ARBETSPLATSROMAN. Jesper Nordström läser Kurt Salomonsons arbetsplatsroman “Sveket” från 1959 och funderar över dess relevans idag när S och SD kämpar om arbetarväljarnas gunst.

Finns det någon gemensam nämnare för den svenska arbetarlitteraturens författare, mer än att skriva just arbetarlitteratur? En dum fråga såklart då den tar bort den litterära särarten och kvaliteten hos så många fina författarskap. Men jag vågar ändå lova att den svenska arbetarlitteraturen ofta inte bara skildrar umbäranden utan också hyllar arbetet. Dess mustighet och fakticitet. Släggan svingas, älven susar och snapsen värmer gott.

Även om Harry Martinsons ”Vägen till Klockrike” inte är en direkt sådan roman är ändå förlusten av arbetsglädjen och hantverket en anledning till att Bolle lämnar fabriken. När cigarettmaskinen ersätter det manuella cigarettrullandet har kneget mist sin själ.

Här framställs järnverkets knegare som liknöjda, slöa och rent ut sagt lata.

Bristen på själ och en stor portion irriterande slöhet och brist på arbetsglädje är just vad som gör Kurt Salomonsons roman ”Sveket” (1959) till en så udda fågel. Det är inte en renodlad arbetarroman, snarare en arbetsplatsroman och det finns en likhet med Sven Delblancs Hedebysvit, eftersom det saknas tydliga frontlinjer mellan gott och ont.

Fabriksägarna är inga diaboliska kapitalister och arbetarna inga offer. Sympatierna böljar fram och tillbaka och nu aktar jag mig för klyschan att det är “komplext”. Det är snarare jämngrått.

Här framställs järnverkets knegare som liknöjda, slöa och rent ut sagt lata. Mellanchefer och fackföreningsmän målas upp som lismande opportunister. Det som arbetsgivaren faktiskt genomför som förbättringar möts av en slags stor kollektiv axelryckning. Åren går och inget lyfter.

Det finns en sorglustig humor i att en av romangestalterna frågar sig själv vad han egentligen är för jäkla arbetare om han inte ens kan supa ordentligt, utan bara sitta och småsippa på öl. Romanen utspelar sig under socialdemokratins guldålder och förutsättningarna för en hyfsad arbetsplats verkar så självklar, men icke. Inget duger.

Fabriken upplät arbetarbostäder och mellan raderna förstår man ju att detta var tänkt som en övergång. Du flyttar till orten och bor i företagets lägenhetslänga en tid tills du etablerat dig. Sedan följer eget boende. Men så står en letargisk odugling där och skall pensioneras och då stipulerar kontraktet att han mister rätten att bo kvar. Hur lång tid har han haft på sig att hitta eget boende, frågar man sig som läsare.

Enligt min åsikt är dock nyckelscenen den om arbetaren som på grund av fylleri på jobbet skapat ett maskinhaveri men segdrar fallet via facket på ett rätt fegt sätt. Han gömmer sig bakom facket. Till slut dundrar ledningen att om han bara varit karl nog att erkänna hade det inte resulterat i mer än en utskällning och sedan hade det dragits ett streck över incidenten.

Fegheten, letargin och lismandet är det som gör denna bok till sådant sprängstoff. Här gullas det inte med mentaliteten i ett brukssamhälle.

Hade de varit SD-röstande LO-anslutna om det rörde sig om samtiden?

Samtidsrelevansen är att vi möter ett persongalleri som inte verkar vara nöjda med den rent ekonomiska och den arbetsrättsliga tryggheten som folkhemmet och socialdemokratin lyckades få igenom. Så vad krävs mer?  Det sägs inte. Handlar det kanske till och med om det som numera kallas kulturkrig, där värderingar är viktigare än det pekuniära? Men i så fall vilka värderingar?

Persongalleriet framstår som en grupp irriterande suckande tonåringar där allt bara är “trist och kasst” Hade de varit SD-röstande LO-anslutna om det rörde sig om samtiden? Tanken förespeglar mig efter läsningen av denna rätt märkliga roman som framstår som ett yxhugg från insidan av efterkrigstidens välfärdssamhälle.

