LJUDKONST. ”Anri Sala har det senaste årtiondet kommit att bli ett av de mest framträdande namnen inom den bildkonstnärliga sektorn av ljudkonst. Detta är ljudkonst för konstbiennalerna,” skriver Andreas Engström som sett Salas separatutställning på Museet för modern konst i Luxemburg.

Le Temps coudé av Anri Salas
MUDAM, moderna museet i Luxemburg
Utställningen pågår till 5 januari

Klang och musik härbärgerar något utöver det klingande och rörelsen i tid. Detta är en utgångspunkt som återkommer i den mesta ljudkonst. Konstaterandet som sådant är dock rätt banalt. Frågan är som alltid på vilket sätt detta kan gestaltas i levande och mångbottnade konstverk

En separatutställning med Anri Salas senaste verk visas just nu på MUDAM, Museet för modern konst i Luxemburg. Den sedan många år i Frankrike verksamme albanske konstnären vill i sina installationer ge perspektiv på musikens historia, reception och dess ontologi, dess väsen.

Hans kanske mest kända verk är Ravel Ravel Unravel, som bland annat ställts ut på Venedigbiennalen (2013). På två gigantiska bildskärmar visas närbilden på klaviaturen och handen vid två framföranden av Ravels Pianokonsert för vänster hand. Här uppstår mycket riktigt små förskjutningar och variationer i de simultant uppspelade framförandena.

I denna närstudie sammanförs det absolut musikaliska med det konceptuella. Samtidigt är detta nedslag i musikens och musicerandets grundläggande element och förutsättningar rätt grund. För det rör sig knappast om något ”avtäckande”. Det som sägs är i princip att inget framförande är det andra likt.

I utställningen på MUDAM visas verk från de senaste fem åren. Precis som med Salas äldre verk blandas min fascination över anslaget och genomförandet med irritation över ytligheten. The Last Resort som först ställdes ut vid hamnen i Sydney har nu placerats i översta våningen i utställningshallen. Med virveltrummor hängande ned från taket och dagsljus från alla sidor är installationen intagande och lockande. De anslutna trumstockarna slår an när de reagerar på ljuden som strömmar ut från högtalare i trummorna. Det som spelas upp är en bearbetad klarinettkonsert av Mozart. Den västerländska musiken från tiden när Europa koloniserade Australien, kan man läsa sig till. Det är en stark bild som får ytterligare kraft av virveltrummans militära symbolik. Men känner man inte till bakgrunden förstår man inte varför det spelas Mozart i en klangligt, visuellt och rumsligt subtilt arrangerad konstruktion.

Det finns något både överväldigande och kitschigt i den storvulna visuella perfektionen. The Present Moment visar framförandet av Arnold Schönbergs Verklärte Nacht på två stora monitorer. Det senromantiskt kromatiska verket har dock skrivits om med tolvtonsteknik och låter därför lite annorlunda. Musikerna visas växelvis på avstånd och riktigt nära vilket genom de konkavt välvda skärmarna skapar en omslutande och i positiv mening påträngande närvaro där bild och ljud disponeras i rummet. Konceptet påminner om Susan Philipsz installationer där olika stämmor i noterade musikverk strömmar ut från separata högtalare. Men precis som hos Philipsz blir jag inte klok på vad det är Sala vill komma åt i dessa i min mening rätt grunda analyser av musikverk, musicerande och musikhistoria.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Anri Sala har det senaste årtiondet kommit att bli ett av de mest framträdande namnen inom den bildkonstnärliga sektorn av ljudkonst. Även om undantag säkert finns är det ett intressant faktum att hans verk, liksom för övrigt Philipsz, sällan ges utrymme på den samtida konstmusikens festivaler och ljudkonstutställningar. Detta är ljudkonst för konstbiennalerna.

Ett verk som däremot slog an var den skenbara dokumentärfilmen från ett glasblåseri. Här får man följa den strikt reglerade processen i framställningen av kristallglas tills det att en man med en lätt handgest får vinglasens skaft att böjas av sig själva. Verklighet eller magi? Omöjligt att säga. Här lyckas Sala med det han i andra nog så ambitiösa verk inte riktigt förmår, nämligen att med små förskjutningar och närstudier av handlingar och fenomen få saker att framstå som de är men ändå så annorlunda.

The post När djupet kommer upp till ytan first appeared on Opulens.

