FILMPREMIÄR. Ingela Brovik har varit på filmpremiär och sett Magnus Gerttens nya dokumentär Nelly & Nadine. “Det finns en oavbruten intensitet i regissörens sökande efter den dolda, gömda eller förträngda historien,” skriver Brovik.

Hennes blick är så stark att den når oss som ser filmklippet ur de journalfilmer som gjordes då båten med överlevande från tyska koncentrationsläger nådde Malmö hamn, våren 1945. Nadine Hwang, nyligen befriad fånge från tyskt koncentrationsläger bär på en tung historia under andra världskrigets fasor, då hon som lesbisk kvinna arresterades i Frankrike och fördes till koncentrationslägret i Ravensbruck.

Nadine mötte operasångerskan Nelly i lägret. Det skedde en kväll 1944 när Nelly skulle sjunga i den franska baracken, och en röst i mörkret bad henne sjunga någonting ur Madame Butterfly, och efter att hon hade gjort det kom den som önskat sången, Nadine, fram ur mörkret och tackade Nelly med eftertryck. Så börjar en oväntad historia om kärlek och den startar alltså i ett koncentrationsläger. Det är bakgrunden till Magnus Gerttens nya dokumentär Nelly & Nadine som haft sin världspremiär på årets Berlin-filmfestival, där filmen fick mycket beröm och vann Teddy Award.

Nelly & Nadine är den tredje delen i den trilogi som Magnus Gertten gjort med utgångspunkt i den journalfilm av utmärkt kvalitet som visar hur befriade fångar anländer till Malmö med de vita bussarna 1945, Del ett var Hoppets hamn (2011) och del två Every Face has a Name (2015).

Filmerna kan i någon mening påminna om den berömda boken På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust, originaltitel A la recherche du temps perdu, dock är den svenska titeln mer optimistisk. Franska ordet perdu betyder förlorad, svenska flytt inger hopp om att hinna ifatt tiden.

Och det gör Magnus Gertten i sin nya Nelly & Nadine där han söker efter den tid som flytt – och hittar den – storyn om de två kvinnorna som möts i koncentrationslägret, kärlek uppstår mitt i krigets helvete, som tar slut, men de lyckas finna varandra, igen. En fullkomligt osannolik historia som i Magnus Gerttens film skildras med konstnärlig kraft, som blir en berättelse i sig.  Hur han får kontakt med släktingar till Nelly och Nadine, hur materialet öppnas och tar plats i filmen, nästan i dialog med oss i publiken.

Det finns en oavbruten intensitet i regissörens sökande efter den dolda, gömda eller förträngda historien om Nellys liv, som finns bevarad i kartonger på vinden hos unga släktingar med foton, filmer och en dagbok, som med kärleksfull respekt blir en kongenial berättelse. Magnus Gerttens regi tillsammans med Caroline Troedssons utsökta filmfoto skapar en film som söker sanningen – på många nivåer.

The post På jakt efter den tid som flytt first appeared on Opulens.

DOKUMENTÄR. Magnus Gertten är aktuell med en ny dokumentär om en stark, livslång kärlek som växte sig stark mellan två kvinnor i Ravensbrücks koncentrationsläger. Med Nelly & Nadine vill han lyfta en queer kärlekshistoria som annars inte skulle ha berättats. 

Du är aktuell med dokumentären Nelly & Nadine, som belönades med en Teddy award vid premiären på filmfestivalen i Berlin. Den här veckan kommer den till Sverige på Tempo Dokumentärfilmsfestival.

– Med en sådan premiär öppnar sig hela världen, den är med överallt och det är jättekul. Dels i Sverige och det känns viktigt att förankra den hit. Det kommer att vara en frågestund efter och det är kul att prata med publiken och känna in vad de tycker. Jag är precis färdig med filmen efter 5 år och det är fortfarande väldigt färskt för mig så jag lär mig någonting om den nu när jag ser den med en publik.

