PROSA. Anna Remmets har läst Magnus Västerbros “Den svarta boken: Små berättelser om död och förvandling” och konstaterar att hon njöt av åkturen genom mörkret.

Den svarta boken: Små berättelser om död och förvandling
av Magnus Västerbro
Albert Bonniers förlag

På den svartvita omslagsbilden av 1500-talskonstnären Agostino Veneziano drar en hord av mer eller mindre oidentifierbara monstrositeter fram. Den barocka stilen, där alla kroppar vrider sig i onaturliga vinklar förstärker det kusliga och bisarra.

Det är ett synnerligen väl valt omslag för journalisten och författaren Magnus Västerbros (vad jag kan se) första skönlitterära bok.

Den svarta boken är en samling texter, en del med fiktiva eller historiska förlagor, andra rena fantasier, som på olika sätt kretsar kring död och fasa. Västerbro har tidigare skrivit hyllade historiska böcker om bland annat svält, pest och vålnader, så detta är välkänd mark för honom.

The post En liten godispåse av mörker first appeared on Opulens.

GÖTEBORG. Opulens utsände Robert Myhreld är på plats på Bokmässan i Göteborg. Här summerar han helgens upplevelser. 

Söndag. Sista dödsrycket. Urlakad. Funderat på att avbryta. Falnad livsgnista och meningslöshetskänslor både här och där. Mest där, faktiskt. Vad är ens vitsen med spektaklet! Och det trots att det är ett ljumt spektakel. Finns det liv efter mässan? Nä, nu koketterar jag bara. Och koketterar över att jag koketterar. Och…

Ni få som har läst första rapporten minns kanske att mjöd väntade när sista tangenten hade slagits ned. Jag är så naiv. Mjödet var fint, Medovarus är stabilt. Rimlig prisnivå också. Inredningen på stället, där mjödet intogs, ett försök att få besökarna att minnas 1500-talet när allt var mycket bättre. Så. Jag och min fru slår oss ned vid ett bord av rejält virke och komplimenterar både det ena och det andra. Hon säger lite lågt att det finns ett porträtt av Gustav Vasa på väggen bakom mig. Och det är ett väl tilltaget sådant.

Vad jag naturligtvis borde ha förstått är att mjöd + 1500-talet + Gustav Vasa även drar till sig ett visst klientel. Exempelvis ungsvenskar, deras symbol syntes tydligt. Hon viskar vidare att en av dem tittat på henne och att hon känt ett visst obehag. Känner de doften av vänstern? Mina fingrar sluter sig kring skaftet på min värja och jag är redo att försvara liv, lem och demokrati. Vi går därifrån i stället. Stället är fyllt med tvivelaktiga vättar och andra. Att hugga sig fram till utgången hade ändå bara varit jobbigt. Så kan det vara.

Apropå Gustav Vasa så såg jag under söndagen ett samtal mellan Dick Harrison och Magnus Västerbro vars bok om Karl XII jag skrivit om i Opulens. Också Dick Harrison har nyligen kommit ut med en bok om den svenska stormaktstiden. Det var ett underhållande samtal och vad som konstaterades var väl ungefär att denna epok var en fruktansvärd sådan för det svenska folket. Kronan, det vill säga kungen, hade ett skruvstädshårt grepp om makten. Det pressades fram både mannakött och rent materiella resurser för att bedriva krig som i slutändan inte ledde fram till mycket mer än död. Karl XII:s död i Fredrikshald omnämns naturligtvis i alla historieskolböcker på grundskolan. Vad som inte nämns är det myckna antalet människor som frös eller, som Dick Harrison uttryckte det, bajsade (dysenteri) ihjäl sig.

Jag fick efteråt samtala en stund med Magnus Västerbro. Boken fyller en kunskapslucka och vill lyfta fram den så att säga enkla människan i ljuset. Dessa förbises som bekant inte sällan i historieskrivningen. Västerbro menar att den tiden inte särskilt ofta beskrivs för vad det faktiskt var, det vill säga ett envälde och en militärdiktatur.

