SPANIEN. Jesper Nordström uppmärksammar här en idag lite bortglömd Nobelpristagare i litteratur, Juan Ramón Jiménez, från Spanien. Mest känd för den poetiska prosaboken ”Platero y yo”.

Spansk 1900-talskultur har en unik karaktär på det viset att den var partiellt isolerad från, eller opåverkad av de övriga västeuropeiska kulturströmningarna fram till Francoregimens fall 1974. Undersöker man den moderna spanska filosofin så saknar den i hög grad exempel på ett flertal ismer och strömningar i dåtidens Europa såsom existentialism, fenomenologi eller logisk positivism. Även den spanska litterära modernismen istannade till stor del kvar i mer traditionella uttryck och mönster.

Juan Ramón Jiménez poesi var i denna anda mer traditionsbunden och saknade bland annat avancerad metaforik. Ej sagt i vanvördig anda, men hans diktning drog mer åt den sorts aforistik som gör sig på en kylskåpsmagnet.

Han blev Nobelpristagare 1956 och som sådan framstår hans författarskap som ovanligt lättsamt med idylliska inslag. Lättlästa Nobelpristagare är inget som det går tretton på dussinet av.

Juan Ramón Jiménez är berömd för den poetiska prosaboken ”Platero y yo”, utgiven 1917, i Sverige uppdelad på två volymer; “Silver och jag”(översättning Arne Häggqvist, Wahlström & Widstrand, 1956) och “Samtal med Silver”(med teckningar av Rafael Alvarez Ortega, översättning Arne Häggqvist, Wahlström & Widstrand, 1958). Det rör sig kort och gott om en fattig lantbrukares monolog med sin åsna.

Själva ramen kring det hela kan ju sägas vara lite sorglustig. Flyttad in i samtiden hade det kanske varit en fattigpensionär i en hyresetta som i långa haranger berättade om ditt och datt för sin katt. Men det är ju också ett berättatekniskt knep för att tillåtas prata rakt ut som en morfar Simpson på stan…”och då det och det och har du tänkt på att…”

Men Juan Ramón Jiménez har förstås också skapat en skildring av ett agrart samhälle med en större här-och-nu tillvaro och ett mer personligt förhållande till djuren. En åsna kan därmed framstå som en individ. Så rullar denna klassiker på i ett tätt språk och ett mättat ljus med dag, natt, vatten och vila som basala hörnstenar.

Jiménez låter ofta substantiven tala för sig själva och det varma förtätade i hans språk är mycket karaktäristiskt iberiskt. Så ändras plötsligt språket närmast sömlöst och glider över i det essäistiskt vindlande. Var för sig hade dessa språkstilar varit enerverande monotona men tillsammans frambringar de ett slags alkemisk dynamik. Det är få gånger jag läst något så dubbelbottnat där det enkelt impressionistiska är en siktlinje mot det filosofiska.

Det är kanske så att det traditionstyngda konservativt katolska Spanien skapade ett slags tryck som födde fram dessa närmaste smygande livsbejakare. Med moralens vakande öga i åtanke fick man stjäla sig en härlig stund här och där. Jiménez var sannerligen inte främmande för de jordiska frestelserna. Bland hans övriga verk märks bland annat en rad erotiska dikter. Han är en av de mer bortglömda främmande fåglarna i Nobelpristrädgården och går inte heller att få in i de stora fållorna.

The post Litterära klassiker: Juan Ramón Jiménez first appeared on Opulens.

ELEGANT DEBUT. Snarare än att skapa cliffhangers visar Emeli Bergman i sin novellsamling Salt utsnitt av människoliv som är just så som människoliv oftast är, skriver Anna Remmets. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Salt av Emeli Bergman
Rastlös förlag

Prosatexter ”som drivs framåt med poesins logik” och ”landskap som är mättade av verklighet”. Så beskriver förlaget Rastlös Emeli Bergmans debut, novellsamlingen Salt, som först kom ut på danska men som sedan översatts av författaren själv. Bergman bor i Köpenhamn och Paris och har utbildat sig på Forfatterskolen i Köpenhamn.

