KRIMI. Bengt Eriksson har läst Stina Jacksons nya bok ”Förinta världen i kväll” och konstaterar att det är en spännande country noir-roman, på varje sida. Deckarhyllan bjuder också på sex spänningstips.

Det är ingen spänningsroman. Det är ingen spänningsroman. Det är ingen spänningsroman. Ibland med tillägget: ju. Minns inte hur många gånger jag hörde att Stina Jacksons nya roman ”Förinta världen ikväll” (Albert Bonniers) presenterades så på årets bokmässa i Göteborg. Och jag hade läst och hört det också före mässan.

Men svara mig: Varför? Denna gräns mellan spänningsroman och roman, varför måste den dras? Enbart av försäljningsskäl – eller? Är läsarna så dumma, tror förlagsbranschen det? Ja, kanske stämmer det – att om man använder benämningen spänningsroman så avskräcks läsare av litterära romaner, som de börjat kallas också i Sverige? Och ifall en deckarläsare får tag på en så kallad spänningsroman och upptäcker att det var ju ingen deckare, då blir läsaren sur och skriver något elakt om romanen och författaren på en strömningstjänst och/eller Facebook?

Jag är kanske naiv men jag vill tro mer än så om svenska bokläsare. Och du ser, själv har jag placerat Stina Jacksons nya roman under vinjetten ”Deckarhyllan”. Nej, det är ingen deckare, inte på deckarviset. Men vinjettens förklarande underrubrik lyder: ”Deckare och annan krimi”. Och vid den kanten, där passar ”Förinta världen ikväll”. Det är en spännande roman som absolut kan kallas spänningsroman.

Om en amerikan hade skrivit Jacksons roman, vilket nästan varit möjligt, hade den benämnts noir och placerats om inte på crime-hyllan så strax bredvid den hyllan i amerikanska bokhandlar. Stina Jackson har ett sätt att skriva och berätta som ligger nära många amerikanska noir-författare.

När jag läste ”Förinta världen ikväll” associerade jag till både country noir-genrens skapare Daniel Woodrell och deckarförfattaren James Crumley men också författare som i likhet med Jackson skriver på gränsen mellan noir/crime, till exempel Willy Vlautin eller faktiskt Cormac McCarthy.

Ja, vilken jämförelse. Den kom bara för mig men jag låter den stå trots att Stina Jackson kanske inte nått ända dit upp ännu – men vänta bara… Med tre romaner hittills är hon ju blott i början av sitt författarskap.

Hennes romaner: ”Silvervägen” (2018), ”Ödesmark” (2020) och nu ”Förinta världen ikväll” (2023). Den första är en Norrlands- eller Norrbotten-deckare, den andra en country noir om och från Norrland/Norrbotten, den nya en kombinerad American och Norrland/Västerbotten country noir.

Den här gången har Stina Jackson författat en road novel som alltså är både amerikansk och västerbottnisk, USA och Sverige förenas.

Inte en trilogi men ändå en trilogi. Helt fristående men faktiskt ihophörande. Inte samma kvinnliga huvudperson, höll jag på att skriva. Men vete den om det inte är – eller kunde vara – samma unga kvinna. I tur och ordning: den försvunna Lina, flickan och den unga mamman Liv respektive den flyende Matilda i USA.

Åtminstone samma sorts unga kvinnor med samma sorts längtan (till vad? från vad?).

Matildas mamma Ewa i Skellefteå hör nog förresten också till samma kvinno- och människor (för denna längtan bort och till kan ju också drabba unga män). Drömma och längta så att man gör sig själv illa. Den lilla procenten bra väger på något sätt, ändå, upp allt det stora dåliga…

Den här gången har Stina Jackson författat en road novel som alltså är både amerikansk och västerbottnisk, USA och Sverige förenas. Det är mer än skickligt, det är genialt åstadkommet. För nej, det kan inte ha varit så litterärt lätt att förena amerikansk och svensk country noir utan att de drar isär; riktigt samma genre är de ju inte, riktigt samma liv levs inte i Sverige som i USA.

Bara nästan. Men Jackson lyckas förena dem genom dessa känslor, dessa tankar, denna längtan, denna flykt som finns både här och där, som är gemensam.

Hon skriver två sorters noir i varann: parallellt och jämsides, för att ibland förenas. Dessa snarlika mörka färger, två nyanser av samma noir, blandas av Stina Jackson. 