The post Litterära klassiker: “Sveket” av Kurt Salomonson first appeared on Opulens.

FÖRHANDLINGAR. Inflationen i Sverige är hög men LO kräver inte lika stora löneökningar som fackförbunden i länder som Finland och Tyskland. Det finns nämligen en oro för att driva på inflationen ytterligare och initiera en lönespiral

Årets förhandlingar sker under svåra omständigheter i form av stigande inflation och kraftiga prisökningar på energi och livsmedel, vilket gör detta till det mest utmanande läget sedan efterkrigstiden. Enligt SCB:s KPI var inflationen 11,7 procent i januari, vilket betyder att flera år av reallöneökningar tappats. Trots detta har LO bara krävt 4,4 procent i löneökningar för sina avtalsområden, vilket i praktiken resulterar i reallönesänkningar.

I andra europeiska länder, där inflationen är lägre, har fackförbunden ställt högre krav än LO , vilket påverkar stämningen i det svenska LO-förbundet.

– Det är klart att det gör, vi lever inte i en bubbla. Det finns de som tittar på Frankrike och undrar varför vi inte kan ta på oss gula västar och slå sönder städer och elda däck, vi har sådana strömningar, säger Torbjörn Johansson till Altinget som menar att det inte hjälper. 

LO:s avtalssekreterare, Torbjörn Johansson, konstaterade att det är historiskt svårt, och de måste hitta lösningar på situationen. Det finns nämligen en oro för att driva på inflationen ytterligare och initiera en lönespiral, vilket ligger bakom det låga kravet på 4,4 procent.

Kravet är beräknat med tanke på att det ska vara möjligt att minska gapet till löneökningarna utan att påverka inflationen. Om 4,4 procent uppnås, och inflationen går ner till målet på 2 procent, blir det en reallöneökning på 2,4 procent, vilket ökar köpkraften. Johansson tycker dock att det är orealistiskt att det kommer att ske redan nu eftersom inflationen tar fart och sprider sig.

Johansson understryker att man måste komma ihåg att Sverige haft 50-procentiga reallöneförbättringar på 20 år, och det är med tanke på de proportionerna man ska se situationen.  

– Om vi ska försöka bekämpa inflationen och behålla köpkraften måste vi äta oss sakta men säkert ikapp och ta ett par procent förbättrad köpkraft per år.

The post LO: Gatuprotester ger inga löneökningar first appeared on Opulens.

ALKOHOLPOLITIK. “Sprit och politik har väl alltid haft ett problematiskt förhållande där hyckleri inte sällan är relationens sammanhållande kitt”, skriver Opulens chefredaktör Stefan Bergmark.

Folknykterhetens dag har högtidlighållits sedan 1893. I år inföll den nu i veckan på Kristi himmelsfärd och det under ett år där en alkoholpolitisk liberalisering i form av gårdsförsäljning kan bli en valfråga. Gårdsförsäljning av öl och vin är visserligen redan klubbat av riksdagen men sprit och politik är inte sällan problematiskt och på högtidsdagen i torsdags anklagades Socialdemokraterna för att ha “begravt beslutet i en utredning och en ridå av svepskäl om folkhälsa”.

LO Smith var riksdagsman och industrialist just i slutet av 1800-talet och kan sägas personifiera det långa trassliga svenska förhållandet mellan politik och alkohol. Han var känd för sitt patos, betalade löner en bra bit över genomsnittet och organiserade soppkök för behövande. Men det är LO Smiths profil som syns på medaljongerna som pryder Absolut vodka-flaskorna. I en tid när den växande nykterhetsrörelsen försökte rädda det spritindränkta landet Sverige, då gjorde sig riksdagsmannen en förmögenhet som Kung Brännvin.

Ja, sprit och politik kan vara knepigt. Nyliberala Frihetsfronten är kanske de i svensk historia som mest medvetet blandat politik i drinkarna. Vid starten under 90-talets första år finansierade de i stor utsträckning sin verksamhet genom svartklubbsverksamhet. De var förstås inte de första i historien som politiserat nöjeslivet. Redan de engelska utopisterna på 1700-talet förstod att krogen var ett utmärkt ställe för politik. Skillnaden är dock att medan de såg sina tavernor som diskussionsrum, ville Frihetsfronten upphöja själva supandet till civil olydnad. Svep en skattefuskad sexa mot förtryckarstatens restriktioner!

