PARADOX. Lars Thulin skriver om den demokratiska paradoxen, att demokratin lätt kan avlägsnas med dess egna regler. Och hur förändringarna kommer smygande.

Högerextrema och totalitära regimer aspirerar, och får makt, på allt fler ställen i Västvärlden. De jobbar på tre spelplaner för att upphäva den parlamentariska demokratin och ersätta den med något som kan liknas vid diktatur eller autokrati.

Områdena är den fria pressen, kulturen och de oberoende domstolarna. Sverige styrs nu med fjärrkontroll av ett sådant parti, Sverigedemokraterna. De är bredbenta, högljudda, skickliga och jobbar långsiktigt. Svensken i allmänhet tycks inte reagera. Eftersom många tycker att Jimmie ändå inte är så farlig, utan en schysst vanlig kille. Som vill leva ett bra liv med billiga plastkassar i matbutiken och låga priser på drivmedel.

Det som händer oss nu är det samma som för grodan som inte kryper ur kastrullen på spisen, eftersom vattnet värms så långsamt. Fast plötsligt kokar det. Samma med många svenskar – vi tänker på vårt, kramar huvudkudden och somnar om. När vi vaknar kan det, precis som för grodan, vara för sent. I vårt fall innebär det att den parlamentariska demokratin som vi känner den är avskaffad. Allt enligt den demokratiska paradoxen, att demokratin lätt kan avlägsnas med dess egna regler.

För SD är inget vanligt parti. Jimmie Åkesson är ingen vanlig politiker. Han och partiet drivs enligt exakt samma agenda som Donald Trump i USA, Jair Bolsonaro i Brasilien, Victor Orban i Ungern och Erdogan i Turkiet. Deras mål är att utrota ett politiskt system de dömer ut som mesigt, fjolligt och demokratiskt.

SD höll igen i valkampanjen för att inte skrämmas. Och lyckades. Men allt talar för att det var den sanslösa lögnen om tio kronor billigare diesel vid pumpen, som fick vågen att tippa över till deras fördel.

Ebba, Johan och Uffe fattade inte att de var totalt lurade. De hann inte krypa ur den kokande kastrullen.

Inte nog med det. Genom ett märkligt avtal, Tidölagen, regeras nu landet av ett nyssnazistiskt parti som efter en whiskyindränkt natt på det anrika slottet fick igenom mer än de själva hoppades. Och dessutom slapp några som helst ansvarspositioner. Utan kan fortsätta att hävda att man är utanför det så kallade etablissemanget, det som partiet hatat under hela sin existens. Bestämma allt utan att ta ansvar. Operationen är oerhört skicklig, det måste medges. Ebba, Johan och Uffe fattade inte att de var totalt lurade. De hann inte krypa ur den kokande kastrullen.

SD:s framfart på mediernas och kulturens område är kända. Journalister som rapporterar ”fel” ska få löneavdrag. Och SD ska bestämma vilka som ska framträda på bibliotek.

Mest allvarligt är ändå angreppet på rättsapparaten. Och det är enklare att göra här än i andra mogna demokratier. Traditionellt vilar makten i ett land på tre suveräna pelare: en verkställande (regeringen), en beslutande (parlament) och en dömande/granskande (domstolar och rättsväsende.)

Fast Sverige har ingen riktigt dömande instans när det gäller hur landet sköts. Andra nationer har det som kallas författningsdomstolar. Och så fungerade också Högsta Domstolen i USA innan Donald Trump gjorde allt för att politisera den.

Vad har Sverige? Ett konstitutionsutskott (KU) som även i sin ursprungliga form var tandlöst utan några möjligheter att utdöma verkliga straff. De senaste åren har denna institution urvattnats och nästan förlöjligats, inte minst på grund av SD:s agerande. För partiet har inte sett någon fråga som för oväsentlig för att inte dras inför KU. Som därför fått ägna sig åt trams. 

Samma med misstroendeförklaringar, ett i grunden mycket kraftfullt vapen mot en regering och ministrar. Men SD, med de övriga blåbruna som gläfsande knähundar i släptåg, har gjort meningslösa anmälningar. Där man vet att chansen att vinna är obefintlig. Ren och meningslös populism.

Allvarligast är agerandet av Richard Jomshof, SD. Han är ordförande i justitieutskottet, det finaste juridiska jobb man kan ha i Sverige efter att vara justitieminister. Så Jomshofs hela kraft borde läggas på att vårda och stärka vårt rättssystem. Han gör tvärtom. I princip hånar han och förlöjligar våra grundlagar.

Han började med att, innan han fått jobbet, antyda att det hade förekommit fusk om de blåbruna inte kom till makten. Han ifrågasatte vår demokratiska process. Allt förstås en blåkopia från den person som var SD:s stora hjälte  fram till stormningen av Kapitolium, Donald Trump. Men när SD kom till makten, då nämnde Jomshof inte valfusk med ett ord. Bara ”de andra” kan sålunda fuska. Helt i linje med läromästaren Donald Trumps sätt att tänka och resonera.

Jomshof har missat att myndigheter sköter sig själva i Sverige och att det är domstolar som dömer. Inte politiker. (Ändå är karln lärare i samhällskunskap!) SD vill annorlunda. I likhet med Trump, Orban, Bolsonaro och Erdogan.

Så Jomshof har recenserat domar och domstolars utlåtande. Partiet har också gett sig in i polisens personalpolitik i samband med den tragiska Löfving-affären.

