OSCARSBIDRAG. Det blir Ronnie Sandahls verklighetsbaserade fotbollsdrama “Tigrar” som blir Sveriges bidrag till Oscarsgalan.

– Det känns som att ha blivit uttagen till OS. Man är förbi “the trials” och nu är det dags att prestera, säger regissören Ronnie Sandahl vid en presentation på Filmhuset i Stockholm.

TT NYHETSBYRÅN

The post “Tigrar” blir Sveriges Oscarsbidrag first appeared on Opulens.

SKRÄCK. Skräckserien “American horror stories” jobbar hårt för att vara cool och modern, men den är inte finurlig nog för att skrämmas.

“American horror stories” är en spinoff till långköraren “American horror story” i form av en antologi med fristående avsnitt. Handlingen hämtar stoff från både skräckgenren i stort och händelser i originalserien.

Inledningen är ett dubbelavsnitt som utspelas i det läbbiga mordhuset i Los Angeles som huserade originalseriens första säsong. Makarna Michael och Troy har köpt kåken, väl medvetna om dess blodiga historia, och nu planerar de att renovera om det till ett bed-and-breakfast för mordturister. Men både hus och äktenskap knakar i fogarna, och när deras truliga tonårsdotter hittar en kvarglömd BDSM-dräkt i en garderob går det åt helvete på riktigt.

I nästa historia råkar ett gäng kåta tonåringar illa ut när en gammal kultskräckfilm framkallar mordraseri hos publiken. Mer än så har inte funnits tillgängligt för recensenter. Det är möjligt att serien tar sig i de följande avsnitten, men de tre första är inte särskilt spännande.

“American horror story” har tio år på nacken nu och Ryan Murphy och Brad Falchuks succégrepp att blanda blodsprutande skräck med humor och erotik känns inte riktigt lika nytt och fräckt längre. Den här sortens självmedvetna metarysare är också ganska sliten. Visst är det kul med nostalgi, nördiga referenser och kärleksförklaringar till genren – men ironi är samtidigt ett dåligt substitut för en spännande handling. Korta tv-noveller måste vara finurligare än så här för att gripa tag.

Serien jobbar också väldigt hårt för att vara modern och relevant. Handlingen är späckad med samtidsmarkörer. Men allt det där känns mest som garnityr över ett gäng gamla standardnummer. Ta bort influerare, ASMR, 4chan, liveströmning och sexpositivism och du har några hyfsade avsnitt av “Tales from the crypt” fast i lyxig 4k-upplösning.

Inget fel med det egentligen, men det behövs mer än så för att kittla.

Björn Berglund/TT

The post Tv-recension: Standardskräck i moderna kläder first appeared on Opulens.

FILM. Rollen i tv-serien ”Big little lies” är en av Alexander Skarsgårds hittills största framgångar – den gav honom både en Emmy och en Golden Globe. Men den kostade på känslomässigt – och det var en av orsakerna till att han tackade ja till bioaktuella monsterfilmen ”Godzilla vs Kong”.

The post Skarsgård tillbaka på skolgården för att leka first appeared on Opulens.

Att rent fysiskt gå igenom sitt bagage har resulterat i Molly Sandéns mest personliga skiva hittills – och en önskan om att sluta spela roller. Jag har kameleontat mig fram i livet, säger hon.

Sara Haldert/TT

The post Molly Sandén vill inte vara kameleont first appeared on Opulens.

LEVNADSTECKNING. Opulens har under pågående pandemi inlett en serie där våra medarbetare i lite längre texter återvänder till för dem betydelsefulla författarskap. I dag skriver Kurt Bäckström om nyligen bortgångne PO Enquist, vilken han lärde känna under studentåren, 0ch hans självbiografiska Ett annat liv. Skriv ”coronaomläsning” i sökrutan ovan för att hitta de andra delarna i serien.

Många framhåller i dag PO Enquists unika förmåga att skriva och engagera. Om hans Livläkarens besök skrev Bruce Bower i New York Times att ”boken är en av de främsta inom den samtida skönlitteraturen.” Reinhard Baumgart, Die Zeit, om samma bok var inte sämre: “Ett mästerligt historiskt verk”.

En annan av Enquists mest uppskattade böcker är Ett annat liv. En berättelse med hans eget liv som utgångspunkt.

Konceptionen ägde rum någon gång efter mitten av februari år 1990. Hur den exakt gick till är oklart. Havandeskapet varade i arton år innan nedkomsten tog sin början. När subjektet ”jag” efter 70 sidors författande ändrades till ”han” gick allt lika lätt som att hoppa 195 cm i höjd i ungdomen och efter nio månader var skrivprocessen avslutad.

Ungefär så kan man tolka Per Olov Enquists egna uppgifter om tillkomsten av sin Ett annat liv.

