LYRIKEN. Varför skriva poesi? Lena Köster försöker att förklara meningen med att ägna sig åt lyrikskrivande. Och hon formulerar ett starkt försvar för poesin.

”Men vad tjänar det till? Vad är meningen med poesi? Man kan väl skriva hur det är, helt enkelt. Så att alla förstår.”

Jag fick frågan, kommentaren, vid en poesiuppläsning. Personen tyckte att poesi, särskilt nutida, mest var obegriplig och onödig. Fantasi till ingen nytta?

Jag blev lite ställd först. Snabba tankar om nyttofilosofi och poesi som antagonister rörde till det i huvudet. Men jag hade ingen betänketid, utan svarade spontant att poesi för mig går hand i hand med musik och bildkonst och att konst i vid bemärkelse är ett personligt sätt att förhålla sig till livet och ett sätt att kommunicera utanför manualernas handfasta språkvärld. Att dessutom all fantasi bygger på små delar av verklighet och fakta.

Fast frågan har hängt kvar och lett till reflektioner kring mitt skrivande genom livet, från tonåringens dikter, via drygt 44 års journalistik, till dussinet prosa- och poesiböcker.

Vad tjänar det till, det jag sysslat med så gott som hela livet, och särskilt då detta ” onödiga” diktskrivande som känns så nödvändigt?

* När jag skriver och läser poesi, får jag en glimt av världen och varat som är vidare än vyn över min egen trädgård.

** Att skriva poesi är också ett sätt att tömma ut lite av virrvarret i hjärnan och ge det en struktur. Att komma underfund med vad och hur jag tänker.

*** Poesi är förstås också en (eller snarare många sådana) språklig, stilistisk struktur för ett budskap, en berättelse eller vad det nu är man har på hjärtat.

”Varför skriver du på olika sätt?”, frågade en annan åhörare vid ett annat tillfälle och syftade på att jag har skrivit rimmade dagsverser, längre berättande dikter, haikuer och korta dikter utan meter eller annan fastslagen form.

Ämnet, syftet och lusten styr, svarade jag.

Den fasta formen ger märkligt nog stor frihet och inspiration. Kanske just för att dikten inte kan flyta ut hur som helst. Innanför sonettens, blankversens, haikuns ramar är det en utmaning att uttrycka sig på samma gång fritt, nutida och traditionellt. I den fria formen flödar man, disciplinerar man sig, utmanar man sig, allt efter personlighet. Kanske skapar man egna gränser. Eller så gör man uppror mot allt inklusive upproret.

Tes, antites, syntes – och sen då?

Hur man än arbetar med sin poesi, gäller det att åtminstone lämna de mest sönderkörda autostradorna. Hellre en nybanad farofylld stig genom snårskogen än ännu en fil på motorvägen!

Lättare sagt än gjort. Å andra sidan är det inte säkert att nyskapandet har ett värde i sig, eller alltid är adekvat.

När jag och målaren Staffan Sandler gjorde en bok om Svartlöga skärgård tillsammans – hans måleri och min poesi – hade vi ett gemensamt syfte: att bekänna vår skärgårdskärlek, att på var sitt sätt berätta om det vi upplever.

Vi tittade på samma himlar och vågor, gick på samma klippor och ängar, han som hemmansägare på ön, jag som besökare. Vi målade och skrev. Sedan gick vi genom vad vi gjort och ”byggde” samman en bok. En del målningar och en del dikter platsade inte innanför bokens pärmar, men fick vara med vid konstutställningarna. Där fick även dikterna plats på galleriernas väggar.

Vi var inte så värst avantgardistiska i det här sammanhanget. Det var inte uppdraget vi gett oss. Förnyelsen i naturen själv räcker långt.
Ändå måste hela tiden fantasin vara med som en färg på paletten, ett mångfärgat filter för tankarna och orden.

Nyspråket kommer smygande
mildgrönt i gråfnaset
lilastråk i björkslyn
gulsprickor i brunskrymslen
0000000

Konst/konstnärsskap, musik/komposition och astronomi/astrofysik skriver jag gärna om. Naturens villkor som styr oss, villkor vi människor själva skapar i vårt arbete, vår kamp, våra relationer.