SD arbetar efter principen att går det så går det. Och går det, så flyttar man fram till nya positioner. Precis som när gaslågan skruvas upp under kastrullen med grodan. Men de som sitter i marionettregeringen vågar inte säga ett ord. För då blir husse Jimmie, han som sköter spisen, jättearg. Då blir det jobbigt. Fast värmen stiger nu snabbt i kastrullen.

The post Konsten att koka en groda first appeared on Opulens.

SAMHÄLLE. “Alltför sent förstod vi kraften i den centrifug som skilde de ”värdefulla” från de ”värdelösa”.” Så beskriver Stellan Lindqvist hur populismen fick en grogrund i vår tid.

Cuius regio eius religio. Makten bestämmer vilken Gud undersåtarna skall tillbedja. Principen stadfästes 1555 i Augsburg med syftet att förhindra ytterligare och långvariga krig mellan protestanter och katoliker. Få saker är nämligen lika kraftfulla som en disciplinerande tro.

För oss i vår tid var det den amerikanske ekonomen Francis Fukuyama som förklarade vilken Gud undersåtarna skulle tillbedja. Kriget mellan höger och vänster var avslutat sa han, människornas våldsamma historia hade nu dockat in på slutstation, en part hade slutgiltigt och eftertryckligt vunnit: den västerländska marknadsstyrda demokratin. Vilket betydde: verkligheten hade vunnit. Och med den sanningen.

”Den enda vägens politik” var här och med den dess överstepräster: nationalekonomerna, de perspektivvända politikerna, otaliga influencers på otaliga think-tanks. Budskapet var enkelt, tydligt och kärvt, som uttalat av en högre makt. Katekesen fylldes snabbt med den sanna lärans påbud: avregleringar, privatiseringar, skattesänkningar, marknadsanpassningar, public management, kund istället för medborgare.

Sanningen i den nya läran förklarades med att den stod på stabil vetenskaplig grund, och därför var belägen utanför och bortom folkliga nyckfullheter. En sorts vetenskaplig liberalism skulle man kunna säga, lite som ”den vetenskapliga socialismen”, den som Stalin vurmade för. I fjärran efter en spikrak resa, lika spikrak som en spikrak väg i Utahs öken, kunde man ana slutstationen: ett hobbesianskt samhällstillstånd där endast avtalsprincipen och egendomsmakten gällde.

Så brottet, det som alltid kommer efter alla grand ideas, urspårningen. Finanskrisen 2008, spekulationsspiralen som utvecklade sig till en orkan, som ödelade hela landsändar, som gjorde miljontals människor arbetslösa, som satte enskilda länder i bankruttillstånd. Och som, ”vad värre var”, förde bank- och finanssektorn mot avgrundens rand. Räddningspaketen till ”de drabbade”, det vill säga till finans- och banksektorn, fick man brådstörtat fram, liksom åtstramningspaketen till den överkonsumerande allmänheten och den tillika överkonsumerande statsapparaten.

Här, just här, sätts populismens frö i marken, det som senare och rekordsnabbt kom att växa till något inte helt förväntat. Under lång tid hade de därnere, de många, sett de lyckade, de superrika, avlägsna sig, bosätta sig på en annan kontinent. Nu i ett slag rycktes mattan undan, en avgrund öppnade sig. Samhället, gemenskapen, allt det man tagit för givet hade förångats. Borta. Kvar, bundna till en vardag som inte längre finns, var de övergivna, de vilsna, de arbetslösa, de för vinden skingrade – alla med en förtärande känsla av skam, eftersom, enligt den sanna läran, allt är deras eget fel.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Det är nu, i avsaknad av stabila samhälleliga institutioner med förmågan att dämpa, moderera och komplicera och med den gränslösa tillgången till digitala ekokammare, som utvecklingen växlar in på ett ödesdigert spår. Man sjunker mot den botten där fast mark finns, där man är någon, där ära, identitet och värdighet betyder någonting. Jag är svensk, jag är amerikan, jag är ungrare, jag är polack! Om jag inte är någonting i övrigt så är jag i varje fall detta!

Ingen ideologi, när det är kris, har samma lockelse och förförelsekraft som nationalismen. Ifrån detta ställe, den nationella tillhörigheten, kan man med full kraft och med ”värdigheten” i behåll, rikta sitt hat, sin vrede, sin frustration mot dem man tror hotar. I brist på framtid vill man tillbaka: till hemmet, till folkhemmet, till gemenskapen, till det som en gång var, till det ställe man tycker sig känna till och igen. En utopi fast baklänges. Ingen hotfull yttervärld, inga främlingar, ett ställe där allt går sin gilla gång. Som vid en korvkiosk i Mellerud på femtiotalet.

Så snabbt kom globaliseringen att ingen förstod dess långsiktiga konsekvenser. En ny värld och alla förfördes. Och så, nästan i skymundan, skildes makten från politiken och territoriet, kapitalet flöt fritt medan arbetet var bundet till jorden, robotar och automation ersatte mänskligt arbete. Alltför sent förstod vi kraften i den centrifug som skilde de ”värdefulla” från de ”värdelösa”.

Få tror längre att kommande generationer kommer att få det ”bättre”, inte heller att traditionell politik skall lyckas få bukt med vår livsstils excesser. ”We spend money we don’t have, on things we don’t need to create impressions that won’t last on people we don’t care about”.

Nattetid vandrar själen ensam.

Men förstås, som Lars Gustafsson sa: vi börjar om igen, vi ger oss inte!