Allt börjar i Hjoggböle i Norra Västerbotten, där Enquist växer upp tillsammans med sin djupt religiösa mamma Maja. Pappan dör när PO bara är sex månader gammal – men är det inte från honom författarådran härstammar, undrar författaren sedermera.

Per Olov blir tidigt indoktrinerad i snällhet, vilket han lydigt fogar sig i, men senare i livet ifrågasätter och beskriver som en cancer som kan ge en felaktig uppfattning om livet. Men som snäll uppfattar han sig och med all rätt, intygar de flesta, som kommit i kontakt med honom. Vad allt nu snäll kan stå för. Jag är själv med bland dem som tolkar omdömet positivt, i Enquists fall.

Jag lärde känna Enquist i Uppsala på Norrlands nation i slutet av 1950-talet.

Jag lärde känna Enquist i Uppsala på Norrlands nation i slutet av 1950-talet. Vi läste båda två på universitetet. Han var center och jag spelade på vänsterkanten i samma kedja i handboll i Norrlands nationslag; ”kedja” hette det då inte ”niometare”. Han var spänstig, snabb och en mycket vass skytt; som jag minns kom det dock inte så många bra passningar ut till min kant. Kamraten på andra yttern hade samma åsikt om sin egen roll.

Men PO var omtyckt som en god kamrat, med kloka tankar.

I Ett annat liv berättar PO om hur han i USA knäckte ett finger under en handbollsträning i Los Angeles. Han var då gästprofessor i UCLA, även känt som ett universitet framgångsrikt i idrottssammanhang. Olyckan skedde i en kollision med en man vid namn Bo Svensson, enligt Enquists bedömning ”en buffel”. Ett för honom något ovanligt uttalande. Handbollskarriären var över.

I Los Angeles undervisade Enquist i ”Samtida skandinavisk litteratur” med särskild inriktning mot Strindberg. I kontakten med studenterna förbryllas han av att det fanns märkliga uppfattningar om världshistoria. Stod verkligen Sovjet och USA på samma sida under andra världskriget kunde det frågas om.

Han kommer i kontakt med skådespelerskan Kim Novak, om vilken Frank Sinatra sagt, ”Wasn’t she well put together?” Enquist tyckte att hennes look påminde om första frun, Margaretas, utseende. Och det var han inte ensam om.

På Broadway blev det senare uppståndelse kring en uppsättning av Tribadernas natt. I potten låg en enorm vinstpotential om allt skulle gå bra. Under repetitionerna blev det en diskussion mellan Bibi Andersson och Enquist. Det gällde relationen Siri-Strindberg. Bibi visade att hon kunde ha humör, exploderade, kastade en kaffekopp och en stol. Enquist stod på sig så den lugne Max von Sydow ingrep som medlare.

Enquist identifierar sig med von Sydow. Snällheten. Skådespelerskorna klagar över att skådespelaren saknar sexuell dragningskraft. Författaren tycker att det stämmer på honom själv. Han menar att mamma Maja skulle klaga på att von Sydows synder var för fåtaliga. Det var inte så mycket att be om förlåtelse för i dennes böner.

Omdömena om pjäsen blev i flera tidningar goda men med ett viktigt undantag. New York Times. Och det räckte, stycket lades ned efter nitton föreställningar.

I Uppsala visste vi vilken unik förmåga Enquist hade att skriva och att han säkert skulle bli ett stort namn som författare. Så skedde också. Även som journalist. I Svenska Dagbladet och Expressen blev han uppmärksammad; även av socialdemokraterna och inte minst Olof Palme, som särskilt uppskattade Enquists idrottsintresse och syn på idrotten, satt i ett socialt sammanhang. Hans texter i samband med olympiaden i Tyskland 1972 och det grymma attentatet där väckte uppmärksamhet.

Som programledare i tv minns vi honom främst från programmet med Olof Palme och Wilhelm Moberg.

PO berättar om framgångar som kommer slag i slag. Romaner, essäsamlingar och så småningom dramer som ytterligare förstärker hans berömmelse, inte bara i Sverige utan i stora delar av världen.

Men annat lurar runt hörnet. Det första äktenskapet går i kras, Enquist lämnar frun Margareta och två barn för att så småningom gifta om sig med danskan Lone Bastholm. Detta innebär också ny bostadsort: Köpenhamn. Det andra äktenskapet blir lyckligt, men efter en tid börjar en författares värsta mardröm ta mer och mer plats: förmågan och lusten att skriva är inte som förut. Kanske tänkte han på Axel Sandemoses råd till kolleger: Om du kan sluta skriva som författare, gör det.

