LÖFTESRIKT. Torbjörn Elenskys Absolut text är en genialisk bok på sitt sätt, men det geniala som för oss bortom och utanför boxen kan göra texten svår. “Men okej, det här är ändå en bok för unga människor. Ett löfte om att tränga in i nya världar”, skriver Lis Lovén.

Absolut text av Torbjörn Elensky
Förlag: Fri Tanke

När jag läser Absolut text av Torbjörn Elensky har jag hunnit ungefär halvvägs när jag slås av en tanke: Om gudarna under antiken var knutna till skilda funktioner som äktenskap, fortplantning, handel, dyrkan, arbete etcetera etcetera… Ja, då fanns det ett tvingande behov i Mellanöstern på den tiden att ena alla funktioner i en enda sanning. Att dyrka olika gudar eller åtminstone att ägna dem sin rit måste leda till fiendskap vid någon avgörande punkt.

Nu är inte religionen enbart i sig huvudämnet i Torbjörn Elenskys bok, utan språket genom seklerna. Vad har språket gjort med oss? Hur fungerar det? Och själva början för språkets del måste likväl vara kopplat till myt, magi, tecken, emblem, symboler och rit…

Vad vi än anser så är makten att definiera ting och platser knutna till religion, maktutövning, politik och ideologi. (Och kön?) Att uttala ord blir fyllt med sprängverkan. Och den moderna erans dadaism uppvisar ”gudomens kraft” eller makten att splittra allt ned till tecken och fragment.  För att vara kluven inför tillvaron på grund av den inbillade eller faktiska relationen mellan språk och verklighet, ja det är en urgammal process som verkar genom tid och rum.

Det känns verkligen skissartat det Torbjörn Elensky skriver, för han täcker in det mesta och detta uppvisar just de spår av fragment han ändå lovar oss. Han håller löftet.

Boken är en guldgruva för de ungdomar som nyligen blivit bitna av ”fakta”  och ”sanning”! Läs den för guds skull, om ni vill utforska myt, politik, språk och anspråk på överhöghet. För hur kommer vi egentligen undan vad den språkliga historien har gjort med oss? Allt finns nedtecknat, och denna text gör oss alla sårbara inför vilken tankemodell vi tillåter härska över oss. För om språk bygger verklighet, hur kan vi då ens undgå att både politisera eller avpolitisera själva grundvalen för språket i sig? Vi är knutna till språket. Knutna (som sektmedlemmarna i Knutby?) till sanning, fakta, myt, makt…

För så många lager och avlagringar har språket, att detta med att analysera handlar om ursprunget till allt som alltid undflyr oss. Kan apor tala? Vad säger fåglarna? Vem gav oss förmågan att tala? Jag tror det finns många språkvetenskapliga böcker som försöker klarlägga språk, men i slutänden är det de skilda synsätten i detta med att definiera som gör språket både maktfullkomligt och svagt.

Hur många ungdomar idag vet att det var Bibelstudier som ledde många forskare in på den språkvetenskapliga vägen? Ursprung, ursprung, ursprung… Bibel, religion och vetenskaplig tolkning hör samman.

Grundtanken bakom Absolut text är enkel, men ändå komplex. Torbjörn Elensky har forskat i vitt skilda ämnesområden för att hitta större samband. Saken är den att allting, precis allting i tillvaron kan läsas som ett språk. Både i böcker, men även i Naturens bok. En metafor som är död har likväl en gång varit språk, och så nödvändiggörs problematiken att läsa nytt och omtolka gång på gång. Varje enskild epok letar efter tolkningar som överensstämmer med det samhällets förutsättningar.  Detta tycks ju genialiskt uträknat av Gud, men paradoxen kvarstår. Varför säger vi “sten” när vi lika gärna kunde ha sagt “stån”?Tolkningsfrågorna virrar bort oss om vi ständigt söker det universella – och ändå!

Skriftens folk, det religiösa synsättet får genom protestantismen en öppning ut och in i det analytiska arbetet, själva grunden för vår moderna tolkningshistoria. Själv tänker jag då att den svensk som aldrig ens öppnat Bibeln är en mycket andefattig person, hur mycket hen än tolkar ideologiernas kamp. Ja, det är genialiskt uttänkt, att Gud visar budskap överallt. språk rätt och slätt.