The post Den enda vägens politik ledde fram till avgrunden first appeared on Opulens.

LEDIGHET. Sommaren och semestern är en nödvändig tid som ska bryta av mot de många vardagarna av slit och krav, rutiner som dränerar och nöter ner. Crister Enander om en tid som laddas med stora förväntningar.

Sommaren är redan här. Lättjan lockar förföriskt. Stilla dagar. Ljumma vackra nätter. Promenader, hand i hand, lite sand i sandalerna. Sakta steg efter dagens många timmar av vibrerande hetta. Svalkande bris och en rödskimrande himmel i skydd av skymningen. Själen får näring av närhet, av längtan och där drömmar möter vardag.

Bad och lojt strandliv. Skrattande barn i vattenbrynet. Idyll och en förföriskt lockande doft av barndomens smultron och kanske en god bok och en termos med kaffe. Varför inte i skuggan av den mäktiga gamla eken vars bladverk i vinden verkar viska fram gamla visa ord från svunna tider.

Det är lätt att leva. “Summertime, and the living is easy …” Färskpotatis och något enkelt till och en tomatsallad duger som dagens middag.

Den serena stillheten är dessvärre bedräglig. Ingenting står egentligen någonsin still. Världen fungerar inte efter den sortens vackra och intagande föreställningar. Industrisemestern, som förr kunde få hela Sverige att framstå som en liten by där inget hände, är på sätt och vis mest en hägrande myt, ett sken som aldrig funnits. Pappersbruket, där treskiftets Grottekvarn ständigt malde sin mäld och dygn efter dygn, år in och år ut, krävde sin tribut av svett och blod och förstörda kroppar, stängdes av, de stora massabaden tömdes och rengjordes, de enorma pappersvalsarna – drivhjulen inne i kvarnens mörka hjärta – rörde sig inte längre. Det var tyst. Denna enda gång under hela året stod de mäktiga maskinerna stilla. Men maktens hjul snurrade oförtrutet vidare.

Kapitalet vilar aldrig. Då som nu.

Och i år är det valår och det långt bortom jippot på Gotland som snart, numera traditionsenligt, lösgör och blottlägger en uppsjö av avarter i svensk politik. Tillgjort folkliga politiker, småsvettiga och leende, omgivna av mestadels inställsamma och halvlulliga journalister som i denna vår svidande samtid helst av allt leker och gullar med makthavarna som vore de medlemmar av samma stora familj – undrar om det även i år blir ett Almedalen näst intill dränkt i sliskigt rosévin och simmiga blickar.

Makten tar förvisso aldrig ledigt. Kapitalet semestrar inte. Så är det.

Ändå, vi alla måste få andas. Efter ett långt och säkert hårt och nog så slitsamt år måste det vara tid för en något lugnare tillvaro för oss andra. Något behagligt och rogivande och gärna festligt, åtminstone då och då, även om myggen irnar och kvällen är sen.

Det finns andra perspektiv; andra frågor än nynazismen och höga blanka stövlar och vassa slipsar och en vård i kris och denna utsålda och systematiskt avlivade välfärd; detta land i dag oroväckande likt ett ruinlandskap av brutna löften och brustna illusioner. Och en aggressivt flåsande höger som står beredd med privatiseringens vansinne vasst lysande i förryckta, kalla och närmast döda ögon.

Makt är aldrig rätt – det är nu ingen oomkullrunkelig sanning, men likväl en bra grundregel att hålla fast vid som en sorts moralisk såväl som politisk kompass.

Sommaren och semestern är en nödvändig tid som ska bryta av mot de många vardagarna av slit och krav, rutiner som dränerar och nöter ner. Denna tid laddas med stora förväntningar.

Idyll. Olevda liv och kvästa drömmar. Allt och mer därtill ska få rum och tid och själsligt utrymme: allt det där vartill det saknats både möjligheter och ork under det år som runnit iväg under vardagens många sysslor gränsande mot monotoni och de flestas kamp mot ekonomi och plågor.

Hägrande illusioner. Längtans löften. Harmoni och endräkt. Självfallet är det inte möjligt, förväntningarna saknar nog så ofta förankring i det möjligas rike.

Alla möter livet på skilda sätt. Variationerna är många. Den enes nöje är den andres plåga. Vad en drömmer om är någon annans mardröm. Det krävs inlevelse och tolerans för att förstå varandra. Ur förståelse spirar vänskap och närhet på många olika nivåer och skiftande  sammanhang – svåra att förutse, ibland omöjliga att upptäcka utan vänlig och okuvlig nyfikenhet på andra människor och den omgivning där våra liv har sin gemensamma plats.

Vetskapen och insikten om olikheter blir förhoppningsvis en grund för förståelse.

Om det går att i slagskuggan av det vilt och vansinnigt växande hotet från det  bruna och för oss alla förnedrande partiet och dess nynazistiska svastikasvans i svensk politik framhärda i vår strävan efter ökad förståelse, tror jag mycket redan är vunnet på förhand. Ingen av oss kan ens i den lyckligaste av stunder inbilla sig att deras väg är framkomlig väg. Där väntar enbart en avgrund.

Det blir ingen sommar – liten Ida får förlåta mig, Astrid Lindgren gör det säkert – om ingen tänker till. Och tänker efter.

Färskpotatis, surgrädde, mängder med nyklippt gräslök, sill efter smak. En kall, immig öl. Kanske en liten besk eller klar. Väntan på nyslagen vispgrädde och jordgubbar.

