BOK I FOKUS. Tre korta, aktuella litteraturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet.  

1.

Tractatus Philosophico-Poeticus av Signe Gjessing
Recension av Erik Bovin
Översättning av Helena Boberg
Modernista

En  poetisk-filosofisk omskrivning av Ludwig Wittgensteins magnus opus av en poet som visar att de danska poeterna besitter ett mod och ett självförtroende som det svenska så kallade avantgardet saknar. Det, och mycket annat, kommer Erik Bovin att tänka på när han läser Signe Gjessings senaste diktbok Tractatus philosophico-poeticus (2019), i utmärkt översättning av Helena Boberg.

Gjessing har inte låtit sig smittas av den analytiska filosofins torra språk. Dikten är av en lekfull, vågad och underfundig karaktär. Poesin vinner snabbt över filosofin. Hon har troligtvis inte haft samma sanningsanspråk som Wittgenstein. Hennes precision är i första hand poetisk. Gott nog. Det betyder inte att det är lättläst. Det tunna häftet med sina gåtfulla fragment är som gjort för långsam avnjutning och – inte minst – omläsning.

Ett tunt häfte om varat, världen och universum. Pretentiöst om något – ändå fungerar det.

2.

Väder av Jenny Offill
Krönika av Robert Myhreld
Översättning av Alva Dahl
Natur & Kultur

Amerikanska Jenny Offill är avgjort intelligent, fyndig, roligt ironisk, i besittning av en skarp penna. Hon skriver med en omfamnande värme vilket är fint. Hon verkar genuint gilla människan. Lizzie, huvudkaraktären, är bibliotekarie, hennes karl är doktor i klassisk filologi och deras gemensamma barn bär på funderingar och idéer som bara är förunnat dessa unga människor. Lizzie är även den osynliga och som alltid ouppmärksammade hjälten, fånge i den konventionella och förväntade kvinnorollen med kravet att vårda omvärlden.

Att vara fru och moder kräver en del, men till detta kommer en aktivt missbrukande bror som hon försöker hålla flytande. Denna broder blir helt plötsligt även far. Vem skyndar då till?

Romanen har internationellt blivit matad med goda vitsord – och Robert Myhreld gör inte en diametralt annorlunda läsning En bok som är fryntlig, underhållande, underfundig, kunnig – och hela tiden med en glimt i ögat.

3. 

Bron över Tangagata av Eiríkur Örn Norðdahl
Recension av Thomas Almqvist
Översättning av John Swedenmark
Rámus

Bron över Tangagata är en lustfylld kärlekshistoria mellan dels berättaren Halldor och hans granne Gyða, och dels mellan Halldor och den lilla staden Isafjörður på Island. Örn Norðdahl rör sig mellan högt och lågt, både när det gäller innehåll och form.

Örn Norðdahl skildrar småstadslivet och hur det är att bo i världens utkant. Han förenar stort och smått, vackert och fult, ljus och mörker, gott och ont till något alldeles eget. Han är en skarpsinnig iakttagare och väldigt intuitiv i sitt sätt att berätta, när han gestaltar människorna som intrikata och motsägelsefulla. ”Bron över Tangagata” är en bok om kärlek men också om livet och livets tragik. Såsom han skildrar världen, gör han den gripbar men ändå på samma gång obegriplig, vilket förbryllar en aning. Här finns både nödvändig distans och ironi, men framför allt en försonande humor.

Kristallklart genomskinligt – och samtidigt enormt uttrycksfullt.

The post Boktips: Från dansk poesi till isländsk kärlekshistoria first appeared on Opulens.

DANSK LITTERATUR. Erik Bovin har läst den danska poeten Signe Gjessings senaste bok i svensk översättning, Tractatus philosophico-poeticus. Han tycker att den är “outgrundlig och alldeles, alldeles underbar!”

Jag avundas ofta danska poeter. Flera av dem har något som vårt så kallade avantgarde saknar: ett mod och ett självförtroende, till synes, renons på jantelag. Det, och mycket annat, kommer jag att tänka på när jag läser Signe Gjessings senaste diktbok Tractatus philosophico-poeticus (2019), i utmärkt översättning av Helena Boberg.