Filmen skildrar två kvinnor, Nelly och Nadine, som blir förälskade i Ravensbrücks koncentrationsläger. Vad är det som gör deras kärlekshistoria så speciell?

– Det finns många saker. Dels har de här kärlekshistorierna inte blivit berättade, de är undanstoppade i skuggorna och jag är tacksam att jag kan hjälpa till att lyfta fram dem. Från den här tiden finns det mest manliga hjältehistorier och jag vet att detta inte välkomnas av alla. Under vårt finansieringsarbete stötte vi på den polska televisionen som tyckte att det var en fantastisk historia men som inte kunde visa den i Polen.

– Det finns väldigt lite dokumentation kring den här typen av kärlekshistorier, så det är speciellt att jag kunde berätta inifrån med kvinnornas egna ord. Det finns en dagbok, brev och filmrullar så jag har kunnat komma nära någonting som annars bara blir journalistiskt sammanfattat. Jag vill att vi ska känna storheten i berättelsen och gå in i känslorna. Det fascinerande är också att kärlek i dessa krigstider kunde vara ett sätt att överleva kriget. I det här fallet har situationen i koncentrationslägret plockat fram de mest humanistiska sidorna och mänskliga kvaliteterna, som är förmågan att ge kärlek.

Men det tog lång tid innan Nellys barnbarn Sylvie öppnade och tittade igenom den här dagboken och dokumenten om sin mormor och Nadine. Hur kommer det sig, tror du?

– Ja. För Sylvie, som är vår berättare och håller oss i handen genom filmen, var det ingen självklarhet att göra den här resan och utmana tystnaden och familjehemligheten. Men det gav mig möjlighet att vara med i början av processen och få ett nu, det pågående i filmen är hennes resa att avtäcka berättelsen och försonas med tystnaden i familjen.

– Men vill man verkligen läsa om vad sin mormor fick uppleva i koncentrationslägret? Den tröskeln är nog svårare än vad alla vi kan föreställa oss. Jag tror att det var en jobbig resa i början men också befriande för Sylvie. Hon var med på premiärvisningen i Berlin, kom fram och pratade om filmen och sa att hon nu har kommit till rätta.

Nelly och Nadine är den tredje delen i en trilogi med filmer som baseras på en arkivfilm från 1945 där kvinnliga överlevare anlände till Malmö från Tyskland. Hur kom du först i kontakt med den här arkivfilmen?

– Det är en relativt känd SF-journal som visades på Sveriges biografer redan i maj 1945, svenska folkets första möte med bilder på överlevare från koncentrationslägren.
Men jag är nog den första som försöker reda ut vilka ansiktena på filmen är. En nästan omöjlig utmaning som jag antagit tillsammans med andra team under många år och med hjälp av passagerarlistor, utan foton, har vi lyckats sätta namn på väldigt många.

– Första gången jag tittade på filmen 2007 såg jag ett ansikte som verkligen fångade mig och det är Nadine Hwang som tittar rakt in i kameran. Hon har en blick jag inte riktigt har kunnat tolka innan, är hon lycklig över att vara fri? Hon visste ju inte om den kvinna hon hade träffat i lägret, Nelly, fortfarande levde. Hon är väldigt fascinerande och värd en egen långfilm. Folk skriver böcker om henne och i Kina gör man sina egna dokumentärfilmer utifrån hennes kinesiska historia. Många är fascinerad av berättelsen, forskare hör av sig från universiteten och vill berätta just sådana här queera historier.

Men senare återförenas paret och introducerar varandra som kusiner, en vän till dem menar i filmen att han ser någonting större mellan kvinnorna än den fysiska kontakten. Kan du utveckla det?

– Han beskriver ett liv från 50-60-talet där man kunde leva ganska fritt som homosexuell men inte gå hela vägen ut. Så det fanns en praktisk lösning i att kalla varandra för kusiner men i praktiken levde de tillsammans och hade ett umgänge som var rätt öppet. Det mannen pratar om är att man inte behöver visa alla känslor offentligt, det finns någonting större med kärleken än att behöva visa upp den.

