramik och möbler.

Han blev världskänd genom sin målning med Kalevalamotiv ”Lemminkäinens moder” från 1897 som är ett av de allra bäst kända finska konstverken. Han hade fått uppdraget att förnya Kalevala-illustrationerna tack vare segern i en tävling.

Akseli Gallen-Kallela föddes som Axel Gallén i Björneborg (fi. Pori) 1865. Han började på målarskola när han var 14-år. Han utvecklades till kosmopolit i konstnärskretsar i Berlin, där han umgicks med Edvard Munch och August Strindberg. I Paris blev han nära vän med den norske målaren Carl Dørnberger. Denne skrev i sin dagbok ”Finnen kom till Paris som 19-åring och han var helt oförberedd”.

De två blivande stormännen fann varsin själsfrände och kom att dela bostad, studera och rumla runt i det sena 1800-talets Paris. Dessutom var de förälskade i samma kvinna, Salome. Henne fick Gallén ”ärva” som Dörnberger Åbo uttryckte saken.

När Gallén hade tröttnat på livet i Paris återvände han till Finland. Han gav sig iväg till Karelen på jakt efter det äktfinska och det genuina. I början av 1900-talet förfinskade han sitt namn. När han skulle illustrera Kalevala reste han på en kombinerad bröllops- och studieresa ånyo till Karelen för bakgrundsstudier. Han studerade folket, deras kläder, levnadsvanor, rökpörten med mera. Även om han gjorde andra kända verk blev han framförallt känd som det finska och karelska nationaleposet Kalevalas målare. I samband med världsutställningen i Paris år 1900 utförde han kupolmålning med Kalevalamotiv för den finska paviljongen.

Som firad konstnär umgicks Akseli Gallen-Kallela med dåtida kändisar som den tidigare nämnde Ilja Repin och författaren Maxim Gorkij. Han målade bland annat ett porträtt av denne ryska revolutionens stora författare då denne under en period vistades i Helsingfors. Andra vänner var Jean Sibelius, som han också målade och Eino Leino och, som nämnts, de svenska storheterna Anders Zorn och Albert Engström. Han engagerade sig också politiskt som motståndare till förryskningen av Finland.

Akseli Gallen-Kallela avled under en vistelse i Stockholm på Hotell Reisen 1931 i lunginflammation. I sitt äktenskap med Mary Slöör fick han tre barn, Marjatta, Kirsti och Jorma. Marjatta avled vid späd ålder och Jorma stupade i vinterkriget 1939. Akseli Gallen-Kallelas gravvård återfinns tillsammans med andra av nationens stormän på Sandudds begravningsplats i Helsingfors.

The post Akseli Gallen-Kallela ‒ Kalevalas målare first appeared on Opulens.

LILJEFORS. Anne Edelstam har sett en imponerande Bruno Liljefors-utställning i Paris. ”Återupptäck denne vår store, men i vissa avseenden närmast bortglömde konstnär!” skriver hon.

Bruno Liljefors, La Suède Sauvage
Petit Palais, Paris
1 oktober 2024 – 16 februari 2025

”Det vilda Sverige” kallas denna utställning med över hundratalet verk, fotografier och teckningar av vårt lands berömde djurmålare, Bruno Liljefors (1860 – 1939). I och med denna utställning på Petit Palais fullbordas ett projekt där trion ”ABC” (efter konstnärernas förnamnsinitialer) lyfts fram i det franska kulturlivet. Det rör sig alltså om Carl Larsson (visades 2014), Anders Zorn (2017) och nu Bruno Liljefors (2024).

Men hur väl känner vi svenskar egentligen till Bruno Liljefors? Jag förvånades själv över hur lite jag egentligen kunde om denne fascinerande konstnär som jag ändå har sett så många verk av.

Museifolket i Frankrike är mästare på scenografi och även denna gång har de lyckats förträffligt väl med iscensättningen av Liljefors majestätiska målningar. För första gången har jag nu sett dem på nära håll och i ögonhöjd.

Hans innovativa sätt att måla, med enkla penseldrag, fokuserat på objektet ofta med suddigare bakgrund, de med kniv inristade strecken blandat med realistiska och delikata penseldrag, framstår som en innovativ metod i måleriet. Även hans enorma dukar var nyskapande på sin tid. Det riktigt stora formatet hade enkom använts för historiska motiv förut. Lägg till detta hur han ramade in sina verk med inspiration från den japanska konsten.  

Denne naturromantiker frångick landskaps- och porträttmotiven för att ägna sig åt att återskapa naturen i hela dess skönhet, men även i dess grymhet. Bruno Liljefors var jägare och väjde inte för att avbilda motiv med inslag av blod eller död. Likt flera av hans kollegor (han var god vän med Anders Zorn) reste han till Frankrike och Grez-sur-Loing där en betydande internationell konstnärsgrupp var verksam. Men till skillnad från de flesta, stannade han enbart en kort tid där.

Bruno Liljefors längtade nämligen tillbaka till den svenska orörda naturen som han var van vid att röra sig i.