Vem hade ens fått publicera en poetisk-filosofisk omskrivning av Ludwig Wittgensteins magnus opus i Sverige? Horace Engdahl? Nej, tänkte jag först när Modernistas utgåva av hennes femte verk landade i bokhandeln i somras. Ett tunt häfte om varat, världen och universum. Pretentiöst om något. Ändå fungerar det.

I Wittgensteins Tractatus logico-philosophicus (1921) återfinns den ofta citerade raden: ”Om det man inte kan tala om måste man tiga.” I sin omskrivning har Gjessing ämnat göra just det: ge språk åt det outsägliga. Hon skriver det själv i bokens förord, där hon även kallar sitt verk för en dikt, till skillnad från Modernista som slarvigt nog lanserat den som en diktsamling. Hon skriver vidare att hon avsett förena filosofi och poesi, och velat gestalta extasen med utsagor som i sig är skapande.

Det är inte fullt så pretentiöst som det låter. Gjessing har inte låtit sig smittas av den analytiska filosofins torra språk. Dikten är av en lekfull, vågad och underfundig karaktär. Poesin vinner snabbt över filosofin. Hon har troligtvis inte haft samma sanningsanspråk som Wittgenstein. Hennes precision är i första hand poetisk. Gott nog. Det betyder inte att det är lättläst. Det tunna häftet med sina gåtfulla fragment är som gjort för långsam avnjutning och – inte minst – omläsning.

Gjessings poesi har redan från början haft något storvulet över sig. Delvis tack vare det kosmiska temat som återfanns redan i debuten Ut i det o-lösa. När den utkom 2016, i svensk översättning av Ann Jäderlund, lanserades hon som en av Danmarks viktigaste poeter. Sedan dess har hon faktiskt “levt upp till hajpen”, får en lov att säga, vilket kanhända förklarar självförtroendet.

Från Wittgenstein har hon framför allt lånat formen från Tractatus med numrerade utsagor. Om formen signalerar lagbundenhet är innehållet desto mer oförutsägbart. Enstaka rader hade kunnat ryckas ur sin kontext och fungera som tankeväckande aforismer:

“5.2211 Kärleken skapar små medaljonger av universalitet.”

Dikten utgör något av en poetisk skapelseberättelse då den rymmer världens tillblivelse, närvaro och utslocknande. Med diktens form har hon skrivit sig förbi centrallyriken och det centrallyriska jagets utsägelseposition vilket resulterar i en säregen dikt. I det avseendet har hon haft nytta av att återanvända Wittgensteins logiska system.

Få poeter kan få en att känna sig så liten som Gjessing:

“3.02 Är det med flit universum inte tagit med vägar till stjärnorna?”

En är bara en flugskit i ett mörkt, ljust och alltid överväldigande universum. Kanhända behöver vi emellanåt påminnas om vår litenhet – och på en gång – världens möjligheter.

Den kosmiska tematiken återfinns annars, otippat nog, även i populärkulturen. I synnerhet inom black metal-estetiken reflekteras ofta kosmos melankoliska, allomslukande mörker, vilket för övrigt utgör grunden för genrens nattsvarta nihilism och satanism. I jämförelse är Gjessings dikt definitivt ljusare.

Jag fortsätter gärna följa Gjessing, om än hellre som författare än metafysiker. Dikten gör mig inte klokare på kosmos men göder likväl min förundran. Tractatus philosophico-poeticus är outgrundlig och alldeles, alldeles underbar!

The post Filosofi och poesi i skön förening first appeared on Opulens.

ETIK. Under de senare decennierna har en allt starkare kritik mot sakernas tillstånd vuxit fram ur det dygdeetiska lägret, samtidigt som pliktetiken fått en viss renässans inom åtminstone medicinen, skriver Carsten Palmer Schale.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Den globala finanskrisen är även en konsumtionskris, därför att mindre marginaler och större utsatthet under de kommande åren kommer att tvinga människor att prioritera bland sina utgifter. Och eftersom konsumtion är ett av de grundläggande sätten att uttrycka identitet på i vårt förståelserum, så är krisen samtidigt en identitetskris. Då tillväxtbegreppet som få andra begrepp sammanfattar vårt euroameerikanska förståelserums bild av framtiden så är den finansiella krisen dessutom en framtidskris. Naturligtvis är den dock, och främst en klimat- och naturkris. Dessa sammansatta förhållanden hade inte varit möjliga i ett buddhistiskt förståelserum, inte heller (åtminstone inte i ett äldre) maoriskt eller samiskt; inte heller bland vissa mystiker inom kristen och judisk religion. Knappast heller, för övrigt, bland de judar och kristna som hyllar den levande Guden och kärleken till nästan före kommersialism och resursslöseri.