Till detta läggs en oroväckande stor och tilltagande alkoholkonsumtion: han dricker elefantöl i temuggar för att dölja innehållet och han dricker i sin ensamhet, stora mängder.

Han anklagar sig själv och skammen är stor. Redan som barn stoppade han ofta in flera av mammans magnecyltabletter under överläppen och kände sig då lugn och avslappnad. Han inser själv att han som vuxen borde ha förstått: jag måste se upp med beroendeframkallande medel.

Så sker då miraklet, i mitten av februari 1990, på en av dessa anstalter.

Enquists fru börjar reagera allt starkare. Han blir aldrig aggressiv eller våldsam, han blir passiv och inåtvänd; han skadar sig själv; men omgivningen blir också lidande. Till slut återstår bara intagningar på alkoholistanstalter. Han värjer sig kraftigt mot försöken att få honom ”nollställd”. Värst av allt är när personalen antyder att han anser sig vara förmer än de övriga patienterna och olycksbröderna. I hans barndom var det nästan värst av allt: ”du ska int tro att du är nån”.

Så sker då miraklet, i mitten av februari 1990, på en av dessa anstalter. Under nätterna, till tonerna av rumskamraten Grevens högljudda snarkningar, börjar han skriva på sin länge i tankarna eftersökta roman – Kapten Nemos bibliotek. Han är räddad. Han är nykterist, inte nykter alkoholist. Faktiskt har han aldrig blivit utesluten ur den nykterhetsorden, där han som åttaåring blev medlem, påpekar han själv.

Enquist var noga med att påpeka att det inte handlade om en memoarbok utan om en roman, självbiografisk, kanske dokumentär. Språket är som vanligt lysande, ibland med inslag av dialektala ord och uttryck i därför lämpliga sammanhang, vilket förhöjer läsvärdet.

Författaren frågar sig själv: hur kunde det som började så bra vända till ett missbruk och det olyckliga som följde med det? Vare sig han själv eller läsaren får något definitivt bra svar, men vi vet i alla fall att det andra, nyktra livet medförde nya framgångar och även ett tredje äktenskap.

The post Coronaomläsning: PO Enquists unga år first appeared on Opulens.

USA. Paul Beatty fungerar i Svikaren som den kompromisslöse sanningssägaren, när han blottlägger ett rasistiskt USA, skriver Thomas Almqvist.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Svikaren av Paul Beatty
Översättning: Mats Berggren
Rámus förlag

I Dickens, ett ghetto i Los Angeles, där afrikanamerikaner bor, ökar arbetslösheten, fattigdomen, brottsligheten och spädbarnsdödligheten, samtidigt som procenten utexaminerade elever, läskunnigheten och medellivslängden hela tiden sjunker. Stadsdelen kallas för Svarthetens Sista Bastion och är en mordhuvudstad i USA. Det gamla Dickens finns inte längre utan har förfallit och översvämmats av knarkhandel, föroreningar och våld. Svikaren i bokens titel, romanens berättande jag vill bara återupprätta Dickens forna storhet, när han återsegregerar det lokala gymnasiet och återinför slaveriet på sin marijuana- och vattenmelonodling. Hans motiv är ädla, men han åtalas ändå i Högsta domstolen.

Svikaren är en av de smartaste böcker som skrivits om ras och identitet i USA på mycket, mycket länge. Romanen har haft en enorm framgång i hemlandet, både bland läsare och kritiker, och Beatty tilldelades Man Booker-priset för den 2016.

Det är en skrattframkallande, knivskarp satir, men där skrattet sätts i halsen, när man inser att berättelsen speglar dagens samhälle. Den blir till ett furiöst angrepp på allt vad rasism är.

Här finns också en genomgående förståelse för hela det sociala sammanhanget och det historiska perspektivet. Innehållet kan upplevas som både bisarrt och skruvat och alltså inte bara komiskt, men med en ibland dråplig komik och oftast en mycket svart humor lyckas Beatty ändå hålla den ironiska distansen till en vansinnig amerikansk värld.

Här finns då både känslomässig styrka och analytisk skärpa, när han öppnar sitt språk mot en större tydlighet men klarar samtidigt av att lyssna inåt i inlevelsens tecken. Det bildmässigt grandiosa i Beattys fantasiliv firar triumfer i Svikaren. Lägg till denna mångsidighet och bredd det ibland påfallande poetiska språket.

Beattys sätt att leka med språket känns genialt och på så vis genomskådar han det amerikanska samhällets alla löjliga hierarkier. Hans bildspråk är vildvuxet, när han staplar sanslösa ordlekar på varandra. När det fungerar, slår det gnistor om det, men när det inte gör det, riskerar bilderna att ta ut varandra. Till och med Hans Berggren, som är en mycket skicklig översättare från engelskan, måste ibland ha haft problem med att hitta rätt nivå på språket.