Huvudpersonerna är dottern Matilda, på väg genom Amerika, och hennes mamma Ewa, kvar i Skellefteå.

Men det är som om de befinner sig på vägen, bägge två. Det känns så när jag läser, som att mamman hade kunnat vara dottern. Den där oron i kroppen, det där att vara på väg även om man inte är det.

”Äventyr” står det i baksidestexten. Men handlar det verkligen om ett äventyr? Om äventyrslust. Det låter så lättvindigt, något nästan lite skojigt. Jag tror snarare att det ska beskriva en dröm om något annat, något mer. Som jag skrev, om oron i kroppen. De strular med karlar bägge två också, Matilda på väg genom USA och Ewa i Skellefteå och faktiskt Hjoggböle. (Då tänker jag både geografiskt och litterärt…)

För att klara sig, för att leva och överleva. Musiken är också gemensam, Mamma Ewas piano och violinspelaren nere i källaren. Dottern Matilda som sjunger och spelar gitarr, är på väg till Los Angeles för att gripa drömmen eller snarare försöka fånga chansen. Som så många men också så få, som lyckas.

Ewa ringer till dotterns mobil. Matilda svarar inte när hon ser att det är mamma som ringer. Dottern hör sällan och sporadiskt av sig till mamman och mamman blir allt mer orolig för dottern. Ewa i Skellefteå kollar sociala medier men där finns inga nya inlägg från Matilda i USA.

Första gången läsaren stiftar bekantskap med Matilda stiger hon in med en resväska på ett nedgånget motell i ingenstans Klippiga bergen.

När Tyler, som sedan tjugo år finns i motellets reception, får syn på henne, så ung och så smutsig, rödbränd av för många timmar i solen, vill han svara nej, nej det finns inget ledigt rum, ”inte åt dig, inte här”.

Men han svarar: ”Vi har några enkelrum lediga.” Och hon säger: ”Jag ska bara hämta min pojkvän.” Ständigt en pojkvän, en äldre pojkvän, till och med äldre än han ser ut, visar hans legitimation. Pojkvännen kommer att behandla henne illa. Tyler ska höra det och se det.

En bil på väg i en svensk-amerikansk road novel.

Tyler är också äldre, väl äldre ändå. Matilda ska fly undan sin ”pojkvän”, som blir skitförbannad och skraj blir han, för han lämnade fru och döttrar för Matildas skull. Tillsammans ska Tyler och Matilda ge sig av och i väg från motellet med passande namnet Old West Inn, i väg och på väg någonstans, ständigt på väg och aldrig framme, för var är framme?

En bil på väg i en svensk-amerikansk road novel. Flickan, som Tyler kallar henne. De upptäcks av en polis som kollar bilen. De kommer fram till sunkbaren The Rattlesnake Riot. Nu ska Matilda snart bli kallad Birdie. Hon sjunger till gitarr och gör succé i det lilla. Hon dricker och dricker allt mer. Både röker på och dricker. Ska hon bli en stor och känd sångerska, få riktig framgång, måste hon dra ner på drickandet. Det tar på rösten.

Men hon röker och dricker och dricker och röker och försvinner, för att sen återkomma till Tyler. Det här är en berättelse som berättats många gånger och kommer att berättas många fler. Men den behöver och kan berättas återigen, om den berättas så bra, personligt och ja, verkligt som Stina Jackson skriver och berättar, både i traditionen och i sig själv. Genom sig själv.

Parallellt med skildringen av dottern Matilda i USA skildras det likaså struliga livet för mamma Ewa: staden Skellefteås nattliv, taxichauffören i Hjoggböle, violinisten i källaren och Matildas pappa (och hans familj). Också hon använder alkohol som medicin mot livet. Vad tar Ewa sig till när hon aldrig får kontakt med dottern? Kommer Matilda någonsin fram till Los Angeles? Vad gör Tyler när Matilda försvinner?

Överlever hon ens? Också en fråga som kan och bör ställas. Jag tänker inte avslöja hur romanen slutar, men jag undrar om romanens slut är berättelsens slut. Om inte livet ändå fortsätter att strula för såväl Matilda som Ewa. Inte heller kan jag låta bli att undra, fast det ibland sägs att så ska man inte tänka, hur nära det kan vara mellan romanen och författaren.