Och kärleken – den är svårast att skriva om. En lärdom: att skriva runt omkring den, lite torrt och strävt. Och att utelämna. Lämna plats för läsaren i dikten.

I ögonvrån Ikaros som singlar
ner över havet, inte alls långt bort.

Multen tång och salt som svider där
du kysste mina läppar såriga.

I armbågsvecket solen, sololjan,
kyssen, blodet. Salt.

Det är väl så det är. Man kan ha ett manér eller låta bli. Man kan muta in ett språkligt område eller låta bli. Man kan vara faktabaserad, verklighetsbunden eller vilt fantiserande.

Man kan skriva dikter eller låta bl…nä. Inte låta bli. Inte jag i alla fall.

Fast jag fortfarande inte riktigt kan svara på vad det ”tjänar till”.

The post Skriva poesi – onödig fantasi? first appeared on Opulens.

LYRIKDEBATT. “Adderar vi trygghet, stabilitet och återhållsamhet får vi okunnighet. Poesin är motvikten”, skriver Christoffer Andersson i vår pågående poesidebatt. Tidigare inlägg hittas under Debatt i menyn här ovan.

För det första. Det är tryggare att försöka hitta kopplingar mellan ett poem och dess upphovsman än att försöka väsensbestämma det som någonting mellan texten och läsaren. Poesin är fortfarande så nere för räkning att läsare inte orkar befatta sig med dess livmärke: svårsmälta insikter om oss själva och varandra.

För det andra lever vi i en tid när mycket ansträngning ska läggas på att skydda våra känslomässiga tillstånd från smärta och lidande. I en verbal situation kan man med hjälp av den tysta kommunikationen parera upprörande saker. Poesin tar ingen hänsyn till det. Och ska inte göra det heller. Den poet som försöker visa hänsyn blir en dålig poet på nolltid – voilà! Dålig poesi.

För det tredje är poesins ställning i samhället en omedelbar diagnos på medborgarnas självmedvetenhet. Det är och har aldrig varit en tacksam uppgift. Poesin är litteraturens verbala funktion, lika uppstyckad som talet fast lösgjord från alla utomspråkliga kommunikationsformer (ansiktsuttryck, blick, kroppsspråk etcetera). Den här poetiska funktionen skulle kunna jämföras med en retorisk funktion, med lite stöd i dekonstruktivistiska litteraturteorier à la Paul de Man.

Lis Lovén och Robert E Gustafsson är snubblande nära, men de når ändå inte fram. Det gör förhoppningsvis inte jag heller. Tidsandan som Lovén talar om är som en stor rawlsk slöja, vilket kanske berättigar den fråga Gustafsson verkar ställa: borde en poesidebatt som förs poeter emellan alls tas på allvar?

Utan tvekan! En poesidebatt borde vara välkommen I alla former. Av två anledningar: Vi debatterar ämnen som är viktiga för oss och poesi handlar om människor och mänsklighet under okunnighetens slöja.

Och det, o läsare, är summan av de trenne termer som inleder den här texten. Adderar vi trygghet, stabilitet och återhållsamhet får vi okunnighet. Poesin är motvikten, som Robert E Gustafsson så träffsäkert hävdar. Men att hävda att det inte finns en konflikt att ta, eller att den på något sätt är illusorisk, det bevisar bara att slöjan existerar.

The post Poesi är okunnighetens motvikt first appeared on Opulens.

LYRIKDEBATT. “Vi poeter skriver utifrån ett medvetande som inte är särskilt prosaiskt eller realistiskt. Och vetenskap, realism och naturalism har sopat mattan med poeterna”, skriver Lis Lovén i vår pågående poesidebatt. Tidigare inlägg hittas under Debatt i menyn här ovan.

