SPRÅKFRÅGA. Hej! Jag har en fråga som kanske inte är av det slaget som du brukar få men jag ställer den ändå. När man ser på gamla journalfilmer från 1930-talet så låter rösterna så gälla och hurtiga att det nästan blir parodiskt. Varför låter de så undrar jag? / Kjell

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

En komplex, intressant fråga som jag väljer att svara på då det decenniet utövar nån slags motvillig fascination på mig med sin blandning av modernitet och kulturprimitivism.

Innehållet i dessa filmer utgörs ju också ofta av hurtiga reportage om stolta fabriksarbetare, tekniska innovationer eller någon ”liten käck krabat på promenad med sin mamma på Djurgården”. Jo, jag generaliserar och ironiserar en smula nu.

När det gäller själva speakerröstens klang är det dock en teknisk detalj många nog inte tänker på, nämligen att ljudfilmen gjorde sitt intåg på trettiotalet och den ganska murriga, primitiva inspelningstekniken gjorde att journalisterna fick instruktionen att tala väldigt gällt och överdrivet artikulerat och ”spetsigt” för att kompensera att diskanten var inspelningsteknikens akilleshäl.

Som en kulturhistorisk utvikning kan det nämnas att det var de skådespelare som verkligen gått scenskola och hade en gedigen utbildning och kunde artikulera riktigt bra som överlevde övergången mellan stumfilm och ljudfilm.

Att vi sedan som lite nostalgiska tv-tittare tycker att det är så vasst och käckt beror på att vi nu har en ljudåtergivning som knappast är som den i en rökig nersläckt biosalong anno 1932.

Journalfilmsvisningarna var när det begav sig också ganska vardagliga förströelser, så publiken var knappast några knäpptysta känsliga cineaster. Därför var den välartikulerade vassa tonen väl anpassad för att kunna överrösta publiksorlet.

The post Språklådan: Varför låter journalfilmernas röster som de gör? first appeared on Opulens.