Ja. Vi börjar där.

Alla artiklar av Crister Enander

The post Det blir ingen sommar om vi inte tänker till first appeared on Opulens.

KNYTBLUSEN. “Tiden då man enkelt kunde slå ifrån sig kritik genom att utmåla kvinnor som hysteriska, vilseledande eller tidsslösande i talet om egna erfarenheter börjar långsamt rinna ut.” Samira Ariadad om Svenska Akademien, kvinnohatet och slutet på herraväldet.

Nu behöver vi fokusera på det som är vårt faktiska uppdrag, eller som ledamoten i Svenska Akademien Göran Malmqvist sade: ”Det enda vi längtar efter är en smula arbetsro som gör det möjligt att ägna oss åt det vi ska ägna oss åt.” Det låter ju så fantastiskt sansat och resonligt, va, män som bara vill gå tillbaka till sina viktiga jobb.

Tiden då man enkelt kunde slå ifrån sig kritik genom att utmåla kvinnor som hysteriska, vilseledande eller tidsslösande i talet om egna erfarenheter börjar långsamt rinna ut. Men den selektiva toleransen, som gör sig särskild påmind när det handlar om män med makt och status, är seglivad. Ännu finns någonstans en idé om att människor ska respekteras för sitt yrke, så till den grad att det får spegla hela bilden av honom som person. Inte skulle väl han .. eller ”det var väl inte så farligt”. Som vi såg i undersökningen av SVT efter metoo tror varannan man och var tredje kvinna att historierna om övergrepp nog är lite överdrivna. Ska man inte få pussa någon på kinden eller ge någon en kram utan att det ska uppfattas som trakasserier? Bland de gråa fyrkantiga männen, kulturvärldens motsvarighet till fabriksägare med hög hatt och monokel, är det bästa självförsvaret de kan komma på att påpeka att ”Sara Danius avsked har inte med kön att göra”.

Det har varit funktionellt att inte låta konflikter stå i vägen för uppdraget. Sunt förnuft och rationalitet har varit en högt skattad dygd, cementerad i den politiska ideologin konservatism. Under nyliberalismen är det rationellt att tala om sakfrågor, att rama in sin uppgift och och att inte zooma ut för att se den större bilden eller betrakta saken i ett längre tidsperspektiv. Att avskärma ett arbetsområde för att kunna slå ifrån sig problem och konflikter som det kan förknippas med i ett större perspektiv har varit ett sätt att klamra sig fast vid en livlina när makten gungar. Vad betyder det? Jo, att ett gemensamt drag för manliga och nyliberala undanflykter är att gömma sig bakom objektiviteten. ”Det är inte för att jag har något emot jämställdhet, men det här stör vårt omedelbara uppdrag.” Uppdraget med stort u har ju alla respekt för.

Men så började fortet krackelera, vittra sönder. Vilka män bakom uppdragen är det man försvarar, undrade knytblusbärande kvinnor landet över. För en gångs skull avslöjades den neutraliserade maktpositionen, som fritt fått förfoga över mark, kropp och kunskap.  Kanske krävdes det en kvinnosymbol som folk kan se upp till, i en cynisk värld av makt och prestige, för att utmana kulturmännen.

Vi ser alla olika saker i knytblusen. Som Hanna Höie skrev på bloggen omintenu stödjer vi Sara Danius inte för att vi alla hänger med i Svenska Akademines göranden och låtanden, för att vi bryr oss om Nobelpriset, för att vi är bildade, för att vi identifierar oss uppåt i klasserna. Utan för att när till och med en överklasskvinna trycks ner framhävs det rena och skära kvinnohatet.

Så klart kan det inte sluta där. Ska vi prata om kulturbranschen måste det lyftas igen: kulturarbetare måste kräva ett slut på låga eller obefintliga löner och på en situation där makten är samlad i fåtalets händer. I ett större perspektiv måste kvinnohatet konfronteras rakt på. Ensamstående mödrar, tonårstjejer, queera ungdomar eller praktikanter ska inte behöva hantera patriarkatets effekter själva. En dag ska herraväldet vara ett minne blott.

Alla artiklar av Samira Ariadad

The post Adjö till herraväldet first appeared on Opulens.

SAMHÄLLSATIR. “Ensemblen sliter verkligen, men följden av den stilisering som regissören Katrine Wiedemann uppenbarligen eftersträvar är att skådespelarna överlag blir serieliknande karikatyrer”, skriver Lena S. Karlsson om Stockholms stadsteaters uppsättning av Besök av en gammal dam.

Besök av en gammal dam av Friedrich Dürrenmatt
Översättning: Britt G Hallqvist
Bearbetning: Karen-Maria Bille och Katrine Wiedemann
Scenografi och kostym: Maja Ravn
Ljus: Mats Öhlin
Regi: Katrine Wiedemann
Medverkande: Marie Göranzon, Dan Ekborg, Allan Svensson, Kirsti Stubø, Gerhard Hoberstorfer, Samuel Fröler, Leonard Terfelt, Ulf Eklund, Pablo Leiva Wenger, Lotti Törnros, Tim Dillman

Kan allt köpas för pengar? Ideal? Medmänsklighet? Ett människoliv? Åtskilligt kommer det att visa sig i schweizaren Friedrich Dürrenmatts eleganta och skruvade drama Besök av en gammal dam från 1956. Här finns stråk av den då inom kulturvärlden rådande existentialismen och absurdismen, en uppenbar affinitet med Ionesco samt vissa inslag som skulle fungera i en pjäs av Bertolt Brecht. Besök av gammal dam är ännu en högst spelbar pjäs, en moralitet om makt och maktlöshet, som speglar pengars förödande makt över människors sinnen, oavsett om de tillhör småborgerligheten eller de redan besuttna.

