PROSA. Pål Eggert uppskattar såväl den behagliga utflykten till ett förgånget Sverige som Lovecraftreferenserna i Anders Fagers senaste skräckalster.

Bläckfisken och den japanske sjömannen av Anders Fager
Eloso Förlag AB

Anders Fager har tidigare skrivit ett antal skräckromaner där han använder sig av H P Lovecrafts Cthulhu mytologi, men även “För Gudinnan” som utspelar sig i rollspelet Kults gnostiskgotiska universum. Fager var aktiv i den svenska rollspelsmiljön under tidigt 80-tal då han bland annat skrev äventyret “Spindelkonungens pyramid” för “Drakar och demoner”.

H P Lovecraft var en pulpförfattare i 1920-talets USA som blivit allt mer känd sedan sin död. Numera kan man läsa artiklar om honom på landets kultursidor och hans ateistiska mytologi bestående av kosmiska entiteter är välkänd. Lovecrafts monster hör inte hemma i någon metafysisk uppdelning mellan gott och ont utan är egentligen främmande varelser som agerar utifrån egna intressen och drifter. Då och då råkar människor komma i deras väg. Något som sällan för något gott med sig.

“Bläckfisken och den japanske sjömannen” är en samling berättelser som utspelar sig i 1920-talets Lund. Jag kommer att tänka på rollspelet Call of Cthulhu och vurmen för 20-talet som lätt kan uppstå under spel. Jag minns spelledare som la sig vinn om att gestalta tidsanda och miljöer så att man inte bara mötte kosmiska fasor utan även kände sig förflyttad till en annan tid. Fager gör något liknande i “Bläckfisken…”. Jag tycker särskilt om hans dialoger som känns gammaldags och ändå flyter på bra.

Fager odlar för övrigt en egen version av Ellroys telegramstil med korta meningar. De olika berättelserna är fristående men griper in i varandra på ett sätt som ger en upplevelse inte bara av en berättelse som rör sig mot ett crescendo utan också gör att man lär känna Fagers mystiska Lund från olika vinklar.

Varje berättelse kan sägas vara en ring på vattnet som gradvis fördjupar läsarens nedsänkning i miljön. Man får del av så skiftande perspektiv som en landsfiskals spaningsarbete, en kvinnas erotiska äventyr eller en person som sitter på ett kontor på Klostergatan och frågar de som kommer dit om det lägsta eller uslaste besökarna gjort.

Ibland får man veta mycket om någon person, ibland mindre, men varje personskildring vidgar förståelsen av Fagers mystiska Lund.

Det mystiska förekommer ofta i ögonvrån och i antydningar men blir tydligare och tydligare ju längre in i berättelsen man kommer.

I en konversation får vi höra historien om två systrar som återkom från långa resor och ofta hördes sjunga “Närmare Gud till dig”. Just “Närmare Gud till dig” återkommer under berättelsens gång och blir en kontrast till de allt märkligare händelserna som läsaren får ta del av. Även om systrarna försvinner ur skeendet har de satt i gång någonting som sedan gradvis blottas för läsaren i de efterföljande historierna.

Det är på många sätt en behaglig utflykt till ett förgånget Sverige. Universitetsstudenter lär känna igen Lundamiljön, liksom andra kan nicka igenkännande åt Lovecraftreferenserna. Det finns något humoristiskt i stilen och man flyter lätt genom berättelserna. Innan man vet ordet av är boken slut.

The post Skräck med bra flyt first appeared on Opulens.

UTSTÄLLNING. Under pandemiåret 2021 köpte Statens konstråd in mer än 500 konstverk för att stötta det svenska konstlivet. Snart visas ett urval av den så kallade coronasamlingen i en utställning.

I samlingen finns verk av 350 konstnärer från hela landet som arbetar i olika genrer. Många av konstnärerna har sökt sig till naturen och framför allt träden i sitt skapande.

“Coronasamlingen Statens konstråds nyförvärv 2021” visas på Havremagasinet Länskonsthall Boden mellan 4 juni och 11 september. Sedan går utställningen vidare till Skissernas museum i Lund där den visar från den 13 oktober till 15 januari.

TT Nyhetsbyrån

The post Coronasamling ställs ut first appeared on Opulens.

VÅRSÅNG. På första maj sänder SVT live från Lund, där Lunds studentsångare efter två år av restriktioner åter är på plats på trappan till universitetshuset. 

Studentsångarna kommer att sjunga klassiska vårsånger som Längtan till landet, Sköna maj och Vårvindar friska.

– Förutom att vi efter två års förinspelade konserter nu äntligen är tillbaka live och med publik, så kommer i år programmet att ledas av alls vår egen Malin Olsson. Det är hennes första gång som programledare för den klassiska första maj-sändningen och hon är jättepepp. Hon har själv sjungit i kör som ung, så hon ser fram emot detta, säger Fredrik Norberg, SVT:s projektledare, i ett pressmeddelande.

