DUB. Kangas klanger konstaterar att dub-maestron Adrian Sherwood lever upp till de högt ställda förväntningarna.

En tidigare publicerad Kangas klanger om Adrian Sherwood hittar du här.

Adrian Sherwood levererar

Från källarstudion under Londons Chinatown ekar tunga basgångar, spaghetti-western-munspel och allehanda genreblinda ljud. Adrian Sherwood levererar!

I slutet av augusti släppte brittiske dub-maestron Adrian Sherwood albumet ”The Collapse Of Everything” (On-U Sound Records, LP/CD/DL), hans första regelrätta soloalbum på bagardussinet år. Helt nyligen placerade det sig på plats 67 när legendariska independent-templet Rough Trade valde ut årets album. Därav följer att den nya tolvtums-EP:ns fysiska utgåva släpps exklusivt hos denna tongivande butik, med releasedatum satt till den 30 januari 2026.

”The Collapse Of Everything” ekar och lever om, men är mer nedtonad än de flesta träden i Sherwood-skogen. Stundtals befinner vi i oss i en biograf där den gigantiska filmduken visar en jamaikansk-brittisk spaghettiwestern, med kinesisk mat osande från gatan ovanför Sherwoods källarstudio i Londons Chinatown. Vi slevar långsamt i oss spaghetti-skallerormar medelst ätpinnar och njuter av alla smakerna i musiken.

”Spaghetti Best Western” är en lustig låttitel för skivans mest Morricone-munspels-mättade maträtt. Ökendammet lägrar sig över Clint Eastwoods väderbitna ansikte, och även om vare sig filmstjärnan eller hans reggaeartist-namne medverkar så vilar deras andar över musiken.

”Battles Without Honour and Humanity” är säkerligen en ordlös kommentar över världsläget, men det vi får till oss audiellt är processade tidiga electro-ljud, och dubbiga basgångar som kontrasteras mot ekande piano och enstaka kulspruteljud. Musikalisk MSG.

”The Collapse Of Everything” är bland det bästa jag hört från Adrian Sherwood.

22 minuter musikalisk mumma

På ”Barbican Heights” (On-U Sound, DL/Rough Trade-exklusiv 12”) gör Adrian Sherwood gemensam sak med On-U Sound-studioprojektet African Head Charge (som består av Sherwood och slagverkaren Bonjo Iyabinghi Noah) och brittiska jazz-hetingarna Speakers Corner Quartet. Musiken rör sig i gränslandet mellan dub, jazz, afrobeat och electronica. Det är 22 minuter musikalisk mumma; en allt annat än sötsliskig efterrätt till huvudrätten.

”Wicked Kingdom Of This Earth” är den mest reggaeaktiga låten på skivan, även om den molltonade stämningen mer påminner om en korsning av Lee ”Scratch” Perrys 1980-90-tal och Massive Attack.

Den andra reggae-tempererade låten ”Musical Medicine” lever utmärkt väl upp till titeln och mina stora förväntningar. Helande och holistiskt ljuder den genresprängande musiken ur högtalarna. En flöjt och en saxofon dub-ekar ut avslutningen.

”Topanga (Wicker Version)” går knappt att benämna som reggae överhuvudtaget, den har möjligen mer gemensamt med frifräsande jazz, men äger ändå den där dubbiga inramningen, som något av de mer utmanande spåren på The Clashs ”Sandinista!” fast 45 år senare, och mer lyckat i utförandet.

”Garden of Inspiration” låter som något som kunde släppts på vidöppna-fönster-etiketten Gondwana Records, där ordet jazz upplöses till små dunster av något större. Sammantaget en EP för dig som uppskattar traditionen med experimenterande brittisk musik så som den ständigt omformulerat sig genom decennierna.

The post Kangas klanger: Mästerlig dub med Adrian Sherwood first appeared on Opulens.

SKIVNYTT. Pitepalt-country möter Elvis och Dylans veteraner. En finsk Eurovision-dirigent som blivit hipp jazzpiano-ikon. Melankolisk norsk jazzbalsam. Kangas klanger botaniserar i närområdet.

Lilla Stockholmsbolaget Ella Ruth Institutet tillhör de mest entusiastiska i vårt land vad gäller att släppa ut musik från countryns, americanans och rootsrockens domäner. David Ritschard, H Self, Eric Palmqwist och färska skivor med Det Blev Hangemäng och Karolina Brännström är bara några exempel. Ella Ruth Institutet har varit med och lagt själva fundamentet till det intresse för countryn vi ser i dag. Åtminstone om vi inte snackar utslätad tv-prispallscountry.

Svensk country med John Henry

Nu presenterar institutet LP:n ”Lucky Luck” (Ella Ruth Institutet, LP/DL) med Piteå-septetten John Henry, som ursprungligen startade som en akustisk kvartett där inriktningen var bluegrass och old-time. 2024 doftar det mer honky-tonk och western swing om John Henrys musik. Elgitarren och det där karaktäristiska pedal steel-glidandet borgar för det. De flesta av bandets låtar är skrivna av sångerskan och gitarristen Ika Weinzoch, och arrade av munspelaren Mikael Bäckman, som även lirar banjo när gruppen framträder live. 