Beatty fungerar i Svikaren som den kompromisslöse sanningssägaren, när han blottlägger ett rasistiskt USA. Livet i Dickens skildras som något absurt för att inte säga groteskt och här finns också en underström av sexualitet och våld, som förs upp till textens yta. Beatty har lärt sig mycket av både Franz Kafka och Samuel Beckett. Att läsa Svikaren gav mig ungefär samma hysteriska känsla av satiriskt vansinne, som när jag läste Joseph Hellers Moment 22 första gången. Det är menat som beröm.

The post Lysande romansatir om rasismen i USA first appeared on Opulens.

RESEREPORTAGE. “Getty Center skulle kunna beskrivas som en akropolisk megafantasi, där inga resurser sparats för att ge besökaren maximala upplevelser av alla de slag. Getty Center: ett slags Millesgården gånger tusen!” Opulens Björn Gustavsson skriver reportage om och från folk- och kulturlivets USA, den tredje delen av tre. Den första handlade om New York och den andra om San Francisco med flera städer.

Bland det märkligaste jag får uppleva under bilresan ner mot Los Angeles blir besöket i den lilla staden Solvang.

Det låter danskt – och det är danskt! Ordet betyder ”soliga fält”. Staden grundades 1911 av en grupp danskar som här fick köpa ett stort stycke mark av en spansk missionsstation. Efter några år hade de danska immigranterna lagt grunden till en egen stad i detta bördiga område.

Att komma till Solvang känns verkligen som att på riktigt komma till Danmark – mitt i Kalifornien! Mängder av korsvirkeshus, skyltar på danska … Gator som ”Copenhagen Drive”, värdshus med namn som ”Viking Motel”, ”Kronoberg Inn” och ”Royal Copenhagen”, och bagerier som skyltar ”Mortensen’s Mill Bakery” och ”Olsen’s Danish Village Bakery” (som även saluför ”Swedish limpa”). På Andersen’s Inn serveras ärtsoppa … Inne i ”Swedish Candy Factory” berättar 19-årige Tom på stapplande svenska om butikens tillverkning av polkagrisar.

I Solvang har man placerat ut avbildningar av Köpenhamns Rundetaarn och statyn Den lille havfrue … I ”The Copenhagen House” säljs träskor och andra danska produkter. Expediten talar danska. I närheten upptäcker jag en väderkvarn och en luthersk kyrka. Längs huvudgatan finns ett H. C. Andersen-museum, inrett i övervåningen till en bokhandel, proppfylld med skandinavisk litteratur, både på originalspråk och översatt till engelska. Carlsberg-öl är populärt och distribueras med hjälp av en hästdragen vagn, ungefär som på 1800-talet. För den som vill överblicka Solvangs historia är ett besök på det historiska museet ett måste.

The Landsby hotell erbjuder centralt och bra boende. Passa på att njuta en lokalodlad Pinot noir till maten – just det vin som huvudpersonen i Sideways, en författare, så vältaligt framhäver. Det var för övrigt i Solvang som denna Oscarsvinnande film år spelades in (år 2004).

På den omgivande landsbygden finns många vingårdar som välkomnar turister. Själv letar jag upp ett av USA:s minsta indianreservat strax öster om stan: Santa Ynez reservation. Här bor drygt tvåhundra Chumash-indianer. Bostadsområdet ser ruffigare ut än ett genomsnittligt amerikanskt villaområde. Jag träffar en indian som berättar att fram till 1970-talet, då ett kasino byggdes, var det eländigt och fattigt här på reservatet. Det saknades till och med rinnande vatten. I dag spirar en gryende själmedvetenhet. Man har byggt eget sjukhus, eget kulturhus samt ett museum som berättar om indianstammens historia.

En solig novembermorgon 2017 är det dags för den sista etappen med hyrbil. Färden går genom knastertorra bergsmarker ner mot Los Angeles. De flesta lövträd ser döende ut. Efter att ha passerat krönet av den sista bergskedjan som skiljer inlandet från Stillahavskusten ser jag milsvida, fullständigt kolsvarta markområden – sönderbrända efter alla skogsbränder som tidigare härjat.

Kaliforniens guvernör Jerry Browns förklarade nyligen att klimatförändringarna hotar att göra delstaten obeboelig. Stora delar av Kalifornien kan helt enkelt brinna upp. ”Vår framtid är mycket osäker”, sade han allvarsamt.

Nordväst om Los Angeles finns charmiga småstäder med fantastiska stränder. Den minst turistifierade är nog Cirpenteria. Strax norr om Los Angeles passerar jag Malibu, med högt klättrande lyxvillor längs sluttningarna. Här bor många kändisar, bland andra Barbara Streisand och Bob Dylan (den senare brukar ibland besöka musikklubbarna nere i Santa Monica).