– Baksidan är att den här mannen själv inte lyckades leva det livet. Han hade en manlig älskare som han egentligen ville vara tillsammans med. Så det finns ett tema i filmen om svårigheten i en viss tid att verkligen manifestera vem man är och vill vara. Och det finns en allmängiltighet i det som gör att även unga människor kan identifiera sig, att komma ut kan fortfarande vara en process, ibland komplicerad.

Du har sagt att du kände en plikt att berätta den här historien, på vilket sätt?

– Jag har gjort två andra filmer där jag utgår från den här journalfilmen, Hoppets hamn och Every face has a name. När jag var i Paris med den senaste blev jag kontaktad av ett lantbrukarpar som tyckte att vi skulle träffas och då får jag hela historien i min famn. Jag kände att världen måste få ta del av den, det spelade ingen roll att jag hade tänkt göra någonting annat. Jag funderar verkligen innan jag ger mig in i ett projekt för det är ju flera år av mitt liv, men plikten ligger i att den som hittar den här historien måste föra den vidare. Det är en viktig hbtq-historia som kan tala till alla.

Vad är det mest centrala du vill berätta med den här filmen?

– Min utgångspunkt är inte att jag ska göra en viktig film med ett viktigt budskap utan min ingång är alltid själva berättelsen, min fascination för en människa. Jag drivs av min nyfikenhet, att titta in i Nadines ansikte och undra vem hon var. Men sedan kan jag intuitivt känna att det finns en stor och viktig historia som växer fram allteftersom. Den här och andra filmer som jag gjort har landat i att bli några slags humanistiska manifest.

– Det är ingen film om koncentrationslägret eller holocaust-överlevare, det är bara själva arenan för berättelsen. I filmen om Zlatan, som jag och min bror gjorde, är själva arenan en konkret fotbollsarena och i min film om Björn Afzelius, Tusen bitar, är arenan musikscener. Men filmerna handlar egentligen om samma sak, de existentiella frågor vi alla ställer oss om hur vi vill leva våra liv, om svårigheten i att vara människa och meningen med livet. Det måste vara så stort. Den här filmen handlar inte om nazister utan om oss, våra liv och livsval.

Men finns det några särskilda teman på berättelser som brukar väcka ditt intresse?

– Jag dras till människor som kan uttrycka de här stora frågorna men de måste ju vara speglade genom en konkret berättelse. Karaktärerna kan inte sitta och prata om meningen med livet men om jag skapar en välberättad, konkret berättelse så kommer tittaren ha utrymme att fundera även på sitt eget liv. Det är den dimensionen en film är ute efter och det är även där poesin uppstår. Poesin uppstår inte genom att lägga in poetiska bilder på film utan för mig uppstår den om berättelsen är så tydlig och stabil att du har utrymme för att skapa poesin i ditt eget huvud. Är det dåligt berättat så kommer all energi gå åt till att försöka förstå vad som händer istället.

– Jag kommer ihåg någon som hade sett Tusen bitar och gick ut från salongen och sa att han skulle ringa sin son som han inte hade pratat med på tre år. Filmerna ska väcka någonting som handlar om våra egna liv fast det utspelar sig någon helt annanstans, som i ett koncentrationsläger 1944-45.

Du är ju journalist från början.

– Ja precis men de senaste 25 åren har jag jobbat med dokumentärfilm och det är en helt annan typ av berättande. Vi jobbar mycket med tidsaxlar och en utveckling medan journalistiken oftast är ett nu.

– Journalistiken har lärt mig någonting om research och intervjuteknik, men jag är väldigt anti skjutjärnsintervjuer och en alltför drivande journalistisk metod. Tvärtom handlar dokumentärfilm om att lyssna och känna in en historia för att få med sig stämningarna. Jag har till och med jobbat med nyhetsjournalistik en kort period och där finns en slags för svartvit mallad version av hur man ska berätta någonting genom att ställa två saker mot varandra, men jag behöver gråzoner och utvecklingen.

