KONKRETION. Kan vi i alla fall vara överens om att denna valrörelse varit omväxlande enormt tramsig och i andra änden enormt fluffig?

I ena änden Ebba med sin falukorv, och så typiskt att hon inte ens klarar göra någon slags ironisk spinn i sin glasblickssjälvrättrådighet. Jag tror Stefan och Jonas om de var kvar i politiken i alla fall kunde ha gett falukorven ett visst självironiskt skimmer och låta den stå för en slags symbol för gråvänstern från Folkhemmet. I andra änden hade vi det totalt fluffiga och icke förpliktigande.”Äldre skall ha det bra.” Eh, jaha, räck upp handen den som håller med om motsatsen, att de skall ha ett helvete?

Det är i dessa stunder av tramsiga utspel och högpolerade formuleringar som man längtar tillbaka till den gamla valaffischen för Folkpartiet 1984 där Bengt Westerberg just ser ut som en akademiker i det politiska mellanfältet. Han skulle kunna vara din gamla samhällskunskapslärare som ansträngt sig lite med kläderna inför föräldramötet. Så avväpnande konkret och påtagligt utan varken korvtramsande eller paroller uppe i det blå: “Det ska vara förbjudet att knarka!”

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Längtan efter Bengt first appeared on Opulens.

BYRÅKRATI. Strikt talat har vi inte personval i Sverige. Du röstar på ett parti och sen får du acceptera om det representeras av till exempel Ulf Kristersson eller Stefan Löfven. Dock vet vi alla att det inte fungerar riktigt så i praktiken. I en genom-medialiserad visuellt inriktad politik är det klart att glidningen från frikyrlig myspastor med landsfaderpotential till framgångsteologisk liberalfeminist inte är taget ur luften. För att nu exemplifiera, KD, detta parti som över alla andra visar hur viktigt ansiktet utåt är.

Men om vi nu skall vara en snäpp kyligare och se till parti och ideologi och inte ansikte, varför skall det nu röstas om huruvida Magdalena skall bli statsminister? Stefan stiger ner, Magdalena tar över. Samma parti, samma mandatfördelning.

Paradoxen är att det ständiga röstandet urholkar demokratin och drar resurser som kunde ägnas åt reellt politiskt arbete, inte dess formalistiska utanpåverk. Vi har redan sett hur misstroendevotum urholkats och missbrukats så fort oppositionen får en fistel i ändalykten. Kort sagt avgörs bäst vem som blir statsminister i vallokalerna och en röst på ett parti. Så minoritetsregering eller ej, varför inte införa praktiken att partiledaren tar över statsministerposten i dessa situationer. Vem som är ansiktet utåt borde vara mindre viktigt.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Stefan eller Magdalena kvittar lika first appeared on Opulens.

ORDKRIG. “Friskolefrågan var i alla fall bra på att synliggöra bristen på goda argument för vinstuttag.” Myra Åhbeck Öhrman imponeras inte av gårdagens partiledardebatt i Svt.

Jimmie Åkesson satte den dramatiska ribban orimligt högt för resten av deltagarna genom att redan i de inledande delarna få ett utbrott på Per Bolunds användande av uttrycket “blåbruna partier”. Hans “Kallar du mig nazist?! Gör du det?!” var en ganska lyckad Sverker Olofsson-imitation som säkert fick ett par väljare att hurra över att den store ledaren ställde Miljömupparna till svars.

The post Partiledardebattens öppna mål och vurpor first appeared on Opulens.

Regeringskrisen i midsomras visade upp de blåbrunas taktik inför valet 2022. Sanningen är att de står enade och att SD:s syn på Sverige är en grundsten i bygget. Intressant är att man väljer en taktik som till stora delar har hämtats från USA:s 45:e president, Donald J Trump.

Kristdemokraternas ledare Ebba Busch går längst. Vid valet till EU-parlamentet 2019 valde hon en slogan som löd ”Make EU lagom again”. Ett märkligt slagord på svengelska och som inte förpliktigade till något. Och det var obegripligt för den som inte följt den store läromästaren i Vita huset, Donald Trump. Hans devis var ”Make America great again”. Att välja en slogan som flörtar med den mest kontroversielle och hatade president USA har haft under överskådlig tid, tyder på urusel tajming och total tondövhet. Men dessa egenskaper har länge präglat KD:s arbete.

