DYSTOPI. Lunde skriver medryckande och bladvändarvänligt. Det är inte tung litteratur men budskapet väger desto mer, anser Carolina Thelin.

Przewalskis häst av Maja Lunde
Översättning: Lotta Eklund
Natur & Kultur

Przewalskis häst är den tredje fristående delen i en planerad klimatdystopisk romankvartett av den norska författaren Maja Lunde. De tre nu utkomna romanerna liknar varandra på så sätt att de alla är skrivna med parallella historier – dåtid, nutid och framtid – där hon profetiskt förutsäger vad som kommer att ske om vi människor fortsätter förstöra och förgöra. Przewalskis häst är den mest ambitiösa, vilket i det här fallet inte nödvändigtvis måste vara något föredömligt.

Den första delen – Binas historia –  handlar om bandet mellan bi, människa och natur. Hela vår civilisation är beroende av pollinering. När bina dör (som de gör när den biologiska mångfalden försvinner; de blir bostadslösa, hungrar ihjäl och förgiftas av bekämpningsmedel) dör också vi till slut. Vi möter den brittiske biodlaren William 1852, den amerikanske ättlingen och biodlaren George 2007 och handpollineraren Tao i Kina 2098.

I Blå står Sydeuropa i brand på grund av svår torka. Det är 2040-tal, norr står mot syd för det finns inte vatten till alla. David och hans lilla dotter Lou tvingas fly norrut och hamnar i ett flyktingläger. I närheten upptäcker de en segelbåt i en övergiven trädgård. I båten finner de något mer värt än allt guld i världen. Vartannat kapitel utspelas i vår nära samtid. Den åldrade norska miljöaktivisten Signe återvänder till sin hembygd där glaciären smälter samtidigt som den huggs bort och säljs som exklusiv is till restauranger. I protest fyller hon sin båt Blå med is och drar därifrån.

Utdöende bin och brist på vatten alltså. I Lundes senaste roman är det världens sista riktiga vildhästar som står i centrum. Det låter kanske något långsökt i en klimatdystopi men Lunde lyckas få ihop berättelsen. Vi får veta att vildhästarna levde de på de mongoliska stäpperna i hundratals år men blev utrotade under 1900-talet, förutom i europeiska djurparker och reservat. Men tre besatta protagonister, under tre olika århundraden och på helt olika vis, kämpar för vildhästarnas överlevnad.

På 1880-talet reser den ryska zoologen Michail från S:t Petersburg till Mongoliet i sällskap med äventyraren Wolff. Michail vill fånga in de legendariska hästarna och stoltsera med dem i sin populära zoologiska trädgård. Under 1990-talet flyger veterinären Karin till Mongoliet tillsammans med sin missbrukande son och några vildhästar som hon vill återanpassa till stäpperna. Åttio år senare möter vi norskan Eva och hennes tonåriga dotter Isa som bor på gården och före detta djurparken där hon vuxit upp. Hennes grannar, efter år av extremväder, krig och elände, har vandrat iväg i jakt på mat och arbete. Men Karin kämpar för att behålla de djur hon har, bland annat två av det fåtal vildhästar som finns kvar i världen.

De har alla sina svårigheter men det finns också ljus i tillvaron. Den tafatte Michails besvarade kärlek i en annan man. Karin, som är rädd för att knyta an, får dela kärleken till hästar med en lika hängiven kompanjon. För Eva och hennes dotter blir livet lättare när en okänd kvinna flyttar in. Hon heter Louise och har varit på vandring sedan hon som liten flicka tvingades iväg från en övergiven trädgård där det också fanns en segelbåt.

Lunde skriver medryckande och bladvändarvänligt. Det är inte tung litteratur men budskapet väger desto mer och på så sätt når hennes författarskap fler läsare. Przewalskis häst flyter inte på lika lätt som Blå och Binas Historia vilket säkert beror på att de parallella historierna har så mycket stoff i sig att de skulle kunna bli sina egna romaner. Det blir helt enkelt för mastigt. Jag fastnar dock för Evas berättelse. Här känns karaktärerna både personliga och trovärdiga trots att de lever i en tid vi än så länge vet ytterst lite om. Jag får lust att veta mer och hoppas att det är tanken med den sista delen i kvartetten.

The post Medryckande roman med tungt budskap first appeared on Opulens.