”Absolut text” är en genialisk bok på sitt sätt, men det geniala som för oss bortom och utanför boxen kan göra texten svår. Men okej, det här är ändå en bok för unga människor. Ett löfte om att tränga in i nya världar. De gamla kan försöka drömma sig tillbaka, till ett språk som numera tycks gäcka oss.

The post Tankeväckande bok om språket first appeared on Opulens.

KLASSKAMP. Ung kärlek spirar mellan höghusen i “Gagarine”, en förort till Paris där tonåringarna Youri och Diana fantiserar sig bort till rymdens oändlighet. Samtidigt är deras eget universum på väg att rämnas med marken.

Youri och hans vänner skramlar bland annat ihop material till en skuggskärm, så att de boende kan kolla på en solförmörkelse medan gatulangarna sköter sina affärer.

Snart landar nyheten att husen i området är giftiga av asbest efter år av misskötsel och inte värda att rädda. Allt ska rivas.

Youris besatthet av rymden tar sig maniska uttryck och han börjar snart designa vad som liknar ett eget rymdskepp i en del av höghuset. Snart upptäcks den av traktens lokale langare (som vill odla annat än zucchini i växthuset).

Rymden och planeterna blir en något klumpig metafor för den segregerade förorten. Youri berättar om hur han drömt om förorter i rymden, att de inte lyser lika starkt som stjärnorna men att de finns där.

Den romska granntjejen Diana (Lyna Khoudri) verkar bli förförd av Youris oförarglighet, men trots två duktiga unga skådespelare är den begynnande romansen märkligt dränerad på passion.

Det är inte helt tydligt huruvida “Gagarine” vill förmedla en kärlekshistoria eller samhällskritik. Det är lite både och, utan att engagera fullt ut i någon bemärkelse.

Eller så vill “Gagarine” skapa en drömvärld som med filmens förmåga till revisionism kan skriva om historien? Att filmen spelades in i det faktiska området innan husen revs skänker en känsla av autenticitet som inte går att ta miste på. Det är uppfriskande att se en mysigare bild av den franska förorten än den hårda och oförlåtande som cementerats genom filmer som “Medan vi faller”, “Girlhood” och “Dheepan”.

Däremot kan det inte rädda filmens riktningslösa energi. En tydlig konflikt saknas, utöver det annalkande hotet om rivning.

Det finns ändå ingen som försöker rädda Gagarine utöver Youri, som kanske mest skulle behöva prata med någon som har fötterna på Jorden.

Kristoffer Viita/TT

The post Kosmisk klasskamp utan riktning first appeared on Opulens.

RITUALER. Elena Dahl har med stor behållning läst Vänster hand och motsols. Magiska riter från förr av Bengt af Klintberg. Hon konstaterar att ritualen med kommentar är en öppen skildring – det är upp till varje läsare om hen önskar att pröva de magiska metoderna.

Vänster hand och motsols. Magiska riter från förr
av Bengt af Klintberg
Ellerströms

Magin och magiskt tänkande är en del av vardagen, idag som för hundra år sedan. Så kallat logiskt tänkande biter inte alltid på den. Magin i maskopi med människan har sin egen logik.

Otaliga är små vardagsriter som de flesta av oss håller sig med – ”älskar, älskar inte” – blomman, drömtydningar, talmagi i spel, sjukhus- och fängelseskrock och mycket mer… Ofta utgör våra ritualer små brottstycken av magiska system, som bara för drygt hundra år sedan fortfarande genomsyrade människornas tänkande – speciellt på landsbygden, där majoriteten av Europas befolkningar levde.

I sin bok ”Vänster hand och motsols” förklarar Bengt af Klintberg folkmagi och ger en stor receptsamling för livets alla tillfällen – hur man väcker eller dövar kärlek, botar ryggskott, blir osynlig eller varför inte? – hur man sätter diarré på sin fiende. Läsaren, som främst är ute efter underhållande läsning – eller kanske magiska recept att pröva? – hoppar kanske över inledningen. Gör inte det. Den är mycket informativ, om man vill förstå magins principer.