Man kan fråga sig varför just Karl XII, ”som behandlade det svenska folket så jävla dåligt”, och exempelvis inte Gustav II Adolf, omhuldas i högerextrema kretsar. Magnus Västerbro har funderat en del kring denna fråga. Hans (kvalificerade!) gissning är att vi har att göra med ett perfekt narrativ. Vilket inte låter orimligt. Det var en självvalt ensam och minst sagt principfast ung man mot om inte världen, så åtminstone övriga Europa. Mannamod, ungdom, styrka.

Karl XII var en riktig svensk som dog en mystisk död som det har spekulerats kring ungefär lika länge som han har varit död. ”Det grandiosa misslyckandet” som Västerbro uttrycker det. Varför Karl XII agerade som han gjorde under sin livstid? Ja, det får vi aldrig veta. Minnesvärt citat: ”Sauron ville erövra Midgård, men ingen frågar sig varför.” Karl XII och Sauron – en komparativ undersökning. Där har vi en framtida bok.

Lördagen innehöll också en hel del trevligt, men nu tar vi istället och avrundar. Jag fick i alla fall ta en helt okej macka och kopp kaffe med två mycket skickliga och vänliga poeter: Jenny Högström och Marit Kapla.

Hade jag inte varit så full av mig själv hade jag känt mig hedrad. Däremot kan jag säga att jag blev imponerad av att de kunde inta samma pose i nästan trettio sekunder, det vill säga ungefär lika lång tid som det tog för mig att fumla med kameran. Om man tittar nog ser man att de är trötta på min skit. Med all rätt. Det är jag själv också.

The post Bokmässan 2021: Slutsummering first appeared on Opulens.

HISTORIA. Det fina med Augustpristagaren Magnus Västerbro är hans bildning, smidiga penna, varma hjärta och en under texten pyrande och litet elak ironi, skriver Robert Myhreld som läst en aktuell bok om Karl XII.

I ett kort ögonblick med osedvanligt mycket inspiration hade jag en sen kväll beställt ett recensionsexemplar från Bonnier av Magnus Västerbros bok Tyrannens tid: Om Sverige under Karl XII. Jag blev förvånad när den dök upp, tänkte att det måste skett ett misstag. Icke! Sökfunktionen i Outlook avslöjade sanningen. Det visade sig emellertid vara ett genidrag. Boken är ju alldeles förträfflig.

Jag är inte så mycket för svensk historia längre. Särskilt inte om det rör sig om kungar och annat patrask. Därför håller jag mig ofta borta böcker om just detta, men egentligen var det inte så konstigt att jag beställt den: Tyrannens tid lät ju som något som låg i linje med mitt intresseområde. Smädande av kungar smakar alltid gott. Jag har aldrig förstått hyllandet av kungar och andra enväldiga personer. I hemlighet filar jag om natten med en slö morakniv på fotknölen tillhörande statyn föreställande Gustav II Adolf här i Göteborg. Ses vi 22:03 i afton?

Karl XII alltså. Biografier om honom går det tretton på dussinet. Min första kontakt med karln var naturligtvis genom Herman Lindqvist. Vid sidan av Bo Landins naturprogram var Hermans program min andra stöttepelare i barndomen. Bo hade vänligheten att visa och berätta lite om koalor. Där fick jag se våldsamma och närgångna koalavåldtäkter. Ni borde kika upp det. Redan som barn var jag alltså ett föredöme; en moralisk och intellektuell stenstod som avvisade allt från Småstjärnorna till Rederiet. Vid åtta års ålder kunde jag utantill recitera hela program om häxbränningen och berätta allt om djurlivet i Australien.

Ett av de starkare minnen från denna tid av barndomen är knutet till ett Lindqvist-signerat avsnitt om Karl XII. Tillsammans med de vanliga teorierna kring händelseförloppet som föranledde döden, visades kraniet upp. I fokus var ingångshålet. Samtidigt satt jag och åt jordgubbssylt med fil. Sylten var väl tilltagen med hela bär. Resultatet av kombinationen kranium och jordgubbssylt? Att jag nu förknippar jordgubbssylt med en av storhetsvansinne drabbad konungs hjärnsubstans. Jag misstänker att det är därför jag gillar sylten så mycket.

