BOK I FOKUS. Tre korta, aktuella litteraturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet. 

1.

Hon som äter jord av Dolores Reyes
Recension av Thomas Almqvist
Översättning: Siri Hultén
Palabra förlag

Hon som äter jord” är argentinska Dolores Reyes debutroman. Med den vill hon sätta ljuset på alla mord på framför allt unga kvinnor i storstädernas fattiga förorter och tillägnar romanen Melina Romero och Araceli Ramos, två tonåringar som mördades i den förort till Buenos Aires, där hon arbetar som lärare. Det är en roman om ett trauma, om våld mot kvinnor och barn och om hur en ung kvinna håller på att bli vuxen.

En flicka i tonåren har en övernaturlig förmåga. När hon äter jord, kan hon för sitt inre se var de befinner sig, som gått på den jorden. Ryktet om hennes förmåga sprider sig och människor söker upp henne i det slumområde i utkanten av Buenos Aires, där hon bor.

Här finns både vemod och ilska över sakernas tillstånd. Det är en roman om oerhörd skuld men som också kan peka på möjligheter till försoning.

2.

Nattväktare av James Garrabrant
Recension av Jesper Nordström
Urtext förlag

James Garrabrant staplar i sin aforistiska lyrik plattityder och centrallyriska enradingar på varandra så det ställer krav på en viss närmast motsägelsefull läsart. Stanna inte för länge vid varje rad utan hasta vidare i ett slags ordskimmer à la Proust och det uppstår komplext intressanta synergieffekter.

Sedan är det detta med monotoni och timing. Garrabrant vet att driva en stil länge nog tills det är dags för stil- och temposkifte och det är som han här hoppar till det andra ”typiskt svenska”, från den lite uppgivna defaistiska granskogsmelankolin till frodig vikingatid. Det blir en avklädning av vårt land.

Styrkan i det här verket är att vissa passager skulle passa som citat på kylskåpsmagneter, andra är komplext mångtydiga, men det råder ändå en sammanhållen ton och koherens.

3.

Andra stället av Rachel Cusk
Recension av Camilla Carnmo
Översättning: Niclas Hval
Albert Bonniers förlag

Andra stället av Rachel Cusk är på flera plan en förbryllande roman. Den inleds dramatiskt, med nästan övernaturliga inslag, eller är det begynnande galenskap? Den fortsätter i en helt annan ton, den vi känner igen från Cusks tidigare böcker. Hennes lugna, sakliga sätt att nedtonat, nästintill odramatiskt, beskriva skeenden som kan vara nog så livsomvälvande dramatiska. Hon befinner sig på ett avstånd varifrån kan hon se tydligt. Ingen detalj i våra mänskliga mellanhavanden undslipper hennes blick. . Författaren har kontroll, hon sitter en bit ifrån och betraktar allt som sker från en säker position. Men tryggheten är förstås bedräglig.

Andra stället river i läsaren på bästa sätt, den är genomborrande skarp i sina iakttagelser av mänskliga relationer. Språkligt en glasklar men sträng njutning. Rachel Cusk är grym, i ordets båda bemärkelser, både skoningslös och suveränt bra, skriver Camilla Carnmo.

The post Boktips: Från vemod och ilska till dubbel grymhet first appeared on Opulens.

OSVENSKT. “Den sammanflätade intrigen i denna ovanligt välskrivna, täta och genomtänkta episodiska berättelse får läsaren själv reda ut.” Ivo Holmqvist är hänförd av Lina Wolffs nya roman Köttets tid men vill inte avslöja för mycket av handlingen.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Köttets tid av Lina Wolff
Albert Bonniers förlag

”Vad är ålderdom till stor del, om inte rädslan att tappa relevans och bli en statist i en pjäs där man en gång innehade huvudrollen?” Den beska sanningen serveras mot slutet av Lina Wolffs nya roman Köttets tid. Hennes förra, De polyglotta älskarna, kom för tre år sedan och blev en pyramidal framgång som översattes till sjutton språk.