Också Stina Jackson kommer från Skellefteå och bor i Denver, Colorado. Hennes förra ”Ödesmark” dedikerades: ”Till mamma och pappa”. Nej, jag ska inte spekulera i eller fundera mer på det. ”Förinta världen i kväll” är en spännande roman, på varje sida. Alltså en spänningsroman och en mörk roman, en country noir som kunde ha blivit en krimi. Om den inte redan är det?

Sex spänningstips 

Den nordsamiska huvudstaden Kautokeino är belägen så långt, långt norrut. Resan dit från Sverige passerar Finland och slutar i Norge. Eller omvänt, när Anna Magnusson, renägande same och jurist, i Lars Petterssons Kautokeino-deckare ”Urminnes hävd” (Ordfront) tar bilen plus 70 mil till Umeå för att bistå en avlägsen släkting som anklagas för mord.

Petterssons deckarserie om Kautokeino, Sameland och samer kan vara den mest intressanta och spännande som skrivits i Sverige. Han skriver på nära individnivå – man lär känna varje person. Han skriver också geografiskt nära – man är där i Kautokeino, känner vädret, vinden och kylan.

I ”Urminnes hävd” gräver den samiska juristen Anna sig bakåt till 1920-talet och dess syn på samer (med ett sammanfattade ord: rasism). Boken blir också ett skarpt, hårt och träffsäkert inlägg mot de texter som Hanne Kjöller nu publicerar i Dagens Nyheter.

Jag älskar namn som ”Polcirkeln” och ”Kallmyren” och så hette Liza Marklunds första respektive andra deckare om och i den lilla långt upp i Norrbotten-byn Stenträsk. Trilogin avslutas nu med ”Stormberget” (alla Piratförlaget).

Det har sagts att mycket i serien – historier, personer, miljöer – hämtats ur Marklunds barndomsminnen. Det är nog därför som Stenträsk-deckarna kan vara det bästa hon skrivit. Faktiskt bättre faktiskt än ”Sprängaren”, hennes storsäljande succédebutdeckare (från 1998).   

Polischefen Wiking Stormberg är huvudperson också i ”Stormberget”. Midsommarafton 2021 flyter en kropp upp i Kallmyren. Det måste vara Wikings försvunna hustru, tror folk (men inte vi som läst tidigare böcker). Ett annat spår är Wikings döda mamma Karin, som för berättelsen bakåt i tiden till de tidiga nybyggarna kring Luleälven.

”Mördarnas mördare” (Southside Stories) av Hans Carstensen och Hans-Olov Öberg är en galen deckare, Både galet galen och galet = oroande verklig. 

Nyckelscen: Numera artisten Fideli-Lo återbesöker McDonalds i Stockholm, där hon brukade hänga med tjejerna, då ett gäng tonåringar kommer in och skjuter omkring sig. Fideli-Lo är en av dem som dör.  

Händelser som denna får några inom politik och rättsväsende, samlade i sällskapet Saltsjöbadsinstitutet (en så kallad uppdatering), att tröttna på att det inte tas i på allvar mot kriminalitet och våld. Så de anlitar två yrkesmördare, i Stockholm och Göteborg, för att plocka gängens bossar.

Som det låter på X/Twitter? Jo, men Carstensen/Öberg skriver tvärtemot. ”Mördarnas mördare” blir en plädering mot att våld skulle kunna lösas med våld, medan sociala klyftor och rasism ökar.  

Med ”Alla syndare ska blöda” (Modernista; övers: Ylva Spångberg) skriver S A Cosby sig över gränsen till den lagliga sidan, efter att tidigare ha skrivit flera afro-amerikanska gangsterromaner. Huvudpersonen Titus Crown, som arbetat inom FBI, blir vald till sheriff i Charon County, någonstans i USA:s sydstater. Han är poliskårens första svarta sheriff.

Berättelsen sätter fart när en skolskjutning inträffar och en av vicesherifferna avlossar ett – dödligt – skott. Utredningen kommer att visa sheriffen Crown hur det är att vara svart polis i den amerikanska södern (och över huvudtaget att vara svart – eller för den delen vit).

Cosby skriver som vanligt: tufft och rufft, långt från universitetet och nära gatan. En thriller på varje sida som hålls på plats av polisromanens mer fasta form.

Kort beskrivning av David Nessles tredje ”Herr Nyman-deckare” med titeln ”Döden i finnskogarna” (Kartago).

Året har blivit 1910. Journalisten Einar Nyman med hustrun Nora börjar nysta i vad som egentligen hände tolv år tidigare när apotekaren i Molkom giftmördades och fröken Augusta, inneboende i familjen, pekades ut som skyldig.