Det kan dock bli rätt förvirrat när det politiska mötet inte har några vidare syften än att hinka skattefri sprit. Jag minns ett besök i Frihetsfrontens högborg vid Hammarbyhamnen i Stockholm där i början av nittiotalet. Lokalen liknande någon rockklubb i Prag. Även besökarna verkade importerade från de svartkläddas dåtida Mecka. Jag minns att jag tänkte att så många röda stjärnor på kavajslagen finner man nog inte ens under en föredragskväll på vänsterhaket Kvarnen några stenkast bort.

[prenumeration]

Kvällens DJ fattade snart stämningen. Efter lite techno hördes det välbekanta introt till Rage Against the Machines antifascistiska hit Killing in the Name. Det blev den tändande gnistan som fick dansgolvet att explodera. Discojocke hade nu inget annat val än att fortsätta på den inslagna vägen. Efter att förtvivlat letat i backen med de gamla vinylplattor fann han den. Staten och Kapitalet med Ebba Grön. Så här i efterhand måste man väl säga att det var ett genidrag. Få röjarlåtar är väl begåvad med en sådan text att både nyliberaler och vänsterradikaler kan skråla med och gemensamt knyta sina nävar. ”Sida vid sida…” tjöt vi.

Men innan låtens slut skulle ytterligare blocköverskridande förbrödring uppstå. Ett tidigare under kvällen anonymt gäng äntrade nu den politiska scenen. Med mer välansade frisyrer än de svartklädda vänsterradikalernas och även kortare än de kostymklädda nyliberalernas, så började de headbanga med sina kala skallar. Deras fosterländska högerarmar höjdes raka i luften men, som ni förstår, utan knutna nävar. Det var en oförglömlig syn: Skinnskallar som heilade till Ebba Gröns revolution, i nyliberalernas borg.

Ja, sprit och politik har väl alltid haft ett problematiskt förhållande där hyckleri inte sällan är relationens sammanhållande kitt. Och nu har jag inte ens nämnt Systembolaget. I Pelle Berglunds biografi Kung Brännvin berättas om ett improviserat tal LO Smith höll. Talet hölls inför en grupp arbetare till vilka han ska ha utbrustit:

”Undvik den dryck på vilken jag förtjänat min förmögenhet!”

The post Hade Kung Brännvin gillat gårdsförsäljning? first appeared on Opulens.

MEDIEPOLITIK. ”Glädjande nyheter för alla, oavsett politiska övertygelser.” Det skriver Opulens chefredaktör Stefan Bergmark apropå veckans nyheter om två nya mediesatsningar.

I det borgerligt dominerade medielandskapet har det i veckan flaggats för två initiativ vänsterifrån. Gädjande nyheter för alla, oavsett politiska övertygelser, som värnar mediemångfalden.

I tisdags intervjuades ledar- och kulturskribenten Lotta Ilona Häyrynen av tidningen Journalisten och berättade om ett opinionsprojekt från LO Mediehus. Projektet är än så länge hemligt men det rör sig om vänsterpublicistik i någon form som Ilona Häyrynen kommer vara redaktör för och det är finansierat under en uppbyggnadsfas på ett år.

I onsdags lanserades också Bygget. I redaktionens publicistiska förklaring beskrivs satsningen som en ”plattform för oetablerade progressiva opinionsbildare”. Bygget är något av en spin off på Aftonbladets ledarskribentutbildning som nu pågått i åtta år. Några av de före detta eleverna har skapat plattformen med förhoppningen om att bli en plantskola för framtida professionella opinionsjournalister och Bygget ”ska finnas på platser på nätet där svensk media ännu inte finns.” Bland dessa nämns TikTok och Twitch.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Den sammanlagda räckvidden för opinionsjournalistik vänsterifrån är kort så dessa initiativ är mycket välkomna. Särskilt att LO använder i alla fall något av sitt mediekapital. För efter den i årtionden blödande A-presskoncernen, vilken slutligen gick i konkurs, verkar de annars närmast ha lidit av något slags fobi vad gäller mediesatsningar.