Trots sitt något torra språk bjuder inledningen på en spännande guidad tur i en annan värld som saknar elektricitet, där man åker häst och kärra, förutsatt att man äger en, där det kan vara långt till doktorn och, framför allt, där man är livsberoende av årets skörd. Människor som bebor denna värld, är, sett med moderna ögon, riktiga tusenkonstnärer. Magin är en integrerad del av denna värld.

”Lägg kucken på och stryk på pöppen tre gånger ikring mot sola…”

Magiska riter upplevs idag som bakvända och tokiga – och så upplevdes de faktiskt även tidigare. Kraften i magin kommer från förbindelsen med de dödas värld. Även om dessa för det mesta inte åkallades i samband med riten, var förbindelsen underförstådd. Liksom Underlandet, där Lewis Carrolls Alice hamnade, var en spegelvänd värld, så tänkte man också dödsriket på samma sätt. Det spegelvända perspektivet utgör, enligt af Klintberg, en del av magins formlära. För att släcka åskeld i ett hus skulle en ammande kvinna gå baklänges runt huset och slänga lite mjölk i elden – antagligen samtidigt som andra släckte elden på det vanliga sättet. En ny ko skulle ledas tre varv motsols runt en sten hemma vid gården. Och en bröstböld skulle botas med att kvinnans make skulle stryka på bröstet tre gånger med sin lem motsols. ”Lägg kucken på och stryk på pöppen tre gånger ikring mot sola…” En Morapräst bekände 1707 att han på detta vis försökte bota sin sjuka hustru. Det är oklart om han även ritat kors med lemmen tre gånger, eller läst Fader vår baklänges, som varianter av det magiska receptet föreskrev… Rituell tystnad, den mörka tiden på dygnet, när ritualen skulle genomföras, kyrkogårdar, eller föremål och örter, hämtade därifrån, leder alla tanken till en särskild roll som de dödas andar hade i magin. Dödas ben måste hämtas på en kyrkogård, ofta under en speciell veckodag och månfas. Döda betraktades som ett kollektiv – det spelade ingen roll vems ben det var, men det var noga att med att benen efter ritualen skulle lämnas tillbaka på samma ställe.

Gulsot botas t ex genom att den sjuke får titta i gäddans ögon, som är gula.

Förutom förbindelsen, den må vara medveten eller omedveten – med de dödas värld, finns andra viktiga saker att känna till. Man kan kalla dem för magins språk. Bland 100 ritualer, som af Klintberg plockat ur samlingarna och de bevarade svartkonstböckerna, finns de som bygger på likheterna mellan problemet och lösningen, som ritualen ger uttryck för – så kallad homeopatisk magi, en metafor för verkligheten. Gulsot botas till exempel genom att den sjuke får titta i gäddans ögon, som är gula. Brödet jäser bra och blir lyckat om husmodern flaxar med kjolarna och blåser upp kinderna.

I den kontagiösa magin (beröringsmagin) är principen metonymisk – det man vill åstadkomma genomförs med hjälp av ting som står i fysisk förbindelse med dem. ”Ta boten där man fått soten” betyder att man måste gå till sjukdomens ursprung, kanske offra till väsen som antogs ha sänt sjukdomen som straff för att ha blivit ofredade eller förolämpade. En flicka fick ett bensår. Sådant krävde en längre ”medicinsk” utredning. En klok gubbe ställde diagnosen, genom att värma stenar från olika delar av närlandskapet och doppa dem i kallt vatten. Det visade sig att det var vättefolket som inte gillade att flickan kissat på deras boning. Han föreskrev ett offer av en kopparslant till vättarna, och enligt anteckningar av en släkting blev barnet helt återställt.

En annan intressant sak som författaren beskriver, är rituell nakenhet. Vissa ritualer fungerade bara när utövaren, oftast en kvinna, var naken. Detta, liksom användning av kroppsvätskor som svett, urin, mensblod, trots bondesamhällets skamkultur i fråga om ”den syndiga lekamen”, träffar magins kärna. Nakenheten i detta fall har ingen som helst koppling till rituellt sex, som lyser med sin frånvaro i den svenska bondmagin. Kroppen associeras till livet, fortplantningen, de levandes värld. Döda ben, jorden från en grav etcetera förbinder ritualen med de dödas värld. Magin utspelas i gränssnittet mellan dem.