The post Helgessän: Mönstergilla faller vi first appeared on Opulens.

ESSÄ. Att objektivera tänkandet – och detta oavsett vilken kraft vi tillskriver tänkandet i vår förståelse av världen – är ett sätt att bryta ner tankars abstrakta väsen till något hanterbart. Till något begripligt. Om nu tänkandet kan göras fullt ut begripligt. Ett tillvägagångssätt för att förverkliga ett sådant ambitiöst projekt är att lyfta fram det som ännu inte är annekterat av tanken; det som inte har blivit tänkt.

Vi imponeras över det vi har tänkt fram. Frukten av alla våra ansträngningar. Resultatet av all möda och tid som vi har lagt ner för att tänka det vi tänkte. Nämnas bör dock att var gång en tanke erövrar ett nytt ”tankefält” inträder förmodligen en mättnad. Och inte sällan förblindas vi av ”segern” över det som har blivit erövrat. För segern har ett pris, och det priset heter bortträngningen; att tränga bort det som inte får störa segerns fest. Och vad är det som stör? Det är misstanken om att vi borde ha gjort en ytterligare distinktion i vårt ”hyllade” tänkande. En ytterligare nyans borde ha uppmärksammats. En ytterligare motbild borde ha släppts in i vårt analytiskt tillrättalagda tänkande. Eller varför inte nämna en berikande tillfällighet eller rent av ett omvälvande ”misstag” som vi ovetande stängde ute. Om man nu var så ovetande.

Det vill säga: Man måste vara vaksam. Det är viktigt att ta till sig det som störde. Att reflektera över det som sköts undan och sattes i ett slags mentalt vilorum. Att uppmärksamma och välkomna det som rubbade och försköt det som man så ängsligt inte ville skulle rubbas och förskjutas. Man kan också tala om att ta sig förbi ett slags motstånd i form av bekvämlighet i ens tänkande. Det som hindrade oss att tänka vidare. Det som fick tankegångarnas rörlighet och associationsrikedom att stelna. Och lätt är det att glömma bort att tvivlet utgör motorn i allt tänkande; misstanken om att något inte stämmer och därmed underminerar den övertygelse som får tanken att göra halt.

Allt handlar om att utvidga sin kunskap; att utöka sanningsanspråken. Men man ska inte låta sig bedras av ”nya” kunskapsinsikter – de som inte sällan endast är halvt tänkta – då dessa kan hindra en i tänkandet. Den engelske filosofen John Locke var skeptisk till mänsklig kunskap. Han illustrerade detta med liknelsen att människan känner till lodlinans längd, fast inte havets djup. Och med den inblicken i tänkandet finns det mycket av det som ännu inte blivit tänkt.

Vi bör i uppriktighetens namn fråga oss vad vi inte har tänkt. Vad vi inte hade förmåga att tänka. Vad vi inte kunde nå med tanken. Det som var oåtkomligt, dolt och stumt. Det som vi inte hade tillträde till. Det som befann sig i skuggorna. Det som ljuset från våra tankar inte kunde röja. Det som skymtade utanför den gräns som vi tänkte inom. Den gräns som vi inte lade märke till i vår iver att få ihop det vi redan tänkt. Den gräns som borde ha konfronterats och definierats för att lära känna den. Uppgiften blir att förlägga intresset vid gränsen; utveckla en större känslighet för gränslinjen. För att därmed kunna överskrida gränsen. När allt kommer omkring måste man veta vad som ska överskridas. Och detta gäller oavsett om vi rör oss inom natur- eller humanvetenskap, filosofi eller teologi, logik eller skönlitteratur.

Den franske filosofen René Descartes tillskrev människans tankeförmåga närmast oanade möjligheter; tanken är ett ”universellt instrument som kan användas i alla slags situationer”. Han hade säkert goda skäl att hävda det, vilket hans berömda ord vittnar om: cogito, ergo sum.