KOLLEKTIV FÖRMÅGA. Vår styrka är sammansatt av våra erfarenheter, intensiteten i vår livsvilja, vår kollektiva förmåga. Innerst inne vet den trasiga kroppen att den inte gått sönder av något vi gjort fel, skriver Anna Jörgensdotter.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det har varit mycket Rosa Luxemburg den här vintern. Den 5 mars fyllde hon 148 år. Det är väl inte så gammalt? De döda manar oss, står det på hennes grav i Berlin men hennes kropp är inte där. Hennes och Karl Liebknechts gravar skändades under nazitiden. Rosas mördare skrev ett brev till nassarna och fick skadestånd för att han straffats. Rosa ville att det skulle stå zwi-zwi på graven, ljudet av talgoxen. Hon försökte hitta roten till revolutionen och motståndet till densamma och landade i kolonialismen. Försvarandet av ekonomiska intressen. Försvaret av klasser.

På Facebook drog jag igång en diskussion om utmattningssyndrom, kreativa behov och kollektiva lösningar (som städ/stöd/miliser). Det är ju ett skitställe att diskutera saker på, men var ska vi hitta platserna för samtal? Den frågan hör till samma diskussion. Men ”samtalet” blev oväntat vindlande. En av kommentarerna handlar om utförsäljningen av allmännyttan och dyr-renoveringar som direkt motverkar kollektiva lösningar.

”Nästan alla nya svindyra lägenheter är ritade efter den stenhårda heteronormen, med pressen bokstavligen inbyggd i väggarna”. En annan kvinna berättar om sitt arbete med flyktingmottagning och hur det länge var kommunerna som hade ansvar, och avtal med migrationsverket om bostäder, skolplatser etcetera. Varje individ togs emot, fick hjälp och information. Sedan införde borgarna Etableringsreformen och la ut integrationsarbetet på marknaden. Vilket lett till så kallade ”soffbarn” som får flytta runt. ”Vad som upprör mig mest är att det görs till flyktingarnas fel. Politikerna pratar om hur svårt de har med flyktingkrisen och bortser helt ifrån att de skapat den!”

I en artikel om utmattning i Tidningen Vi säger professor Marie Åsberg att en stor procent av de som drabbas av utmattning är så kallade maskrosbarn som tvingats stänga av för att överleva och därmed inte lärt sig att reglera stress. Det ska gå att stå ut, igen. Åsberg vill inte lägga någon större vikt vid val och förväntningar. Det är som att skylla anorexi på bantning — det blir för enkelt, och inte i proportion till lidandet. Det finns, som Åsberg understryker, en helt självklar koppling mellan ökad utmattning och minskade resurser på arbetsplatser, men den vill politikerna inte prata om. Vi utmattade (liksom anorektikerna främst kvinnor) som inte orkar våra ”livsuppgifter” har fått veta att det handlar om oss själva: vår (o)förmåga att hantera krav och ta hand om våra kroppar.

1908 skrev Rosa Luxemburg: ”I ett samhälle byggt på klasser existerar helt enkelt inte nationen som en gemensam social och politisk helhet”. Istället blir det upp till var och en att ta sig ur en kass situation, eller helt enkelt slås ut. Politikerna finns inte till för att representera oss, de finns till för att distrahera oss, skrev The invisible committé nyligen i en lång text på The anarchist library.

Makten finns inte där vi tror att den finns. Den tar sig formen av infrastruktur, ordning, arkitektur. Organiseringen av världen med kapitalismen som grund. Rosa Luxemburg skrev om vansinnet i att tro att kapitalister frivilligt skulle avstå sitt ägande, sina vinster, sin rätt att exploatera. ”De kommer hellre att lämna landet i rykande ruiner än frivilligt ge upp löneslaveriet”. I marginalen har jag skrivit: Det är helt sjukt hur vi uthärdar skillnaderna! Men det är ju inte vår sjukdom. Och vi står ju inte ut.

Dammar av mitt specialarbete från gymnasiet om R D Laings syn på psykisk sjukdom som inte bara en spegel av samhället utan en direkt konsekvens. Anorexin för mig var ett uppror mot den vuxna kvinna som jag förväntades bli. Samtidigt var den ett fysiskt omöjliggörande av protesten. Samma med utmattningen. Men bär den inte revolutionen i sitt bröst? Är den inte det starkaste beviset just nu på vad det här samhället gör mot oss mänskor?