För inspelningarna har de begivit sig hela vägen till Nashville. Vardera sida på lp:n är inspelad i olika studior i den legendariska musikstaden, och de får prominent proffshjälp på fiol, dragspel, munspel, vibrafon – ja, även bas på sina ställen. Musikerna de lånar in har erfarenhet av att spela med Elvis Presley, Johnny Cash, Bob Dylan, Willie Nelson, Kacey Musgraves, Loretta Lynn, Paul Simon, Harry Connick Jr., Elvis Costello och Simon & Garfunkel, så bidragen är stilsäkert levererade. 

Ika Weinz sjunger övertygande på engelska, och även om jag knappast tror på någon internationell karriär för John Henry så är detta ett aktningsbjudande album som lockar mig till framtida konsertvistelse. 

Norsk jazz med Kjetil Mulelid

Från svensk country så över till norsk jazz, men fortsatt med pedal steel-doft. Kjetil Mulelid följer upp den tre år gamla covid-meditationen tillika solodebuten ”Piano” med färska ”Agoja” (Odin, LP/CD/DL). Jag skriver debut om ”Piano” men den skivan innebar blott debut under helt eget namn. I allt övrigt är Mulelid flitigt förekommande på den norska jazzscenen. Han har många engagemang: i grupperna Wako och Fieldfare via en egen pianotrio till duoprojekt som Kjemilie (med sångerskan Emilie Vasseljen Storaas) och fjolårets album ”Blues and bells”, där vi finner Siril Malmedal Hauge vid sångmikrofonen.

På nya soloalbumet ”Agoja” växlar Kjetil Mulelid mellan pianoklinkande och ett snyggt fingrande på Wurlitzer, Rhodes och synthar. Det ger ett varierat uttryck, som ändå håller fullgod styrfart skivan igenom. Han får gediget stöd av Bardur Reinert-Poulsen (en kollega från Wako) på både elektrisk och akustisk bas, trummisen Andreas Winther (kollega från både pianotrion och bandet Fieldfare) samt Lars Horntveth från omtalade Jaga Jazzist på pedal steel guitar. Den senare agerar även medproducent för den välljudande skivan.

Gästar gör flera tunga norska namn, bland dem saxofonisterna Martin Myhre Olsen och Trygve Seim, samt trumpetarna Arve Henriksen och Mathias Eick. Soundet som strömmar ut från ”Agoja” är smått melankoliskt, låtarna lugnande i nutidshetsen. Den här kommer att snurra i sommar.

Olli Ahvenlahti ‒ en finsk jazzlegendar

Som avslutning på denna nordiskt nördiga Kangas klanger välkomnar vi en sann jazzlegendar från Finland. Olli Ahvenlahti har förstås också hunnit med mycket annat under sin långa karriär. Inte minst dirigerade han orkestern när Finland åren 1990-1998 deltog i lejonparten av de årens ishockey-VM, förlåt Eurovision Song Contest. (Jo, det är lätt att ta fel bland dessa numera evighetslånga tävlingar.) Och när vårt östra grannland inte var med och tävlade två av de där åren fick Ahvenlahti i stället kommentera tävlingarna i tv.

Råkar du i samspråk med insatta internationella musikdiggare så är det dock en helt annan sida av Olli Ahvenlahti som träder fram. Hans lp-skivor från 1970-talet lyfts gärna fram som eftertraktade troféer av hängivna skivbörs- och loppis-rotare. Ahvenlahtis finska version av jazzfunk, fusion och latinjazz har i modern tid hyllats av profiler som brittiske radiomannen Gilles Peterson. Be, och ni ska få. Sök, och ni ska finna.

På nya albumet ”Mirror Mirror” (We Jazz, LP/CD/DL) för Ahvenlahti in den där ljudbilden i 2020-talet, och det med bravur och fingertoppskänsla. 74-åringen må sandpappra kanterna en aning, men visst står Ahvenlahtis signum och spegelbild att känna igen i ”Mirror Mirror”

I Olli Ahvenlahti New Quintet ingår ess som trumpetaren Jukka Eskola (även flygelhorn), saxofonisten Joonatan Rautio, basisten Ville Herrala och skinnplågaren Jaska Lukkarinen. Samtliga bereds utrymme att spela ut i skivans Ahvenlahti-kompositioner. 

Det är blott maj 2024 och vi har redan musik så in i Norden. 

The post Kangas klanger: Musik så in i Norden first appeared on Opulens.

RETRO. Jesper Nordström inleder året med att uppmärksamma en bortglömd genre.