En procent av befolkningen är visst schizofrena. Sägs det! Men förminskar detta denna skara av vilsna medlemmar av homo sapiens? Jag skulle vilja säga det som så här: Matematik och statistik har inget med poesie att göra. Hur många eller hur få som läser betyder en flugskit i Universum, som visst Fridegård skrev. Så låt oss för guds skull sluta att räkna och gå på djupet, bredden och ytan.

Jag tror på tidsandan. Vi poeter skriver utifrån ett medvetande som inte är särskilt prosaiskt eller realistiskt. Och vetenskap, realism och naturalism har sopat mattan med poeterna. Vi tror att om vi bara känner världen och politikens realistiska förutsättningar så kommer vi att få syn på vår egen tillvaro.

Men att veta var man befinner sig i en global, postkolonial tid är svårt att få grepp om. Alltså blir psykologiserandet och navelskådandet närmare till hands när man tror sig om att förstå sin egen verklighet. Inget kunde vara mer fel. Att förstå sig själv tar många år. Och att skriva poesi utifrån självförståelse skapar bara detta slags postmodernism som tycks skåda naveln, men glömmer bort gud, och glömmer bort det kosmiska perspektivet.

Det arketypiska med poesi tar åratal att lära sig. Och när man hittar den där poetiska guldgruvan då har man lärt sig att stå på jättarnas axlar.

Det hjärtat är fullt av därav talar munnen. Jag har full förståelse för kroppsaktivismen, men skulle vilja gå ännu längre: min kropp är oxå din hand och din hand är oxå min penna! Jag måste stjäla orden ur din hand för att du, just du ska känna in det mänskliga med att leva! Och handen på hjärtat: hur många bekanta har vi? Tusentals enligt Facebook räknat, men säkert bara två eller tre sanna vänner. Matematiken och statistiken om vem som läser oss kräver visst det list och en del svek.

Jag gråter inte blod för att jag aldrig blev publicerad som tjugoåring. Men liten Karin gråter ännu blod på Medeltiden. Det arketypiska med poesi tar åratal att lära sig. Och när man hittar den där poetiska guldgruvan då har man lärt sig att stå på jättarnas axlar. Det vill säga, alla de poäter som gick före oss, som stal ur historien. En gång kunde man sin Petrarca. Idag ska man visst vara Hollywoodfru i tv för att anses som äkta blondin. Men själv bryr jag mig mindre och mindre om det populära. Och när jag öppnar min Spotify och lyssnar på Johnny Cash ”Sunday morning coming down” – då känner jag det. Jag känner igen den hopplösa känslan av att vakna bakfull likt en avslagen poät som ingen köper och ingen läser. Jag är blott en stackars ensamvarg som sover bort morgonen ibland och som lärt mig känna den svenska ensamheten.

Att vara solitär är att förstå Baudelaire. Och att vara utanför skapar viljan att ta sig tillbaka till ursprunget. Om vi alla började i Olduvai är det just dit varje enskild poet borde ta sig för att känna djupet, bredden och det ytliga med att vara vilsen. Vi bara går här på jorden en stund. Att förstå sitt djupaste ursprung är att bli del av mänskligheten som sådan. Men då måste man flanera i det mänskliga kosmos för att ta sig dit! Först då börjar läsarna lyssna – på riktigt!

The post En äckl-usiv skara poäter… first appeared on Opulens.

LYRIKDEBATT. “Poesin behövs också som egenvikt, för sin egen skull. För det som är på riktigt, för det fasta”, skriver Robert E. Gustafsson. Efter Opulens åtta veckor långa sommaruppehåll fortsätter nu vårens poesidebatt. Tidigare inlägg hittas under Debatt i menyn här ovan.

Som stråk av blåklint i fullmogen råg. Som Galileo bland inkvisitorerna. Som humlan. Som då förundran trumfar frälsning. Rus trumfar dekorum. Som kontemplation till trots mot det ständiga stegrandet. Som tankestoffet bland förenklingarna, klokskapen bland dumheten. Som tvivlaren bland de tvärsäkra. Sådan kan poesin vara.