Lunds Studentsångare består av 50 basar och tenorer och anförs av Christian Schultze, organist, körledare och arrangör vid högskolan i Malmö.

– Jag får ibland nypa mig i dirigentarmen för att förstå att vi äntligen kan genomföra detta på plats live igen och att jag får vara med och föra denna anrika tradition vidare, säger Schultze.

Lunds studentsångare går att lyssna till i SVT1 söndag 1 maj klockan 18:15.

Anna Brynhildsen

The post Studentsångare tillbaka efter två år av pandemi first appeared on Opulens.

KONST. Konstnären Tobias Sjöbergs nya utställning Skisser till en världshistorisk händelse ställs ut i Lunds domkyrkas krypta.

Sjöberg arbetar främst med måleri på genomskinliga bakgrunder som glas, papper, siden eller snö – ett arbete där synliggörandet står i fokus och ofta berör gränsen mellan förgänglighet och beständighet. Tobias Sjöbergs nya utställning, Skisser till en världshistorisk händelse, ställs i vår ut i kryptan i Lunds domkyrka.

– Jag upplever att kyrkorummet på ett sätt är det mest moderna konstrummet i dag. I kyrkorummet kan vi ge allt en verklighetsförankring, och konsten får bli en del av verkligheten, säger Sjöberg i ett pressmeddelande.

Tobias Sjöberg är född 1979 och utbildad vid  Kungliga konsthögskolan i Stockholm. Hans senaste utställning visades på Borås Art Biennal 2021. Sedan ett år tillbaka driver han även en konstskola, och håller i initiativ till andlig forskning. Skisser till en världshistorisk händelse visas i Lunds domkyrka 2 april–1 maj.

Anna Brynhildsen

The post Konstutställning i Domkyrkans krypta first appeared on Opulens.

ELITISM. “När arkitekturen inte längre handlar om vare sig form eller skönhet återstår endast den tomma provokationen för den som vill särskilja sig från massan”, konstaterar Lars Anders Johansson.

Lunds stifts besökscentrum Domkyrkoforum är en rostfärgad, oregelbunden låda vid Domkyrkoplatsen, som när den uppfördes 2012 väckte stort rabalder. Folkhumorn gav den namnet “mördarsnigeln” på grund av dess färg och form och den har utsetts till Lunds fulaste byggnad. Bland medlemmarna i Facebookgruppen Arkitekturupproret röstades den fram till Sveriges näst fulaste byggnad genom tiderna. I arkitektkretsar har byggnaden fått ett varmare mottagande och vunnit fina priser, Kasper Salinpriset och Skånes arkitekturpris.

The post Den tomma provokationens arkitektur first appeared on Opulens.

PROSA. “Jag slår igen Curt Anderssons bok med glädje. Den är stor och fiberrik”, skriver Carsten Palmer Schale som läst Curt Anderssons bok Allt som jag inte begriper mig på, “om drömmar, samtid, död och livsvillkor“.

Allt som jag inte begriper mig på av Curt Andersson

Ekström & Garay 2021

Curt Andersson har kommit ut med åter en bok. Den här handlar om döden, drömmarna, samtiden, existensen och kvinnorna. Och annat. Det vill säga allt som man inte begriper sig på. Boken vittnar om lärdom, humor och ett frejdigt humör. Boken kan knappast genreindelas, men detta är heller inte meningen; meningen ligger i att få uttrycka ståndpunkter, ofta djupt filosofiska. Språket är spänstigt, stilsäkert och föredömligt tyglat.

Envar får alltså bedöma om denna bok är autofiktiv, rent fiktiv, självbiografisk eller en samling skrönor. Författarens initialer är dock CHA medan berättarens är HCA. För mig är boken ett polyfont collage av högt och lågt, väsentligt och mer perifert samt – och framförallt – en uppsättning resonemangslinjer av stor betydelse i vår upplösta och blinkande värld utan fast grund. Som i Musils (oavslutade) romanbygge Mannen utan egenskaper från tiden i Österrike före det stora krigets utbrott. Där allting genomströmmar huvudpersonen Ulrich, utan att detta någonsin förankrar denne i verkligheten. Andersson noterar bl.a. just detta. Var Ulrichs tid en tid som vår?

Berättaren växte upp i eller nära staden på slätten, alltså Lund. Där har en autostrada nyss dragits tvärs igenom världen som ett dike, eller en brygga. Här träffar också trädgårdsarbetaren HCA sina första obegripliga kvinnor: psykopaten Victoria och neurotikern Marion. Därefter också sjukhuskuratorn Annie. I synnerhet får dock några år senare läkaren och kurskamraten (på en kurs utan mening) Heidi betydelse. Som åter senare den självsvåldiga mexikanskan Bonita, som han är gift med under knappt ett decennium (Imorgon är imorgon). Ingen av kvinnorna avger helt tydliga signaler. Frågan är emellertid om den unge manlige berättaren, HCA, själv gör det? Kanske, kanske inte.