Vi måste prata om turkisk skogshuggardisco nu. Det är en sorgligt bortglömd kulturform. En minst lika viktig hörnsten i samhället som Mjölbys Porslinsrävsmuseum. Låt oss studera texten så vi kommer kulturyttringen riktigt in på livet.

Första stroferna kommer här. För att se resten får ni klicka här! 

“Down in the forest, near a village

Lived the man called ‘Nick The Chopper’
Chopping woods his game and making money
Caring no for trees, he blindly chops on

Never to be married, he never washes

He never went to school,
Nick the chopper
Chopping woods his game and gettin money
He doesn’t care for life
even for a friend now.

He’s a dirty old man Nick the chopper

He’s a dirty old man Nick the chopper
We are gonna kill you, Nick the chopper
Stundle you with branches
Nick the chopper.”

Känner vi inte den riktigt tjo-å-tjimmiga frejdigheten i det? Att det här är något som hade passat på “Allsång på skansen”? Låten hör ni här!

Baris Manco – mannen bakom detta mästerverk – hade en sällan skådad särställning inom turkiskt musik- och nöjesliv och verkar ha excellerat i snart sagt alla genrer; musik, frågesport, barnprogram. Boende en tid i Frankrike där han spelade ganska konventionell beat-pop blev han sedermera en förgrundsgestalt i genren “anatolian rock” där mellanösterns folkmusikinstrument och helt annan stämning integrerades i västlig rock och pop.

Som om inte detta var nog lärde han sig teckenspråk för att hörselskadade barn skulle kunna få egna program i etern och var med i såpoperor med musikinslag, något vi svenska sällan ser men som i likhet med Bollywood i Indien är vanligt i Turkiet.

Så var det ju också detta med hans hårfagra inte helt oattraktiva framtoning. Hans tidiga bortgång resulterade i en begravning värdig en omtyckt statsman och föranledde trafikkaos och en omfattande landssorg.

Ibland saknar jag sådan flamboyans i vårt eget mellanmjölksland.

The post Veckans vax: Turkisk skogshuggardisco first appeared on Opulens.

RETROKULTUR. Jesper Nordström lyfter fram några exempel på musik som passar fint att lyssna till, när julen närmar sig, och du hör till dem som tröttnat på de traditionella jullåtarna.

Vi vet alla att julmusik är den mobbade kusinen från landet som inte anses fin nog i salongerna. Den skrålar på i köpcentrum med decimetertjockt indraget gråslask och i sin ofta sentimentala sockrighet blir den som billig parfym en dag man inte kunnat duscha.

Eller som en pliktskyldig sliskig prinsesstårta på en papptallrik när någon på kontoret fyller år.

I mina öron har ofta musik som inte flaggar för att just vara julmusik kommit som mest till pass i december.

Nå det finns ju Jussis “O helga natt” som blästrar rent bland sockergarnityren, men det är undantaget.

Sedan handlar det ju om vad för slags känsla man vill framkalla. I detta klimatförändringarnas tidevarv får vi inte längre särskilt ofta sådana gnistrande jular som kunde vara hämtade ur ett Jenny Nyström vykort och då kan Jean-Michel Jarres “Equinoxe 3” komma till väl pass.

Det är den låt som i min hela samling som bäst förmår att framkalla bilder av barndomens pulkafärder och rimfrost. (Jag tycker vi glömmer de plaskvåta och mördande tråkiga bävernylonsoverallerna.)

Enligt mig hade Jarre sin guldålder på 70-talet. Vad han gör för musik nu är mig egalt. Utan att kunna sätta fingret direkt på det har Jarres musik, som jag ser det, en grund i fransk chanson; hans melankoliskt-episkt-vindlande melodier står på Serge Gainsbourgs och Edith Piafs axlar.

Kanske skrinnar Bardot fram i en ishall i de inre bilder som musiken framkallar.

Men vi byter från skridskor vid någon parisisk hockeyrink och tar istället på oss vattenavvisande vandringskängor och beger oss ut i det svenska tomtelandet. Det landskap som Krösa-Maja befolkade med vättar, troll och lyktgubbar som Emil gärna lät sig skrämmas av.

Lyssna till exempel på ”Skogen vaknar” av Ralph Lundsten från hans album ”Johannes och huldran”.

Det är denna mer grönslemmiga granskogsdystra mystik som Ralph Lundsten återkommit till så ofta, och på ”Trolltagen – Nordisk natursymfoni no 5” låter det bubblande och knorrande nästan som Weather Reports fusionjazz.

Fast här är det mer den väderlek där fulsöta troll bubblar fram ur vrår och sprickor. Det är för all del också det väder vi nog får nöja oss med i juletid framöver när snön blir allt ovanligare.

The post Veckans vax: Den alternativa julmusiken first appeared on Opulens.

RETROKULTUR. Jesper Nordström reflekterar över några skivomslag med minimalistisk design och konstaterar att det musikaliska innehållet kan variera starkt.