En person skriver i tråden på Facebook: ”Det gör mig så förbannad att myndigheter gömmer sig bakom regler och paragrafer, som att mänskor själva måste söka hjälp, och utredningar om det är missbruk eller psykiatri, när personer inte orkar leva mer. Jag stångar mig blodig i denna tröghet men kommer aldrig att ge upp.”

Vår styrka är sammansatt av våra erfarenheter, intensiteten i vår livsvilja, vår kollektiva förmåga. Innerst inne vet den trasiga kroppen att den inte gått sönder av något vi gjort fel. Men det är jobbigt att banka på stängda dörrar för att få hjälp. Sen går dörren plötsligt upp, och ingen är där. Makten är inte där.

The post Makten är någon annanstans first appeared on Opulens.

PSYKISK OHÄLSA. The Cranberries Zombie är en av få låtar jag kan utantill. Liksom Cures Pictures of you och Eva Dahlgrens Räds ej natten. Jag är kass på att memorera. Men det kommer sig att jag blir sittande måndagen den 15 januari tänkande på två texter, varav den ena är Zombie, den andra Rosa Luxemburgs Brev från fängelset. Jag kan inte lova att allt kommer att hålla ihop.

När jag skrevs ut från psyket sommaren 1994 köpte jag två blommiga fåtöljer, en katt och The Cranberries två första skivor. Det finns en videoinspelning där min katt Leopold leker i ett soldränkt rum och Dolores O’Riordan sjunger i bakgrunden. Det var en för jävla jobbig tid, jag hetsåt dagarna igenom, men just det minnet – fåtöljerna, Leopold, Dolores – är ljust.

Jag hade befunnit mig på en låst psykiatrisk avdelning sedan hösten, inlagd för anorexi och depression. Eftersom jag inte var tillräckligt motiverad skrevs jag ut efter tre månader, blev ännu smalare och föll djupare ner i depression, blev inskriven igen och så rädd för att bli utskriven att jag gick med på allt. Det finns mycket att säga om behandlingar av ätstörningar, det får bli en annan text, men jag tyckte om att vara på avdelning 102. Jag kände mig trygg.

En av de jag umgicks mest med var en kvinna som ibland dansade på borden i leopardmönstrade tights och blev remmad. I perioder var hon fruktansvärt deprimerad och ville inte prata alls. Då satt vi bara tillsammans. En annan av patienterna blev min bästa vän och flyttade hem till mig. Jag sjöng ”Räds ej natten” för henne så att hon skulle somna. En gång när jag inte var hemma tog hon en överdos. Det skulle bli många sådana. För oss båda. Vi slogs mot självföraktet men hade inga bra redskap. Vi ville välja livet, men visste inte hur. Vi hade varandra. Vi lyssnade på Dolores som sjöng ”Another mother’s breaking, heart is taking over, when the violence causes silence, we must be mistaken”.

Den 15 januari hittades Dolores död på ett hotellrum i London. Jag läser att hon var diagnosticerad bipolär. I en intervju säger hon att hon alltid varit ”self loathing”, vilket lett till ätstörningar och krascher. Dödsorsaken är i skrivande stund ej fastställd.

Samma dag för nittionio år sedan mördades socialisten och agitatorn Rosa Luxemburg i Berlin och hennes kropp slängdes i Landwehrkanal. Bara dödsdatumet för henne samman med O’Riordan men jag tänker ändå på vad den här världen gör med oss och vilka vi får vara. Hur vi trängs undan till platser där det kan bli omöjligt att existera.

Rosa Luxemburg satt fängslad i perioder. Hon rasade mot Tysklands medverkan i det som skulle bli första världskriget. Hon försökte samla människor till motstånd. Hennes Brev från fängelset var en bibel för mig när jag försökte hitta kraft och mod för att orka. Hon skriver till en vän: ”Det finns inget mer föränderligt än den mänskliga psykologien. Till och med massornas psyke rymmer alltid inom sig som Thalatta, det eviga havet, alla latenta möjligheter: dödens vindstilla och brusande storm, den lägsta feghet och det vildaste hjältemod. Massan är alltid den som den i enlighet med tidsomständigheterna måste vara, och den är alltid beredd att bli något totalt annat än den synes vara”.