Viktigare för vår unge mans utveckling ter sig då vännen Dan och den danske vännen och filosofen K. K. som i Kierkegaard? I kontakten med dessa – och allra mest med K. – föds och avhandlas flera av berättarens allra mest laddade frågor. Som helt centrala sådana framstår inte minst åldrandet, minnena, döden – och dessa existentiella grundämnens förutsättningar och konsekvenser för berättarjaget i vår obegripliga tid.

Människan är summan av sina erfarenheter. Som ofta nog framträder i form av minnen (som går omlott) och drömmar. Berättarjaget, låt oss kalla honom Harald, är mycket rädd för döden, åldrandet och kroppens och själens gradvisa sönderfall. Den åldrande Haralds minnen, som kanske inte alltid är pålitliga, och drömmar, som oftast är starkt plågsamma, framkallar den yngre Harald i den äldre Harald, men också, förefaller det mig, den äldre Harald i hans högst aktuella tillvaro. Vad har förträngts av tidiga upplevelser, och vad har detta orsakat, och i vilken mån har vi verkligen varit närvarande i våra egna liv? Vad har resultatet blivit nu inför liemannens snara ankomst? Lever vi ”förstrött”, eller oegentligt estetiskt (historierna om kvinnorna kanske antyder det)?

Denna prekära massa av ångest genomkorsas dock i texten av författarens många litterära och mer allmänt kulturella anspelningar (en Shakespeare, en Söderberg, en Musil, en Fellini, en Stagnelius, en Olga Tokarczuk, en Gullberg, en Billie Holiday, en Pär Lagerkvist, en Moberg, en Seneca, en Camus, en Stagnelius), som med stor humor delgivs läsaren, och i åtminstone i någon grad desarmerar en hotande implosion. Lärdomen imponerar. Humorn också. Och skisserna av ett självporträtt; av författaren eller berättaren som odiplomatisk, rak, saklig, allvetande, samtidskritisk, kolerisk, kontrollerande, ordningsam – men också ironisk och vänfast gentleman som älskar sina barn och barnbarn.

I två längre utläggningar vävs dessa frågor delvis in, även om utläggningarna också förmår stå på egna ben. En kronologisk utläggning om Coronapandemin från och med vårvintern 2020, och en om den gravt havererade utredningen om mordet på Olof Palme. I båda fallen framhävs den svenska mentalitetens märkliga anatomi: vår rädsla för polemik och konflikt, vår naivitet, vårt behov av en Messias (Anders Tegnell, Greta Thunberg). Vårt behov av frälsning från det liv som saknar styrsel och struktur, insikt och kritisk kunskap?

Särskilt i den långa presentationen av den svenska pandemistrategin ges självfallet utrymme för fler tankar om döden (det hemska i att kvävas till döds i en respirator, detta att varje siffra i Folkhälsomyndighetens redogörelser döljer en människa, detta att människor ändå inte bryr sig). I utläggningen om pandemins utveckling återfinner vi dessutom en synnerligen intressant diskussion mellan Harald och den kinesiske läkaren Kong X, varvid doktorn bland annat återger en historia om en man, som fått sina ben förstörda, och därför inte kan delta i ett krig. Är detta hemskt? ”Kanske, kanske inte”. Slutomdömet om ”konflikten” mellan Tegnell och Olsen lyder också: kan båda ha rätt, beroende på perspektiv? Kanske, kanske inte.

Men det är inte bara döden som intresserar författaren, även om denna ofta står i fokus. Sidospår och paralleller återfinner vi också. Exempelvis detta med den verkligen obegripliga texten i GT om Job. Vad säger den, vad vill Gud säga; hur förhåller den sig till vår egen tids blodiga händelser?

Exempelvis detta att bli en ”smula konservativ” med åren. Vilket jag finner högst sannolikt. Som konsekvens av alltför drastiska och ibland obegripliga snedsteg i debatten. Detta att många människor i dagens Sverige är historielösa (författaren är inte minst bildad på detta område; historiens). Detta att vara så onyanserad och antiintellektuell, att det är svårt att diskutera invandring och integration, utan att SD ständigt måste vara närvarande. Detta om kändisarnas och de etablerade tyckarnas intåg i media. Kändisar och tyckare med hög svansföring, som ändå oftast inte har någonting att säga.

Och mer personligt. Påminner författaren och hans vänner om Peer Gynt, som ju var sig själv nog – och dessutom en manipulativ, känslostyrd lögnare och narcissist. Nja, det tror jag inte. Med reservationen att vi alla nog har drag av både Gynt och den kallelsedrivne sockenprästen Brand. Önskan att kunna skriva som ”Slas” – vilket författaren i hög grad lyckas med! Men också, i sina mer surrealistiska och fräna partier, som Sture Dahlström, som ju vill fly det anonyma och oåtkomliga ”Systemet”, som döljer sig bakom myndighetsfasader och meddelanden undertecknade av ett pseudointimt ”Karin”. Minnet av den tid man kunde få ett litet a i latin eller historia, och vara värd det! En tid utan de kontraproduktiva ”snällbetygen”. Varningarna för bland andra Kina och den saudiske prinsen Mohammed bin Salman. ”Ålderismen”. Ytligheten, de flytande värdena, ansvarsfrågan.