Det hela började med en lögn. När gitarristen Michael Rother sökte lägenhet ville han inte just vara musiker det vill säga framstå som fattig bohem utan bildade ett företag inom “reklam och design” och fick en lokal som han sedan bodde i också.

Omslaget till den första sjävbetitlade lp:n med hans band Neu! (december, 1971) var just sådan där rätt okonstnärlig bruksreklam med sin till synes sprayade logotyp i form av ett typsnitt på snedden mot vit bakgrund. Något liknande kan man fortfarande hitta på Tysklandsimporterad läsk i Malmös närbutiker.

Men kanske ligger också Andy Warhols silkscreenverk och Coca-Cola flaskor som en mer highbrow och arty-farty referens. Det är i alla fall musikaliskt sett fråga om ett slags renhet och ikonoklasm som präglar musiken.

Neu! spelade nämligen rak monoton tajt artrock som ett alternativ till den erans internationellt dominerande pompösa prog-rock (ej att förväxla med svensk progg) där konvoluten ofta var en blandning av rymd och änglar och knark och Jesus och där konceptet helst skulle innefatta komplexa kosmiska och metafysiska perspektiv.

Eller musikaliskt helst kasta sig mellan 17 taktbyten och “citera” Igor Stravinsky. Det vill säga att jag tänker på band som Jethro Tull, om vi ska gå till, i mitt tycke, något av det värsta i detta avseende.

Signifikativt nog nämnde Iggy Pop Neu! som en av sina stora influenser, “with its clean raw energy”.

Det asketiska omslaget hade blivit något att förhålla sig till mer eller mindre uttalat.

Kevin Godley och Lol Creme hade mod att lämna hitfabriken och kassakon 10cc för att spela mer kommersiellt ogångbar artrock. Och till sitt andra album ”L”, med Godley & Creme, 1978, valde de Storbritanniens skylt för övningskörning som omslagsbild.

“L” som i “Learning”. Ett slags erkännande av att de nu åter befann sig på ruta ett och gav ut ett svårlyssnat, om än kort, album på 34 minuter.

Fast ändå med påtagligt ekvilibristiska Frank Zappa-liknande influenser. Så här kunde det låta.

Neu! var måhända omslagsinspirationen. Men det var snarast Neu!:s totala motsats som utgjorde musikalisk inspiration.

Den här lilla estetik- och omslagsorienterade cirkeln i min skivsamling ska jag så sluta med tyska Kowalskis “industrifunk” på ”Der Arbeiter”, från 1983.

Det är en platta där vägarbetarskylten, ett renodlat piktogram på omslaget, i kongenial kombination med bandets robotiska dans och sound närmast framstår som ett slags milt självironiskt slut på det som var den krautrock-era som Neu! varit med om att inleda.

The post Veckans vax: Bland logotyper och piktogram first appeared on Opulens.

RETROKULTUR. Jesper Nordström går på vinyljakt i lantlig miljö och finner ett album med en ungersk Elvisimitatör. 

Så blev det höst på allvar och det var dags att hjälpa föräldrarna att stänga ner sommarstugan inför vintern.

Som typisk stadsbo och lite världsfrånvänd bokmal tar jag ofta chansen att i typisk klyschig anda få göra lite “riktigt arbete” med tung våt lövräfsning och stapla ved som ska täckas med presenning…fast gärna då med en Brucknersymfoni och kaffekask med utsikt över havet efteråt…

Så trillade färgen av mig och det framgick med all tydlighet vilken urbaniserad vekling jag ändå är när skräcken var ett faktum: här ute bland kobbar finns ingen nättäckning.

Som fd storrökare kändes det som att cigarettpaketet var tomt just inför första balkongblosset.

Nej, det är bara till att erkänna, jag blir nog aldrig den där trygga bistra mannen från skärgården med solbränd råbarkad hy och vegamössa. Vad som nu inträffade var ett utslag av mild besatt galenskap och att jag skriver detta är som om jag vore min egen distanserat registrerande psykolog.

Jag går med resoluta steg ner i hamnen och här är det invaderat av tyska fågelskådare med högteknologiska husbilar.

Där låser jag upp kedjehänglåset till byalagets gemensamma flakmoped. Känner tyska blickar i ryggen och knattrar i väg. För en svindlande kort stund är det jag som just är “gubben i sydväst”.

Färden går genom ett frodigt men också kargt landskap som är särarten för den här regionen.

Väl inne på centralortens volymhandelsområde med Mediamarkt och Elgiganten och övriga kedjor blir det till slut en batteridriven skivspelare från Biltema.

Om jag säger så här: dess kvalité lämpar sig icke för oknastrigt bevarade jazzrariteter från 1958.

Men “mjukvaran” då, det vill säga skivor att spela? Här kommer loppisen “Korsets hopp” till hjälp.