Det är inte författaren själv som räds rollbytet från huvudaktör till statist, det här är ingen jagberättelse och hon är fortfarande flera årtionden till sin ålderdom,  utan en av de tre personerna som för ordet i romanen, Sor (dvs Syster) Lucia.  En åldrad nunna i Madrid med ett avhugget finger på ena handen. Lucia fortsätter klarsynt och utan bitterhet: ”Att inse att ens idéer är förlegade och inte förankrade i nutiden, att människor bara väntar på att man ska försvinna så att de kan fylla ens plats med annat”. Så är det kanske.

På Wikipedia kan man inhämta att Lina Wolffs ”skrivande har påverkats mycket av åren i Spanien där hon mött en livsinställning präglad av svartsyn och drastisk humor.” Det stämmer den här gången också. Det här är en mycket osvensk bok, med drag lånade från den spanskspråkiga magiska realismen. Hela romanen utspelar sig i Spanien, med tyngdpunkten förlagd till Madrid. De många förvecklingarna ska inte summeras här, det vore att stjäla mycket av nöjet för läsarna. Men något kan sägas om var i det litterära landskapet boken befinner sig.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Sor Lucia vill bibringa allmänbildning åt sin unga klosteradept Ada som kommer att visa sig lika briljant som cynisk. Hon rekvirerar därför ett urval av världslitteraturens mästerverk som lektyr åt henne, från Gilgamesj-eposet via Dante, Cervantes, Shakespeare fram till Goethe och Nietzsche. Alla böckerna är skrivna av vita män, påpekar Ada syrligt, och urvalet kompletteras därför med ett par klassiska kvinnliga spanska mystiker. Tanken är att Ada ska förestå ett litteraturprogram på TV, men det blir mycket värre än så.

Den krypterade show som hon kommer att stå bakom blir en sinister affär där den som vill följa den får betala med bitcoin. Vad det hela går ut på ska inte avslöjas. Lina Wolff är mycket bra på knalleffekter och om jag skulle våga en gissning vilken läsning hon kan ha haft nytta av när boken skrevs (Djuna Barnes och Ben Okri nämns på sidorna) så skulle jag bland annat föreslå Kazuo Ishiguros We were the Orphans, Patricia Highsmiths böcker om den kallhamrade mördaren Mr Ripley, och kanske också Shirley Jacksons isande novell The Lottery.

Men också film och TV, på kontinenten och i USA. Den sardoniske Luis Buñuels ande svävar över det hela, nunnan är en dödens ängel, och förlagor finns i de tv-program som går ut på att slå ut den ena deltagaren efter den andra på osmakligt vis, sådan underhållning som mannen som för tillfället bebor Vita Huset är bra på. Den sammanflätade intrigen i denna ovanligt välskrivna, täta och genomtänkta episodiska berättelse får läsaren själv reda ut. Vare nog sagt att det är burleskt, blodigt och brutalt. Översättare till minst sjutton språk är säkert redan igång med Lina Wolffs manus, och filmrättigheterna är nog vikta.

The post Burleskt, blodigt och brutalt first appeared on Opulens.

BERÄTTARKONST. “Efter att först ha läst pappersboken och sedan lyssnat på ljudboken så får jag nog säga att ljudupplevelsen var starkast. Det här är litteratur som sannolikt gör sig allra bäst live, framförd av berättaren själv, “, skriver Clemens Altgård om Christina Claessons Åskflickan.

Åskflickan av Christina Claesson
Triangelhissen (2017)

Parallellt med att det nu görs intressanta satsningar på hörspel och att en spoken word-scen växt fram under senare decennier så har det också skett ett uppsving för det muntliga berättandet. I och med mp3-formatet har också ljudbokslyssnandet ökat. Men än så länge håller den traditionella boken ställningarna. För hur lång tid till är det väl ingen som vet.

Christina Claesson är en författare som redan på 80-talet började intressera sig för och utöva muntligt berättande. Många har nog hört hennes röst i radio, till exempel i program som Sommar, Tankar för dagen eller Retorik i P1. Hon har också gett ut en handbok i berättarkonst, Berättarens handbok. Kort sagt är hon ett berättarproffs.