Ändå återkommer vi löpande till detta med döden. Döden som ytligt sett har försvunnit i vår tid – men som absolut sett är vanligare än någonsin!. Döden som ett skrämmande INTET. Döden som inte anländer som den schackspelande liemannen Bergman porträtterar   – utan som en krypskytt. Samtidigt är inte livet särskilt kort; det är vi som ”gör livet kort” (Seneca).

Jag slår igen Curt Anderssons bok med glädje. Den är stor och fiberrik. Vid sidan om och efter hans tidigare dryga 30 titlar (från hans akademiska karriär, hans många resor och ur vurmen för det surrealistiska) framstår den som ett viktigt komma. Denna bok om drömmar, samtid, död och livsvillkor. Det vill säga om allt som man inte begriper sig på. Lärd, humoristisk och skriven med spänst och språklig ekonomi. Vi kan med lystnad invänta nästa alster från Varberg.

The post Ett polyfont collage av högt och lågt first appeared on Opulens.

NOVELLTÄVLING. Det har blivit dags för den andra upplagan av Sveriges största novelltävling av magasinet Opulens och förlaget Ekström & Garay, med 50 000 kronor i prispotten. Tävlingen ska uppmuntra till skrivande och väcka liv i sovande författardrömmar.

Idag öppnar Opulens och Ekström & Garay förlag årets novelltävling, i samarbete med Göteborgs-Tidningen, Kvällsposten och Sparbanken Syd. Till och med den 28 februari 2022 kan man lämna in sitt bidrag på valfritt tema, och tävla om 50 000 kronor som delas mellan de tre vinnarna, 35 000 kr i förstapris, 10 000 kr i andrapris och 5000 kr i tredje. Syftet med tävlingen är att främja skrivande och inspirera skrivintresserade att blåsa liv i sina författardrömmar.

– Det är många som skriver noveller i Sverige och intresset är stort för ett sådant här projekt. Det finns ett stort antal bra författare i landet, och massor av författardrömmar. En del texter stannar vid just drömmar för att de blir liggande i byrålådan. Vi hoppas att novelltävlingen kan uppmana till att färdigställa den där texten som man jobbat på, men inte riktigt avslutat. Och vem vet, kanske blir detta steget mot ett nytt stort författarskap?, säger Tomas Ekström, förlagschef på Ekström & Garay.

Under våren 2022 ger Ekström & Garay förlag ut en antologi med de tio vinnande bidragen, som även kommer att publiceras på Opulens.se, i Göteborgs-tidningen och i Kvällsposten under sommaren. Stefan Bergmark, chefredaktör för Opulens, ser en trend på uppåtgående, där noveller får alltmer utrymme i dagspress och bland bokförlagens utgivningar.

– Det är också tydligt att kortformatet blir allt mer populärt. Intresset för att både skriva och läsa noveller verkar vara på väg mot en ny boom av förlagens utgivningar och satsningar att döma. Noveller publiceras allt oftare i dagspressen och på sociala medier har intressegrupper för novellskrivande lockat till sig många medlemmar. Det finns ett tomrum att fylla och ett sug efter en stor nationell pristävling som helt och hållet fokuserar på korta berättelser, vilket förra årets succe är ett bevis på, säger han.

Antologin lanseras på Ekström & Garays vårsalong i Lund i maj och på Bokmässan i Göteborg i september nästa år, och vinnarna tilldelas tio exemplar var av utgåvan. De vinnande bidragen kommer även att synas i andra sammanhang tillsammans med sponsorerna. Huvudsponsor för tävlingen är Sparbanken Syd, även i år, som ser sponsringen som en del av sitt uppdrag som folkbildare. Såhär säger Johanna Stridh, affärschef på Sparbanken Syd, i ett pressmeddelande:

“Vi vill bidra till samhällets bästa genom vår sponsring och vårt samhällsengagemang och på olika sätt berika individers livskvalitet – att läsa och skriva tillhör definitivt det här och ingår i vårt uppdrag som folkbildare. Därför fortsätter vi som huvudpartner till Sveriges största novelltävling och vi ser fram emot att läsa alla nya bidrag”.

The post Idag öppnar Sveriges största novelltävling first appeared on Opulens.

The post “Open call” på Skissernas museum first appeared on Opulens.

FÖRTRÖSTAN. “Det fanns enbart tandpetare tillverkade av plast. Alltså ytterst av olja. Den nyuppväckta medvetenheten om hur sent på jorden klockan är slagen.”

Genom fönstret ser det ut som en vacker och inbjudande sommardag. Hög blå himmel. Strålande sol. Men luften är krispig och kall. Det drar utmed golvbrädorna trots att maj månad närmar sig raskt. Det är mest som en solig senhöstmorgon.