För tvåhundra år sedan var Los Angeles en oansenlig spansk utpost vid Stillahavskusten, en av många missionsstationer. I dag är Los Angeles en av världens mest mångkulturella städer och ett sjudande tillväxtcentrum. Storstadsområdet har över tretton miljoner invånare och inflyttningen är stark. Uppemot hälften av befolkningen kommer från Latinamerika.

Mångmilastaden Los Angeles breder ut sig över ett enormt vidsträckt slättland omgivet av höga berg. Avstånden mellan olika stadsdelar är enorma. Från Santa Monica och Venice är det flera mil in till det brusande storstadslivet i downtown. Möjligheterna att åka kollektivt, buss och tunnelbana, har på senare år förbättrats, men ännu dominerar bilåkandet. Los Angeles har faktiskt världens högsta biltäthet. På senare år har kraven på avgasrening skärpts och antalet elbilar ökar nu snabbt.

Trots soligt högtrycksväder ligger den gultjocka smogen som ett disigt lock över stan. Föroreningarna blir tydliga inte minst om man ger sig upp på höjderna uppåt Hollywood och Sunset Boulevard. På närbelägna konstmuseet Getty Center, överst på en klippa och med överdådig utsikt över hela Los Angeles, tonar storstadsområdet ut i ett solkigt soldis som skvallrar om enorma utsläppsmängder.

Getty Center är mastodontiskt. Museet, invigt 1998, består av en lång rad byggnader, alla i djärv arkitektur och omgivna av spektakulära parker. Getty center är så storstilat att man knappt tror sina ögon … Först anländer man till ett sju våningar djupt parkeringshus med plats för tolvhundra bilar och bussar. Där utanför möter leende guider med kartor och broschyrer – och så visas man fram till en intilliggande automatisk bergbana, som leder vidare till de väldiga museibyggnaderna på bergets topp. Det är lätt att bli hänförd. Getty Center skulle kunna beskrivas som en akropolisk megafantasi, där inga resurser sparats för att ge besökaren maximala upplevelser av alla de slag. Överallt vimlar det av vakter och annan personal, på terrasser och i trädgårdar finns mängder av skulpturer, dammar och fontäner. Även caféer och restauranger finns det gott om. Getty Center: ett slags Millesgården gånger tusen!

De enorma konstsamlingarna, med stort inslag av europeisk modernism, är resultatet av en enda människas samlarvurm. Finansmannen Jean Paul Getty, död 1976, blev rik på oljeutvinning. På 1950-talet beskrevs han som världens rikaste man. Även Jean Paul Gettys privatbostad, Getty Villa, byggd som en antik romarvilla, är museum. Också där möter enorma samlingar, med alltifrån antika statyer till europeisk tjugotalsmodernism.

Den konstintresserade bör heller inte missa The Los Angeles County Museum of Art (LACMA). Över en miljon besökare strömmar årligen hit för att se de väldiga samlingarna av både europeisk och amerikansk konst, men här finns också en hel del från andra kulturer runtom i världen. Som så många andra museer i USA är verksamheten beroende av donationer och välgörenhet. Museiledningen ordnar varje år påkostade galamiddagar – med världskändisar som grädde på moset: Leonardo di Caprio, Clint Eastwood och så vidare.

Jag hinner även besöka The Museum of Contemporary Art (MOCA), som fokuserar på samtidskonst. Nittio procent av de permanenta samlingarna är resultatet av donationer från privata konstsamlare.

En härlig del av Los Angeles är förstås områdena längst i väster, med milslånga sandstränder innan Stilla havet slutligen tar vid. Själv bodde jag i förstaden Santa Monica (”Los Angeles beach city”). Santa Monica är en av USA:s främsta städer när det gäller satsningar på solenergi. Till och med pariserhjulet på nöjesfältet ute på den stora piren (byggd 1909) drivs av solceller.

Ett charmigt sätt att uppleva de milslånga stränderna är att cykla. Med hyrcykel och kunnig lokalguide fick jag bland annat se lite av den kvarlevande hippiekulturen i Venice Beach, men också de välhållna, tätt liggande husen kring kanalerna där innanför. I början av 1900-talet lät en rik man gräva ut kanaler häromkring i hopp om att detta skulle bli en stadsdel i stil med Venedig, men ytterst få italienare valde att flytta hit och under 1960-talet förföll området, som då mer eller mindre koloniserades av hippies. Här bodde bland andra Jim Morrison. I dag är området exklusivt med topprustade hus, fridfulla trädgårdar och småbåtar förankrade vid de små bryggorna. Det ser ut ungefär som i Amsterdam …

Under cykelfärden åter till Santa Monica far vi genom trendiga kvarter med spännande designaffärer (bland annat The House of Scandinavian Design) och kultställen för bohemer, exempelvis restaurangen Flower Child och populära eko-haket Urth Café.