Hennes senaste litterära projekt Åskflickan består av fyra texter som från början varit rent muntliga berättelser som växt fram och byggts på inför åhörare. Så har till exempel titelberättelsen framförts ett par hundra gånger innan den omvandlats till skriftspråk. I sitt förord skriver Claesson om skillnaden mellan den muntliga berättarkonsten där texten kan ändras från gång till gång och den definitiva process som skrivandet av en bok innebär.

Utgivningen sker på det förlag hon startat, Triangelhissen, och det är ett förlag där hon planerar att ge ut andra muntliga berättares verk. Det innebär alltså att hon också producerar ljudböcker. Jag fick recensionsexemplar av boken men också en kopia av ljudboken (dessutom finns Åskflickan som e-bok).

Efter att först ha läst pappersboken och sedan lyssnat på ljudboken så får jag nog säga att ljudupplevelsen var starkast. Det här är litteratur som sannolikt gör sig allra bäst live, framförd av berättaren själv, och då kommer ljudboken som hon själv läst in rätt så nära. Därmed inte sagt att Christina Claesssons berättelser inte fungerar i bokform, för det gör de. Men som författaren själv uttryckt det: “Skriftligt möter hjärnan genom ögonen. Ögonen är mer kritiska och logiska. Öronen är mer känslomässiga och associativa.”

Åskflickan är första boken i en svit kallad På pränt. Det finns också en platsangivelse: Glimmingehus. Detta med en specifik plats som utgångspunkt för orden ligger helt i linje med det muntliga berättandets tradition.

Glimmingehus i Simrishamns kommun är Nordens bäst bevarade borg från medeltiden och redan däri finns förstås ett incitament till spökhistorier och fantasmagorier. Spökhistorier och skräckberättelser utgör en genre där det muntliga berättandet aldrig avstannat, inte ens i modernitetens tidevarv.

Vad Christina Claesson gör är att avlocka platsen det mesta möjliga i form av fantasiburna uppslag. Berättelserna kan ses som exempel på magisk realism, en genre som företrädesvis odlats med störst framgång i Latinamerika och på Island. Men det finns även kopplingar till afrikansk berättartradition, kanske främst i berättelsen Drakbrunnen, som också knyter an till den europeiska folksagan.

De muntliga berättelserna blir här till noveller, men kan också läsas som sagor. Fast författaren drar själv en åldersgräns vid tolv år. Från tolv år och uppåt alltså. Det verkar rimligt eftersom historierna har en karaktär som inte riktigt lämpar sig för mindre barn.

Novellerna är inte riktigt så onda sagor som kan förekomma i Pär Lagerkvists eller Melker Garays författarskap, men rymmer ändå ett visst mått av mörka motiv.

Språket flyter lätt och ledigt även i skrift och jag noterar att Claesson i hög grad ägnar alla de fem sinnena uppmärksamhet i sina gestaltningar. I berättelsen Doktorn i Hammenhög kommer jag att tänka på Karen Blixen, en författare som Christina Claesson onekligen har vissa gemensamma nämnare med. Om det kulinariska var viktigt i Blixens Babettes gästabud, så gäller detta även Claessons berättelse, som dessutom har en fyndig Ingmar Bergman-referens. Den är nog min favorit i den här boken, även om Flickan med glashanden också fascinerar med ett tema som handlar om lögn, sanning och förlåtelse.

Det är ett intressant projekt som Christina Claesson dragit igång och det ska blir intressant att följa. Det muntliga berättandet uppstår och lever av samspelet med åhörare, men kan vilket den här utgivningen visar, få en fortsättning såväl i det traditionella bokformatet som i form av en mp3-fil.

Alla artiklar av Clemens Altgård

The post Det talade ordets magi first appeared on Opulens.