Men solen stiger sakta men säkert upp på himlavalvet och det gör även termometern, kvicksilvret som man kunde säga förr. Jag tyckte alltid att det lät så vackert, ett ovanligt och fantasieggande ord.

“Den lilla skitdetaljen”, det var ett uttryck som P O Enquist använde ibland, gärna i artiklar. Att man i den lilla skitdetaljen – i det till synes fullkomligt obetydliga – kunde se de stora förändringarna, eller kanske till och med att det var enbart var i vardagen inpå vår egen hud, det vi verkligen kände och såg tydligt, som kunde ge oss inblickar i de avgörande skeendena.

Det där ordet, skitdetaljen, har följt mig några decennier, men extra starkt har det levt inom mig under ett par eller tre år nu. Till exempel minns jag första gången som jag själv, efter år av tid då jag var bunden vid sjukbädden, skulle ta mig till Apoteket.

Jag skulle bland annat köpa tandpetare. Jo. Just så skenbart banalt. Så tröttsamt vardagligt. Jag skulle köpa tandpetare. Under åratal hade jag köpt samma sort, de var gjorda av björkträd. Något som vi ju som bekant har mycket gott om i det här landet. “Tyvärr. De tillverkas inte längre”, sade den trevliga expediten och hänvisade mig tillbaka till just samma hylla där jag letat förgäves en bra stund. Det fanns enbart tandpetare tillverkade av plast. Alltså ytterst av olja.

Och där gick jag, med den ettriga värken i min stelopererade fot som nu plötsligt blev en del av min vrede,

Den nyuppväckta medvetenheten om hur sent på jorden klockan är slagen, vår enda planet, var mycket stark då. Det gick fortfarande att till exempel utan restriktioner hålla demonstrationer varje fredag. Här i den lilla staden på slätten, som jag föredrar att kalla min del av Lund, var det många som slöt upp varje fredag för att visa sin djupt kända oro och sitt stöd.

Och där gick jag, med den ettriga värken i min stelopererade fot som nu plötsligt blev en del av min vrede, med min röda krycka i ena handen och en liten påse med livsuppehållande medicin och två sorters tandpetare i plast i den andra handen.

Jag linkade bort till Domkyrkans vägg, satte mig i solen för att fånga lite värme och för att försöka sätta koppel på min vrede och ilska. Jag tog upp tandpetarna, tittade på dem och tänkte gång på gång:

“Den lilla skitdetaljen… Den lilla skitdetaljen… Den lilla skitdetaljen!” P O Enquist har rätt, vet jag att jag också tänkte. Han var ännu vid liv om än drabbad av sjukdom.

I en värld som riskerar att rusa mot sin egen undergång, kvävd av bland annat det enorma missbruket av olja för att maximera vinsterna i en sanslöst galen form, en dödsspiral, av kapitalism som styr det mesta som händer och sker, på ett alltmer värnlöst klot där de enorma sju haven är fulla av ton efter ton efter ton av plastskräp, människans sopor, där kan jag inte längre köpa ett paket med tandpetare gjorda av vanligt trä, inte ens i ett land fullt av just björkträd och furor.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Genom att titta på dessa fula små borstliknande tingestar blev profitjaktens absurditet och förryckthet etsande tydlig. Dessutom med en svidande och smärtsam klarhet. Obevekligt och obestridligt.

Den lilla skitdetaljen. Glöm inte att betrakta den lilla världen, glöm aldrig att se klarögt på vardagen som så lätt försvinner ur medvetandet genom rutinens förmåga att förblinda oss genom vaneseendet. Det har hunnit gå ett år sedan P O Enquist dog. Han gick bort alldeles i början av denna Den Stora Skuggans tid.

Och jag minns med glasklar skärpa när jag fick beskedet. Det var på kvällen. Jag hade just kommit in, klätt av mig, lagt mig i sängen och gick ut på nätet med mobilen. Det var ett ofantligt tungt besked.

Jag låg här i sjukbädden. Tankarna gick inte att styra. Samtal jag haft med P O Enquist genom åren, enskilda ord, situationer, dök upp i minnet. Sorgen jag erfor, som övermannade mig, började att vändas i en svart och liksom sotflagad förtvivlan, i en form av paralyserande uppgivenhet. Som om jag ville ge upp. Som om jag var beredd på att inte fortsätta att säga emot penningen och makten.

“Ge upp.” Redan orden är för mig en vässad provokation. Vi får, vi kan inte under några villkor, ge upp. Jag steg upp ur sängen, tog på mig kläderna igen, plockade med mig en Ramlösa ur kylen och gick ner och satte mig ensam nere på gården. Mitt inre var som förstummat. Dödsbeskeden hade varit många.

Hur länge jag satt där ute i kylan är jag osäker på. Men det dröjde inte länge. Något inom mig förändrades ganska fort. Den snudd på förlamande apatin, den vidriga resignationen, började släppa sitt grepp.

Nu hade världen drabbats av en ny hemsökelse, en pandemi.