Det är second-hand-butik, av det utrotningshotade slaget, som drivs av lite charmigt tankspridda vithåriga kristna damer, och inte av hippt arroganta popvänstertyper vilket börjar bli standard i storstäder. Jag rotar och rotar i backarna men …Jan Sparring och Artur Eriksson är inget som kommer in i min skivsamling.

Det räcker att där redan finns Rune Eliasson, den sjungande långtradarchauffören.

En rockabillygubbe stövlar snabbt in och lyfter med sig hela kartongen singlar och han verkar tankeläsa min fråga och “ja alltså jag har precis renoverat upp en jukebox så…”

Så plötsligt bränner det till i blädderfingrarna. Vad är detta!? En …ungersk Elvisimitatör? Tja, liknelsen med nikotinisten utan cigaretter kommer fram igen; jag tar vad jag får. Nämligen ett album med Komár László – med titeln “Emlék -Elvis Presley”.

Jag läser senare att till Komár Lászlós mest populära låtar räknas “No Miss”, “Mondd kis kócos”, “Táncoló fekete lakkcipők” och “Mambo Italiano”. Vidare att han under sin karriär utkom med 18 studioalbum och att han sålde totalt 3 miljoner skivor.

Lyssna här på Elvislåten “One Night” i ungersk tolkning “Egy Éjszaka” .

Sedan är det ju det här med den märkliga gränsdragningen mellan vad som bara är dåligt och vad som i alla fall är lite camp.

Jag bestämde mig där och då på loppisen för att gränsen går mellan “Pärleporten” och en ungersk Elvisimitatör och körde hem med mitt nya fynd på den närmast antika och knattrande flakmoppen, väl medveten om att min dag på en plats som denna är något som ligger bortom den värld där Spotifys algoritmer styr.

The post Veckans vax: En dag på landet first appeared on Opulens.

KLASSISKT. Den här veckan plockar Jesper Nordström fram ett klassiskt album med musik av Haydn och reflekterar över själva musiklyssnandet. Hur var det på Haydns tid och hur är det nu?

På konvolutet ser vi minsann att det är “Living Stereo”. Den mikroskopiska texten upplyser också om att skivan “…consists of the revolutionary new antistatic ingredient 317x, which helps keep the surface dust free and prevents surface noise”. Mitt exemplar har därtill en innerpåse med en lång text vigd åt nålteknik, hur tonarmen kalibreras… Det här är eran då det börjades lyssna allvarligt hemma i vardagsrummet. Ja tyvärr ett närmast felfinnande lyssnande inriktat mer på teknik än musik.

1960 är skivan utgiven och kanske nån Old-Spice-faderlig familjeförsörjare i ”higginskofta” la på den under lite mansplainande allvarligt prat och sa att “nu ska vi minsann lyssna”.

Jag undrar om det inte är mer ölmagade ungkarlar i skrynklig Ramones t-shirt som har denna attityd till musikkonsumtion numera.

Fast när det gäller klassisk musik – Haydn på denna skiva – är jag övertygad om att det uppmärksamma allvarliga lyssnandet är ett falsarium. Då som nu. Det är lätt att klassisk musik – denna närmast arketypiska finkultur – förknippas med intellekt, kunskap och konnässörattityd.

Men allvarligt tror jag det ofta är tvärtom.

Någon kommunalanställd kommer hem från en vecka med lite väl många traggliga möten, lysrörsflimmer och svagt kaffe i kantstötta koppar och sjunker bort i bubbelbad, rödvin och Mozart.

Att koppla bort snarare än koppla upp eller vara vässad i hörseln. Haydn var trött på denna attityd till musik. Hans publik bestod till stor del av aristokratiska goddagspiltar som ätit en tolvrätters-meny och sköljt ner den med minst en liter rödvin. Att efter det gå på konsert är ju lika dödsdömt som hålla sig vaken till “Café Norrköping“.

Så lät han då crescendot väcka dönickarna i vit peruk med vad som senare kommit kallats “överraskningssymfonin“.

Även utöver detta uppenbara exempel på att man inte skall sitta och sova till musik har jag ganska lekmannamässigt uppfattningen att Haydns musik kräver mer fokus och ger fler överraskningar än wienklassicismen i allmänhet.

Han fordrar ett slags mellanposition i lyssnarattityd, en “passiv aktivitet”.

Tillåt mig en pretentiös parallell: det är samma svårbemästrade balans som krävs för läsa Marcel Proust, att flyta med men ändå ha uppmärksamhet på detaljerna.

Så här passar det verkligen att konvolutet upplyser om hur fokuserad lyssning som tekniken möjliggör.

The post Veckans vax: “Överraskningssymfonin” first appeared on Opulens.

VINYL. Cocteau Twins var en skotsk alternativ pop/rockgrupp bildad 1979. Jesper Nordström plockar fram en John Peel-session från -83 och förklarar varför den trumfar allt annat gruppen gjort.