Många liberala redaktörer tar visserligen sitt publicistiska ansvar och även i borgerliga tidningar, särskilt på kultursidorna, är inte vänsterståndpunkter svåra att finna. Att påstå något annat vore att ljuga. Men det är i hög grad ur nyhetsflödet som folks världsbild skapas och hur många vänsterkrönikörer som än släpps fram så påverkas i grunden inte den agenda som ytterst styrs av ägande- och produktionsförhållanden.

Så jag hoppas detta bara är en början och att betydligt större satsningar kommer följa dessa pilotprojekt. Satsningar som inte bara inbegriper opinionsjournalistik utan också kultur- och nyhetsbevakning med mera, ja med samma innehållsmässiga och folkliga bredd som de traditionella dagstidningarna kan uppvisa.

The post Låt detta bli en början first appeared on Opulens.

STREJK. I sju veckor har hundratals norska kulturarbetare strejkat för bättre pensioner. Men nu är strejken över, enligt Kulturnytt i Sveriges Radio.

Strejken skulle egentligen ha utvidgats i dag, vilket den tidigare har gjort i flera steg. Bland annat har Oslo Nye Teater, Hålogaland Teater, Operan och Det Norske Teatret påverkats.

Det nuvarande systemet sägs särskilt missgynna kvinnor. Men natten till måndagen meddelade den så kallade Riksmekleren i ett pressmeddelande att fack och arbetsgivare har enats om att införa det man kallar ”livslånga och könsneutrala pensionsutbetalningar”, från 1 april 2022.

“Vi har genomgått en lång och krävande strejk och fått genomslag för vårt huvudkrav. Vi är glada över att våra medlemmar nu kan återvända till jobbet och att kultursektorn öppnar igen”, säger förhandlingschefen för LO Stat, Lise Olsen.

TT NYHETSBYRÅN

The post Kulturstrejken i Norge är över first appeared on Opulens.

STREJK. 220 norska kulturarbetare inom opera och teater i Oslo, Bergen och Stavanger är uttagna i strejk. Redan under den första strejkdagen anklagades Den Norske Opera och Ballett för strejkbryteri.

Operan har beslutat ställa in en balettföreställning och flytta en konsert. Däremot bestämde man sig för att genomföra en sedan länge utsåld konsert med operasångarna Lise Davidsen och Freddie De Tomaso.

Mari Røsjø, ordförande för Fagforbundet Teater og Scene (FTS), säger till Dagsavisen att strejken omöjliggör konserter på Operans huvudscen, men operaledningen anser i sin tur att de ändringar som gjorts i arbetsschemat är i enighet med arbetsgivarens handlingsutrymme under en konflikt.

Strejken, som inleddes under fredagen, handlar om pensionssystemet som kulturutövarna menar är orättvist. Då kvinnor i genomsnitt lever längre än män får de med dagens pensionssystem en lägre livstidspension, hävdar fackförbunden LO Stat, Creo och NTL. Genom att införa en så kallad hybridpension, som redan finns i flera andra sektorer i Norge, vill kulturarbetarna jämna ut skillnaderna.

– Arbetsgivarna har i realiteten bett om den här strejken under många år. Nu har de fått den, säger Lise Olsen, som leder förhandlingarna hos LO Stat.

Arbetsgivarorganisationen Spekter anser att kulturutövarnas förslag i stället skulle innebära en försämring både för anställda och för frilansare.

– LO:s krav kommer dessutom att försämra den ekonomiska förutsägbarheten hos kulturinstitutionerna, säger Anne-Kari Bratten.

Erika Josefsson/TT

The post Norska Operan anklagas för strejkbryteri first appeared on Opulens.