Tankarna började ta andra vägar. Det gick att se P O Enquist frånfälle på ett annat sätt. Jag hörde hans starkt manande ord sjunga som en sorts sång inom mig – kanske påminde den om “himlaharpan” som P O Enquist benämnde telefonledningarna som gick in i hans barndomshem och som det riktigt kalla nätter uppe i Hjoggböle sjöng om i hans rum, det ord jag hörde var förstås:

“Om vi inte försökte. Vad vore vi då?” Så där satt jag, alldeles ensam i natten men ändå såsom innesluten av något större, en tradition av motstånd, av uppror som aldrig ställs in, som P O Enquist var en minst sagt utomordentligt viktig representant för.

Och då tänkte jag, och så tänker jag än idag. P O Enquist kämpade under ett långt och ofta hårt liv mot samhällets orättvisor, han kämpade genom att skriva, han deltog i föreningar som protesterade, sade alltid emot när makten hade fel. Han gav sig aldrig, hur svårt han än hade det.

Nu hade världen drabbats av en ny hemsökelse, en pandemi, något ännu oöverskådligt, och jag liksom såg framför mig hur han oändligt försiktigt, ja ömsint hade rört vid sjukhustäcket, mumlat och småharklat sig. Och orden jag hörde där ute på gården, i min skenbara ensamhet, var enkla. De var tydliga.

“Jag har under ett långt liv försökt. Jag har försökt så gott jag kunnat. Nu får ni ta över.” Och så, med klar uppfordrande stämma:

“Nu är det er tur!”

Dessa ord, denna uppmaning, gjorde mig paradoxalt nog på gott humör. Eller sannare: de förmådde återigen fylla mig med mod att finna kraften att stå det onda, det vidriga och orättvisa, emot.

“Nu är det er tur!”

The post Den lilla skitdetaljen first appeared on Opulens.

NYA SKUGGAN. Lik på lik, staplade på hög i en nerlagd åldringsvård och privatiserad vinstekonomi borde väcka även tankedöda megafoner, skriver Crister Enander.

En solig förmiddag med tunt och skinande snötäcke har skiftat till trogen grå himmel här i den lilla staden på slätten. “Tryggt”, kan man kanske säga utan att förfalla till cynismer och andra tärande tristheter.

Cynism är farligt för den egna själen och den egna tankeverksamheten och dessutom svår att tåla för omgivningen. Mental cancer. En trumpet hörs på avstånd, tonsäkert spelad trots stela fingrar. Säkerligen från Stortorget. Jag lyfter på den hatt jag aldrig bär.

Januari månad närmar sig sitt slut. Nu är det oxveckorna för att använda ett uttryck med sekler på nacken. Domkyrkans klockor slår. Tiden blir till en illusion. Själv har jag under ett par veckor haft några mer okända rader från Shakespeare i skallen, de rör pesten. Jag vill att de lämnar mig ifred. Tyvärr kan man inte bestämma över sådant, även om det är vanligare med så kallade slagdängor som fastnar. Min mamma har alltid haft – och har – det “problemet”. Det gäller att inte nynna något som riskerar fastna i mammas huvud när vi pratar, något vi gjort ofta på sistone. Något som alltid gör mig glad. Vi får varandra att skratta. I princip alltid. Varje samtal oavsett ämnets tyngd och allvar.

Ett propellerplan hörs ovan molnen. Privatplan, sade man förr. “De rika, de kan!” Kontrasten till tonerna från trumpeten och planet blir till en tanke, rentutav till en eftertanke.

Klassperspektivet blir tydligare och tydligare i Den Nya Skuggan. Statistiska siffror, ännu inte manipulerade av politikens politruker eller tillrättalagda av tv:s tomma tankar, ekar ödesmättat i nyhetsnotiserna.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Fattigdomen sprider sig här i den Rika Världen. Vi låter det ske. Nyliberalismens spår är tydliga, särskilt nu när den skördar liv. Kostar död. Lik på lik, staplade på hög i en nerlagd åldringsvård och privatiserad vinstekonomi borde väcka även tankedöda megafoner, kan man tycka.

Stängda skolor leder till undernäring bland miljontals barn. När skollunchen är dagens enda måltid blir resultatet förödande. Kvinnomisshandeln ökar och ökar i tysthetens och spritkonsumtionens skuggor. Men ingen vill tala om det.

Nävarna höjs. Slagen faller, sparkarna fortsätter. Ingen hör. Ingen ser blodet, ingen ser blåmärken och lättare frakturer. Zoomtid betyder olika saker i skiftande omständigheter.

Privatiserad psykiatri får självmorden att öka. Här i den lilla staden på slätten, med alla unga studenter, har det lett till att studentprästernas roll blivit en annan. Religionen hinns inte med. Oro, ensamhet, ångest blir i stället deras samtalsämnen. Tack och lov är de duktiga, lyhörda och beredda.

Ändå. Likväl. Vill vi verkligen ha ett samhälle på dessa villkor? Jag vill det inte. Vill du?