Hur såg det ut när du tog steget från journalistik till dokumentärfilm?

– Min första aha-upplevelse var när jag gjorde en radiodokumentär med en regissör på radioteatern. Han var dramaturgiskt skolad och jobbade med teater så han konfronterade de berättelser jag ville göra med en klassisk dramaturgi och genom att bygga scener med en karaktär som genomgår en utveckling. Det mötet med honom var enormt avgörande. Min första dokumentär var Blådårar, tillsammans med min bror, och då jobbade vi med en dansk klippare som kom in med annat tänkande. Det är samma klippare som har klippt den här filmen, så han är också en del av utvecklingen till att mer och mer känna in den här märkliga genren som är kreativ dokumentärfilm.

– I dokumentärfilm kan man ju inte omedelbart manusskriva utan det här är en processorienterad genre av film där vi reagerar på det som händer och för det vidare utifrån att det hela tiden förändras. Jag kan känna att det är världens mest privilegierade jobb att vara dokumentärfilmare. Dels de här processerna men också att jag kan knacka på vilken dörr som helst i världen och någon öppnar alltid och säger välkommen, äntligen är du här, nu får jag berätta min historia.

Din bror, Fredrik Gertten, är dokumentärfilmare, är det ett intresse ni fått med er hemifrån eller var kommer det ifrån?

– Det är en bra fråga men det finns kanske inget bra svar. Vi var tre bröder men en bror gick bort 2016 och han var också journalist. Det finns ett outsiderskap i att vara den som står vid sidan av och berättar om det som händer. Min pappa kommer från ett fattigt alkoholisthem och mamma var invandrare, så båda har haft ett outsiderskap i samhället och sådant för man vidare tror jag. Jag tror att vi har positionerat oss i förhållande till världen och att vara just dokumentärfilmare blev ett bra sätt att få utlopp för den berättar- och skapardrift som vi inte är unika om att ha men som vi har bejakat.

– Det är ett fantastiskt sätt att bearbeta livet, alla människor vi träffar pratar om livet hela tiden så jag måste hela tiden förhålla mig till det. Det finns en skön terapi i att få lov att vara dokumentärfilmare och prata om livsfrågor genom en berättelse och andra människor.

Vad ser du fram emot inför visningen på Tempo dokumentärfilmsfestival ikväll?

– Jag ser fram emot att se filmen tillsammans med en stor publik, att få känna in vad de känner när de möter de här två kvinnorna och hur de relaterar till sina egna liv. Att få sitta i publiken och höra reaktionerna, suckarna, snyftningar, skratten, andningen. För mig är det den stora upplevelsen som kommer att förändra mitt sätt att se på filmen.

– Det är en stark film och jag hoppas att den kan nå en hyggligt stor publik. Vi har ett hantverkskunnande i Sverige och Norden som gör att många, inklusive min film, är värda en stor biopublik. Men den här biografupplevelsen har försvunnit under pandemin och den vill vi verkligen väcka liv i igen. Det finns ett möte i en biosalong som jag tycker är speciell och värd att värna om. Alla kommer från olika håll och har en slags gemensam upplevelse av filmen. Så jag hoppas att folk har behov av att komma ut och göra saker tillsammans med andra nu.

The post Helgporträttet: “En historia undanstoppad i skuggorna” first appeared on Opulens.

FILM. Malmöbon Charlotte Wiberg sitter hemma i sin soffa och tar del av den pågående dokumentärfilmfestivalen Tempo, i Stockholm.

Pandemin förändrade mig. Inte så att ökningen av ensamma timmar hemma ledde till reflektion och ett djupare intellektuellt liv. Inte så att jag blev mer medveten om min dödlighet (den har jag alltid varit maximalt medveten om) och jag drabbades inte heller av direkt sorg eftersom ingen närstående till mig dog i sjukdomen. Nej, jag har helt enkelt blivit lite latare. Eller rättare sagt: mer van att världen kommer till mig via zoom eller olika nätlänkar som leder till festivalfilmer jag slipper i fysisk form åka för att se i en främmande stad. Ja, jag ska vara ärlig: det är knappt jag ser ens festivalerna i min egen stad om de inte lägger ut något på nätet. Det är ju så praktiskt! Det går att nå alla grupper i Sverige! Även de som har svårt att gå och använder rullatorer; en grupp jag förmodligen snart kommer att tillhöra om jag fortsätter hänga i soffan hela tiden.