Hon avslutar brevet: ”Så, och nu farväl, goda tappra flicka. Gud vet, när jag igen kommer att skriva till dig, jag har för närvarande ingen skrivlust. Men detta brev var jag dig skyldig. Kyss och hårt handslag”.

Alla artiklar av Anna Jörgensdotter

The post Dolores sjöng för oss som inte visste hur vi skulle välja livet first appeared on Opulens.

UTTRYCK. “Den musikaliska effektanvändningen och även repertoaren är i mångt och mycket densamma. Den modernistiska musiken har under snart ett halvsekel fungerat som populärkulturens emotionella triggerpoints”, skriver Andreas Engström.

Hur känns det? Det är en fråga var och en borde ställa litet oftare, till varandra och till oss själva. Men nu syftar jag inte på livet i allmänhet, utan konsten. Hur känns det, hur upplevs det, hur påverkas vi? När det gäller konst talar vi ofta om uttrycket, stilen eller konstnärens förmåga att ”fånga något”. Men vad är det för känslor som förmedlas, hur känns detta, och vad ger det för inverkan på oss?

Ett försök att diskutera detta gavs under den nyligen avslutade festivalen Rainy Days i Luxemburg, som gick under temat ”How does it feel?”. Detta är den viktigaste musikfestivalen i det lilla landet som är snäppet mindre än Blekinge och som är ett Göteborg vad gäller invånarantal. Men festivalformatet står inte i proportion till landets storlek. Rainy Days, i arrangemang av Luxemburg-filharmonin, avspeglar såväl landets relativa rikedom som den betydelse man lägger vid kultur och är stor och påkostad. Här framträder såväl den egna symfoniorkestern som internationella storheter som Klangforum Wien, Yarn/Wire från New York och Luxemburgs främsta ensemble för ny musik, Lucilin. Kanske ska man se det så att den resursstarka festivalen avspeglar demografin i regionen i stort, där staden Luxemburg är ett ekonomiskt centrum och dit många tusen jobbpendlar från de kringliggande länderna Belgien, Frankrike och Tyskland.

Känslor i musik är som festivaltema så pass både vagt och brett att varje försök till konkret gestaltning riskerar att framstå som övertydligt. Den nya konstnärliga ledaren Lydia Rilling löste detta på ett elegant sätt. Genom att i anslutning till festivalen arrangera ett symposium på temat lades ett idémässigt fundament. Föredragen gav såväl analytiska perspektiv på samtida verk som omtolkningar av den moderna musikhistoriens sätt att arbeta med musikaliska känslouttryck.

En sanning som på senare tid håller på att omdefinieras är hur efterkrigstidens avantgarde skydde allt som hade med musikaliska känslouttryck att göra. En viktig anledning till denna föreställning är Adornos ideologiska lins och det enorma inflytande som han kom att utöva på berättelsen om samtidshistorien. Vartefter åren gått har idén om den rent materialspecifika samtidsmusiken blivit till en sanning som journalister, också i Sverige, envisats med att upprepa.

Efterkrigsavantgardets känslokyla håller alltså på att omtolkas. Och kanske räcker det med att vända sig mot filmmusiken för att inse hur impregnerad av potentiella känslouttryck den modernistiska musiken är. Faktum är att ytterst litet har förändrats sedan 1960-talet med filmregissörer som Stanley Kubrick och kompositörer som Ligeti och framför allt Penderecki. Den musikaliska effektanvändningen och även repertoaren är i mångt och mycket densamma. Den modernistiska musiken har under snart ett halvsekel fungerat som populärkulturens emotionella triggerpoints.

Stilistiskt fanns under festivalen en spännvidd som uppstår per automatik när en i sig själv stor institution bjuder in såväl internationella ensembler som det lokala musiklivet. Långt ifrån alla konserter stod i direkt relatera till temat. Men i och med den teoretiska inramningen var det i alla fall en fråga som blev hängande i luften och som på ett eller annat sätt alltid gick att applicera på det vi hörde och såg, oavsett om det rörde sig om en ensemblekonsert, eller ett text- och ljudperformance i offentligt rum, en diskret ljudinstallation, en installationskonsert runt temat immersion, improvisationsmusik eller elektroakustiska soundscapes: Hur känns detta, vad är det som uttrycks här och hur påverkas jag av detta?

Alla artiklar av Andreas Engström

The post Avantgardistiska känslostormar first appeared on Opulens.