Men frågan är om inte varje stor tänkares mest betydelsefulla bidrag ironiskt nog är det som denne inte tänkte. Det som öppnar upp nya fält av tankar för en kommande generation tänkare. Det som bjuder in till nya fester för tänkandet, åtminstone för den som har viljan och modet att gå vidare. Det som kanhända kommer att bli avtäckt i det nya för tanken terra incognita. Varje ny generation tänkare kommer att så att säga ”kannibalisera” på alla föregående tänkares tankar. Vilket också är meningen. Det blir grunden för det nya. Den grund som föregångaren lämnade efter sig och som består av banbrytande tankar, som innehöll oklara ansatser, motsägelser och mycket annat som måste redas ut och vändas ut och in på. Jag minns här Esaias Tegnérs rader:

Med tanken ordet föds på mannens läppar.
Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

Det är ett av villkoren som hör till tänkandet; att sätta det tidigare tänkta i fråga för att blotta, synliggöra och införliva det som inte blev tänkt i en ny ordning. Märkvärdigare än så torde det inte vara. Rörelsen är alltid framåt. Allt blir – för att tala med Friedrich Hegel – provisoriskt. En förveten tänkares ambition är alltid att leta efter och finna en glipa i en rådande tankeväv. För en sådan tänkare ligger inget fast och säkert. Vilket får mig att tänka på den argentinske författaren Jorge Luis Borges ord att “ingenting är byggt på sten; allt är byggt på sand, men vi måste bygga som om sanden vore sten.”

Vilken tänkare har tänkt till en slutgiltig och definitiv punkt där allt är utrett? Ingen är svaret. Ett bra exempel på det är Ludwig Wittgenstein som efter att ha skrivit Tractatus Logico-Philosophicus ansåg att det inte fanns något mer att tänka vad gäller språk och mening; det är i Tractatus vi bland annat kan finna hans slutsats: Vad man inte kan tala om, därom måste man tiga. Men i Wittgensteins postumt utgivna verk Filosofiska undersökningar tog han delvis avstånd från sina slutsatser i Tractatus; för dumt var det nog att avfärda det som man inte vet och kanhända inte kan veta någonting om. I det verket passeras den tidigare nämnda gränsen när han introducerade begreppet språkspel. Inte undra på att han anses vara en av 1900-talets mest prominenta tänkare. En av ytterst få som kunde överskrida till det icke-tänkta.

Det är oundvikligt att allt tänkande sker inom en historisk ram. Det som kännetecknar en god tänkare är att denne kan överskrida, men denne kan aldrig fullt ut överskrida det sammanhang som denne verkar i. Men den dristige – den ihärdige tänkaren – kan med sitt tänkande nå ända fram till den sista avgörande ”millimetern” innan ramen sätter stopp. Ramen blir här en tacksam metafor. För bortom ramen kan denne inte nå. Däri ligger tänkarens tragedi. En tragedi för den enskilde tänkaren men inte för tänkandet i sig, då tänkandet inte upphör med den som nått till just den sista millimetern. Tänkandet fortgår, förändras och förskjuts.

Den skotske filosofen och historikern David Hume skrev att ”tankar introducerar varandra med en viss grad av metod och regelbundenhet”. Man skulle kunna tala om tankarnas uppfinningsrika förmåga. Tänkandet i sig är inte begränsat till tiden så länge en ny generation tänkare tar vid; en generation som fortsätter med det som den tidigare generationen inte kunde blotta utan möjligen endast vagt ana. Ramen börjar vidgas. Och det är tänkandets lycka, då den är gränslöt. Till skillnad mot den enskilde tänkaren som inte kan träda ut ur sig själv – ut ur sitt eget tänkande och den samtid denne lever i. Tänkandets väsen är horisonten. Tänkaren är den som iakttar den. Och som i bästa fall blir en del av den, om än för ett vidunderligt ögonblick.

Att medvetandegöra tänkandets begränsningar är ett sätt att förhålla sig till begränsningen. Filosofen Tim Bayne skriver mycket riktigt i sin bok Tänkandets natur att ”genom att tänka på tänkandet har vi förmågan att utarbeta nya och bättre sätt att tänka.”.

Så vad innebär själva insikten att jag endast tänker det som är möjligt att tänka? Svaret är att hur jag än anstränger mig i mitt tänkande så kommer jag inte åt allt det som jag skulle vilja nå med tanken. Alltid kommer det icke tänkta att vara en realitet. Den realitet som inte sällan finns i ens eget tänkande, men som kan vara dold då den utgör ett outtalat och oreflekterat axiom i ens sätt att tänka; ens tänkande är ju alltid organiserat kring vissa strikta och logiska strukturer vars grunder inte alltid är fullt utredda.

