LYRIK. Poeten Per Helge vill att vi stannar upp en stund och följer med honom ett stycke på vägen. Det gör jag gärna, skriver Bo Bjelvehammar som läst den nya diktsamlingen Folksånger.

Folksånger av Per Helge
Dikter
Rallarros förlag

Per Helge är poet och författare och har gett ut ett tjugotal böcker – poesi, lyrisk prosa och lokalhistoria. För tre år sedan utkom han med Det stora kärlet: Berättelse om en släkts livsfärder i Småland och Nordamerika. (Stadsmuseet Näktergalen, Vimmerby, årsskrift 2017). Han bor i Västerbykil i Sala kommun, nära orter som Lasjövreten och Häggebäcken. Nu är han aktuell med diktsamlingen Folksånger.

Per Helges språk är rakt och enkelt, han skriver med värme och ömsinthet, om det förflutna, om människor, om platser och om företeelser som vi inte får glömma utan bör bära med oss in i framtiden.

Några årtionden bakåt i tiden så var människornas kapital jorden och djuren. Därför gällde det att visa en aktsamhet och en varsamhet mot båda. Vi omgivna av spår från forna tiders liv och arbete. Det var ju till synes ett ändlöst arbete med jorden. Nu mitt i hösten går det bara att tänka på höstjordens tunga, oljiga stenlock. Landskapet bär spår av veck och koder hos tidigare generationer. Gester och maningar. Landsvägen var en gång mera oansenlig.

”En gång
var den en stig, där torpare kom vandrande
med enda kon i grimma från ett torpkontrakt
till nästa.”

Per Helge för genom sina episka sånger in det förflutnas närvaro, ger tillbakablickar och reflektioner. Han visar på förbindelser och länkar bakåt i tiden. Vi får försöka minnas och inte glömma människorna, platserna, företeelserna. Inte sällan var det förr i tiden så att tillstånd, rörelser och stämningar kom i cykler, livet var ett tillstånd av upprepningar och omtagningar.

Nuets sorl, mummel och upptagenhet, får inte skymma dået, det som har varit och det som skapat plattformar av hållbarhet. Vi måste bevara vår förmåga att se bakåt.

”I dikeskanten står en tvåhundraårig sten,
bara den som vet ser den, årtalet
och någons initialer nästan bortnötta av seklers väder och vind.”

I Per Helges poesi är även de små tingen värdefulla. Det innebär att en stor motorled kan jämföras med en handfull kastanjenötter eller en mossklädd sten. Han tar oss tillbaka i tiden. Poeten Per Helge vill att vi stannar upp en stund och följer med honom ett stycke på vägen. Det gör jag gärna.

The post Det förflutnas närvaro first appeared on Opulens.

MALMÖHISTORIA.  Gärningen i att ge dessa bortglömda människor, jag syftar givetvis på offren, röst och utrymme kan jag bara applådera, skriver Helena Lie i sin recension av boken Malmömord av Greger Larsson.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Malmömord av Greger Larsson
Förord: Kristian Lundberg
Venaröd förlag

Malmö är den plats i världen där jag råkar vara född. Det brukar vara med människors födelsestäder som det är för mig. Jag hatar Malmö. Intensivt. Men jag hatar inte alltid Malmö. Faktum är att min övergripande kärlek till livet, varat och nuet vissa dagar helt går i fas med staden, men kanske blir kontrasten mellan dessa poler extra stark när det gäller en plats som just den här. Malmö är nämligen både en enkel och komplicerad stad och har så varit länge, och den urspårade kriminaliteten kastar sin skugga över alla dess invånare.

Författaren Greger Larsson född 1960, är infödd malmöit och debuterade 2016 med egenutgivna boken Berättelser från Malmö som följdes av Himmelsblått — en tidsresa i Malmö (2017) på Venaröd förlag. Nu utkommer hans tredje bok, kort och gott kallad Malmömord, med ett fint förord av Kristian Lundberg. Precis som baksidestexten säger kan boken fungera som ett slags guide över platser och situationer grymmare än det som går att dikta fram. Larsson redogör här för tolv mord som ägt rum i olika delar av Malmö mellan åren 1965 till 2004, och det är med imponerande faktaprecision dessa handlingar, offer och förövare får sina berättelser skrivna. Det rör sig om gruvliga scener där ren ondska härjar fritt, kort sagt, scener en normalt funtad person inte kan föreställa sig.