EXISTENS. “Jag samlar på skamliga tv-serier. Jag vill alltid ha minst en att följa när jag inte orkar koncentrera mig på för krångliga storylines eller behöva förfasa mig över våld och misär. Min senaste skamfyllda njutnings-serie heter Lucifer“, skriver Anna-Karin Linder.

Ibland tittar jag på TV-serier för att bli berörd. För att lära mig något nytt, eller svepas med av något skeende i historien som jag vill veta mer om. Det finns inget jag kan njuta av mer än att skakas om av ett drama som berör, rakt in i hjärtat. Men orkar man gråta sig igenom varje TV-kväll? Nej. Det finns nåt som många brukar kalla guilty pleasures, skamliga njutningar. Det som man tittar på med stor behållning, men inte riktigt kan stå för om nån skulle komma på en. Jag samlar på skamliga tv-serier. Jag vill alltid ha minst en att följa när jag inte orkar koncentrera mig på för krångliga storylines eller behöva förfasa mig över våld och misär. Min senaste skamfyllda njutnings-serie heter Lucifer. Hör bara på premissen:

Djävulen säger upp sig från sitt jobb som helvetets herre. Han bosätter sig i Los Angeles för att slappna av och driva en lyxig nattklubb. Genom en slump börjar han samarbeta med en polis och hjälper henne att lösa brott som konsult.

När jag läste premissen för säsong ett så kände jag två saker.

• Skräck och isande ilska. Lucifer är baserat på ett seriealbum av Mike Carey. En graphic novel som också råkar vara min favorit, näst efter Sandman (som det är en spinoff på). Lucifer är ett episkt äventyr som hanterar varats olidliga mysterium, skapelsen och filosofiska problem angående Guds existens. Och Lucifer Morningstar löser ABSOLUT inte brott i Los Angeles. Det var förolämpande att tänka sig att det här skulle kunna bli bra.
• En välbekant känsla av intresse och lusta spirade i mig. Jag visste att det här hade potential att bli riktigt dåligt. Men jag kände också igen en skam-serie när jag såg en.

Jag strösåg första säsongen av Lucifer. Lite förundrad över att det inte var riktigt så dåligt som jag först trott. Om jag bara la bort mina tidigare känslor över att de trampade på min ack så älskade serieroman så var det här faktiskt… nöjsamt. Premissen ‘djävulen i Los Angeles’ funkade faktiskt oväntat bra. Och procedural-klichén med ett-brott-per-avsnitt? Ja, det gjorde ju att jag inte behövde koncentrera mig så väldigt mycket på handlingen.

I mitten på säsong två insåg jag: Jag är ett fan av den här serien. På riktigt. Jag ser fram emot att få se nästa avsnitt. För Lucifer gör nåt himla smart. De blandar crime-drama med magisk realism. Självklart dyker fler övernaturliga väsen med bekanta namn (demoner, änglar) upp, och gör livet komplicerat för mörkrets herre. Det är ostigt, mustigt och, rent ut sagt, jävligt roligt. Jag anbefaller alla som har behov av att njuta av en skamligt underhållande tv-serie att ge sig i kast med Lucifer. Du hinner precis innan säsong tre drar igång i oktober. Och du behöver inte skämmas ett dugg.

(Lucifer kan du se på Netflix).

Alla artiklar av Anna-Karin Linder

The post Skamlöst nöjsamt med mörkrets herre first appeared on Opulens.

TRE BÖCKER. Viktoria Jäderling, Julia Svanberg och Maryse Condé

Åh Lunargatan av Viktoria Jäderling
Albert Bonniers Förlag (2017)

Melankolin över livets förgänglighet. Tragikomiken av att bara vara människa. Känslan av främlingskap inför det mest vardagliga. Det kan vara skrämmande att leva. Men tack och lov att man då kan borra ner sitt snoriga ansikte i mjuka bröst och att det finns varma kroppar att famna.