Även språket sätter som bekant gränser för tänkandet, då exempelvis definitioner, klassifikationer, distinktioner sker med hjälp av just språket. Språket dikterar indirekt tänkandet och därmed kan språket i sin uppbyggnad så att säga hålla det icke-tänkta förborgat. Därav det ständiga nyskapandet av språkbruk i allt tänkande som vill överskrida det som redan blivit tänkt. Här kan i förbigående nämnas att Wittgenstein menade att ”språkets gränser är världens gränser”, vilket får en att ana vidden av allt det som ännu inte har blivit upptäckt av tanken. Och man kan sätta i fråga att all mänsklig erfarenhet kan kläs i en språkdräkt. Om det är så att språket kommer till korta när det gäller att översätta det som är oöversättbart, då är förmodligen detta faktum en av de stora utmaningarna att nå det svåråtkomliga. Det icke-tänkta. För hur når man det som inte språket – tankens verktyg – kan greppa?

En annan fråga är om det ens går att nå? Om det finns tankefält som är ointagliga; som är omöjliga för tanken att tränga in i. Här brukar man nämna tre klassiska områden där den frågan blir aktuell: Kunskap om tinget i sig, medvetandets natur och Guds existens. Hur långt kan man driva tänkandet inom dessa områden utan att man tänker för tänkandets egen skull? Man skulle kunna tro här att tänkandets gränser saknar betydelse då allt är möjligt; öppet för en ändlös spekulation. Att hävda ett sanningsanspråk om något som inte går att fånga med tanken – att göra det till en kunskap där två diametralt olika anspråk på sanning inte är möjliga – borde rimligtvis bli problematiskt.

Ett bra exempel är alla gudsuppfattningar som finns i vår värld och vars sanningsanspråk är svåra att bekräfta eller vederlägga med förnuftets hjälp. Eller annorlunda uttryckt: Om vi saknar goda skäl att tro på ett påstående om Gud, så innebär det inte att det är falskt. Här kommer mystiken in; den del som djupast sett förenar världens religioner. Mystiken som ligger bortom tankens domäner; begrepp blir så att säga icke tillämpbara på Gud. Istället blir det tro och förundran om det ofattbara som får vägleda i fråga om en förmodad sanning. Vilket får mig att tänka på 1900-talsfilosofen Edith Stein:

”När förståndet gör sitt yttersta, då erfar det sina egna gränser. Det drar ut för att finna den högsta och yttersta sanningen och upptäcker, att allt vårt vetande är styckverk. Då bryter stoltheten samman och vi kan göra två erfarenheter; antingen slår stoltheten över i förtvivlan eller också böjer den sig vördnadsfullt för den outgrundliga sanningen och tar i tro ödmjukt emot det, som förståndets naturliga verksamhet inte kan bemästra. Det är då den intellektuelle får den rätta inställningen till sitt eget intellekt.”.

Så hur förhåller man sig till tänkandets begränsning? Man kan i och för sig avvisa allt detta tal som självklarheter; att det man inte tänker, tänker man inte. Då har man nog inte förstått det ovan skrivna. Innebörden av att vi endast kan tänka det som är inom ramen, innebär att vi är utelämnade till något som vi – som enskilda individer – inte kan besegra; ett något som man i sin begränsning inte har tillträde till. Men det kan besegras över tiden. Sant är dock att det alltid kommer att finnas dolda tankefält som gäckar oss. Och det är väl när allt kommer omkring tjusningen med att tänka.

Det finns goda skäl att anta att allt nytänkande inte upphörde med Platon, trots den brittiske filosofen och matematikern Alfred North Whiteheads djärva påstående att den västerländska filosofin bara är en rad ”fotnoter till Platon”. Den Platon som en gång för alla gjorde allt tänkandet till en veritabel abstraktion och som öppnade upp för den metafysiska sanningen. Och det råder inget tvivel om att inom metafysiken är det icke-tänkta oändligt större än det som någonsin blivit och kommer att bli tänkt.

Alla artiklar och filmer av Melker Garay

The post Att tänka det icke-tänkta first appeared on Opulens.