Han växte upp i Uppsala, under påverkan av Linné och dennes kategoriserande av olika djurarter, och gjorde helst sina skisser ute i naturen. Bruno Liljefors kom snart att ta avstånd från de akademiska konstskolorna och sällade sig till ”opponenterna”.

Redan i barndomen hade han varit besatt av att observera och teckna.  Som barn var han klen men han arbetade idogt upp sin fysik och var inte rädd för att klättra högt upp i trädtoppar eller att sova i kojor han byggt ute i skogen. På utställningen har de återgivit hans akrobatiska eskapader med visualiseringar på väggarna så att besökarna kan förstå hur han kunde avbilda till exempel ett örnnäste på nära håll.

Liljefors använde sig även flitigt av sin kamera och fotograferade naturmotiv för att sedan återskapa dessa i sin ateljé. Intressant nog avvek han från andra naturmålare genom att ofta helt strunta i horisonten och i stället föra betraktaren direkt in i bilden, in i motivet.

Bruno Liljefors var inte heller rädd för att utsätta sig för kyla, blåst och vind vilket framgår av hans enastående havsmålningar med ejdrar på ett upppiskat hav eller havsörnar som dyker ner för att fånga en fisk. Undersköna solnedgångar är dock mer sällsynta i hans måleri men kanske just därför så hänförande när de dyker upp.

Jag tänker att det framför allt är detta vi ska ta fasta på, när det gäller Liljefors relevans i dag: vår natur, vårt rika djurliv och vår naturskog, vilken tyvärr alltför ofta skövlas. Kanske kan Bruno Liljefors få samtidens människor att få upp ögonen för de gåvor vi har fått i form av orörd natur med dess vilda djurliv?

Har du inte möjlighet att komma till Paris för att se den här utställningen, så ta dig tid att i Stockholm besöka Nationalmuseum och Thielska galleriet eller Göteborgs konstmuseum och återupptäck denne vår store, men i vissa avseenden närmast bortglömde konstnär!

The post Storslagen Bruno Liljefors-utställning i Paris first appeared on Opulens.

UTSTÄLLNING. ”Deras inre världar frångick tidens konventioner. Det är förmodligen också därför de väcker intresse än idag,” skriver Anne Edelstam som besökt en aktuell utställning med verk av Carl Fredrik Hill och Lars Hertervig.

Hertervig – Hill. Dröm och verklighet.
Utställningen pågår t o m den 26 januari 2025
Prins Eugens Waldemarsudde
Djurgården, Stockholm

Hertervig- och Hillutställningen på Waldemarsudde, på Djurgården i Stockholm, åskådliggör dessa två skandinaviska konstnärer ur en säregen synvinkel. Utställningens titel ”Hertervig – Hill, dröm och verklighet” beskriver tydligt det övergripande temat. Det unika är att drömmarna, eller sjukdomstillstånden, får en egen plats inom ramen för konsten. De verk som tillkom under sjukdomsperioderna framstår som en gedigen del av deras karriärer. Verken speglar en tid då de blev friare än förut.

För många svenskar är Carl Fredrik Hill (1849 – 1911) ett välkänt namn. Han har ställts ut i Sverige samt internationellt och har beundrats av många genom åren.

Däremot är den norske konstnären Lars Hertervig (1830 – 1902) förmodligen tämligen okänd för den svenska publiken. Det är därför glädjande att det nu ges möjlighet att upptäcka denne konstnär från vårt grannland.

Utställningen är uppbyggd på ett tematiskt vis och börjar bakifrån, det vill säga med konstnärernas senare verk, från deras tid på mentalsjukhus. Kuratorerna menar med detta val av upplägg att Hertervig och Hill då var friare att utöva sina respektive konstnärskap och således var intressantare eller, om man så vill, mer genuina.

Hills karakteristiska, delvis väldigt mörka och skrämmande, men i vissa fall även rätt humoristiska verk känns igen.

Hans ibland groteska fantasifigurer och djurskildringar kan leda tankarna till barnteckningar. Schizofrenin, som läkarna menade att han led av, ger dem ett utopiskt skimmer.

Blyertsteckningarna finner jag mer tilltalande än de som ritats med krita. Man skönjer i teckningarna hans finess och gedigna utbildning.

Kväkarsonen Lars Hertervig sägs ha lidit av ”melankoli” – eller kanske med ett modernare ord depression – och det märks i de mystiska och känslomättade verk som visas i detta första rum.

Det är svårt att uttyda någon svårare psykisk åkomma hos honom. Vad som snarare skiner igenom är hans andlighet. Kan det vara kväkaren inom honom som lyser igenom? Kväkarna tror ju på ett inre ljus. Denna gudstro genomstrålar samtliga hans verk: ibland ter de sig melankoliska och är nästan genomskinliga med tunt färglager i lugna färger och ibland ter de sig gladare och lyckligare i en helt annan färgskala.