The post Vill vi ha det så här? first appeared on Opulens.

KULTURPERSONLIGHET. I lördags skulle Jean Bolinder (1935-2020), som avled i somras, ha fyllt åttiofem år. Ivo Holmqvist tecknar ett personligt porträtt av en mångsidig kulturpersonlighet.

Verkförteckningen under hans namn på nationalbibliografin Libris är mäktig. Jag minns honom bland annat från pauserna på Lunds universitetsbiblioteks kafé, en vältalig och underhållande konversatör med något av en renässansmänniska över sig, frodig som en shakespearesk Falstaff. Bakom den ytan dolde sig en känslig människa. Det kan man läsa sig till i hans självbiografi I skuggan av Bolinders verkstad. Mitt liv som jag minns det som kom 2003. Länge hade han det materiellt väl förspänt, en bild i boken visar honom vid en Jaguar E-type.

Det fotot får mig och att tänka på Gunnar Ekelöf som skaffade sig en Bugatti för pappas pengar, innan allt gick upp i rök i Kreugerkraschen. Resten av livet levde Ekelöf stoiskt under knapphetens kalla stjärna. Ekelöfs barndom hade varit känslomässigt påver. Något liknande tycks också ha gällt för Jean Bolinder, åtminstone sedan barnjungfrun Moa plötsligt försvann. Sent i livet anade han sambandet mellan den förlusten och sin livslånga osäkerhet, i en återkommande separationsångest.

Det kan påminna om Ibsens Peer Gynt som tog lång tid på sig att bli vuxen, men det finns likheter också på annat vis: ”Der stod kvinder bag ham.” Jean Bolinders mor som gjorde en klassresa verkar ha hållit en viss distans till sonen, särskilt sedan hennes man begått självmord. ”Först när hon råkar ut för en skada och hamnar på sjukhus, gick hon med på – inte att förlåta honom – men lägga locket på…. Hon var en märklig människa som sonen är glad att ha fått lära känna, beundra och älska.”

Mot slutet av självbiografin citerade Jean Bolinder Karin Boye men satte dit ett extra frågetecken: ”mål och mening med vår färd?” Och han tog inte med nästa rad även om den hade passat bra i sammanhanget: ”men det är vägen, som är mödan värd.” Det visade de trehundrafemtio sidorna med eftertryck. Redan en halvt utplånad reklamskrift på en husfasad i Lund påminner honom om familjeföretaget: ”Bolinders gasspisar äro bäst”, och de allestädes närvarande tecknen och makterna i hans underhållande men framför allt ärliga och utlämnande tillbakablickar har ofta något strindbergskt över sig.

I boken finns tre fascinerande och avslöjande porträtt. Det ena, på själva omslaget, är Anders Zorns schwungfulla oljemålning av farfar-företagsledaren Erik August, behängd med Nordstjärnan, som bistert blickar ner på verkstadskoncernen som han ledde med framgång och hårda nypor. På insidesflikarna finns två bilder på författaren själv, dels om älsklig gosse, målad på fyrtiotalet av den skicklige Olaf Jordan som var invandrad till Östergötland från Österrike. Och dels ett foto taget drygt sextio år senare: fler kilon, vitt hår, glatt leende.

Efter att ha läst de 205 avsnitten förstår man att blicken på porträttet av författaren som ung valp rymde åtskilligt vemod, och att det långt senare grinet inte varit odelat ljust. Skuggan i boken är lång och sträcker sig in i nutiden. Som hos Thomas Mann handlar det om att växa upp i slagskuggan av ett företag, här inte ett handelshus i Lübeck utan en fabrik på Kungsholmen som både på gründertiden och senare var mycket framgångsrik och inkomstbringande. Tre-fyra generationer finns inskrivna i formeln förvärva, ärva, fördärva. Farfars femtioårsdag just före första världskriget tycks ha varit zenit, sedan styckades företaget upp och såldes.

Fadern blev godsägare på gränsen mellan Småland och Östergötland. Efter hans död satte Jean Bolinder sprätt på arvet under fyra uppenbart lealösa Uppsalaår, och någonstans avslöjade han, dock utan bitterhet, att med pengarna försvann också många av vännerna. Han hade turen att hitta en sjuksköterska som inte tog honom för pengarnas skull, när de träffades var de redan slut. Han var en ovanligt mångsidig människa, han var lektor i historia och dramalärare i Lund, och alltså en ständigt produktiv författare i många genrer, inte minst deckare.

Mellan pauserna i kaféet på Lunds UB skrev han Motala stads historia, och det var också i Lund som jag såg honom sista gången, för något år sedan. Han väntade på att komma in till ögonkliniken på Lunds lasarett, jag till en annan avdelning. Men just när jag skulle locka honom till lärda utvikningar ropades hans namn upp, så det blev inget av ett sent utbyte av ord, det kan man beklaga. Någonstans har jag brev från honom men dem hittar jag inte i kökkenmöddingen. Hursomhelst: Jean Bolinder var en vänlig man, på slutet inte alldeles olik ett ibsenskt bergstroll.