Debutanten Viktoria Jäderlings femton noveller är spretiga och svårfångade. Samtidigt löper en röd tråd genom dem alla vare sig de handlar om njutningen av jakt och blod och bränna upp hela jävla skogen eller kroppsvätskor, menscyklar, barnlöshet och sexiga underkläder. Att det här är en skönlitterär debut är svårt att ta in – de vassa novellerna vittnar om en erfaren penna. Det märks att Jäderling är rutinerad i sin gebit som både litteraturkritiker och tidskriftsredaktör.

I Sången om lögnen frågar Malek sin flickvän Susanne om det är upprörande att någon ljuger. Jag tänker på min egen dotter som liten. Att hon storljög så ofta att det blev hennes sanning. Som när hon på förskolan gråtandes berättade att mormor var död (vilket hon fortfarande inte är) och gjorde det så bra att personalen beklagade sorgen när jag kom för att hämta henne. “Men visst är det lustigt att barn, som man betraktar som mer äkta än alla andra, är de som oftast hittar på?” säger Malek och fortsätter: “Man måste nog ljuga för barn (—). Att ha barn är ett enda långt experiment som inte har något med någon sanning att göra. Man skapar sin egen sanning, sin egen melodi.”

Jäderling är en fena på språkets melodier, hur det som sägs och inte sägs överförs och tolkas. Dolda undertexter ligger hotfullt och ruvar i det vardagliga chimära. I Kennedy High berättar en tjej om sitt år som utbytesstudent i USA med all den självupptagenhet en tonåring någonsin kan uppbåda. Hon har precis lärt sig använda sin kropp som ett vapen: “Alla har en superpower och den här är min. Jag lägger ner mycket känsla och stil i den, kärlek och hat och hämnd, men mycket oskuld också.”

Barnlöshet, blod, tårar och snor återkommer i flera noveller. Det är Ebba som, i En gammal spetsbody, sitter på en bar med barndomskompisen Gunnar. Han, som en gång stod svartsjuk bakom köksgardinen och stirrade på Ebba och Martin när de blottade sig för grannarna, är numera lycklig trebarnsfar. Hon, däremot, genomgår menscykel efter menscykel utan den “magiska kärleksaffär” ett barn innebär. Och det är tungt att läsa hur Hild och Simo förgäves kämpar med att bli med barn i Oförklarligt barnlös: uppföljning av en ofullbordad graviditet.

Mitt i allt det elände det innebär att vara människa finns något bitterljuvt över att finnas till. Det går att gilla läget, peka finger åt alla hjärnspöken och skratta krampaktigt långt ner i strupen åt föräldrar “så missnöjda ända in i märgen”.

Candelarias hus av Julia Svanberg
Albert Bonniers Förlag (2017)

Det här är en historia av en äventyrare med drömmar om ett annat liv än den svenska småstadens. Författaren Julia Svanberg växte upp i Karlshamn men packade ryggsäcken så fort hon slutat gymnasiet. Hon åkte till Kuba, Peru, Ecuador och slutligen till Colombia. Här slog hon sig ner på landsbygden med sin lille son, blev kvar i flera år och anpassade sig i mångt och mycket till det hårda liv som de flesta småbönder och daglönare i Colombia lever. Hon odlade kaffe, startade bloggen Mammas Machete och debuterade 2014 med kortromanen Varför kom du hit?

I Candelarias hus berättar Svanberg i skönlitterär form om den här tiden, komprimerade till ett år; om kaffeodling, vattenbrist, korrupta poliser och gemenskap.

Det börjar dramatiskt. Ellen, hennes colombianske man och deras femårige son kör på krökta vägar längst med bergstup, urskogar och vattenfall i sin skruttiga bil. Plötsligt ser de att jeepen, som nyss körde om dem, står parkerad över körbanan. De bromsar häftigt och motorhuven knycklas ihop mot klippväggen. Beväpnad polis trycker upp dem mot bilrutan, visiterar dem och skriker men blir på bättre humör när de får se Ellens Schengenpass. Efter ett besök på den lokala sjukstugan (de får naturligtvis gå före i kön eftersom de kan betala) är de framme i byn. Här bosätter sig Ellen och sonen i den avlidna kaffeodlerskan Candelarias hus.