Nej, jag är inte ett föredöme. Tvärtom. Men föredömen är Göteborgs filmfestival och dokumentärfilmfestivalen Tempo i Stockholm som lägger ut delar respektive hela innehållet av deras festivalsutbud på Draken film, Sveriges bästa streamingsajt.

I skrivande stund är vi mitt uppe i Tempo, som tar slut den 13 mars. Jag har alltså inte sett hela utbudet. Och att göra någon slags utlåtande om dokumentärfilmens tillstånd efter bara en halv dokumentärfilmsfestival i Stockholm är förstås inte seriöst. Men jag är lycklig över att efter tjogvis med talking heads-dokumentärer på Netflix som drar ut på och upprepar mer och ofta mindre meningsfull information för att kunna göra en serie i stället för en film (nej, de är inte alla likadana, det finns bra Netflixdokumentärer också) är jag glad över så mycket konstnärlighet som samsas med historisk och social relevans. Jag tänker också på alla utmärkta men främst journalistiska produkter jag sett i form av reportageliknande dokumentärer som ofta är mycket viktiga men där den bildmässiga aspekten av mediet krymper i betydelse. En dokumentärfilmsfestival som Tempo visar vilken stor variation genren innehåller och att den har plats för konstnärligt liksom journalistiskt drivna själar.

Långfilmen Ascension av Jessica Kingdon är en 97 minuter lång tour de force som helt utan kommentarer tar oss genom trappstegen i det nya kinesiska klassamhället. Det är en symfoni i bilder och pålagd musik, men också många utsnitt ur pregnanta konversationer och utväxlingar som kan vara direkt plågsamma att ta del av. Här har vi ett samhälle som hånar immateriell kunskap till förmån för att lära sig sälja meningslösheter bara för att få upp landets konsumtion, och där en man kan få en spark i magen om han inte är tillräckligt macho i vad som ser ut att vara en slags livvaktskurs. Det är förstås alltid ett visst urval av bilder, ett utsnitt, vi får se, regissörens val – jag hoppas att det finns ett annat Kina någonstans vid sidan av detta, trots diktatur och likriktning. Det skymtar fram lite i de ”lägre klasserna”; hos de som inte har hopp om och kanske inte heller intresse av att stiga i systemet.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Magnus Gertten är en filmare som är en lyckosam kombination av journalist, historiker och bildmakare. Nelly & Nadine, som har biopremiär i dag 11/3, är den tredje delen i Gerttens filmserie som utgår från arkivfilmer på koncentrationslägerfångar som anlände i Malmö hamn 1945 (de övriga två är Hoppets hamn (2011) och Every Face has A Name (2015)).

Denna gång är det två politiska fångar som är motivet; och det två som blir kära i varandra i Ravensbrück och sedan otroligt nog återfinner varandra efter kriget för att kunna leva tillsammans i en relation som var dold för Nellys familj – kärleken som inte hade något namn, men som nog var väldigt tydlig för alla som inte var förblindade av heteronormativitet (vilket under åtskilliga årtionden efter kriget lär ha varit de flesta, i och för sig). Åter påminns vi om vidden av de världar nazismen försökte kväva och utplåna. Nelly förde en dagbok i Ravensbrück som de båda kvinnorna därefter förgäves försökte få utgiven. En kan ju hoppas att filmen hjälper till att väcka intresse för manuset, som alltså finns kvar.