EU-valet gick inte bra för KD. En anledning var att Dagens Nyheter avslöjade hur partiets representant i EU-parlamentet, Lars Adaktusson, röstat i frågor om abort. Artikeln byggde inte på antaganden eller anonyma källor, utan på journalistiskt fotarbete: att utifrån EU:s arkiv redovisa hur Adaktusson röstat.

Ebba Busch tappade koncepterna, ändrade sin åsikt om Adaktusson flera gånger och valde till sist att göra som idolen i Vita huset – skylla allt på journalister. Hon kallade SVT för statstelevision, vilket var det vidrigaste hon kunde tänka sig. Uttrycket är häpnadsväckande för att komma från en ledamot i riksdagen. Public services ägande är snårigt, men syftet är ett enda: att staten inte ska makt över dessa media. Ägare är en stiftelse där alla riksdagspartier ingår. Allt detta vet Ebba Busch väl. Men när hon blev pressad valde Trumps mest älskade vapen.

Ett av Trumps grundläggande argument var att den demokratiska ordningen i USA var fel, att makten byggde på mygel i träsket och enbart han kunde ställa allt tillrätta. Han bad därför medborgarna om tillåtelse att sätta sig över de demokratiska spelreglerna. De blåbruna gjorde samma sak i somras genom att gång på gång utmåla Sveriges regering som illegitim, snudd på olaglig.

Vad säger historien? Stefan Löfvens regering tillträdde 2018 efter 134 dagars förhandlingar. Moderaterna, Kristdemokraterna, och Sverigedemokraterna såg då inga fel i detta. Inte minst för att de själva fått chansen att bilda regering men fullständigt misslyckats. Ingen i kammaren påstod vid det tillfället att ett enda kommatecken i riksdagsordningen hade brutits då regeringen valdes.

Men vid krisen i somras lade de blåbruna sin kraft på att framställa Löfvens regering inte bara som dålig, vilket ju är oppositionens jobb, utan att allt starkare antyda att den tillkom på ett olagligt vis.

Ulf Kristersson upprepade gång på gång, som ett mantra, att regeringen aldrig borde ha tillträtt. Underförstått: något är fel, någon har lurat svenska folket. Någon borde stoppat detta. Sanningen är att den tillträdde för att en majoritet av riksdagen inte sade nej till det. Och det främsta skälet till det var att Ulf Kristersson inte förmådde presentera ett alternativ, trots två försök. Den som borde stoppat det var alltså Kristersson själv. Men han fick inte ens fram ett förslag som gick till omröstning. Kanske menade Ulf att den som borde stoppat det hela istället var lagen. I så fall ifrågasätter han den nuvarande. Eller är han bara dålig förlorare?

Ebba Busch var som vanligt helt okänslig med språket. I KD:s skäl till sin misstroendeförklaring sägs att Löfvens regering tillkom genom mygel. Ordbokens förklaring till ordet mygel är bland annat fusk, fiffel och bedrägeri. Att sätta den etiketten på ett beslut som en majoritet av riksdagen accepterar är oerhört. Speciellt då det görs av en partiledare och ledamot i denna riksdag. Men i förtalsmålet där Ebba Busch nyligen förklarat sig skyldig säger hon sig följa sin egen syn på rätt och fel och anser att Sveriges lagar är felaktiga. Uppenbarligen anser hon samma sak om grundlagen som styr riksdagsarbetet.

Ulf Kristerssons och Ebba Buschs meningsfrände Jimmie Åkesson dundrade på med att varje dag med Stefan Löfvens regering är en förlorad dag. Det antyder att landet utsatts för en statskupp och färdas mot katastrofen. Det understöddes av SD:s Rickard Jomshof som i Aftonbladet utmålar Sverige som ett laglöst land som nästan rusar mot inbördeskrig. Och att allt detta är Centerpartiets fel eftersom man slöt ett avtal med Stefan Löfven. Det är då lätt att minnas Trumps hat mot invandrare och skuldbeläggande av Demokratiska partiet i motsvarande fråga.