Svanberg är bra på miljöbeskrivningar: det smakar sockerrörsmjöd, surrar eldflugor och stinker bränt plast om boksidorna. Och hon skriver med patos och stort engagemang. Om hur byborna bränner mensbindor och plastförpackningar eftersom det inte finns någon sophantering, hur boskapsföretaget “De Jävla Korna AB:s” mark är frodig och grön medan byns åkerlappar torkar och vattnet sinar. Om att en liten flicka dör av diarré på grund av det smutsiga vattnet, hur unga pojkar rekryteras av militären. Och så vidare.

Det är ett eländigt liv och jag förundras över att Ellen blir kvar. Men så har hon ju också privilegiet att kunna åka hem om hon vill. Hon är en hippie som under en kort tid delar glädje och sorg med byborna. Det går kanske att ironisera över detta (västerländsk romantiserad civilisationskritik?) men varför det egentligen? Julia Svanberg har skrivit en berättelse om medmänsklighet. Och det är bra nog. 

Célanire av Maryse Condé
Leopard förlag (2017)
Översättning: Kristina Ekelund

1901 kommer den undersköna Célanire Pinceau från Frankrike till Elfenbenskusten, utsänd från Apostlasystrarna för att leda en missionsskola. Hennes hudfärg är kolsvart och hennes hår långt utan afrolockar, uppsatt i en raffinerad frisyr. Hon bär dyrbara klänningar i europeiskt snitt, är så självsäker och utmanande att folk både räds och imponeras. Runt halsen bär hon ständigt en scarf som för att dölja något. Ett fasansfullt ärr? Vem är hon?

Ryktena snurrar. Hon blev halshuggen som barn säger somliga. Hon kan vara besatt av onda andar. Hon förför alla runt omkring sig, de blir hennes lydiga redskap. Missionsstationen, som förr var så nedgången, blomstrar under Célanires ledning. Fattiga barn tas om hand och förtryckta kvinnor söker sig dit och uppträder plötsligt som om de ägde sig själva. Den franske guvernören blir handlöst förälskad och när hans hustru dör blir Célanire hans nya maka.

När guvernören får en tjänst i Guadeloupe flyttar de dit, till platsen Célanire lämnade som 10-åring efter dramatiska omständigheter. Vad hade egentligen hänt? Också här tar Célanire makten över människorna hon omges med. Hon beter sig ömsom som en välgörare, ömsom som en hämnerska. Trots all mystik är det tydligt att hon är där för att göra upp med sitt förflutna.

Inspirationskällan är enligt Maryse Condé själv en tidningsnotis från 1995 om en baby som hittades med halsen avskuren på en soptipp på Guadeloupe. “Över hela landskapet skenade fantasin iväg. Min, liksom andras”. Det är en historia om våld och övergrepp i kolonialismens namn, det är ett starkt kvinnoporträtt där huvudpersonen tillåts vara både skurk och hjältinna, både farlig och sexig men utan de patriarkala föreställningarna om en femme fatale. Det är också en berättelse grundad i den magiska realismen som, liksom i den moçambikiske Mia Coutos och i chilensk-amerikanska Isabel Allendes historier, blandar vardagliga händelser med övernaturliga inslag, ofta med politiska glasögon.

Célarines resa genom olika kontinenter liknar den som hennes skapare gjort. Condé är från Guadeloupe, studerat i Paris och har levt och arbetat i bland annat Guinea, Senegal och USA. Hon anses vara en av den karibiska litteraturens främsta författare och är numera professor i litteratur vid Columbia University i New York.

Jag konfunderas av denna gåtfulla historia. Tidvis hänger jag inte med i pendlingen mellan magi och verklighet och tyvärr har den en tendens att gränsa över i det banala. Kanske för att Célarine är ett så uppenbart objekt, betraktad utifrån. Vem är hon egentligen?

Alla artiklar av Carolina Thelin

The post Om kroppsvätskor, kaffeodling och gåtfullhet first appeared on Opulens.