Förvisso kan det bli begränsande för läsningen att förhålla sig till förlagens säljande innehållsdeklarationer, men här förstår jag verkligen vad som åsyftas. Bergmans korta texter präglas visserligen av raka, tydliga meningsuppbyggnader och skulle svårligen kunna kallas ”prosalyriska”, men här finns en absolut, sinnlig närvaro som påminner om den som ofta frammanas av poesi. Platserna hon skriver fram, flera av dem men inte alla belägna i Italien, omsluter läsaren med sina speciella ljusförhållanden, dofter och temperaturer. Samtidigt finns det något nästan minimalistiskt och distanserat i person- och relationsskildringarna. Det är som om karaktärerna, trots att de är skrivna i första person, och deras bevekelsegrunder drar sig liksom undan från läsaren, vilket ökar spänningen.

Såsom ofta är fallet i noveller hamnar vi mitt i skeenden. En kvinna arbetar med en arkeologisk utgrävning samtidigt som hon håller på att bryta upp från sin partner. En annan genomgår en medicinsk abort samtidigt som hon förbereder någon slags familjefest. Ett barn är på resa med sin pappa och styvmor och det är något som inte riktigt stämmer. Två vänner pratar gamla minnen, men istället för att knyta dem samman tycks minnena öppna en spricka som förblir av okänd art men som vidgas tills berättaren helt sonika går ifrån sin vän och hoppar in i en bil med en främmande man.

Men Bergmans berättelser innehåller egentligen få uppslitande scener men desto mer som anas under ytan eller nämns närmast i förbigående. Vad är det styvmodern i ”Ett arv” lider av? Psykisk ohälsa antyds men uttalas aldrig.  Hur är egentligen relationen mellan henne och barnet Anna? I skildringen av relationen mellan de två visar Bergman prov på stor fingertoppskänsla. Utan att ta till några av de grova penseldrag som annars är vanliga i porträtten av styvmödrar lyckas hon beskriva den ambivalenta beundran, begär efter kärlek och rädsla för att bli övergiven som Anna känner. Hon tillför också en mer ovanlig instinkt att beskydda som framkommer i de scener när rollerna som barn och vuxen temporärt ställs på ända.

I en novell nämns ett ärr på huvudpersonens bröst i samband med en kärleksscen. Om det är från en canceroperation eller något annat får vi aldrig veta.

I titelnovellen Salt, den som skildrar en abort, framgår det som i en bisats att huvudpersonen är kusin till den hon har blivit gravid med. Det nämns inte igen men bidrar till den klaustrofobiska stämningen som utspelar sig på släktens landställe.

Emeli Bergman går också ofta emot de förväntningar läsaren har utifrån mer konventionell dramaturgi. De kriser eller klimax en förväntar sig inträffar sällan, utan Bergman låter texten stanna i den stillsamma melankoli den började i.

Att leka med förväntningar och låta konflikter och sårigheter anas under ytan är förvisso inget nytt grepp, särskilt inte i noveller som har ett begränsat utrymme till sitt förfogande att utveckla dessa. I vissa fall känns det mycket riktigt också som ett sätt för författare att göra det väl enkelt för sig när de inte riktigt vet vad de ska göra av sin text. Men i Bergmans fall är greppet så elegant genomfört att sådana invändningar kommer av sig. Snarare än att skapa irriterande cliffhangers visar hon utsnitt av människoliv som är just så som människoliv oftast är. Det vill säga fyllda av konflikter, men inte av dramaturgiskt effektiva peripetier.

Då och då ser en novellen som företeelse diskuteras i texter om litteratur. Är det en svårare eller lättare form än romanen (som i modern tid kommit att bli litteraturens måttstock)? Är novellen en övning för nybörjare eller tvärtom ett mästerprov för den som verkligen har lärt sig att komponera och komprimera en berättelse? Uppenbarligen varken går det, eller är önskvärt, att ge något definitivt utlåtande i frågan. Men Emeli Bergman är i alla fall en författare som visar vad novellen kan vara i sin egen rätt.

Alla artiklar av Anna Remmets

The post Novellkonst i sin egen rätt first appeared on Opulens.