Hertervigs överkänsliga världsåskådning undkommer nog ingen. Det går nästan att ta på de känslor som måste ha legat honom till last i det dagliga livet. För det är svårt att vara överkänslig även som konstnär. Skörheten formligen genomstrålar verken.

Hans landskapsmålningar, vilka framför allt visas i den stora salongen, tyder på ett behov av att framställa realistiska detaljer i landskapet men även på en förmåga att erinra sig ett motiv och därefter framställa det i enlighet med egen fantasi.

De norska kusterna, klipporna, havet och träden har en framträdande plats i hans tavlor.

Färgskalan går från dova, ljusbruna nyanser till klarblå men plötsligt förvånas man över en naturtrogen målning i mörka färger med tunga moln. Genom tavlorna kan man närma sig hans mentala tillstånd vilket verkar gå i vågor från att vara stabilt till bräckligt.

Hills psykiska tillstånd framgår tydligare. Hans ambition att bli en erkänd landskapsmålare, vilket han också blev i början av sin karriär, övergick på ett uppenbart vis till ett sjukligt sinnestillstånd.

Flera minnesvärda stora oljemålningar har hängts mitt emot Hertervigs i det större rummet i utställningen. Dessa Hill-målningar visar på konstnärens skickliga penseldrag och intressanta perspektiv.

I det innersta rummet konfronteras vi med en helt annan konstnär: en vars verklighet har fördunklats av sjukdomen.

Hill improviserar under denna tid även med olika slags papper, penslar och kritor vilket gör honom påfallande unik för sin tid. Men även Hertervig använde sig stundvis av olika sorters material i sitt konstnärskap, till och med tobakspapper, vilket är värt att notera.

I det sista lilla rummet möter vi återigen en annorlunda bild av konstnärerna. Där slås jag av en serie små studier av moln. Passande i Prins Eugens palats eftersom denne själv målade flera tavlor med just det motivet.          

Det ligger nära till hands att föreställa sig hur isoleringen på mentala institutioner bidrog till att dessa konstnärer inte påverkades av sina samtida konstnärskollegor. De var avskurna från omvärlden men kunde ändå sitt hantverk och hade motiven, om än påverkade av sinnestillståndet, inpräntade inom sig. De var befriade från att inneslutas i ett visst fack. Deras inre världar frångick tidens konventioner. Det är förmodligen också därför de väcker intresse än idag.

I samband med utställningen publiceras en rikhaltig katalog vilken erbjuder en fördjupning när det gäller dessa två verkligt visionära konstnärer.

The post Fascinerande utställning med Hertervig och Hill first appeared on Opulens.

BILDPROJEKT. Maria Johansson bor och arbetar i Stockholm. Hon är utbildad på Konsthögskolan i Stockholm 1983-88. ”I huvudet på Maria Johansson” är ett återkommande inslag i Opulens. I sitt pågående bildprojekt undersöker hon relationen mellan bild och titel.

The post I huvudet på Maria Johansson: ”Utsikter” first appeared on Opulens.

KONSTTIPS. Anne Edelstam tipsar om en aktuell utställning på Thielska galleriet.

Just nu visas samlingsutställningen “Det är vackrast när det skymmer” (21 september 2024 – 26 januari 2025) på Thielska galleriet i Stockholm.

Titeln på utställningen baseras på Pär Lagerkvists dikt från 1919:

Det är vackrast när det skymmer
All den kärlek himlen rymmer
Ligger samlad i ett dunkelt ljus
Över jorden,
Över markens hus

Allt är ömhet
Allt är smekt av händer
Herren själv utplånar fjärran stränder
Allt är nära, allt är långt ifrån
Allt är givet
människan som lån

Allt är mitt och allt ska tagas ifrån mig
Inom kort ska allt tagas ifrån mig
Träden, molnen, marken där jag går
Jag skall vandra –
ensam utan spår

Temat för denna utställning är förändring och den domineras av nordisk symbolism och nationalromantik.

Det är en riktigt fin utställning där dikter kombineras med konstverk. Skymning övergår till gryning, liv till död, dag till natt. Här speglas tidens och naturens kretslopp.

Missa inte denna lilla men utsökta utställning på Thielska galleriet om eller när du är i Stockholm.

The post Konst möter dikt på Thielska galleriet first appeared on Opulens.

BILDPROJEKT. Maria Johansson bor och arbetar i Stockholm. Hon är utbildad på Konsthögskolan i Stockholm 1983-88. ”I huvudet på Maria Johansson” är ett återkommande inslag i Opulens. I sitt pågående bildprojekt undersöker hon relationen mellan bild och titel.

The post I huvudet på Maria Johansson: ”Varm blick” first appeared on Opulens.

BILDPROJEKT. Maria Johansson bor och arbetar i Stockholm. Hon är utbildad på Konsthögskolan i Stockholm 1983-88. ”I huvudet på Maria Johansson” är ett återkommande inslag i Opulens. I sitt pågående bildprojekt undersöker hon relationen mellan bild och titel.

The post I huvudet på Maria Johansson: ”Inre eld” first appeared on Opulens.