RETROKULTUR. Det är torsdag och dax för ärtor och punsch samt veckans vax! Och kanske lite varm isglass till det? Jesper Nordström gräver fram ett vax med mannen som kallades “Östen med rösten”.

Ytterst få gånger serverar världen varm isglass. Men så kommer det tillfällen då de oförenliga elementen möts.

Som hos Östen Warnerbring, mannen som var lika varm och snäll som coolt hipp. De där glasögonen, polotröjan eller de kreativa kläder som han så lätt bar upp! Som det inte går skriva kritiskt om.

Det är bara att ”go with the flow” och låta sig underhållas av Sveriges kanske främsta entertainer. I min bok är det genial humor att göra om Dusty Springfields hit ”Twenty Four Hours from Tulsa” till klassikern “15 minuter från Eslöv“.

I min skivsamling finns några nerslag i den klassiska schlagereran som nog de flesta förknippar honom med såsom “Aj Aj Aj Aj Aj” och “En glad calypso om våren” på smått legendariska Karuselletiketten.

Men idag har jag plockat fram något annat. Nämligen skivan “Glenn Miller har störtat”.

Här är det som om Östen vill signalera allvar och nya tider och visst skulle han i sin image kunna passera som new wave, synth, goth? Den innehåller mer av eget material, mindre polerade saker och visar på vilken bredd han hade. Han var verkligen inte enbart en lättviktare. Sedan var det ju det här med dialekten…

Han är väl en av de få som tidigt gjorde skånskan accepterad på riksnivå, jämte Edvard Persson.

The post Veckans vax: “Östen med rösten” first appeared on Opulens.

VINYL. Fredag och dax för veckans vax! Jesper Nordström tar itu med riktigt svår musik denna fredag. Närmare bestämt ett album med avantgardisten Xenakis. 

Håll i hatten! För nu blir det gravt anekdotiskt och inte alls något musikelaterat: när jag en gång kom hem till lyan märkte jag att jag glömt min römertopfgryta i ugnen flera dagar. Öppnandet av den blev minst sagt magstarkt: en zilliard vita små maskar låg och krälade runt ett kycklingskrov. Av alla starka känslor och allt obehag jag upplevt var detta nog det starkaste; det gick närmast åt det skräcksublima i samma stil som när man står på en färja till Tyskland exempelvis och glor ner i det svarta vattnet och känner ett sug efter att hoppa ner i mörkret.

The post Veckans vax: Skräckmusik first appeared on Opulens.

PÅVEN. Det är fredag och dax för veckans vax! Denna gång har Jesper Nordström grävt i avdelningen för religionsrelaterad vinyl och hittat en påveinstallation fångad i lp-formatet.

År 1878 tog den med dåtidens mått progressiva påven Pius XII beslutet att Vatikanen skulle moderniseras. Strömhoppet från den katolska tron måste bromsas och så allierade sig denna konservativa mystiska institution som Vatikanen är med modern psykologi och filosofi för att vässa sin teologi och ideologibildning. Det är väl utforskat hur Vatikanen slöt förbund med den kontinentala fenomenologiska filosofin, med tänkare som Merleau-Ponty och Levinas, för att rekvirera styrka och självförtroende gentemot de krasst naturvetenskapliga krafterna.

Men stopp nu, skulle inte detta, ”Veckans vax”, vara en lättsam serie kåserande texter om vinylskivor? Jo, men det ständiga närmandet mot något utanför de dammiga biblioteken och marmorväggarna resulterade faktiskt i en av de första skivutgivningarna från denna mystiska stat.

Diskussionen som pågick före inspelningen av den här skivan kan liknas vid splittringen inom det engelska hovet angående att låta tv dokumentera och sända kröningen. Här rör det sig om Johannes XXIII:s påveinstallation. Det framfördes att det skulle vara vulgärt och alltför folkligt att ge inblick i en av de mest heliga hysch-hysch-ritualerna.

Man behöver inte vara troende för att uppskatta detta. De sövande vaggande latinska hymnerna interfolieras med en mycket välartikulerad “radio-engelska” i bästa David Attenbourough-anda.

“And here his holyness will recieve”, viskas som om han var på plats.

Men själva mixningen och efterarbetet gjordes på Vatikanens egen radiostation, inhyst i ett gammalt krut- och försvarstorn från 1500-talet och det förstärker ju bara det lite anakronistiskt charmiga i det hela.

Om jag säger så här: den här skivan går inte direkt varm hemma, men den har den där lite knarriga charmen som ligger i att bara låta något program på P1 rulla på, via en transistor. Och så här låter vinylen från Vatikanen… 

The post Veckans vax: Vinyl från Vatikanen first appeared on Opulens.

VINYL. Det är, efter sommaruppehållet, åter dax för veckans vax. I dag uppmärksammar Jesper Nordström en duo som få förmodligen känner till.