Före återresan till Sverige hinner jag med ett besök på mastodontiska konserthallen Walt Disney Hall, där Los Angeles-symfonikerna spelar. Akustiken är underbar och Händel-verket framfört med drabbande kraft. Dagen därpå halvligger jag i en fåtölj på Norwegians direktflyg tillbaka till Stockholm. Återigen ser jag Kalifornien – nu i form av underbara minnen.

Alla artiklar av Björn Gustavsson

The post Sista brevet från USA first appeared on Opulens.

RESEREPORTAGE. ”Från San Fransisco fortsätter jag söderut mot Los Angeles. Snart är jag ute på spikraka vägar längs den ödsligt magnifika kustremsan mellan Santa Cruz och Monterey, en idyllisk kuststad som figurerar i flera John Steinbeck-romaner.” Opulens Björn Gustavsson skriver reportage om och från folk- och kulturlivets USA. Detta är den andra delen av tre. Den första handlade om New York.

Från New York fortsätter jag söderut till sexmiljonersstaden Philadelphia, USA:s huvudstad från självständighetsförklaringen fram till år 1800.

Med Amtrak-tåg tar resan bara en timme. Ytterområdena ger ett förslummat intryck med uråldriga, förfallna fabriksanläggningar och kringliggande arbetarkåkar i monotona rader. Efter de senaste decenniernas industriella nergång har dock Philadelphia, i likhet med exempelvis Detroit, börjat ett nytt, postindustriellt liv. Många konstnärer har flyttat hit: kreativiteten flödar …

Jag tar in på Aloft hotell, inrymt i ett före detta bankpalats från trettiotalet. Utsikten från rummet på 90:e (!) våningen är svindlande: i öster ett konglomerat av storstadsbebyggelse, längst i väster ett grönt band av landsbygd. Långt där borta bor Amish-folket, tyska protestanter som än idag lever 1700-talsliv och ratar de flesta moderniteter.

I centrala Philadelphia vajar en svenska flagga i vinden. En gång i tiden, 1638—1655, hade stormakten Sverige en liten koloni här, ”Nya Sverige”. Den som vill studera svenskminnena i Philadelphia besöker lämpligen American Swedish Historical Museum, invigt 1926.

Philadelphia är en mångkulturell stad. Mer än hälften av invånarna är afroamerikaner. I city dominerar skyskrapor och en mondän stadsbild, men man behöver inte gå många kvarter förrän man ser att välståndet inte är jämnt fördelat. Jag ger en dollar till en svart man på en kyrktrappa – en stund senare skymtar jag honom glupskt ätande ett stycke bröd på den stora bondemarknaden, USA:s äldsta, inrymd i den före detta järnvägsterminalen Reading Terminal.

Sevärdheter? Besök gärna Independence Hall, där 1776 den amerikanska självständighetsförklaringen antogs och där senare – sedan britterna slutligen besegrats – USA:s författning proklamerades. Missa heller inte konstmuseet Philadelphia Museum of Art, som likt ett grekiskt tempel tronar överst på en väldig kulle. I ett intilliggande annex finns världens näst största samling Rodin-skulpturer. Ytterligare ett stycke bort ligger konstmuseet Barnes Foundation, byggt av en rik läkare som i ett slags folkbildningsanda ville samla konst för att förmedla estetiska upplevelser till arbetare och unga. Här finns världens största samling av tidig fransk modernism.

Hungrig i Philadelphia? Prova ekotrendiga restaurangen Talulas vid Washington Square – ett av många exempel på att unga amerikaner hakat på den vegetariska trenden. Stämningsfulla baren Times bjuder på livemusik samt högläsning av litteratur – inte minst erotisk sådan – på övervåningen.

Några dagar senare kliver jag ombord på inrikesflyget till San Fransisco. Att flyga tvärsöver den amerikanska kontinenten är ett sant äventyr! Det glesbefolkade jordbrukslandskapet på den före detta prärien ger efter flera timmar vika för den bergiga vildmark som indianerna in i det sista försvarade. Från en mils höjd ser jag Pine Ridge-reservatet i South Dakota, där tre tusen medlemmar av sioux-stammen fortfarande bor – i dag ett av USA:s fattigaste områden.

Trots att jag reser under vinterhalvåret möter Kalifornien med sommarvärme. Berkeley öster om San Fransisco domineras av prydliga villaområden i nästan skandinavisk stil. Efter frukost på bohemcharmiga The Note – som lika gärna kunde ha legat i Berlin – besöker jag en intilliggande ostaffär, driven av ett gammalt hippiekollektiv som numera ersatt droger med ekotänk.