Obs! bokens finurliga titel. Så fortsätter Nessle att skriva – med lika delar humor och historisk äkthet. Kanske till och med är ännu lite språkfyndigare den här gången? Kan vara fröken Augusta som smittat av sig.

Äventyrerskan Augusta tar direkt över handlingen som utspelar sig i både Värmland och Ångermanland. Hur det går? ”Allt vi behöver är en Edisonfonograf, självlysande smink och en stor portion bondtur”, säger Augusta.

Los Angeles i en hårdkokt mixer. Jordan Harpers ”Alla vet” (Southside Stories; övers: Cecilia Falk) innehåller extra allt. Såväl av fiktion som realism. Som att Raymond Chandler, James Ellroy och Michael Connelly samskrivit – lika hårt som smart – med, säg, Paris Hilton som redaktör.

Motsatsernas änglastad: brandbomber mot hemlösas tältläger kontra shabby chic-slottet till hotell Chateau Marmont där skådespelerskan Hannah ligger utslagen i sin bungalow med en rejäl blåtira efter en natt med nån riking på en yacht. Men det fixar Mae Pruett, som nu anländer till hotellet, sådana kriser brukar hon ordna upp åt sina VIP-klienter.

Just to start with… Snart ska dessutom Maes chef bli mördad rätt upp och ner på gatan och, och, och. Både superrealism och supersurrealism genom amerikansk deckarhistoria. Noir och crazy realism med #metoo-prefix.

The post Deckarhyllan med Bengt Eriksson: Från Västerbotten till Klippiga bergen first appeared on Opulens.

KONTROVERSIELL. Stig Larsson är en prisbelönt och kritikerhyllad författare, men han kan också betraktas som djupt kontroversiell. Ola Lundqvist har besökt honom på Lilla Essingen.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Jag noterar de kulörta märkflikarnas täta placering och mängd, gör en snabb överslagsräkning och hummar förundrat. Slår därefter upp en markerad sida på måfå i den himmelsblå volymen och läser:

Efter en stess (som vi kallar Stesolid), en halv dunk Credos och två, tre timmars bra snack, känner jag mig så lugn att jag bestämmer mig för att gå hem själv. Inte ens en kniv i fickan. Bara en kulspetspenna. Och rådet. Portkoden med vänster hand, pennan i höger, sikta rakt på ögat.

En kille står där bortvänd vid porten, men jag hajar inte till, jag är helt lugn. (Jag kan inte svara på vad det beror på.)

Det visar sig att det är Johan Gummesson, sonen till min vän Tomas Ohlsson. Han har tydligen stått och väntat där i en och en halv timma.

Min anmälan av Stig Larssons roman När det känns att det håller på ta slut, införd i Norrköpings Tidningar den 13 november 2012, fick rubriken ”Förfall och livsglädje”. Jag inleder så här: ”Det höll på att sluta illa för Stig Larsson. Efter flera år av regelbundet amfetaminmissbruk sa kroppen ifrån, han kollapsade och måste läggas in akut på sjukhus. Larsson överlevde nätt och jämnt. Hur skulle han ta vara på denna andra chans?”

Larssons dagboksliknande texter om den allt annat än glamourösa vardagen på Lilla Essingen i Stockholm blandas med längre reflexioner kring konsten, kärleken och livets förmodade mening. Dessutom finns ett uttalat syfte med romanen: Författarens mål är att avskräcka människor från att börja med droger. Bokens första stycke anger grundtonen: ”Hur ska jag börja? Det får börja som det blir. Jag ska inte tänka så mycket. Det behöver inte vara snyggt skrivet. Det här är någonting annat. Det här är allvar.”

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

I samband med min omläsning av romanen i fråga, föds tanken på ett samtal med författaren. Jag ringer upp Stig Larsson och ber om en intervju. Vi kommer i vårt samtal att kretsa kring liv och litteratur, förklarar jag.

Några veckor senare befinner jag mig ombord på en av Stockholms stadsbussar; på väg mot Lilla Essingen. Jag frågar min vän och kusin Johan Gummesson, som sitter bredvid mig, om den där gången vid porten; hur känns det att läsa om sig själv i en bok av det här slaget?

”Jag minns när Stig ringde upp mig och frågade om jag stavade mitt efternamn med ett eller två s. Det var viktigt att det blev rätt, förklarade han, och det tyckte jag också. Att få vara med i hans bok kändes hedrande och overkligt på samma gång, det var något som jag kunde leva länge på.”