Till bokens särskilda förtjänster hör att var och en av de hundra ritualerna ackompanjeras av en kommentar mitt i texten

Magiska handlingar fick ofta upprepas för att uppnå resultat – tretalet var standarden. Ofta spriddes de i tid – tre torsdagar i rad var inte ovanligt. Af Klintberg påpekar att tre och nio (tre gånger tre) var det som gällde, inte till exempel sjutalet, det heliga talet i den judisk-kristna traditionen. Här följer magin förkristna källor.

Af Klintberg återger sammanlagt hundra ritualer, som syftar till healing, magiskt skydd mot faror som hotar folk och fä, och möjliggör annat, som att skaffa sej förmågan att öppna låsta dörrar och finna förlorade saker. Han ger även exempel på rätt exotiska riter, som säger en del om hur det var att vara en kvinna på landsbygden – en brudkrona som burits med orätt av en brud som inte var mö måste ”botas” genom att sättas på en sugga…

Till bokens särskilda förtjänster hör att var och en av de hundra ritualerna ackompanjeras av en kommentar mitt i texten, som förklarar både ursprunget och löser själva rebusen – varför ritualen ser ut som den gör. Ovärderligt för den som vill förstå, och även för den som konstruerar egna ritualer! Dessa kommentarer gör boken levande och lättläst, jämfört med svårtillgänglig placering i slutet, som brukar utmärka traditionella akademiska utgåvor.

Bland spännande fakta om den folkliga magiska traditionen som af Klintberg förmedlar finns ett, som i mitt tycke slår resten. När samlandet av folktraditionens litterära skatter kom i gång i början av 1800-talet, hamnade trollformlerna i samma ström. Detta skedde vid en tidpunkt när magin inte längre fanns i fokus hos kyrkan och när trolldomskommissionerna var sedan länge avskaffade. Men tron på magins kraft levde inte desto mindre kvar. Samlarna visste att deras samlingar var eftertraktade och recepten skulle användas i sitt konkreta syfte – som svartkonstböcker modell större. Därför hamnade manuskripten inte så sällan i akademiernas och fornminnesföreningarnas giftskåp. Detta drabbade samlingar av Leonard Fredrik Rääf, Gustaf Ericsson och Ella Odstedt, vars manuskript utgavs med stor försening, ofta efter deras död. När utgåvorna väl var på plats, orden som ”skrock”, ”övertro” med mera smög sej in i titlarna.

Även af Klintberg tycks betrakta direkt användning av magiska recept som utesluten (i många fall stämmer det nog – eftersom vissa inslag är omöjliga i modernt tänkande!) och vetenskapliga utgåvor, präglade av närmast ateistisk skepsis mot innehållet, som de enda möjliga. Detta för tanken till ”konsulten i svart magi” i Michail Bulgakovs ”Mästaren och Margarita”, som låtsades komma till Moskva för att biträda ryska forskare i deras studier av ett medeltida manuskript. I själva verket var han djävulen, och hans magi var allt annat än teoretisk.

Jag måste dock understryka att narrativen i ”Vänster hand och motsols” är annorlunda, så länge vi läser själva de spännande ritualerna och författarens utmärkta kommentarer. Ritualen med kommentar är en öppen skildring – det är upp till varje läsare om hen önskar att pröva ett annorlunda sätt att bli av med, säg, råttor i sin källare – nämligen att hövligt säga upp dem tre dagar före julen…

I förordet skriver författaren att hans egen föreställning på 1980-talet att ”muntligt traderad magisk tradition skulle vara helt utdöd i vår tids massmediala samhälle” slog fel, då det fanns folk som lyssnade på hans radioprogram och kom med sina barndomsminnen av bondesamhällets magi. I dag vågar jag sia att en del av hans omsorgsfullt återgivna och omskrivna magiska recept kommer att användas i sitt primära syfte av Sveriges nyhedningar – till exempel skydds- och healingmagi, och offer till väsen… Men även icke-hedningar har glädje av detta oromantiska stycke magi från tider när maten, innan den kom på bordet, växte på åkrarna eller sprang i skogen, och när ens eget och familjemedlemmarnas liv berodde på den egna motståndskraften och styrkan i omgivningens kärlek. Varför skulle man annars anstränga sig med att gå till kyrkogården mitt i natten tre gånger i sträck för att hämta det rätta botemedlet för en älskad anhörig, om inte av kärlek?