University of California med femtio tusen studenter bildar en stad i staden. Campusområdet är lika väldigt som vackert. Mitt i allt reser sig ett utsiktstorn – en kopia av kampanilen vid San Marcoplatsen i Venedig. På 60-talet drabbade revolterande studenter samman med polis – och tårgasen låg tät över hela Berkeley. I dag råder ett nästan klosterlikt lugn på området – inte minst inne på dygnet runt-öppna Morrison Library, ett av flera universitetsbibliotek. Miljön, med sobra fåtöljer, bokskåp och färska tidningar, påminner om en gammal engelsk herrklubb i högreståndsmiljö. Det stora golvuret tickar saktmodigt. Knäpptysta förkovrar sig studenterna.

Staden Oakland, söder om Berkeley, grundades under guldrushen 1848. Särskilt sevärt är Oakland Museum of California, med en stor mängd amerikansk konst. Museet ger även en god bild av Kaliforniens historia från guldruschen och framåt.

Jag reser med båt över vackra Frisco Bay till San Francisco. Den starkt kuperade stan präglas av ett rutnätsmönstrat gatunät och väldiga avstånd. Det mest exotiska sättet att uppleva San Fransisco är förstås att åka spårvagn. De äldsta vagnarna som skramlar fram är från 1920-talet. Man kan stå på en uteperrong längst bak och känna håret fladdra i fartvinden med eller utan flowers in your hair.

Visst minns ni poplåten ”If you´re going to San Fransisco, don’t forget to bring flowers in your hair”? Från 1967 och ”Summer of love” flockades hippies från hela världen här i San Fransisco. Åtskilligt av hippiekulturen lever faktiskt ännu kvar, särskilt i stadsdelen Haight Ashbury – som i mångt och mycket påminner om ett jättelikt Christiania.

San Francisco har en efter amerikanska förhållanden ovanligt öppensinnad, liberal och progressiv befolkning. Här fick Donald Trump endast drygt 10 procent av rösterna vid det senaste presidentvalet. Runtom i stan syns affischer som utmålar Trump som diktator och beskriver honom som en fara för den amerikanska demokratin. ”Dags att avsätta tyrannen Trump” lyder en av uppmaningarna. Inne på legendariska City Light Bookstore – ett vattenhål för radikaler och litteraturmänniskor alltsedan beatniktiden på 50-talet – finns flera hyllmeter med radikala tidskrifter.

”I’m always drunk in San Francisco” sjöng jazzvokalisten Carmen Mc Rae – och försäkrade att hon inte var onykter: hon kände sig berusad av själva staden, som enligt henne trollade bort alla plågor i livet. Och visst är det inspirerande att ta del av all denna kulturella mångfald som utmärker staden, att vandra omkring i etniska enklaver som North Beach (italienare), Mission (latinamerikaner) och det omfångsrika China Town (en av världens största kinesiska stadsdelar utanför Kina) och besöka de väldiga parkerna: musik, sång, intensiva samtal, kärlek …

Två konstmuseer man inte får missa: The San Francisco Museum of Modern Art (SFMOMA). En femvåningsbyggnad modern och samtida konst av högsta internationella klass. Utställningsytan upptar 1,5 hektar! Nära den underbara Golden Gate-parken återfinns det imponerande konstmuseet de Young – sedan 2005 inrymt i supermoderna lokaler. Mängder av nutida konst kompletteras med exempelvis traditionell afrikansk konst.

Från San Fransisco fortsätter jag söderut mot Los Angeles. Snart är jag ute på spikraka vägar längs den ödsligt magnifika kustremsan mellan Santa Cruz och Monterey, en idyllisk kuststad med knappt trettio tusen invånare som figurerar i flera John Steinbeck-romaner.

Efter att ha besökt den charmiga fiskehamnen, med mysigt café och butiker med nyfångad fisk (och i vattnen runt omkring många sälar) checkar jag in på Martine Inn alldeles vid strandpromenaden – där för övrigt även John Steinbeck bodde en tid. Luften är frisk och saltmättad. Huset byggdes 1890 som familjevilla men har nu renoverats till nästan lyxklass, dock med mycket av den gamla stämningen bevarad.

Atmosfären är sober, lite gammaldags-fördrömd, ungefär som på anrika Bröndums i Skagen. Vid fönstren i sällskapsrummet har kikare ställts fram vid panoramafönstren – för den händelse man får se ett gäng valar i dyningarna strax utanför. Det finns även gott om exotiska fåglar.