Den flamboyanta damen Claire Zachanassian, spelad av Marie Göranzon, återvänder till den stad hon en gång tvingades lämna på grund av ett en oönskad graviditet samt ett uppslitande svek av den dåvarande älskaren Alfred Ill. Nu, 45 år och sju äktenskap senare, infinner sig den omätligt rika Claire Zachanassian på platsen för brottet. Ett storartat mottagande väntar henne, ska staden räddas av Claire Zachanassians stora förmögenhet? Staden sätter sin  tilltro till Alfred Ill, som inför besöket förklarar att han ”har henne i en liten ask”. Damen erbjuder staden och dess invånare en miljard, hälften ska staden erhålla, resten ska delas ut bland Güllenborna.

Men det finns ett villkor.

I den sömniga småstaden Güllen råder nöd, här finns inga jobb därför att fabrikerna lagts ner, överallt råder tröstlös misär när damen gör sin bejublade entré på den röda mattan vid stationen. Men det är inte kristlig kärlek som ligger bakom Claire Zachanassians välvilja, det är snarare som Nemesis hon uppträder, en hämnare ur ett nästan glömt förflutet. Priset för hennes generositet är hennes ungdoms förförare Alfred Ills liv meddelar hon Güllenborna som till en början avvisar denna ohyggliga begäran.

Men löfte om och tillgång till pengar korrumperar. Güllenborna börjar vänja sig vid att ha det gott ställt, man shoppar på krita i handelsboden som förestås av Alfred III, plötsligt uppträder Güllenborna i nipper och knallgula lackskor. Stadens elit: läkaren, prästen och läraren med borgmästaren i spetsen, äter bildligt talat ur Claire Zachanassians hand. ”Världen gjorde mig till hora, nu gör jag den till bordell”, förklarar Claire Zachanassian.

Av en för mig obegriplig anledning har regissören Katrine Wiedemann omvandlat scenen till ett slags arena, genom att placera publik på Stora scenen, vilket är en ren katastrof när det gäller akustiken och hörbarheten. Allt utspelas på en plan vitmålad yta där olika rekvisita och dekorstycken placeras, som till exempel Alfred Ills butik, några vitstammiga björkar där de älskande en gång möttes, reminiscenser av en bil och så vidare. Kostymön och scenografen Maja Ravn har skapat magnifika kostymer, i synnerhet till Damen som bär upp allt bjäfs med bravur.

Ensemblen sliter verkligen, men följden av den stilisering som regissören Katrine Wiedemann uppenbarligen eftersträvar är att skådespelarna överlag blir serieliknande karikatyrer. Visserligen är dessa redan i manus snarare kategorier än riktiga roller, men här försvinner alla nyanser. Pjäsens enda egentliga karaktärsroll vid sidan av Damen är Alfred Ill, fint spelad av Dan Ekborg, som till slut accepterar Damens villkor. Marie Göranzon förmår som ingen annan att behärska de sceniska svårigheterna, men stundtals blir föreställningen platt och dessvärre ganska skrikig. Det är synd för föreställningen har avgjort poänger, Dürrenmatts samhällssatir fungerar ännu, penningens makt är oomtvistlig även i vår tid. Marie Göranzon och Dan Ekborg är denna föreställnings räddning, och man önskar bara mer av de två och mindre utanverk för Damens magnifika besök.

The post Utan några nyanser first appeared on Opulens.

MAKTSTRÄVANDEN. “Jag tänkte som nyårslöfte att jag ska försöka att primärt bemöta människors bästa argument, men blir det till godo eller till skada för de övergripande värderingar jag kämpar för? Finns en motsättning mellan att nå sina politiska mål och att följa sina politiska ideal?”undrar Isobel Hadley-Kamptz.

“Do you enjoy losing?” ”Not that much, no. Then again, I really don’t have a lot to compare it to.”

Toby Ziegler, då i Josiah Bartlets till synes förlorande primärvalskampanj får en fråga från en kritisk kollega och svarar. Han har varit en politisk strateg i hela sitt liv och har ännu aldrig vunnit ett val. Han har nyss givit presidentkandidaten rådet att tala sanning i ett möte inför arga bönder, om så bara för att sanningen är enklare att komma ihåg.

Jag har älskat Toby sedan jag först såg honom på tv i The West Wing (Vita huset), för snart 20 år sedan. Med sin cynism, sitt intellekt, sin osvikliga moral och sitt goda hjärta vann han omedelbart mitt och sällan har jag känt igen mig lika mycket i en karaktär i populärkulturen.

Finns det en konflikt mellan att vara en intellektuellt hederlig människa och att vinna val? En av basparadoxerna i West Wing är att president Bartlet faktiskt blir president, trots att han är en hopplös liberal elitist som både kan latin och erhållit ekonomipriset till Nobels minne. Det där är egenskaper som tv-tittare som jag gillar, men som den vanlige väljaren antas ogilla. Med vissa undantag beskrivs presidentens stab också som renhårig, rakryggad och politiskt konsekvent. Politiska problem beskrivs uppkomma främst när man avviker från den rätta vägen. Det är inte särskilt realistiskt.