The post Läsvärt om forna tiders magi first appeared on Opulens.

The post Magiskt trick first appeared on Opulens.

MAGI. Iodine Jupiter skriver idag om mannen som kallades “säljaren av luft, leverantören av Ingenting”.

I tusen år låg jag inbäddad i snö, is och frost för att väckas upp, gå på gator och sälja vind till fartygssegel. Det hade varit stiltje länge och skeppen hade bråttom ut från hamnen med sin dyrbara last. Jag kom med kistor fulla av tyg, knöt upp, lossade knutar, vecklade ut näsdukar som fick fladdra fritt. Vinden kom och tog skeppen ut till havs. För detta betalade man mig mycket väl. Sjömännen jublade, kallade mig säljaren av luft, leverantören av Ingenting.

Vid ett tillfälle när ingen vind kom efter att jag utfört min magi släpades jag iväg av en ursinnig kapten med en uppretad besättning. De hängde mig i ett träd utanför staden. Jag dog, men skulle snart återkomma, redan följande sekel och med bättre trolldom.

The post Trollkarlen first appeared on Opulens.

https://soundcloud.com/artmonstersofsweden/13-20-hal-senare

PODD.  Mia & Maria dissar traditionella vernissagesnacks, diskuterar magi och tar tempen på efterdyningarna av inslaget om ART MONSTERS OF SWEDEN på SVT. Författaren och serietecknaren, tillika ART MONSTERS-vännen Magic Frigren,  bidrar med en röstfil och berättar om sin relation till magi. Dessutom får vi bekanta oss med ett nytt återkommande inslag – “Maria ringer runt” – vem ringer hon upp i detta avsnitt?

Om podcasten ART MONSTERS OF SWEDEN och tidigare avsnitt >>

The post Magi och tragedi first appeared on Opulens.

FANTASYLEK. Lev Grossmans internationella bestseller Magikerna har blivit tv-serie. Clemens Altgård sitter kvar under de första två säsongerna.

För fem år sedan recenserade jag Lev Grossmans Magikerna när denna första del i hans Magicians-trilogi utkom i svensk översättning. Jag konstaterade då att det rörde sig om ett slags Harry Potter för fullvuxna. Grossman har själv medgett att han inspirerats av J. K. Rowlings böcker, men han har också lånat från andra håll, inte minst från C. S. Lewis Narniaböcker. Men i Grossmans barnförbjudna lek med fantasygenren är huvudpersonerna inte barn utan collegestudenter, med allt vad det innebär i fråga om sex, droger och alkoholkonsumtion. Fast eftersom det handlar om fantasy studerar de för att utveckla sina magiska förmågor, ungefär som på Hogwarts.

När jag fick veta att Grossmans romansvit skulle bli tv-serie var jag först skeptisk, men det visade sig att seriens skapare Sera Gamble och John McNamara lyckas alldeles utmärkt med att ta till vara den speciella humor som finns i Grossmans romaner om de unga magikerna. Något som inte minst kommer till uttryck i dialogerna. Visuellt är det också tilltalande med välgjorda miljöer och specialeffekter.

Det finns så pass många intressanta och utvecklade gestalter i böckerna att dessa fungerar som ett utmärkt underlag för en längre tv-produktion. Efter två säsonger kan jag konstatera att tv-serien The Magicians fortfarande håller måttet, inte minst för att handfast realism kombineras med renodlad fantasy på ett balanserat vis. Därtill med ett fräscht inslag av ironisk distans.