JUBILEUM. “När jag växte upp i Kiruna var gruvstrejken höljd i ett mytologiskt dunkel. Jag sög åt mig all information jag kunde från de muntliga berättelserna som en svamp.” Idag måndag är det 50 år sedan den stora gruvstrejken inleddes i Norrbotten. Mats Kejonen har läst Sara Lidmans Gruva och känner att strejken är mer levande än någonsin.​

“En dag fick jag för mig att jag ville göra en paus, stanna av… eller hur ska jag säga. Så jag gick till kontoret och sa att jag ville ha permission.” Så berättar en icke namngiven gruvarbetare i Sara Lidmans intervjubok Gruva . “Jag hade sparat pengar för det här experimentet… Jag ville bara tänka efter.” Så han reste ner till Stockholm för att få tid att tänka och komma fram till de där stora insikterna. Han berättar att han levde mycket sparsamt i flera månader i väntan på att de där stora tankarna äntligen skulle komma. Men så en dag tog pengarna slut och han blev tvungen att åka hem och börja jobba i gruvan igen. Men han grämer sig fortfarande över vilka insikter han kan ha missat, om han bara hade fått en vecka till, några dagar till att tänka. ​

När jag växte upp i Kiruna var gruvstrejken 1969 höljd i ett mytologiskt dunkel. Jag läste aldrig någonting om strejken men jag sög åt mig all information jag kunde från de muntliga berättelserna som en svamp. Till exempel som när vår lärare i samhällskunskap berättade att den “alternativa” kanalen TV 2 rapporterade om strejken nästan varje dag. Men här i Kiruna fick vi fortfarande bara in ettan. Eller att innan strejken var arbetarna tvungna att gömma sina kaffepannor bakom några bräder i taket, så att förmännen inte kom på dem med att dricka kaffe. Eller att varje soptunna före strejken var försedd med spikar som stack ut så att ingen skulle få för sig att “stå och maska” lutad mot soptunnan. ​

Gruva kände jag igen från otaliga loppmarknader i Kiruna. Men jag läste aldrig den gamla boken med det tråkiga svartvita omslaget. Så det var faktiskt först nu, i vuxen ålder, som jag kom i kontakt med Sara Lidmans bok igen. Och den är fylld med fascinerande, roliga och sorgliga livsöden, berättade i korta fängslande kapitel som levandegör de arbetare som satte sig ner i gruvan 1969. Lidmans bok gör att strejken känns mer nära än någonsin tidigare. ​

Sara Lidman skrev faktiskt denna intervjubok innan strejken bröt ut. Hon var på ett agitationsmöte med FNL-grupperna i Svappavaara 1967 och kom där i kontakt med några gruvarbetare. Lidman återvände senare samma år och startade arbetet med intervjuerna. Gruva gavs ut i flera nya upplagor under den långdragna konflikten. ​

“Kampen för våra rättigheter blir en kamp om femöringar”, berättar en anonym gruvarbetare om LO:s roll i gruvan. Och strejken handlade mycket riktigt om mer än löneförhöjningar – den handlade minst lika mycket om människovärdet. Efter strejken bändes spikarna bort från locken till soptunnorna och kaffepannorna lyftes fram från sina gömställen. ​

I år är det hela 50 år sedan den stora gruvstrejken i Kiruna. Trots att det är så länge sedan känns strejken närmare än någonsin för mig när jag håller Sara Lidmans bok i mina händer. Och parollen från strejken känns minst lika viktig idag som den gjorde för 50 år sedan; vi är inga maskiner! För vi är fortfarande människor av kött och blod med tankar, känslor och idéer. Vi är fortfarande inga maskiner.

​

The post Vi är fortfarande inga maskiner​ first appeared on Opulens.

HEGEMONI. LO vill se över lagen om arbetskraftsinvandring. Det handlar givetvis om att motverka dumpning av löner och arbetsvillkor men av högern sprids nu bilden att det också handlar om en socialdemokratisk flirt med främlingsfientliga väljare. Här gäller att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt och även ifrågasätta det borgerligt dominerade medielandskapet.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Borgerliga opinionsbildare brukar beskriva fackföreningsrörelsen som en jätte vilken kan krossa i stort sett vilket företag som helst i sin väg. Det ligger nog en del sanning i den beskrivningen. Men i så fall med tillägget att det i denna jättes kropp ryms ett ängsligt barn som mycket sällan använder sin styrka.

The post Generös invandring men utan lönedumpning first appeared on Opulens.