När jag blir stark

När jag blir stark ska jag skriva den här dikten
Den kommer att få en enkel och taktfast rytm
men ändå kännas mjuk och melodiös: en öppen
trägrind och där utanför en kustremsa och sand
Den ska skrivas i ett enda svep tidigt en morgon
En havstrut som oväntat svänger in över räcket
till balkongen och ser på mig med sitt gulröda öga
Vissa återkommande ord vissa tendenser till tjat
som endast är menade att uttrycka envetenheten
hos en dikt som inte ger vika när den måste fram
samt en anaforisk (nämast katalogisk) besatthet
som syns i ett – relativt blankt/glest – bildspråk
men hörs i den desperata upprepningen av ordet
stark, att skriva sig stark, att hämta styrka, bli stark
när det är precis tvärtom: det är när texten rasar
samman, är samtidigt så tunn, som den drar till sig
s ä r s k i l d h e t e n
Alltihop ska ingå: uttrycket söker sin egen form
som ett nät drar mitt jag in mot sin glittrande
mitt
När jag är stark tillräckligt ska jag skriva det här

Bibliotek

Försöker skriva mig ut ur mörkret
genom att gå till biblioteket
Gömmer mig mellan hyllraderna
vid ett osynligt bord
Det luktar påbörjad död här: bokblad
Andetag av strävt svavel
Askfärgade ryggar
Gula gamla sidor som fräser
Allting handlar om ensamhet
Kollegieblocket är en tyst stad: allt är stängt
Blyertspennan ritar stålskuggade staket
på det vita papperet: en övning i att överleva
överlevandet, där är en trädkrona
under mig, och en över, tysta
vattenflöden, är det här
en strandremsa, min hand dinglar
mot en vitkalkad vägg, skuggorna är inte
levande: mitt i nervkartan
är all text upphunnen
av sömnen, med pennan
i klorna, lädervingarna tätt slutna
om kroppen, huvudet invikt
mot strupen
Biblioteket släcks ned och töms
Linoleumgolvet blänker
Hjärtat hämtar ned en tunn volym
Viker upp titelsidan: ett eldhav
Ta mig in i det eldhavet

Råd inför att skriva den här dikten

Aldrig dikter om att dikta
Aldrig dikter med fåglar
Aldrig ordet ’frihet’
Aldrig stränder och kuster
Aldrig ordet ’jag’
Aldrig ordet ’du’
Aldrig ordet ’ord’
Aldrig amaryllis, lilja, aldrig
blommor överhuvudtaget
Aldrig trädkronor temuggar öppna fönster
Aldrig kroppar i rummet
Aldrig ordet ’rum’ (eller ’kropp’ eller ’aldrig’)
Aldrig inre tillstånd – bara blanka hundar
Vattendrag som kvävs
Koagulerade flöden
Skitiga murar
Nedklottrade torg
En kniv
Ett enda ord
Inga ledsna människor på kaféer
Inga glada människor på kaféer
Inga tankeströmmar
Inga känsloladdade adjektiv
Inga försök att skapa en ’röst’
eller ’lyssna efter tonträff’
Absolut inga fjärilar
Aldrig ordet ’blod’
Saliv är okej: blött varmt hungrigt
Antydningar funkar – att ana en kropp
Men aldrig skuggor
Ingenting som ’blänker’, absolut
ingenting som ’skimrar’, ’strålar’
Ingen ambivalens och ingen jävla oro
Aldrig himmel
Aldrig klippformationer
Aldrig regn
Aldrig uttalad sorg, ingen
glädje, ingen kärlek, tröst, närvaro
Skriv aldrig att du ’vill’ något
Ha aldrig anspråk: don’t try
Stryk alltid sista raden

The post Tre dikter first appeared on Opulens.