I dag ska jag presentera ett vax från Göinge, med duon Barbro & Lars. Men först några ord om bakgrunden till att jag valt att lyfta fram den här lp:n.

Med filmen Plöstligt i Vinslöv kulminerade tendensen förnedrings-tv i kombination med landbygdsförakt. Men det fortsatte med Hem till Tyringe som även den förlöjligade skånska Göinge, vars dialekt har beskrivits som ett exempel på lyteskomik. Men revanschen har kommit. Ni bör inte missa att söka upp “Göingetomten” på Youtube för att få politiskt underfundiga kommentarer på klingande Lönsbodadialekt som speglar den dystra skogens själ.

Visst kan jag hålla med min Tinderdejt som sa att “Hässleholm är ju Skånes Alaska” men med de frireligiöst småskaliga och gamla fattigbygder som börjar här vill jag ändå slå ett slag för min hembygd. Därmed också slå ett slag för det hjärtliga genom att lyfta ett fenomen här i bygden, nämligen musikfamiljerna som driver restaurang.

Barbro och Lars var ett par som länge drev en gård med skånsk mat, traditionell julmat och musikframträdanden och de öppnade även upp för exempelvis de som nyligen förlorat sin livspartner. Så när morfar avlidit var det dit vi for för musik, predikan och tröst och deltog i sång och musik och värme.

Jaja, det finns säkert många sådana här initiativ landet runt, men min poäng är att detta är så långt från popvänsterns ironiska lyteskomik man kan komma. Jag hoppas för övrigt att det var någon mer än jag som reagerade mot den osmakliga mobbningen mot Morgan och Ola-Conny (medverkande i dokumentär-tv-serien Ullared. Reds. anm.).

Nåväl, men är den bra då, lp:n med Barbro och Lars? Nja, den är väl bra på samma vis som Mats Paulsson och Lasse Berghagen kan sägas vara bra. Det rör sig om ett slags generell kvalitet i trubadurgenren, och når oftare inte längre än pingstvännernas loppis eller någon fotbollsklubbs sommarbasar.

Det är väl också ett svunnet fenomen när den här formen av “hjärtlig amatörism “(sagt i positiv anda) gavs ut på skiva. Däremot är genren i sig inte död även om den numera endast florerar på vissa Youtubekanaler.

The post Veckans vax: Musik från Göinge first appeared on Opulens.

VINYL. Vår vinylexpert Jesper Nordström berättar idag om en queer och glittrig turkisk artist från förr, Zeki Müren.

Jag har en tendens att alltid samla på mig i alla fall två till fyra skivor i samma genre, så när jag i en loppisback såg för mig helt okända Zeki Müren köpte jag den. Dumt nog eftersom jag trodde att den skulle passa in bland discodrottningar i stil med Ami Stewart och Donna Summer. Det skrattar jag åt nu, för det var varken rätt genre eller kön. Zeki är Turkiets, ja stora delar av den orientaliska världens Liberace eller David Bowie, om man utgår från imagen och hur han blev en slags vägröjande gayikon. ”An unlikely hero in the conservative Turkey” som BBC News skrev I samband med hans död 1996.

Men var han så unlikely egentligen? Jag vill inte tona ner hans särart, men det kan vara värt att fundera på att han blev populär just i kölvattnet av Kemal Atatürks liberalisering och västifiering.

Zeki Mürens rötter i den ottomanska hovmusikens tradition är en mylla för hans egendesignade kläder som han också döpte och ibland skänkte till museer med inriktning på textil och konsthantverk. Kort sagt är de orientaliska scenkläderna och tradition mer queer och könsöverskridande i sig.

Minnesutställningen var en orgie i glitter och flamboyantstil, och här visades också hans handskrivna poesiböcker, hans akvareller och filmklipp. I samma anda som den indiska bollywoodtraditionen finns det i Turkiet oändligt antal melodramer med musik, tänk er tv-serien Förväxlingen gånger hundra i drama och yvighet.

När jag hör hans musik slås jag av att mina referenspunkter helt saknas. Det går inte för mig att förklara det som ”en blandning av jazz och pop med den och den sortens produktion” men det är befriande. Hemma i sin egen musiktradition är det lätt att fastna i det analytiska och referentiella, men här är det vad det är, det är känsla och intryck rakt av och det tror jag han hade uppskattat.

Av alla anekdoter och vändningar i hans musikkarriär slås jag mest av när Zeki Müren möttes av en homofob mobb med knölpåkar utanför konsertlokalen och avväpnande bjöd in dem med orden ”om ni först hör min musik så får vi se om ni vill spöa upp mig sen”. Det slutade enligt sägnen med att många av dem lämnade lokalen i tårar och kastade sina tillhyggen i ett närliggande vattendrag.

Här är ett smakprov på hur han låter.

The post Veckans vax: En glittrande turkisk stjärna first appeared on Opulens.