LJUDFILM. Konstnären Mia Makilas podcast Epilogen vill stötta överlevare av psykisk misshandel. Till årets vinterspecial-avsnitt har hon utvecklat en helt ny poddgenre, där musik och bakgrundsljud förstärker Anna Holgerssons intima berättelse om att hitta tillbaka till sig själv.

I årets vinterspecial av podcasten Epilogen, Den långa vägen hem – Annas andra epilog, samarbetar Mia Makila med bloggförfattaren Anna Holgersson, båda överlevare av psykisk misshandel. Tillsammans har de skapat en helt ny poddgenre, den så kallade ljudfilmen.

Makila startade podden som ett sätt att bearbeta sin egen sorg i eftersviterna av destruktiva relationer. Läkarna gav henne rådet att skapa sig ur den svåra perioden och så föddes idén om att kombinera tydlig fakta om psykisk misshandel med kreativitet. I podden delar andra överlevare kravlöst med sig av sina erfarenheter.

– Jag kände redan i mejlen med Anna att här är en kreativ kraft som har blivit kvävd av förövaren. Hon hade stängt ner sin blogg och sociala medier i övertygelsen om att hon inte skulle tro att hon var någonting, säger Makila.

Hon beskriver ett organiskt samarbete som har resulterat i ett helt eget väsen på bara några veckor, där hon själv har letat ljudeffekter och Holgersson har skapat teaterscener. Det nya formatet leker med bakgrundsljud och element av humor i allvaret.

Vinterspecialet är det andra avsnittet Holgersson deltar i, där hon tittar tillbaka på vad som har hänt sedan den första epilogen och berättar om sin resa hem till sig själv.

– Vägen till att fokusera på sig själv handlar inte bara om att skaffa lägenhet och bygga upp livet igen, utan om insidan. När man inte längre vet vem man är eller vart man ska, bara att man måste överleva. Den resan är så otroligt privat och abstrakt, men Anna sätter ord på det här, säger Makila.

Ljuden fungerar som en medförfattare och ger en intim inblick i den inre världen som ofta är svår att förstå och få tillgång till på ett levande sätt, menar hon.

– Film idag går mycket ut på att fördumma tittarna, allting serveras och fantasin glöms bort. Jag tror att det är just Sverige, diskbänks-realismens land, håller man på med fantasi så bidrar man inte till samhället. Att bygga och leka är någonting självcentrerat och ses inte som produktivt.

Men att bygga upp scener och världar tror Makila kan hjälpa till att både förmedla kunskap och gestalta känslor, vilket kan hjälpa andra utsatta att välja sig själva.

– Att skaka av sig förövaren och bygga upp sig själv igen är en sådan viktig del av det här universumet som vi överlevare är i. Den positiva biten måste också ut, med fokus på att resa sig. Det är ett steg i taget som gäller och varje steg är mödosamt.

Makila kallar kunskapen för en mirakelkur, när man förstår mönster kring psykisk misshandel och narcissism kan man förstå hela sitt trauma och bli fri.

– Syftet är att skapa en ny kunskapsnivå och norm, och att människor ska få nycklar att avkoda manipulationen. Många har hört av sig och sagt att podden har räddat deras liv, just för att de kan förstå sina mönster.

Hon jämför podden med Metoo, att komma ut med skammen och få bekräftelse från andra kan hjälpa en person att inse att den har reagerat helt normalt i en onormal situation.

Att driva Epilogen Podcast har även hjälpt Makila att hitta tillbaka till sig själv och sin kreativitet genom att exempelvis förstå att hon kan skriva manus och bygga ljudfilmer.

– Jag har fått en plats i samhället och återetablerat mig i världen, avslutar hon.

The post Ny poddgenre om psykisk misshandel first appeared on Opulens.

SPRÅKFRÅGA. Hej! Jag har en fråga som kanske inte är av det slaget som du brukar få men jag ställer den ändå. När man ser på gamla journalfilmer från 1930-talet så låter rösterna så gälla och hurtiga att det nästan blir parodiskt. Varför låter de så undrar jag? / Kjell

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

En komplex, intressant fråga som jag väljer att svara på då det decenniet utövar nån slags motvillig fascination på mig med sin blandning av modernitet och kulturprimitivism.

Innehållet i dessa filmer utgörs ju också ofta av hurtiga reportage om stolta fabriksarbetare, tekniska innovationer eller någon ”liten käck krabat på promenad med sin mamma på Djurgården”. Jo, jag generaliserar och ironiserar en smula nu.

När det gäller själva speakerröstens klang är det dock en teknisk detalj många nog inte tänker på, nämligen att ljudfilmen gjorde sitt intåg på trettiotalet och den ganska murriga, primitiva inspelningstekniken gjorde att journalisterna fick instruktionen att tala väldigt gällt och överdrivet artikulerat och ”spetsigt” för att kompensera att diskanten var inspelningsteknikens akilleshäl.

Som en kulturhistorisk utvikning kan det nämnas att det var de skådespelare som verkligen gått scenskola och hade en gedigen utbildning och kunde artikulera riktigt bra som överlevde övergången mellan stumfilm och ljudfilm.

Att vi sedan som lite nostalgiska tv-tittare tycker att det är så vasst och käckt beror på att vi nu har en ljudåtergivning som knappast är som den i en rökig nersläckt biosalong anno 1932.

Journalfilmsvisningarna var när det begav sig också ganska vardagliga förströelser, så publiken var knappast några knäpptysta känsliga cineaster. Därför var den välartikulerade vassa tonen väl anpassad för att kunna överrösta publiksorlet.

The post Språklådan: Varför låter journalfilmernas röster som de gör? first appeared on Opulens.