Sammantaget pekar detta på att de blåbruna kommer använda Donald Trumps taktik, nämligen att undergräva de grundlagsfästa lagar som styr Sverige. Vårt land har varit utsatt för ett kuppliknande mygel, kaos hotar och bara de blåbruna kan rädda nationen från undergång.

Och om de lyckas 2022? Men om väljarna inte ger dem förtroende 2026? Kommer deras anhängare storma Riksdagshuset? Allt i enlighet med läromästarens agenda? Vi får se.

The post De blåbruna har lärt av Trump first appeared on Opulens.

BREVVÄXLING. Under ett års tid kommer våra medarbetare Crister Enander och Kristian Lundberg brevväxla här på Opulens. Ett tankeutbyte om hur det står till i vårt samhälle och dess institutioner och vart vi är på väg.

5 februari

Crister,

det är februari, snöblandat regn som blåser in över staden. Den här tunga fukten som letar sig in under kläderna, den här kylan som  får dig att frysa oavsett hur mycket du klär på dig. Du kan inte fly. Du är omgärdad av vind, regn, fukt, snö, vatten.  Malmö. En hamnstad. En transitstad. En stad. En arbetarstad som tycks förlora kampen mot den historielöshet som breder ut sig. En stad där navet är en alltmer välmående medelklass som breder ut sig, tar för sig. Alltmedan förstäderna är alltmer isolerade. Du behöver inte se människorna som bor där, inte annat än när de tvättar din bil, städar din lägenhet, passar dina barn medan du förverkligar dig. Det är historielösheten som igen plågar mig. När den sker på individnivå kan den tyckas vara harmlös, men när den systematiseras och bildar ett fundament för att tolka och förstå blir den livsfarlig.

Det är februari, året är 2018. Det är varken snö eller regn, bara en tät kyla, ett mörker som tar sig in i dig. Det är ett par dagar sedan Stefan Löfven gick ut med ett hot eller löfte om hur man skulle kunna hantera det som han benämnde ”gängkriminalitet” – svaret var att han som yttersta konsekvens kunde tänka sig att låta militären ingå som ett maktmedel mot brottsligheten. Det är naturligtvis helt absurt. Skulle vi ha tanks som patrullerade längsmed Sevedsplan? Fallskärmsjägare på Bennets väg? Och känner inte Löfven till varför vi inte använder militär i civilt syfte? Hans uttalande tycks bottna i just en systematisk historielöshet. Så låt oss ta det från början.

Våren 1931 strejkade arbetarna i Ådalen i Ångermanland. Från början var det en sympatistrejk för arbetare vid andra sågverk som fått sina löner sänkta. Arbetsgivarna gjorde som de brukade göra: de tog in strejkbrytare för att stoppa strejken. Nu för tiden behöver man inte ens kalla in strejkbrytare. Det är enklare att ringa in bemanningsanställda. Det blev en storstrejk. En fredlig sådan. Motståndet som arbetarna mötte var allt annat än fredligt. Man bestämde sig för att ta hjälp av militären. Man undvek dock att använda sig av vanliga värnpliktiga eftersom man fruktade att de skulle gå över på arbetarnas sida. I stället kallade man in yrkessoldater. Och resultatet blev att militären öppnade eld och sköt ihjäl fem obeväpnade arbetare.

Det är samma statarsamhälle nu som då, det är samma egendomslösa klass nu som då, samma mjuka objekt som kan fylla ut excelarkets tomma rutor. Och i skenet av det nyliberala skifte som äger rum i en konstant rörelse av historielöshet kan man plötsligt höra en företrädare för arbetarrörelsen tala om militära lösningar på civila problem, som om en generation unga plötsligt vaknade upp i våra förstäder med automatvapnet intill kudden.

Det är februari, en kyla som är mer än omänsklig. En kyla som tär oss. Snöblandat regn, känslan av att sväva i ett viktlöst vakuum där allt är lika rimligt och orimligt. Samma makt nu som då, samma kanonmat nu som då.