Många pratar om att svensk debatt måste bli mer vuxen, mer sansad och hederlig, men vinner man verkligen något på det? Är det inte tvärtom de personer som medvetet ligger på eller över gränsen för det man kan kalla ett anständigt samtal som har flest följare, mest entusiastiska supporters? När jag kritiserat högermänniskor som jag tycker beter sig oanständigt får jag ofta svaret att vänstern var först. ”Vi blev överkörda förut, nu ger vi bara igen.” Kanske har de rätt, men är det rätt?

Människor har en oerhörd tendens till överseende med övertramp från åsiktsfränder, och säkert är jag undermedvetet likadan. Jag vet att jag inte alltid protesterade särskilt tydligt när folk säg 2010 kallades rasister på rätt lösa boliner. Det försöker jag lära av nu och faktiskt säga emot när jag tycker att det behövs.

Jag tänkte som nyårslöfte att jag ska försöka att primärt bemöta människors bästa argument, men blir det till godo eller till skada för de övergripande värderingar jag kämpar för? Jag är allvarlig nu: finns en motsättning mellan att nå sina politiska mål och att följa sina politiska ideal? Och vilket är i såfall viktigast. Sviker man de förra om man avviker från de senare? Sviker man dem mer om man håller sig på sin höga moralhäst och därför aldrig vinner makten?

För Bartlet blir president mot alla odds, men det beskrivs inte i serien hur kampanjen till slut såg ut som gjorde att han vann. Kanske är det logiskt. Toby vann äntligen ett val, men vi får aldrig se om han gick emot sina principer för att nå dit. Den lyxen finns inte i den verkliga politiken.

Alla artiklar av Isobel Hadley-Kamptz

The post Leder politiska strävanden till moraliska övertramp? first appeared on Opulens.

MAKT. Jag kan inte sluta tänka på makt. Verklig stor makt syns ofta inte, den är så självklar att alla anpassar sig, inte ens tänker tanken att utmana. Det är först när makten ruckas på en aning som upproret ens blir möjligt att föreställa sig.

Det här är, tror jag, en viktig anledning till att #metoo blivit så stort i just Sverige. Här är vi ändå närmare jämställdhet än i många andra länder, och kvinnor har därför lättare att se alla gånger vi inte behandlas lika, lättare att våga och vilja prata om det.

Makt och maktlöshet är nu basvillkor i mänskligheten, oftast genom historien fördelat så att några få har det förra och alla andra det senare. Kön har varit en självklar maktbas, klass, börd, kunskap har varit andra. Makt finns både i meningen makt över sig själv och i meningen makt över andra. Det förra är en mycket bra sak, som alla borde ha mer av. Det senare är betydligt svårare.

Det är i allmänhet samma personer, och samma grupper som både haft stor makt över sig själva och makt över andra. När en person med liten makt över sig själv ändå har makt över andra är det tyvärr inte sällan en bas för övergrepp, som om man hämnades på den mest maktlöse för det som andra med mer makt gjort mot en själv.

All makt över andra innehåller dock grunden för övergrepp. Det gäller särskilt om man har makt över den som saknar egenmakt Det handlar både om möjlighet, att det är enklare att utnyttja den som saknar makt, och om en sorglig mänsklig instinkt att liksom ofta tycka att den maktlöse inte är värd bättre. Häromdagen fick jag höra att någon hällt en burk surströmming från ett fönster ner på en tiggare utanför ett Ica där jag ibland handlar. Få saker triggar meningslös ondska lika starkt som genuin maktlöshet.

Sett politiskt tenderar liberaler att vara vaksamma på statens makt men glömma arbetsgivarens medan vänstern värnar arbetstagares egenmakt men tror att statens eller fackets makt är av godo. Konservativa har traditionellt sällan haft särskilt mycket maktkritik över huvud taget, förutom om överheten brustit i sina åtaganden. Att den ÄR överhet är däremot inga problem.

Med #metoo syns både högerns och vänsterns blinda fläckar. Arbetsgivares övermakt tycks otvetydigt ha förvärrat situationen, med fler övergrepp i otrygga branscher. Maktojämlikhet generellt är också en faktor i vilka individer som utsätts och vilka som får härja fritt.

Samtidigt har även facket sett åt andra hållet, i vissa fall har lokala fackklubbsordförande till och med varit inblandade i övergreppskulturen, vilket gjort enskilda utsatta helt utan möjlighet att säga ifrån. Inte heller tycks offentliga arbetsgivare vara bättre än privata, det gäller såväl inom kulturvärlden som om man jämför vanliga företag med exempelvis vården. Det är inte hur man fått makten, genom pengar eller politik, som avgör hur man förvaltar den.

Jag tror inte att det går att bygga samhällen där ingen har makt över andra. På basnivå är vissa starkare, äldre, mer kunniga, i en något sånär fri ekonomi kommer vissa också vara rikare än andra. I nästa led krävs staten och dess Leviathan för att förhindra att de starkare utnyttjar de svagare, detta trots att staten med sin absoluta makt och våldsmonopol alltid innebär ett konkret hot om ojämlikhet och övergrepp.

Vad vi däremot kan göra är att försöka maximera den makt som människor ändå har över sig själva. I det ligger både självklara jämställdhetssträvanden som att inrätta en välfärdsstat och en arbetsmarknad som i möjligaste mån bemäktigar människor i sina egna liv.

Alla artiklar av Isobel Hadley-Kamptz

The post #Metoo synliggör både högerns och vänsterns blinda fläckar first appeared on Opulens.