Den engelska radiomannen John Peel var närmast ett vinylens skyddshelgon. Han gick aldrig över till cd-formatet när det var ett allenarådande medium i det tidiga 90-talet. Det var fråga om en genuin övertygelse och inte något slags poserande hipsterattityd. På frågan om varför eftersom cd:n ju “…reduces surface noise” gav han det geniala svaret “because life itself has surface noise.”

Hans skivsamling var enorm och omfattade vid hans bortgång 2004 över 100 000 titlar. I vissa fall var det fråga om helt unika exemplar.

Lovande band på väg att slå igenom bjöds in till hans studiosessioner och det innebar ofta ett mer intimt och småskaligt sound, ibland en rå mer ursprunglig variant av en låt som inte underkastats studioteknik eller klåfingriga producenter.

Sådant läcker ibland ut på mer eller mindre officiella utgåvor som i detta fallet: Cocteau Twins “Night must fall”.

Det är en svart neutral etikett och ett enkelt tvåfärgat omslag som talar sitt tydliga språk om att här är fråga om en inofficiell press.

Närmare bestämt en bootleg från John Peels radio sessions 1983. 

Det är en utgåva från 1988 som nu stigit en del i samlarvärde.

Den skriver närmast om musikhistorien; det här är manglande, karg shoegazerrock knappt tio år innan My Bloody Valentine gick och gjorde sig till kungar av genren.

Jag föredrar klart detta framför den väg Cocteau Twins tog sedan med blåfluffig synthrock med mycket, alltför mycket, vridande på studions kontrollrattar.

Här är det BBC:s trånga lilla livearena som det handlar om och inspelat mer rakt på och bara rätt in i bandspelaren och sedan utsmusslat av någon ljudtekniker.

Lyssna på dem här i “Hearsay Please”. 

Här har vi alltså det råa ljudet av Cocteau Twins innan de blev till ett slags indievariant av Enya.

The post Veckans vax: Cocteau Twins first appeared on Opulens.

SKIVSAMLARE. Jesper Nordström går igenom sin skivsamling och dammar av ett album med den tyska gruppen Mad Max.

Jag ägnade en försvarlig tid att räkna och katalogisera mina skivor. Hur många skivor kunde det egentligen röra sig om? Antalet visade sig vara 1 723. Va? tänkte jag, etttusensjuhundratjugotre! Snabbt gjorde jag det insnöat nördiga tankeexperimentet att multiplicera detta med 48 minuter, ett slags övre gräns för hur mycket musik som går in. Och så gjorde jag en beräkning till med en 40 timmars arbetsvecka inslängd i ekvationen.

Hisnande nog kom jag på att jag har musik för mer än ett års heltidslyssnande. Mycket av det jag har är dock skivor köpta i bulk i stil med att man förväntas ta allt eller inget i en skivback på någon garageloppis.

Jag tröstar mig med att det finns en galning i Brasilien som har sex miljoner skivor och nu har en digitaliserare från något nationellt ljud- och kulturarkiv springande hos sig.

Ja, detta var bakgrunden till den lilla överraskningen att jag faktiskt bara äger en enda skiva i kategorin hårdrock. Med tanke på min grava germanofili är den parodiskt nog också tysk.

Det rör sig om gruppen Mad Max och deras självbetitlade första album från 1982 som utkom på skivbolaget Roof Music.

Om Mad Max kan förtäljas att bandet bildades i Münster och var aktivt från 1982 till 1989. Men så kom det ett combackalbum tio år senare. Därefter har de utkommit med en rad album, senast i år med “Wings of Time”, på bolaget Rock of Angels.

För mig har hårdrock på sin höjd varit adrenalinhöjande bruksmusik. På med hörlurarna och vrid upp “Ace of Spades” med Motörhead när två prokrastinerade påsar tvätt skall stånkas ner i källaren en knallsvart novembermorgon.

Så kanske lyssnar jag den på Mad Max på fel sätt, van som jag är vid att luta mig tillbaka i den grönmurriga fåtöljen. Jag känner mig som en sur bister tillsynslärare som bockar av i ett protokoll.

Först den svängiga boogierocken som väl hade passat i en pubkällare med några pilsner. Check.

Sedan balladen med den grabbigt misogyna texten. Check.

Därpå ett spår med lite gitarrekvilibrism….

Jag måste göra en parafras på Göran Palms berömda dikt “Havet” :

Jag sitter framför den.
Där är hårdrocken.
Jag lyssnar på den.
Hårdrocken. Jaha.
Det är som på högstadiediscot.

Men så kommer den då till sist, nästan undangömd på B-sidan, ”Wheel of Fortune”, låten som motiverar den här skivans plats i min samling.

Mer lågmäld, artrockig, krautig. Mer pretto helt enkelt, rakt ut sagt. Men det är den enda låten jag spelar två gånger innan skivan ställs tillbaka i en av de mera undanskymda backarna där “osorterat övrigt” förvaras.

The post Veckans vax: Tysk hårdrock från 80-talet first appeared on Opulens.