Nu i vår har säsong 3 av The Magicians haft premiär på HBO Nordic och jag tycker fortfarande att det är engagerande att följa Quentin Coldwater (spelad av Jason Ralph), Julia Wicker (Stella Maeve) och de andra ungdomarna i en berättelse som bland annat handlar om att återerövra en magi som gått förlorad. Det gäller dock att ha ett visst barnasinne intakt, även om åtskilligt av det som skildras är barnförbjudet. Visst kan världen återförtrollas, om än bara för en stund, på tv-skärmen.

Alla artiklar av Clemens Altgård

The post Återförtrollning för en stund first appeared on Opulens.

GEMENSKAP. “Jeanette Winterson rör sig mellan ett magiskt landskap i sina berättelser, som innehåller allt ifrån vackra sagor till spökhistorier, till en mer vardaglig miljö, där stök och matlagning ställs i fokus. Den kommersiella julen har ingen plats i Wintersons värld”, skriver Elisabeth Brännström.

Juldagar av Jeanette Winterson
W&W (2017)
Översättning: Lena Fries-Gedin och Jessica Gedin

Den brittiska författaren Jeanette Winterson har alltid sett på julen som en tid fylld av magi. Den främsta anledningen till detta var att hennes stränga, djupt religösa adoptivmamma, mrs Winterson, älskade julen och blev lite gladare och lättare att tas med under julens tolv dagar. Känslan av glädje och lättnad satte sig djupt inne i Jeanette som sedan dess betraktat julen som en tid då maten och den festliga stämningen borde förena människor inom en liten glittrande cirkel av ljus, sammanhållning och glädje.

Den här känslan förmedlar hon nu till sina läsare i en vackert inbunden bok Juldagar: 12 berättelser och 12 festmåltider för 12 dagar. Som titeln antyder så innehåller boken både julsagor och recept; en kombination som för julens sanna budskap ett snäpp närmare läsaren än en vanlig kokbok eller en sagobok fylld av julberättelser. Jeanette Winterson rör sig mellan ett nästan helt magiskt landskap i sina berättelser, som innehåller allt ifrån vackra sagor till spökhistorier, till en mer vardaglig miljö, där julstök och matlagning ställs i fokus. Den kommersiella julen har ingen plats i Jeanette Wintersons värld, däremot talar hon sig varm för det som hon ser på som högtidens själ; värme, gemenskap och kontemplation.

En detalj man måste hålla i minnet när man läser Jeanette Wintersons bok är att hon är brittisk och att den jul hon beskriver är mycket engelsk. Den som förväntat sig en svensk jul med tomtar, lutfisk och griljerad skinka, kommer alltså att bli besviken. Många av recepten i boken är, med några få undantag, traditionellt brittiska och känns kanske inte så tilltalande för svenska smaklökar.

Jeanette Winterson lagar mince pies med torkad frukt och njurtalg och sherry trifle med torr sockerkaka, gelè och konserverad frukt, mat som hennes föräldrar lagat sedan andra världskriget, och jag har svårt att se att någon svensk förälder vill ställa sig i köket och ta itu med det ganska komplicerade receptet på mince pies, julkakor som gör sig bäst i England där man är inställd på att äta dem.

De bästa recepten för oss här i Sverige är de som kommer från annat håll, först och främst Jeanette Wintersons judisk-amerikanska fru Susie Orbachs gravade lax med pepparrot och vodka, och Shakespeare and Co:s China Dumplings.

Att maten inte alltid känns så attraktiv blir i slutändan inte så viktigt. Det mest läsvärda med många av recepten är de fina personporträtt som bifogas, vi får veta lite mer om Jeanettes adoptivföräldrar och vi får, bland annat, möta Susie Orbach och deckarförfattaren Ruth Rendell, som bidrar med en intressant, ganska tilltalande variant av inlagd surkål.

Hur som helst så är det här en bok fullpackad med traditionell julstämning och brittiskt eller inte så fungerar den utmärkt för mig. Sagorna är magiskt vackra, spökhistorierna lägger till lite bitter sälta och maten kan man laga lite som man vill, eller inte alls om man känner för det, huvudsaken är ju att man kommer i form till julen, och det är något man utan tvekan gör.

Alla recensioner av Elisabeth Brännström

The post Magisk julstämning first appeared on Opulens.