MUSIKINDUSTRIN. “Hur ofta har inte epitetet kvinna gått före musiker, hur ofta har inte tjej betonats istället för band och hur ofta handlar inte frågan om att vara istället för att spela? Otaliga gånger. Ofantligt ofta”, skriver Linda Bönström.

Det är natt och jag hänger på mig gitarren, enbart för att känna dess tyngd mot min kropp. Lyssnar på en skiva som ska recenseras, något mellan melankolisk och drömsk råkar den vara, och tänker att jag någonstans längs med vägen också blivit en av ”dem” – de där kvinnorna som på olika sätt sysslar med musik. Mina fingertoppar är inte vana, när jag stryker dem över strängarna så känns de mest sträva, otämjbara. I natt tänker jag också mycket tillbaka i tiden. Som till den där föreläsningen jag var på när jag gick i gymnasiet, hur längesedan det är låter jag få vara osagt, där Marit Bergman talade om musikbranschen. (Bergman startade för många år sedan ett popkollo där tjejer och transpersoner mellan tolv och sexton år bland annat får lära sig grunderna för olika instrument med syfte att få en jämställd musikbransch).

Den där dagen jag satt i den stora aulan och lyssnade berättade hon om den ständigt stående frågan: Hur är det att vara tjej och spela i ett band?

Hur ofta har inte epitetet kvinna gått före musiker, hur ofta har inte tjej betonats istället för band och hur ofta handlar inte frågan om att vara istället för att spela? Otaliga gånger. Ofantligt ofta. Och skyldig är jag med. Jag har också ställt frågan, och fått svar.

I kölvattnet av (ursäkta det slitna ordvalet) nätkampanjen #metoo mot sexualiserat våld har under hashtaggen #visjungerut fram tills idag sexhundrafemtiotre sångerskor skrivit under ett upprop mot sexism och trakasserier inom landets opera- och konserthusmiljö. De har vittnat. Våldtäktsförsök. Jargong. Tystnadskultur. Alice Bah Kuhnke (MP), kultur- och demokratiminister säger till Expressen under måndagen att: ”Det enda ljuset i detta massiva mörker är att vi nu talar om det”. Jovisst, hon säger förvisso också att hon har krav på förändringar och allvarliga samtal sker men vad skulle hon annars till att säga? Att vill man jobba för och med branschens bästa får man också stå ut med att en del av branschens bästa är praktarslen? Eller att ”the show must go on”, som operasångerskan Tove Dahlberg säger till Kulturnyheterna om hur kvinnor förväntas att agera på sexuella trakasserier. Bara komma över det liksom.

Det som gör mig förbannad är sättet att mena att vi talar om det nu, och ja det är väl fullständigt rätt att vi gör det, men det är inte först nu som det sagts. Musikindustrin har alltid stått med ryggen fri: i synnerhet som branschen har extremt villkorade arbetsförhållanden som kommer sig av att en stor del av yrkesutövarna är frilansare – man är förbrukningsbar och sannerligen ersättningsbar. Och när det inte fungerar så kan bolagen alltid ta till undanflykten: Din musik säljer inte. Medan sanningen kan vara: Du säljer inte din kropp.

Till TT säger Bah Kuhnke att hon hoppas att ”nu finns det ingen återvändo”, nu ska nämligen de rådande strukturerna raseras och nya byggas upp. ”Jaså, nu igen” tänker jag cyniskt. För jag har hört det många gånger, alla orättvisor och plågor som skiljer könen åt ska rättas till för gott – trots att man alltid kommer tillbaka till samma punkt som där man började.

Kulturvärlden är inte olik något annat yrkesområde, inte egentligen, och det måste vi alla inse. Våga skärskåda hur de så kallade kreativa genierna arbetar. Makten måste alltid granskas. Både inifrån och utifrån.

Även journalistkåren måste bestämma sig för att inte ställa frågan hur det är att vara tjej och spela i ett band. Vi behöver själva se till att följa ledorden musiker, band och att spela.

Alla artiklar av Linda Bönström

The post Hur är det att vara tjej och spela i ett band? first appeared on Opulens.

MAKT. “Marianne Lindberg De Geer använder blicken. Överallt i utställningen har man ögon på sig. Och som alla vet har blicken makt. Även självporträttet där hon avbildar sig som man är ett exempel på hur konstnären bearbetar ämnet makt”, skriver Maria Johansson.

Marianne Lindberg De Geers utställning på Färgfabriken (pågår till och med 26/11) kan vara den mest uppmärksammade konsthändelsen sedan Anna Odells Okänd kvinna 2009–349701 på Konstfack 2009. Till skillnad från Odells utsatta väg framåt är Marianne Lindberg De Geers som ett segertåg. Varför har denna utställning berört så mycket? Kan det bero på konstnärens speciella öde? Kvinna som sent i livet sadlar om till konstnär och intar en position i konstens maktsfär. Eller som hon själv säger “i konsteliten”. Till och med hennes Facebookstatusar uppmärksammas i kvällspressen. Med uppstudsiga poänger (i en annars rätt lågmäld konstvärld) som till exempel kartan över missnöjda medaktörer i konstens sfär eller listan över dem som när sig på konstnären.