Larssons senast utgivna bok, Folk på ön, utkom i slutet av förra året och rymmer ömsinta porträtt av boende på Lilla Essingen — enligt uppgift en av världens mest tätbefolkade öar — där författaren levt sedan många år tillbaka. Kort efter releasen gjordes hans tidigare utgivna och i många fall slutsålda romaner tillgängliga på nytt som print on demand-utgåvor. Larsson är just nu aktuell med podcasten ”I otakt med samtiden” som han driver tillsammans med författaren och journalisten Cyril Hellman. I skrivande stund har över 50 avsnitt av deras uppmärksammade nätsändning publicerats. Bland gästerna kan nämnas Nina Hemmingsson, Jan Myrdal, Lena Andersson och Per Hagman.

”Det var Cyril som kom på det här med podden. Vi spelade in vårt första avsnitt 2015, och har fortsatt regelbundet sedan dess. Vi brukar göra två avsnitt i månaden, utom på somrarna då vi är lediga. Som gäst är det bra om du är en självgående person, någon som har lätt för att snacka, och helst är aktuell med något”, säger Larsson medan han leder oss in i sitt vardagsrum.

Han berättar vidare: ”Jag är egentligen emot det här med internet. Men på något sätt måste jag dra in pengar. Min konstnärslön har sänkts i omgångar, på olika konstiga sätt och vis, och min förtidspension är inte särskilt hög. Som det ser ut nu så får Cyril och jag inga pengar för podden, men vi har i den kunnat göra reklam för vår nystartade skrivarutbildning som i sig ger en viss inkomst.”

Johan och jag har köpt med oss en box rött ekologiskt vin. Medan Johan serverar drycken i små duralexglas som Stig Larsson ställt fram på bordet, betraktar jag lägenheten och insuper dess atmosfär. Fördragna persienner, ett svagt grynigt ljus faller in över travarna med böcker och tidskrifter. På sängen ligger Larssons stora svarta katt Cecil och tvättar sig omsorgsfullt.

Larsson tänder en cigarett och säger: ”Det är inte kul att känna sig ‘out of time’. Men jag blir glad över att det finns sådana som ni, som fortfarande intresserar sig för det jag håller på med. Nere på Rosa Drömmar möter jag ibland unga litteraturintresserade personer som har sökt sig hit till ön med förhoppningen att få träffa mig. Det är personer som är nyfikna på mina verk, min person och min arbetsprocess.”

Stig Larsson ställer höga krav på sitt konstnärliga skapande, till exempel har han haft som målsättning att varje ny bok han skriver måste vara bättre än den föregående. Efter att Avklädda på ett fält publicerats år 2000, beslutade sig Larsson för att inte skriva fler böcker; han ansåg att han omöjligt kunde skriva någonting som var starkare. Beslutet höll han fast vid i många år.

”Det modernistiska kravet på att göra någonting som inte tidigare har funnits, har jag haft i åtanke sedan jag började skriva. Jag har inte velat måla in mig i ett hörn som författare, för då skulle jag tappa lusten och nyfikenheten som är så oerhört viktiga drivkrafter för mig. Jag ger mig i kast med att skriva saker som jag egentligen nästan inte klarar av, och det har gjort att jag hamnat i en svår ekonomisk och social situation eftersom det tar mycket tid i anspråk och inte alltid är särskilt inkomstbringande.”

Diskussionen om krav leder oss in på ett nytt spår: bildning. Stig Larsson tycker sig urskilja en oroväckande trend vad gäller utbildningsnivån i Sverige idag.

”Jag är väldigt kritisk till universiteten. Jag känner flera professorer, de säger att eleverna blir märkbart sämre för varje år som går. En av mina professorsbekanta underkänner i snitt över 50 procent av sina elever. Han får naturligtvis problem med sina rektorer, för de vill ju att så många som möjligt ska bli godkända. Men många av eleverna kan inte ens skriva eller stava ordentligt. Universiteten skulle bara vara till för dem som är bra. Det borde vara tio gånger så höga krav på eleverna, jämfört med hur det ser ut idag.”

Inom ett fåtal områden har kompetensen hos de yngre ökat, konstaterar Larsson. Social interaktion, exempelvis, är något som unga människor idag generellt sett är bättre på än personer i hans egen generation.