Jag vet inte om debatten behöver föras i polemik poeter emellan. Räcker det inte med att uttrycka åsikter? Olika, men för den skull inte motstridiga. Vi behöver inte skapa en konflikt som inte finns. Det blir lite som att höra vissa politikers och skriftlärdas sofismer gentemot sina meningsmotståndare. Jag fångar upp några trådar från tidigare inlägg här, spinner vidare och försöker tillföra något ytterligare.

Jag tror att poesin måste vara ankrad i någon sorts igenkänning.

Poesin som motvikt, en formulering lätt avfärdad som en sliten klyscha i vår tid, men ändå, tror jag – just i denna tid – en viktig roll den har att ta. Motvikt till nyspråket – de små doser gift som långsamt men obevekligt fördummar och förråar vårt språk. Motvikt till den oefterfrågade intimiteten i duandet från krämarmedia. Till habegäret, roffandet, dogmerna; de falska premisserna. Till det förhärskande narrativet, truismerna, amerikaniseringen. Till New public management. En poet hade aldrig – iförd hjälm – stått i det nyuppsatta Älvsjötältet då pandemin var som värst och skyddsutrustning saknades, och försvarat systemfelet.

Men poesin behövs också som egenvikt, för sin egen skull. För det som är på riktigt, för det fasta. För att bevara det förflutna in i framtiden. Tidsepoker definieras av sina tänkare och diktare. Människan älskar sina myter; längtar efter en hemkomst, en hamn. Något bestående. Vi vet vad som är yta och puts, och vad som är genuint, vad som är film och spel, och vad som verkligt. Men vi verkar behöva påminnas om det. Där har poesin en roll att fylla.

Jag tror att poesin måste vara ankrad i någon sorts igenkänning – både känslo- och förnuftsmässig – för att nå ut till en större publik. (Vilket i och för sig inte behöver vara målet, den kommer inte att dö, men om vi vill göra den mer livskraftig och tilldragande.) Den får gärna vara budskapsdriven, men aldrig pådyvlad. Den får argumentera; även kring livsval, politik, idéströmningar, trossatser – men aldrig med pekpinnar. Gärna mer riktad till de förundrade än till de redan lärda. Vi får inte bära den som en accessoar som tas fram i finare sällskap vid utvalda tillfällen.

Men hur nå fram, hur tränga igenom bruset? Vi måste så klart finnas där människorna finns, i det mediala landskap som påbjuds. Men väl där propagera för det skrivna ordet, för lyrikens rytm och dess samklang med livets, för den fysiska bokens genuinitet, för känslan i att bläddra – för läsningens själva essens.

Vi behöver stå upp mot tvärsäkerhetskulturen. Den som så ofta bärs som en sköld – med skörheten och det mänskliga dolt och undanträngt där bakom – och som lämnar så många trasiga människor efter sig. Visa på tvivlet, på ödmjukheten, tankspriddheten. Minns Tomas Tranströmer: ”Vad jag avskyr uttrycket till hundra procent” Minns Tage Danielsson: ”Utan tvivel är man inte klok.”

Medan klick- och skräpkulturens, influerarnas och twittrarnas grunda rottrådar brister och går av med nästa generations (n)app-mode, så kommer den mångtusenåriga lyriktråden gå av – eller avgå – först med mänskligheten. Vi kommer fortsätta se hur portar till våra inre rum öppnas, hur långsamma tankar öppnar i sinne, hur nogsamt valda ord får oss att se lite mer. Lite mer.

The post Poesin som motvikt och egenvikt first appeared on Opulens.

LYRIKDEBATT. “Det är onekligen så att Big brother har fler tittare än samtidspoesin har läsare. Betyder det då att det så lättvindigt går gradera exempelvis Big brother högre än samtidspoesin, enligt någon slags kvalitetsmässig skala?” Erik Bovin svarar Jeremiah Karlssons förra inlägg i vår poesidebatt.