VINYL. Jesper Nordström har letat fram en samlingsplatta där merparten av de medverkande torde vara okända för det stora flertalet.  Den speglar det tidiga 80-tal när postpunk och synt möttes. Vi får också veta något om omslagsbilden.

Den här veckan ska det handla om en vinylraritet, nämligen samlingsalbumet “Dansa Med Fig.13.”, som utkom på Castor Records, 1983. Upplagan var på 1 000 exemplar men 800 skivor makulerades av distributören Stranded/Polar eftersom den sålde för dåligt.

Bland de mera kända namnen på plattan återfinns Freddie Wadlings dåvarande band Cortex samt Kitchen & the Plastic Spoons. Men flera av de medverkande är artister av närmast obskyr undergroundkaraktär. Skivan är således eftersökt bland samlare av lite smalare musik i genrer som synt, industrial och post-punk.

Men först en kulturhistorisk utvikning. På omslaget till ”Dansa med Fig.13.” beskådar vi Viking Cronholm, Sveriges första manliga sjukgymnast. Ja, det heter förstås fysioterapeut nu. Viking Cronholm var son till vice häradshövdingen Axel Cronholm. 1891 flyttade familjen till Stockholm. För att få styr på sonen tog fadern sonen ur skolan och lät honom gå till sjöss, vilket gav honom smak på vad som finns att upptäcka och lära ute i världen. Så kom det sig att han att introducerade jujutsu, som självförsvar, i Sverige. Han är på bilden i färd med att avvärja ett angrepp. En kraftkarl och gränsgångare.

Och gränsgångare innehåller detta samlingsalbum sannerligen för var det något jag lärde mig som svartklädd syntnörd i slutet av högstadiet och gymnasiet så var det att synt och punk var genrer/subkulturer som stod varandra nära och ibland överlappade varandra.

Våra cirklar möttes i fuktiga skrälliga källarlokaler med insmugglad ljummet öl och amatörband som inte såg någon motsättning i förprogrammerade rytmer, gitarrskrän och mer eller mindre samhällskritiska texter. Eller ibland bara totalt trams.

Low-fi-synten har alltid i attityd legat mer åt KSMB och Ebba Grön-hållet än den opolitiska hårdrock som mest handlar om brudar och Jack Daniels. 

Bland namnen på ”Dansa Med Fig.13.” hittar vi dessutom Opulens egen iodine Jupiter i sin ungdoms dagar, men det främsta namnet bland de medverkande är i min bok Salaligan som diktar om “Samen” som kommit till Stockholm för att ”äta edra barn, årstider åtta skall jag gå och verka här, när jag är färdig skall ni veta vem jag är”.

Som klassresenär från en skogsbondefamilj ända in i Lunds mest punschiga ädelträsalonger är det inte utan att han har en speciell plats i mitt hjärta.

The post Veckans vax: En gränsöverskridande raritet från 80-talet first appeared on Opulens.

RETROKULTUR. Jesper Nordström begrundar Hollywoods kvinnoideal, behovet av eskapism och reflekterar speciellt över fenomenet Ethel Smith.

Under förbudstiden i USA blev filmerna som mest depraverade. Den kriminella, sexualiserade och farliga femme fatale-gestalten dök upp som en ny kvinnotyp. Det man förlorar på gungorna tar man igen på karusellerna. Kan man inte ta ett lagligt järn på krogen kan man kittla reptilhjärnan på bio med våld och sexualitet.

Men sedan kom The Hays code eller “the code” som den vardagligt kallas, en moralkod som innebar att ett fyrkantigt censursystem infördes i Hollywood med syftet att ta bort allt som ansågs omoraliskt.

Kvar blev ett slags klassisk helyllekvinna som liksom vår pilsnerfilmsdrottning Sickan Carlsson bara var glad, glad och glad. Herregud, kunde hon bara sluta kvillra och visa lite nerv någon gång!?

Men mänsklighetens sätt att hitta kryphål i lagar är lika evig som beundransvärd och censurlagarna statuerade att en myckenhet av naken hud bara var tillåtet om det ingick i handlingen.

Så just därför förlade man “handlingen” till en swimmingpool och lät Esther Williams med sina schyssta spiror simma sig hela vägen in i de straighta männens hjärtan.

Det påminner om det victorianska 1800-talet där kvinnliga harpspelare hade dispens för kortärmade klänningar, eftersom tyget då inte riskerade fastna i strängarna, och således fick herrar i publiken att fingra lite extra på monokeln vid åsynen av exponerad hud.

Med tiden kom andra världskriget och ärkereaktionären Walt Disney såg möjligheten till att lansera sockersöt eskapism som flykt undan krigets rädslor.

Det är här hammond-drottningen Ethel Smith kommer in i bilden. Långt före “Roger Rabbit” var hon en verklig gestalt i en animerad värld.

Här kan du höra och se Ethel Smith spela “Blame it on The Samba” i Disneyfilmen “Three Caballeros” som färdigställdes under andra världskrigets slutskede.