Alla artiklar av Kristian Lundberg

Alla hittills publicerade brev i serien

The post Brev om samtiden: Den systematiska historielösheten first appeared on Opulens.

ASYLRÄTT. ”Krig är fred”. Dessa berömda ord går att finna i George Orwells roman 1984. Den sittande regeringen med statsministern Stefan Löfven i spetsen tycks tro på dessa ord.

Åtminstone kan man få det intrycket när regeringen – som säger sig ömma för mänskliga rättigheter – väljer att utvisa unga afghanska flyktingar till ett land där det råder krig. Men eftersom regeringen tror att krig är fred så ser den inte någon fara med det. Därför kan vi se den trevliga men för mig magstarka bilden när vår statsminister och den afghanske presidenten Ashraf Ghani leende skakar hand vid deras senaste överenskommelse om afghanska flyktingar. Man får förmoda att Löfven kände sig en aning kluven då han vet att den svenska ambassaden i Kabul skriver följande på sin hemsida:

Med anledning av säkerhetsläget avråder Utrikesdepartementet tills vidare från alla resor till Afghanistan. Ursprungligt beslut om avrådan togs den 10 februari 2006. Avrådan gäller tills vidare.

Och man får också förmoda att den afghanske presidentens närmaste och käraste släktingar befinner sig på behörigt avstånd från talibaner och IS-kontrollerade områden. Alldeles riktigt. Enligt FN finns extremiströrelsen Islamiska staten (IS) i 25 av landets 34 provinser, vilket Svenska Afghanistankommittén påpekat för regeringen utan framgång.

Inte heller tycks heller regeringen – vars samvete måste betraktas som en aning rymligt – ta notis om att flertalet av de unga flyktingarna är uppväxta i Iran utan ID-handlingar. De flesta av dem är Hazarer – en utsatt minoritet i Afghanistan. Dessa flyktingar blir så att säga deporterade till ett land som de inte ens har några minnen ifrån.

Och apropå minne så tycks Socialdemokraterna glömt bort de ord som man kunde läsa i det partiprogram som de gick till val på 2014:

Sverige ska erbjuda en trygg fristad åt människor som tvingas fly från förföljelse och våld. Vi vill ha en generös och reglerad invandring. Alla kommuner har ett ansvar att ta emot flyktingar och alla insatser ska syfta till att möjliggöra arbete och egen försörjning, rätt till utbildning och en egen bostad.

Som sagt, krig är fred. Men i den nyss utkomna rapporten från Sigar, som är den USA-myndighet som överser återuppbyggnaden i Afghanistan, kan man läsa att det utan tvekan råder krig i landet, vilket kanske är en nyhet för vår svenska regering. Sigar skriver att antalet poliser och militärer som dödats har ökat kraftigt det senaste året. För att göra ordet ”kraftigt” begripligt görs här ett förtydligande:

Mellan den 1 januari och 12 november 2016 dödades 6 785 afghanska poliser och militärer, vilket är en ökning med 35 procent jämfört med samma period året före.

Vi får även reda på att regeringsstyrkorna i slutet av 2016 kontrollerade endast drygt hälften av landets 407 distrikt. Det är till det landet regeringen vill sända unga människor. Till ett krig. Där människor dör. För unga flyktingar är människor. På samma sätt som unga svenskar.

Jag älskar Sverige. Det är ett fantastiskt land. Och framför allt rikt. Jag läste idag i Dagens Industri:

Svensk industri fortsätter att överrumpla analytikerna. Humöret bland inköpscheferna steg ytterligare i januari till den högsta nivån sedan hösten 2010.

Vi talar om ett rikt land som rimligtvis borde kunna hjälpa unga människor som flytt från ett land som blöder. Det har vi råd med. Och om det kommer till ekonomi, visar all forskning på att invandring är en lyckad investering för ett land. Att skicka unga flyktingar tillbaka till krig är ingen bra investering. Vare sig ekonomiskt eller moraliskt.

Om man begriper den fulla innebörden av att krig är krig. Och fred är fred. Då tar man människors liv på allvar. Det vill säga: Man hjälper människor i nöd.

Alla artiklar av Melker Garay

The post Krig är fred first appeared on Opulens.