År 2004 inträffade ett rånmord i Malmö på restaurang Wendis på Ystadvägen. Jag minns fortfarande hur fruktansvärd jag tyckte den historien var, kunde inte omfatta brutaliteten i det, och mordet finns med i boken. Ett gäng killar i en ålder mellan 16 och 18 år bestämmer sig för att råna Wendis som drivs av Wendi Ma och hans fru Yixi Zhou. Killarna har med sig ett antal knivar. Det motiveras med att ”de vet att kineser är rädda för knivar” som de säger senare i förhör. Men istället för att ta pengarna och dra därifrån sticker en av killarna kniven i båda ögonen på Yixi Zhou, han sparkar henne i huvudet och knivhugger henne flera gånger tills hon dör. Wendi Ma knivhuggs av killarna, framförallt i ansiktet och de sparkar även på honom, men han överlever mirakulöst. Än idag förstår jag inte hur de kunde göra det de gjorde, de där killarna.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Pralinmordet är ett annat mord som Malmöbor alltid kommer minnas: 1994 mördades Claeshallens förmögne ägare, antikhandlaren Claes Nilsson. Drogad i hemmet av praliner preparerade med Rohypnol. Av en kvinna som agerade lockbete för några män som sedan tog nycklarna från den avsomnade Claes och gick på jakt efter hans kontanter. Detta var en tid där kontanter fortfarande var det betalningsmedel folk använde mest och många sparade även pengar hemma. Helt orimligt idag, tycks det mig.

Men, här hejdar sig mitt minne  och Larsson fyller i det med tio mord till. Det är kannibalen på Kornettsgatan (1979), som precis som det låter, äter upp kvinnan han har träffat. Han dödar henne, styckar henne i badkaret och lägger delarna i linneduk i frysen. Det är mannen som 1991 våldtar och dödar sin nioåriga svärdotter Sonja, och det är vämjeligt att läsa hur han har sönder hennes kropp. Det är hatbrott och mord 1994 på en homosexuell man där parterna har träffats på Heta Linjen, den telefonlinje som var motsvarigheten till det vi idag kallar chattforum. Det är fler barnamord, svartsjukemord, krogbråksmord, seriemördaren på Östra sjukhuset som hann ha ihjäl 27 människor och försökte döda ännu fler, men misslyckades.

Detaljmängden i kapitlen varierar, förmodligen beroende på hur mycket information Larsson har lyckats få tag i om varje gärningsman, men personberättelserna om mördarens liv, historia, bakgrund och hur det blev som det blev, är mycket intressanta att ta del av. Vissa har alltid varit avvikande eller haft en svår uppväxt, och lider av antingen psykiska problem, alkoholism eller ekonomiska bekymmer som måste lösas. Vissa verkar bara drivas av rent hat. Jag ger Larsson en eloge för hur detaljerat han skissar upp varje fall. Han gör en insats för Malmös lokalhistoria, helt klart, men i mitt stilla sinne undrar jag även var de kvinnliga mördarna är. För det måste finnas åtminstone några.

Rent språkligt är Malmömord lite väl statisk med en alltför redogörande ton, kanske på grund av bokens sakprosaiska karaktär. Men för att  få läsaren med sig hade författaren behövt en mer böljande, personlig berättarstil. Ansatsen tycks ju inte vara informationsbok, utan faktabaserad berättelse. En del putslustigheter blandade med ett antal otympliga formuleringar drar också ner intrycket lite. Formuleringar som ”magasinerade bohag från ett magasin vid Bulltofta”, ”forslas till sjukhus”, ha ett ”trängande behov av vård”, eller ”vikten av detta hade de inpräntat i henne”, ”dömas till utvisning ur riket”, ”när han bragte Bert Persson om livet”, ”ämnade dränka henne” och så vidare får det att klia i korrekturhänderna.

Med tanke på den i övrigt samtida, osentimentala tonen känns den sortens formuleringar malplacerade, mer som ett poserande med synonymer än något som tillför värde. Jag misstänker att Larsson smittats av språket i de otaliga brottsutredningar, rapporter och annat som han under lång tid måste ha tagit del av för att kunna skriva boken. Oavsett hur det ligger till med den saken så är det synd. Men gärningen i att ge dessa bortglömda människor, jag syftar givetvis på offren, röst och utrymme kan jag bara applådera.

Alla artiklar av Helena Lie

The post Malmömord i ord first appeared on Opulens.