En annan anledning till alla positiva omdömen kan bero på att utställningen är generös. Konstnären bjuder på sig själv i olika samtida konstnärliga problemställningar. Och som spontan kommentar till samtiden fungerar Marianne Lindberg De Geers konstnärskap. Däremot har verken inte tillräcklig formkänsla för att hålla i ett längre perspektiv. Det kan bero på att konstnären tecknat för lite eller har så bråttom att uttrycka alla idéer att hon inte hinner med formen. Eller så är det fråga om en kombination av båda sakerna.

Marianne Lindberg De Geer använder blicken. Överallt i utställningen har man ögon på sig. Och som alla vet har blicken makt. Även självporträttet där hon avbildar sig som man är ett exempel på hur konstnären bearbetar ämnet makt.

Blickarna är påfallande. Även när de inte ser betraktaren direkt i ögonen har de tydligt riktning mot något/n i eller utanför bilden. När bilden har flera ögonpar tycks blickarna samverka för att ge bilden balans. Med bildernas blickar skapas perspektiv och tempo. I porträttserien påverkar de skarpa blickarna upplevelsen av utställningsrummet som helhet.

Utställningens stora behållning är verket Vilse i kulturen…. Här kombineras 37 landskapsmålningar av mindre framgångsrika konstnärer på ett lyckosamt vis med Marianne Lindberg De Geers påmålade mörkhyade figurer (påminnande om Makode Lindes blackfaces som Lindberg De Geer visade i en omdebatterad utställning på Kulturhuset 2016) i ett rum med låg takhöjd. Att man tvingas se dem i hukande position förstärker verkets uttryck av att vara främmande och på fel plats i ett annars fullkomligt sammanhang.

The post Uppstudsiga poänger i en lågmäld konstvärld first appeared on Opulens.

PARTIPOLITIK. “Politik är både att simulera makt och att faktiskt organisera verklig makt”, skriver Amra Bajric.

Vänstern är fattig, rent krasst har Vänsterpartiet tillsammans med sina allierade inget att komma med ekonomiskt i jämförelse med högern och Socialdemokraterna. Vi har inte bankerna på vår sida och Wallenberg reser inte med oss till fjärran länder. Första maj är ett enormt tillfälle. Där dominerar en mer radikal och progressiv vänsterpolitik helt. Facket får ta riktig plats, krav ställs och förhoppningar väcks. En hel dag om året. Det är varje reklambyrå och investerares dröm. Och vi får det gratis, utan att behöva ta udden av eller paketera om vårt budskap för att gå lobbyister och näringslivet till mötes. Genom folkyra kan vi kringgå den härskande mediala logiken. Varje vacker Instagrambild, Snapchat eller tweet illustrerar styrka och makt. För det är just det som det handlar om: för att besitta verklig makt är det viktigt att först simulera den.

Det finns få saker man kan lita på här i världen men ledarskribenternas texter om första maj skrivs alltid, oavsett hur bra vädret är. Detta år är självklart inget undantag. Högern skriver ett par trötta texter där de slentrianmässigt ställer frågan om Vänsterpartiet gjort upp med kommunismen. Detta följs av frågor om varför ska vi vara lediga just den första maj. Vänstern kontrar med ivrigt rabblande om antal deltagare och förslag på nya reformer. Det finns däremot en sak alla ledarskribenter, oavsett politisk färg, har gemensamt i år, de lyfter ett varningens finger inför firande och marscherande. Det påpekas att första maj måste föregås av en riktig politik (för högerns del vore det att avskaffa firandet, sluta tramsa, och införa strängare åtgärder för bidragstagare) och inte enbart bli ett Instagramvänligt jippo. Jag förstår inte dessa invändningar.

Den franske sociologen och filosofen Jean Baudrillard gjorde sig ökänd med sitt uttalande om att ”Gulfkriget aldrig ägde rum”. Alla som sett bomberna falla på CNN för att driva Saddam ut ur Kuwait hade ju bevittnat det med egna ögon, sen kommer en fransk intellektuell och påstår att det aldrig hänt? Typiskt fransk flum-intellektualism, tänkte många och skakade på huvudet. Men vad Baudrillard ville åt var att ”verklighet” som ”världen-i-sig”, en sanning särskild från vår mediering av den genom våra vanskliga sinnen, inte längre har någon relevans för vår egen förståelse av verkligheten. Han förnekar alltså inte att den skulle finnas, utan bara att den inte spelar någon roll för människans uppfattning om oss själva och världen.

Ja ni hör, självklart är det fransk flum-intellektualism! Men han var något på spåren. Politik är både att simulera makt och att faktiskt organisera verklig makt. Än är jag inte postmodern nog för att inte tro på uppdelningen mellan föreställning och verklighet – men förhållandet mellan de två är inte så självklar. Sverigedemokraterna tickar stadigt uppåt i opinionsmätningar – det är en sorts makt, som i förlängningen skapar ett konsensus kring migration, svenskhet, brott och straff. Men att få ut människor i stora massor, att se och höras istället för att begravas i diskursens långsamma kontinentaldrift, det är inget som de förmår. Den som besökt högerextrema ”Folkets demonstration” kan själv bevittna hur patetiskt det ser ut när kommentarernas folktribun försöker mötas i ”verkligheten”.

”All offentlig makt i Sverige utgår från folket ” heter det i regeringsformens öppningsparagraf. Men folket i fråga är ett instabilt subjekt, ett öppet löfte, och ett hot. Det är genom första maj vi kan simulera vad folket vill och vilka det inbegriper, underskatta inte den möjligheten!

Alla artiklar av Amra Bajric

The post Om fiktiv och reell makt first appeared on Opulens.