Öster om Monterey skjuter dalgången Carmel valley in i landet, kantad av vingårdar och lövskogsklädda berg. Överallt kan man provsmaka lokalodlade viner av hög klass. Några mil in i landet besöker jag konstnären Patricia Quall, en före detta psykoterapeut som nu målar fascinerande modernistiskt i eget galleri: Patricia Qualls Contemporary Art.

Efter några dagar med bad och havsbrus fortsätter jag legendariska Highway 1 söderut genom ett bergsområde med sömniga småorter längs kusten – i mångt och mycket en amerikansk motsvarighet till italienska Cinque terre. På grund av jordskred föregående vinter är vägen nu avstängd; jag fortsätter därför istället på Higway 101 genom ett till synes oändligt, halvökenartat John Wayne-landskap, med enstaka rancher och väldiga boskapshjordar. Här och var bevattnade odlingar – och rader av lantarbetare som sliter på de kilometervida plantagerna under en obönhörligt gassande sol. Jag kan inte låta bli att associera till Steinbecks roman Vredens druvor …

Vill man uppleva en amerikansk badort utan särskilt många turister rekommenderar jag den lilla kuststaden Avila beach bara några kilometer från 101:an. Fantastisk sandstrand, resliga berg som ramar in härligheten. Jag sluter ögonen, låter floden av intryck sjunka till ro …

Alla artiklar av Björn Gustavsson

The post I söderled och västerled first appeared on Opulens.

EXISTENS. “Jag samlar på skamliga tv-serier. Jag vill alltid ha minst en att följa när jag inte orkar koncentrera mig på för krångliga storylines eller behöva förfasa mig över våld och misär. Min senaste skamfyllda njutnings-serie heter Lucifer“, skriver Anna-Karin Linder.

Ibland tittar jag på TV-serier för att bli berörd. För att lära mig något nytt, eller svepas med av något skeende i historien som jag vill veta mer om. Det finns inget jag kan njuta av mer än att skakas om av ett drama som berör, rakt in i hjärtat. Men orkar man gråta sig igenom varje TV-kväll? Nej. Det finns nåt som många brukar kalla guilty pleasures, skamliga njutningar. Det som man tittar på med stor behållning, men inte riktigt kan stå för om nån skulle komma på en. Jag samlar på skamliga tv-serier. Jag vill alltid ha minst en att följa när jag inte orkar koncentrera mig på för krångliga storylines eller behöva förfasa mig över våld och misär. Min senaste skamfyllda njutnings-serie heter Lucifer. Hör bara på premissen:

Djävulen säger upp sig från sitt jobb som helvetets herre. Han bosätter sig i Los Angeles för att slappna av och driva en lyxig nattklubb. Genom en slump börjar han samarbeta med en polis och hjälper henne att lösa brott som konsult.

När jag läste premissen för säsong ett så kände jag två saker.

• Skräck och isande ilska. Lucifer är baserat på ett seriealbum av Mike Carey. En graphic novel som också råkar vara min favorit, näst efter Sandman (som det är en spinoff på). Lucifer är ett episkt äventyr som hanterar varats olidliga mysterium, skapelsen och filosofiska problem angående Guds existens. Och Lucifer Morningstar löser ABSOLUT inte brott i Los Angeles. Det var förolämpande att tänka sig att det här skulle kunna bli bra.
• En välbekant känsla av intresse och lusta spirade i mig. Jag visste att det här hade potential att bli riktigt dåligt. Men jag kände också igen en skam-serie när jag såg en.

Jag strösåg första säsongen av Lucifer. Lite förundrad över att det inte var riktigt så dåligt som jag först trott. Om jag bara la bort mina tidigare känslor över att de trampade på min ack så älskade serieroman så var det här faktiskt… nöjsamt. Premissen ‘djävulen i Los Angeles’ funkade faktiskt oväntat bra. Och procedural-klichén med ett-brott-per-avsnitt? Ja, det gjorde ju att jag inte behövde koncentrera mig så väldigt mycket på handlingen.

I mitten på säsong två insåg jag: Jag är ett fan av den här serien. På riktigt. Jag ser fram emot att få se nästa avsnitt. För Lucifer gör nåt himla smart. De blandar crime-drama med magisk realism. Självklart dyker fler övernaturliga väsen med bekanta namn (demoner, änglar) upp, och gör livet komplicerat för mörkrets herre. Det är ostigt, mustigt och, rent ut sagt, jävligt roligt. Jag anbefaller alla som har behov av att njuta av en skamligt underhållande tv-serie att ge sig i kast med Lucifer. Du hinner precis innan säsong tre drar igång i oktober. Och du behöver inte skämmas ett dugg.

(Lucifer kan du se på Netflix).

Alla artiklar av Anna-Karin Linder

The post Skamlöst nöjsamt med mörkrets herre first appeared on Opulens.