Hon spelade och spelade och spelade men oftast mera fort än bra.

En hurtfrisk glädjemusiker som frenetiskt ville dölja vilket tillstånd världen befann sig i? Nej jag skall vara snäll. Det var mest som svartklädd gymnasist jag absolut alltid skulle punktera och riva ner glädjeyttringar med cynism. Faktum är att jag i min skivsamling har Ethel Smiths “Souvenir album” som släpptes i originalpress 1947 på Decca och bland annat innehåller hitlåten “Tico-Tico”.

Men jag kan säga så här lite torrt diplomatiskt: det är just inte en skiva jag spelar. Den står i den där backen jag vagt funderar på ta med till en loppis. Samtidigt vet jag innerst inne att det aldrig kommer att ske. Det där är skivsamlandets både tjusning och förbannelse, att allt på något vis kan vara kulturhistoriskt intressant. Och därmed värt att spara med andra ord.

The post Veckans vax: Orgeldrottningen Ethel Smith first appeared on Opulens.

KULT. Den här veckan vikarierar Opulens kulturredaktör som vaxskribent. Clemens Altgård plockar därför fram ett soundtrack till en kultfilm från 70-talet.

Det är inte så ofta jag tar mig tid att lyssna på skivorna jag har i min vinylsamling. Men när jag väl gör det så väcks minnen till liv. Som i det här fallet minnet av en av de märkligaste filmerna som producerades i Storbritannien under den senare hälften av 70-talet, nämligen Jubilee.

Filmen som regisserades av Derek Jarman gick upp på biograferna 1978, alltså året efter drottning Elizabeth II:s silverjubileum. Titeln är en anspelning på detta. Det här var ju också en tid då punken på ett spektakulärt vis skapade tidningsrubriker i både Storbritannien och Sverige. Sex Pistols hade till exempel väckt stor uppmärksamhet med låtar som “Anarchy in the U.K.” och “God Save the Queen”.

Derek Jarman var uppenbarligen fascinerad av den nya subkulturens framfart men också ambivalent, vilket framkommer i Tony Peakes Jarman-biografi. Framför allt var regissören kritisk mot punkkulturens inslag av fascistiska symboler och allmänt våldsamma framtoning. Jarmans film är ett slags dystopisk fantasi som utstpelas i en nära framtid i ett London som blivit ännu mer förfallet än det faktiskt var mot slutet av 70-talet. 

Filmen blev inte heller särskilt väl mottagen i punkkretsar. Många ansåg att Jarmans film karikerade punkkulturen.  Och det tycker jag nog att den faktiskt gjorde även om dess verkliga udd är politisk och djupt samhällskritisk.

Handlingen är dock påfallande rörig och inkluderar bland annat en tidsresa, där drottning Elisabet I, magikern John Dee och luftanden Ariel (från Shakespeares Stormen) färdas 400 år framåt i tiden till ett framtida England där kaos råder och drottning Elizabeth II blivit mördad (!) medan kriminella nihilister (i punkutstyrslar) härjar på gatorna.

Men nog om det. Den som är intresserad kan ju själv kolla upp filmen. Faktum är att jag hittade filmen på Youtube med spanska undertexter men i odubbat skick. Att länka till den går emellertid inte.

Trots att filmen närmast använder punkestetiken i ett satiriskt syfte så var det flera av den tidens prominenta punkare som ställde upp som skådespelare. Till exempel hittar man Adam Ant, Jordan, Wayne (numera känd som Jayne) County och Toyah Willcox i rollistan.

Det är med andra ord inte så konstigt att filmen fått en betydande kultstatus även om den knappast kan betraktas som något större mästerverk.

Men soundtracket då? Jo, det har faktiskst stått sig riktigt bra. Det släpptes av Polydor samma år som filmen hade premiär och innehåller låtar av bland annat Adam and the Ants, Wayne County och Chelsea, för att nämna några av de medverkande punkartisterna. Men också ett par lugna spår med Brian Eno (det är ju trots allt fråga om soundtracket till en spelfilm).

Två spår med den för det stora flertalet mindre kända operasångerskan Suzi Pinns sticker för övrigt ut som en brutal parodi på engelsk nationalism och imperialism: “Jerusalem” och “Rule Britannia”. Här en scen ur filmen där rollfiguren Amyl Nitrate uppträder och mimar till den sistnämnda sången. 

Amyl Nitrate spelades för övrigt av punkikonen Jordan (Pamela Rooke), som gick bort i våras.

Nu när såväl drottning Elizabeth II som Jordan är döda så drabbas jag, motvilligt ska sägas, av en viss nostalgisk känsla under genomlyssningen. Och det är förmodligen bland annat av nostalgiska skäl jag har låtit ett album som detta stanna kvar i skivsamlingen.

The post Veckans vax: Soundtracket till Jarmans “punkfilm” Jubilee first appeared on Opulens.