Detta är bara två av alla intressanta och viktiga filmer som visas på Tempo. Jag hoppas att festivalen kommer att fortsätta att på det här sättet göra utbudet tillgängligt för hela landet. Ja jag hoppas att många festivaler följer efter i detta. Eftersom jag är en lat människa som gillar att ha filmfestival i min egen soffa. Men också för att det är en fantastisk möjlighet att nå ut med även med film som inte tillhör det vanliga streaming-, vod- och bioutbudet. Dokumentärfilmens tillstånd verkar vara gott, och det finns mycket vid sidan av true crime-utbudet med dess ständiga talking heads att upptäcka.

The post Välkommen filmsfestival i vardagsrummet first appeared on Opulens.

CORONATID. Biograf Panora är en mötesplats i Malmö för filmkonsten. Bion har nu tillfälligt stängts på grund av pandemin. Ingela Brovik passade på att ta del av utbudet strax före stängningsdags.

Filmregissören Magnus Gertten står framför oss i publiken på Folkets bio Panora i Malmö i en livfull diskussion om hans nya Only the devil lives without hope, en stark dokumentärfilm om en familj från Uzbekistan, tvåbarnsmamman Dilya, barn och hennes föräldrar som kommit till Sverige, Borås. Hon är numera skild från sin man, som är hemlig agent för regimen i Uzbekistan. Det är ett lyhört porträtt av Dilya. Filmen skildrar hennes engagerade kamp för att få sin bror, oskyldigt anklagad, ut ur fängelset i Uzbekistan, en av världens värsta diktaturer, men ett relativt okänt land för många i Sverige.

Det är en dokumentär med oväntad poetisk visuell kraft som fördjupar skildringen av ett auktoritärt samhälle, långt bort från Borås. En angelägen film som denna behövs i dessa dagar.

Dokumentärfilmen Andrej Tarkovskij – en filmares bön, i regi av sonen med samma namn, Andrej Tarkovskij Jr, också visad på Panora handlar om den ryske regissören som skapat oförglömliga filmer. Till exempel Ivans barndom (debutfilmen från 1962) som skildrar andra världskriget ur en liten pojkes perspektiv och det med en intensiv känsla.

”Att göra film är att skulptera i tid”, enligt Andrej Tarkovskij, vilket han visar i sina existentiella, lyriska, och förtätade filmer som den sovjetiska diktaturen trots allt inte kunde stoppa. Spegeln och Nostalgia är ett par andra av hans sju filmer som tar plats i filmhistorien, för alltid.

En biograf är en plats för yttrandefriheten, över hela världen (även i en diktatur kan det smugglas infrihetlig film) – och nu stänger flertalet biografer ner i Sverige.

Under tiden kommer ytterligare en dokumentärfilm att fortsätta ta plats, Greta i regi av Nathan Grossman. Greta som haft biopremiär på Folkets Bio Panora, Folkets Hus och Parkers Spegeln och SF Bio finns tillgänglig att streama online. Årets, i mitt tycke viktigaste film visar stor respekt för Greta Thunberg och hennes integritet i vår tids största fråga, klimatet. Filmen visar hur hon vägrar anpassa sig till det politiska spelet och hur alla politiska makthavare tappar ansiktet.

Men även animerad biofilm för barn handlar om klimatfrågor, som på olika drastiska sätt gestaltas för femåringar och äldre, till exempel Operation Nordpolen, i regi av Aaron Woodley, där små och större djur vill försvara naturen, liksom i filmen Djuragenterna, i regi av Guillaume Ivernel. I det sistnämnda fallet rör det sig om en actionfilm där den unga publiken snabbt lär sig nya saker om miljön, precis som i Familjen Bigfoot (regi av Ben Stassen) där pappan drar iväg mot ett stort oljebolag för att stoppa dess giftiga produktion. Tre bra animerade barnfilmer som sätter fokus på dagens läge, med ibland grotesk humor och ilska.

Film är bäst på bio, en plats för yttrandefrihet. Men från och med den här veckan kommer att Panora, i likhet med många andra biografer, att hålla stängt på obestämd tid. Biograferna stängs men filmkonsten lever ändå.

The post Biograferna stängs, men filmkonsten lever ändå first appeared on Opulens.