The post En mångsidig man first appeared on Opulens.

Natt, ensam natt.

Djup ensamhet smakar som malört och vidbrända mandlar, eller bittra olvon. Inget man vill känna i mun, svalg och själ i den timme då vargar ylar mot månen och Aftonstjärnan, planeten Venus, tycks kallare än djupfrysta och stenhårda fiskpinnar.

Satt nyss, återigen, på bänken vid stadens äldsta bibliotek, Liberiet. Slaget rött tegel från medeltiden.  Kylig, rå vind. Viner kallt. Bottenfryst. Sade tyst för mig själv  att jag är ensam, fullkomligt ensam.  Säger det igen, till er: Ensam.

Var är de som kallar sig mina vänner? Jag tittar mig omkring. Inte i min närhet, tomt; icke vid min sida. Ingen  – notera: ingen  – svarar när jag trycker på porttelefonen, låter signalerna gå fram i deras stora våningar, studsa runt i deras välfyllda bibliotek, leta sig bort i köken, förbi den dyra och fina konsten på väggarna.

Eko av vänskaper som jag hedrar och själv sköter efter bästa förmåga och förstånd. Brygger kaffe när de kommer till mig. I svinottan och vid midnatt, när de hemsöks av sina demoner, dibbukar, och söta små svartalfer som dansar sina danser.

Var finns de, mina vänner? Inte här, inte nu – när jag behöver dem.

Jag frös i natten. Satt still, tack och lov i lä av det vackra men kalla Liberiet efter att ha skrivit alldeles för länge framför datorn, kedjad vid gälaråran – som det kunde heta förr. Ryggen värker. Kall in i ben och märg, tror att till och med håret blivit stelt av kyla.

Jag tittar på den fantastiska Domkyrkan här i den lilla staden på slätten. Majestätisk, och minst lika övergiven som jag. Grå, tyst och tom.

Försökte att tänka där jag satt, för fem-tio minuter sedan. Just där, i eftertanke och överblick, tycks jag ha min styrka. Och har, tack och lov, alltid haft. I med- och motgång lika. Det har jag lärt av mina föräldrar, min far och min mor.

Och i de konkreta handlingarna finner jag alltid styrka och en märklig form av tröst. Men ingen här i den lilla staden på slätten verkar orka bry sig. Inte om mig i alla fall. Varför, det vet jag inte. Jag begriper det inte. Kan inte förstå det, ty det är så väsensfrämmande för mig.

“De sysslar med sitt”, som min gode vän Kalle brukade säga och mumlande tända sin pipa i Gamla stan, i skydd av kalla stenhus som nästan rasade ner över oss. Han är död. Så klart. Aortan sprack, han låg ensam under flera timmar på tröskeln ut ur sitt hus nere i mörkaste Småland, dit han flyttat.  Han dog senare på sjukhuset inte långt efter att han äntligen blivit hämtad av ambulans.

Jag har då sannerligen inga som helst planer på att dö, inte nu.

En sådan här natt brukade jag och Ola Magnell prata litteratur ett par timmar. Erik Johan Stagnelius och Gunnar Ekelöf. Nu är, som bekant, även Ola Magnell död. Tomt. Tyst. Trist.

“Kom Död, kom dumma Död!” som Lars Forssell, min vän, skrev. Lars Forssell är inte heller kvar, och Kerstin Forssell gick sin väg några år efter sin man.

Den siste av de äldre, Jan Myrdal, gick även han ner till floden Styx, jag vet att han tyckte att det var hans tid nu, nittiotre år fyllda. Per Wästberg finns kvar, via mejl. I levande livet har vi aldrig ens träffats, jag har sett honom i Börshuset, när Svenska Akademien haft sitt Högtidliga Sammanträde, den tjugonde december.

Han i stel och styv frack, jag i svart kostym. Jag är ingen pingvin; tillhör inte den goda tonens pingviner. För att citera en annan herre som en gång även han satt här i den lilla staden på slätten och funderade på tider som komma, tider som gå.

Det gick inte så bra för honom under ett par decennier. Men han, Meurling, repade mod, gick ännu en gång mot rådande vind, och skrev om Erik Gustaf Geijer och den tyske filosofen Karl Marx.

Men tyst nu. Inget hörs i gränderna. Vindens vinande viskar verkligen inga vackra sånger, inte ens på Tredje våningen.  Till och med telefonen tiger. Ensam. August Strindberg skrev en bok med den titeln. Om jag minns rätt skrev han den just här i den lilla staden på slätten. Nu är det jag som är ensam.

Allt tycks mig långt långt borta, såsom i en fjärran spegel. Återigen, jag tjatar: Ensam.

Snart, mycket snart, finner jag min flock. Ty jag är ingen varg. Jag är en människa. Jag är dessutom en man. Går rak i ryggen, säkra steg. Blicken fäst på framtiden.

The post Var är de som kallar sig mina vänner? first appeared on Opulens.