Jeremiah Karlssons och min diskussion om samtidspoesin skulle kunna pågå i all oändlighet. Vår konstsyn skiljer sig åt, jag hör till dem som anser att det fortfarande skrivs fina och relevanta diktsamlingar, och dessutom råder en större mångfald i poetiker och tilltal än Karlsson vill kännas vid. Jag tillhör dessutom dem som är försiktigt optimistisk kring poesins fortlevnad. Kanhända är det naivt. Utan en aning hopp och tillförsikt skulle jag emellertid inte orka fortsätta skriva poesi (vilket jag vill, oavsett hur dumdristigt och meningslöst detta företag kan te sig för andra).

Poeter liksom alla författare behöver besitta en viss ansvarskänsla, det kan man om inte annat kräva av dem som läsare – om detta är jag och Karlsson eniga. Det ansvar man kan utkräva uttrycks rimligen i uppmaningen – skriv bättre dikt! Till skillnad från Karlsson upplever jag det som att större delen av samtidens poeter försöker leva upp till detta ansvar, just för att poesin – som jag nämnde i min förra artikel – alltsomoftast är anspråksfull.

Komplexiteten, om än fåordigt formulerad, kan därför ses som en del av poesins essens.

Det är närmast ett tjänstefel att inte bearbeta dikterna ordentligt. Stryka, skriva om och finputsa. I liknande ordalag uttryckte sig poeten Johan Jönson i en intervju för några år sedan. Detta för att åstadkomma den förtätning som Tomas Tranströmer menar utmärker poesin. Tranströmer utvecklar sin definition av poesi 1968 i en artikel för Västmanlands läns tidning: ”Poesin är den tätaste formen av information. Sinnen, minnen, intuition, ställningstaganden, allt finns där”. Poeter bör således sträva efter precision. Men denna exakthet gör inte nödvändigtvis poesin enklare, eftersom ”allt finns där” och all poesi av värde således skyr enfald och förenkling. Komplexiteten, om än fåordigt formulerad, kan därför ses som en del av poesins essens.

Man kan kräva av poeterna att de ska skriva stor poesi men stor poesi måste samtidigt läsas med större uppmärksamhet än läsaren vanligen ägnar kioskdeckaren. Min största invändning mot Karlssons inlägg i poesidebatten är att han ger ett förenklat svar på frågan om varför dagens poesi har en sådan perifer roll i samhället. Det är poeternas fel, de skriver för krångligt och för dåligt, menar Karlsson. Jag håller inte med och anser vidare att frågeställningen är av för stor vikt för att reduceras till en debatt kring ett “för eller emot” samtidspoesin.

Det faktum att läsarna är få tycks Karlsson se som ett bevis på samtidspoesins uselhet. Ja, det är onekligen så att Big brother har fler tittare än samtidspoesin har läsare. Betyder det då att det så lättvindigt går gradera exempelvis Big brother högre än samtidspoesin, enligt någon slags kvalitetsmässig skala? Nej, antar jag att de flesta svarar på frågan. Kvalitet är inte synonymt med popularitet, därtill inte mätbart. Programmets popularitet kan spåras till människans behov av att frossa i onyttigheter, för att inte tala om skadeglädjen i att se andra göra bort sig. Dessutom är det lättillgängligt. Några knapptryck på dosan – sedan har man skiten framför sig. Jämfört med poesin som endast undantagsvis finns tillgänglig i den fysiska bokhandeln.

Poesin är motarbetad från alla håll. Ibland (men inte alltid) av poeterna själva, de som inte tar sin poetiska praktik på allvar. Av kommersen i synnerhet – som vill ha entydighet och skandaler som är lättpitchade och rubrikvänliga. Samt av en bred allmänhet som förätit sig på den skräpkultur kommersen serverar och därför mer eller mindre börjat tappa förmågan att ta till sig mer avancerade texter. Såväl tid som tålamod tycks saknas, liksom en sensibilitet för det poetiska språket som skiljer sig – och måste skilja sig – från det vanliga språket.

För att nyansera en formulering från min förra artikel – nej poesin i bokform är givetvis inte död. Den är döende och har varit det länge. Det faktum att den vägrar dö, trots alla motgångar, trots att den inte är tillräckligt anpassningsbar i en tid med flexibilitet, konformitet och snabba klick som ledord – säger ändå något om dess inneboende kraft.