Ni är nog rätt förtrogna med både sylt och kung. Som ni vet brukar kungar göra fullständigt vansinniga saker mot den befolkning de säger sig vilja skydda. Karl XII var något i hästväg. Han lyssnade inte till vare sig bra eller dåliga råd utan blev i stället tvär. Att de längre ned i hierarkin skulle lösa omöjliga order var upp till dem. De skulle vara tysta och ur den svenska mullen hårdhänt gräva fram både pengar, förplägnad till soldaterna och framför allt muskötmat. De som stod i främsta linjen, fick huvudet avslitet, knall och fall. På menyn för de andra mjältbrand och infektion. Fältskär en lysande karriärväg. Överhögheten fick vara kreativ, men det ledde inte till annat än att inte alls få drängar och bönder vägrade ta värvning trots att det var vad kungen, fogden och gud krävde. Många stympade sig själv eller smet upp i skogen för en klassisk runda kurragömma. Om man inte var så mycket för lekar och annat gick man helt enkelt och hängde sig. Det säger väl en del om de ärofulla fälttågen som väntade.

De kvinnor och barn som blev kvar i Sverige hade inget annat val än att gno på. Dels skulle de sköta sina egna göromål, dels det som nu inte kunde skötas av männen som hade fullt upp med att dö nere på kontinenten. Boken är utmärkt på den här punkten. Den påvisar utan att darra på manschetten en endaste gång på den oerhörda ojämställdheten mellan kvinnor och män. Jag svär på min egen grav att det inte är ett simpelt försök från Magnus att blidka även de mest galna och rabiata feminister. Ni vet de som springer runt och biter huvudet av män och anser att dessa är ett evolutionärt misstag. Något som på sikt antagligen kommer rättas till i efterhand.

Det fina med Augustpristagaren Magnus Västerbro är hans bildning, smidiga penna, varma hjärta och en under texten pyrande och litet elak ironi. Folkets verklighet utgör resonansbotten, Karl XII och hans galenskap svävar ovanför denna. Vid sidan målas de storpolitiska skeendena upp på ett intresseväckande och utbildande sätt. Sömlöst glider den tillgängligt skrivna texten mellan bönders, soldaters, prästers, adelsmäns och drottningars livsöden. En bedrift god som någon! Och framför allt ett handgrepp som gör boken värd minst något pris.

Avslutningsvis en kriminellt tunt underbyggd tanke kring frågan varför högerfolk till Karl XII dras. Han som fast hand drev Sverige till ruinens rand, tack så mycket. Kan det bero på att han var enväldig; att han framstod som redlig, stark och krigisk. En man som helt enkelt krävde fullständig lydnad från vem det än nu månde ha varit. Han vann slag men förlorade kriget. Härur stammar funderingen. Vad ledde hans så kallade bedrifter till? Misär för folket och en kula i huvudet för honom själv. Så kan det vara.

Nu kommer invändningar strömma till från nazister, professorer och autodidakter inom historia, kanske något i stil med: ”Utan honom hade vi antagligen levt i ett muslimskt kalifat och snart vill de väl byta ut Fröding mot Jalal al-din Rumi.”

Invändningar lämnar jag åt expertisen och högerextrema.

Han sköts och föll knall och fall av en projektil från ett norskt skjutvapen. I en annan situation med ett mer utdraget döende hade det kunnat låta så här: Et tu, svenska folket? För det hade förr eller senare avslutat hans liv – genom en kula eller kniv från en svensk.

Jag kan förresten rekommendera ett besök till Livrustkammaren. Där står Karl XII uppstoppad. Jag misstänker att huvudet är till brädden fyllt med gammal jordgubbssylt.

The post Myhrelds marginalanteckningar: “Karl XII var något i hästväg” first appeared on Opulens.