SATIR. Med anledning av Kristi himmelsfärdsdag gör Iodine Jupiter en tillbakablick på påskfirandet. Men han funderar också över hur det här med makt och underkastelse hänger ihop med religionen.

Med tillbakablickar på en kristen storhelg kan jag konstatera. Med lammet hedrat genom offer är påsken vår sexigaste högtid. Det kannibalisiska inslaget bland de kristna sakramenten är genomtänkt. Piskan och läderbögarna är idag del av den etablerade kulturen. Traditionellt sett önskar man Glad påsk efter uppståndelsen men numera utropas det gladeligen när Guds son spikas fast på korset.

Att man säger det vid uppståndelsen är förståeligt, men vid påskhelgens inledning är det väl mest hardcore för de riktigt hängivna utövarna av BDSM? (Bondage, disciplin, dominans och underkastelse på svenska). Makt och SMÄRTA med sexuellt syfte är en kyrklig angelägenhet under påsken.

Jag vill drista mig till att påstå att kyrkan gjort BDSM till en folkrörelse ‒ en väsentlig och avgörande del av folksjälen. Jesus är inte längre ensam om utlevelsen av förträngda begär.

Det är naturligt att ta emot straffet och befrielsen. Att göra det käckt och glatt på kyrkans vis kan beskrivas som rart. Glad påsk!

Språk och SADOMASOCHISM hänger ihop. Att kristna önskar glad påsk är problematiskt.  Folk som använder ”Jag tänker att …” i alla möjliga- och omöjliga sammanhang fråntar språket och subjektet all kraft. Aktiva verb som t ex påstår, hävdar, tycker och anser förmedlar riktning, vilja och energi i motsats till uttrycket ”tänker.” I en demokrati med PK som dygd blir ”tänker jag” ett skydd mot att stå för nåt över huvud taget. Passivitet är underkastelsens signum.

Kyrkans Glad påsk kortsluter allvaret i en utlevelseform för sadomasochister. Uttrycket föringar också stundens avgrundslika njutning för frälsaren själv.

En BDSM-situation som involverar bestämdhet måste ha ett språk med kraft och pondus. En dominant man kan aldrig bli trovärdig med fel dialekt eller fel språkbruk. ”Hej, jag är dominant man från Karlstad”, kan låta löjligt med lokal dialekt.  Andemeningen måste uttryckas i en uppfordrande bestämd ton om han ska tas på allvar.  Tal från Värmland, gnällbältet i Sörmland, med Norrköping i spetsen, duger inte. Trovärdigheten går förlorad även med göteborgska. Jargongen upplevs tokkäck och mysig. Jomenvisst, hasplar norrlänningen ur sig på sitt glesbygdsmentala vis. De här dialekterna är ett handikapp då det krävs AUKTORITET. Det finns falsk statistik som bekräftar detta.

Rikssvenska är en förutsättning vid sexuell MAKTUTÖVNING. Utövaren ska vara solitär, medveten om ordvalörer. Språket, med en grad av nyanserat tilltal, höjer upplevelsen av sadomasochism.  ”Hård pisk, Jesus”, blir bara förmildrande tramsigt med ”Glad påsk.”

Således representerar formuleringen “tänker jag”, feghet, osäkerhet, att gömma sig, inte ta ställning, att inte sticka ut. Det får aldrig användas av en dominant karaktär.  De som fortfarande använder uttrycket bör få munnen igentejpad och en papperskorg över huvudet.

Den kristna tron erbjuder således befrielse genom underkastelse och dominans. Inte bara under påsken.

The post Kyrkan öppnar för BDSM first appeared on Opulens.

MAKTUTÖVNING. “Becketts dramatik emanerar ur den känsla av meningslöshet som det förödande andra världskriget lämnade som arv åt mänskligheten. Ändå känns dessa kortpjäser kusligt aktuella i en tid då människovärdet devalveras”, skriver Lena S. Karlsson.

Fragment I & Katastrof av Samuel Beckett
Översättning: Magnus Hedlund
Regi: Peter Luckhaus
Medverkande: Anders Ahlbom Rosendahl, Peter Luckhaus, Dorothea Norling
Plats: Teater Brunnsgatan Fyra

Samuel Becketts dramatik skulle kunna kännas daterad; de två kortpjäserna Fragment I och Katastrof som nu spelas på Teater Brunnsgatan Fyra är förlagda bortom tiden, i ett ingenmansland som gud, om han någonsin funnits, har övergivit. Becketts dramatik emanerar ur den känsla av meningslöshet som det förödande andra världskriget lämnade som arv åt mänskligheten. Ändå känns dessa kortpjäser kusligt aktuella i en tid då människovärdet devalveras och det öppna våldet firar triumfer och triggerhappy diktatorer demonstrerar sin kärnvapenarsenal.

Beckett skrev Fragment I 1956 då minnet av andra världskrigets förbrytelser ännu var aktuella. Katastrof, Becketts enda uttalat politiska pjäs, skrevs 1982 och dedikerades till dåvarande dissidenten och kollegan Václav Havel, senare Tjeckoslovakiens president.

På Teater Brunnsgatan Fyra är det två virtuoser som drabbar samman. I Fragment I träffas i ett gathörn två överlevande timme noll, när världen ligger öde och i ruiner. En fiolspelande blind tiggare, spelad av Peter Luckhaus, vädjar till en förbipasserande om en allmosa. Den han möter är en vildsint utagerande man i rullstol, med auktoritet tolkad av Anders Ahlbom Rosendahl.  Denne enbente mans största bekymmer är att bemästra sin rullstol: ”Vända. Ofta när jag kämpade med det kändes det som om det skulle gå fortare att fortsätta rakt fram hela jorden runt. Till den dag jag kom på att jag kunde ta mig hem baklänges.”

Fragment I kan ses som en miniversion av Slutspel, som en maktkamp mellan två män, vilka möts av en slump men som snabbt förenas i ett symbiotiskt spel. Detta skulle lätt kunna urarta till en sadomasochistisk akt, där den rullstolsbundne brutalt utnyttjar den blinde. Med en överlevnadsinstinkt som stavas galghumor lyckas det omaka paret ändå nå varandra i ett slags övergivenhetens gemenskap och intighetens landskap. Den största lyckan är en hägrande burk ”baked beans”.

Beckettkännaren Peter Luckhaus har närläst och finner beröringspunkter mellan Fragment I och Katastrof, båda pjäserna utspelas i den yttersta tiden och på randen till utplåning. Också här handlar det om sadistisk maktutövning, mellan en regissör och hans skådespelare. Här har duon utökats med en kvinnoroll, den undergivna regiassistenten, som slaviskt följer sin uppdragsgivare, följsamt spelad av debutanten Dorothea Norlig. Skådespelaren ska göras osynlig, sminkas vit, i denna metateatrala lek avslöjas teater som diabolisk maktutövning. Vad man eftersträvar är det perfekta uttrycket, teater som askes och underordning.

Det är inte ofta som man lämnar en teatersalong och önskar att föreställlningen hade varit längre. Men den välspelande duon Peter Luckhaus och Anders Ahlbom Rosendahl balanserar varandra utsökt i samspelet, en perfekt kontrollerad energi och en musikalitet som är en sann njutning att iaktta. En upplevelse som trots sin svärta värmer och lyser upp i höstmörkret.

The post På randen till utplåning first appeared on Opulens.