The post Bakgrunden till poesins perifera roll är mer nyanserad first appeared on Opulens.

LYRIKDEBATT. Iodine Jupiters krönika om poesins tillstånd har följts av debattinlägg från Mattis Spansk, Jermiah Karlsson och Jupiter. I ytterligare ett inlägg hävdade Erik Bovin att poesin fyller en funktion. Idag får han svar på tal av Jeremiah Karlsson.

I Erik Bovins replik på min polemiska text får man reda på att hatet, så även poesihatet, är uttryck för något tidstypiskt. Och tidstypiskt är kanske även att inte läsa texter ordentligt. Jag har givetvis inte gett mig in i en diskussion om hur rimligt eller orimligt det är att ha anspråk, och ta sig ur ”stenåldern”. Men frågan är, nu, när vi inte befinner oss i stenåldern, när vi lever i en hypermodernitet, vilken roll poesin bör ha – och hur poeternas ansvar ser ut kring den tryckta poesins död.

Erik Bovin skriver även:

”Poesi lever och frodas i olika former, och fyller fortfarande en funktion (om än oreflekterat hos många) i människors vardag. Det är jag övertygad om. Det är just poesin i bokform som håller på att dö ut.”

Och det var det sista där som var en poäng i min text. Bovin skriver även i sin replik:

”Karlsson har helt rätt i att mycket av den samtida poesin är dunkel och svår. Men gör det den per automatik omöjlig att ta till sig för andra än redan invigda (och förstörda)? Det tror jag inte. Se på poplyriken! ”

Här sparkas in öppna dörrar. Jag har tydligt skrivit om den tryckta poesin, och konstpoesin, för att undvika att ge mig in på musikens område (jag skriver själv låtar och vet att poesi/lyrik i allra högsta grad kan leva i musiken. Musiken kan vidare vara mer förlåtande mot banala texter än den tryckta poesin, och en undflyende text kan försonas av en skön melodi osv).

Att den tryckta poesin är död – eller snarare ointressant för folk i gemen – underlättar inte för oss som kommer efteråt, och vill skriva poesi för just folk i allmänhet.

The post Make printed poetry great again! first appeared on Opulens.

SAMTIDSLYRIKEN. Mattis Spansk gjorde ett inlägg apropå Iodine Jupiters litteraturkrönika. I sitt svar framhöll Mattis Spansk vikten av nya och digitala plattformar. Här svarar Iodine Jupiter.

Tack Mattis, för en tankeväckande utflykt beträffande poesins möjligheter i en digitaliserad värld. Poesi i boxen eller utanför boxen?

“Bra kvalitet står pall för tidens drivved.”, skriver du. Sant. Det finns inga genvägar. Själv använder jag platåskor som plattform för min kommunikation.

Den digitala revolutionen, ja. Mystiken med the ghost in the machine kan vara en inramning till dikten där tekniken tar över. Kanske rentav blir dikten själv.

Syntgruppen Kraftwerks texter kan tjäna som exempel på ett slags “datorpoesi”, storstadshaiku om du vill, i form av öppna korta texter med konkreta enkla bilder. Ofta meditativa, uppvuxna ur ett digitalt tänk.

Du talar om dikt i en digital revolution. Romantiskt. Tech-industrin vill kontrollera ordet eller förslava tanken, som Orwell kanske skulle ha uttryckt det. Dikten blir inte starkare för att den föds ur en digital kontext. Den lever i mötet med en mottagare. Oavsett medium.

Att ständigt springa efter den digitala utvecklingen som en skållad råtta som jagar sin svans ligger kanske för vissa poeter. Andra anpassar verktygen efter situationen. Somliga med lungor, lever, hår och naglar som enda verktyg, befriade från varje spår av tech-revolution. Poeter som lever nära det fysiska mötet måste ses som exklusiva och därmed värdefulla.

Bra dikt växer ur det mesta som gör motstånd. Oavsett plattform, stil eller innehåll.

The post Bra poesi växer ur motstånd first appeared on Opulens.