”Den yngre generation som ni tillhör är i mångt och mycket bättre på sociala prylar, att snacka på krogen och så. Förmodligen är ni också bättre på det här med att knulla, eftersom ni har mer erfarenheter på det området. Det gäller kanske inte just du och Johan, men i allmänhet uppfattar jag att det är så.”

Att mycket av det som Larsson säger kan uppfattas som kontroversiellt, är han högst medveten om.

”Jag tycker inte alltid om mina egna åsikter, känner mig ibland rädd för dem. Men jag kan ju inte låta bli att ha dem. Det vittnar om brister hos mig själv, men vad då; jag har de här åsikterna; de är en del av den jag är.”

Larssons syn på rörelsen #MeToo är just en sådan åsikt som jag och Johan anser vara kontroversiell.

”Jag har tagit väldigt illa vid mig av #MeToo, det där har drabbat folk jag känner. Jag uppfattar att de här personerna inte är skyldiga till det som de anklagas för”, säger Larsson när jag ber honom kommentera ämnet.

I det här läget känner både jag och Johan ett instinktivt behov av att argumentera emot uttalandet. Vi börjar prata i mun på varandra, vilket leder till att Stig kommer av sig. Han säger åt oss på skarpen att inte avbryta honom när han talar. Jag och Johan ber, lite skamset, om ursäkt för vår klumpighet och en stunds tystnad uppstår. Sedan frågar Johan, väldigt försiktigt:

”Om det inte varit vänner till dig, hade du då haft samma syn på rörelsen?”

”Ja, det hade jag haft. Men det blir förstås värre när jag också känner personerna i fråga, och har en uppfattning om att de är oskyldiga. Straffet står inte i proportion till de påstådda handlingarna. Det hela är fruktansvärt överdrivet.”

”Men nu har jag tappat tråden”, säger Stig sedan.

Vi gör en paus i intervjun. Vår intervjuperson går ut i köket och kommer tillbaka efter någon minut. Jag flyttar på en bok för att bättre få plats med vinglaset, och kommenterar samtidigt den vackra inbundna volymen. Det leder oss in i en diskussion om litteraturens situation i Sverige idag. Stig Larsson sammanfattar:

”Den breda litteraturen har, delvis tack vare Leif G W Persson, Jan Guillou och Liza Marklund, blivit mycket bättre sedan ungefär mitten av 1980-talet. Jag tänker framförallt på fackböcker, thrillers och deckare. Sen 2012 har det kommit en hel del nya författare som skriver böcker i de här genrerna, låt oss kalla det mainstreamlitteratur, som jag läser med stor behållning eftersom de är underhållande och dessutom kan lära mig nya saker. Det finns ett didaktiskt sinnelag i böckerna, och att lära ut saker på ett underhållande sätt är ett alldeles utmärkt litterärt koncept.”

När det gäller den så kallade seriösa litteraturen är Larsson inte alls lika positivt inställd.

”Det är ett hårt klimat nu, att kunna satsa helhjärtat på sitt författarskap är svårt och unga debutanter har idag inte alls samma möjligheter att skriva kompromisslöst. Det var lättare när jag själv debuterade på sjuttiotalet. De rådande förhållandena avspeglar sig förstås på den litterära kvaliteten hos de böcker som ges ut idag. Känslomässigt så håller jag på den smala litteraturen, och det är med en viss besvikelse jag konstaterar att den breda litteraturen har gjort framsteg som den förstnämnda inte kunnat göra.”

En av Larssons favoriter bland de yngre svenska poeterna i Sverige idag är Anna Hallberg.

”Framförallt hennes diktsamling Colosseum, Kolosseum är ett exempel på språkmaterialism när den fungerar. Hon skapar en känsla av frihet genom det hon beskriver. Jag ska också nämna Jörgen Gassilewski. När jag började läsa hans poesi så misstolkade jag precis allt jag läste. Jag förstod inte alls vad det var han skrev, upplevde det först som att han bara staplade ord på varandra. Men den här killen alltså. Det finns en kvalitet i hans strategi att arbeta med ords olika associationsfält, hur de bryter mot varandra och skapar ytterligare texter. Andra senare författare som jag uppskattar: Andrés Stoopendaal, Lyra Koli, Maxim Grigoriev, Tom Malmquist, Evin Ahmad.”

Larssons syn på kvalitetsbegreppet far genom mitt huvud. Vad är kvalitet? Vad är bra och vad är dåligt? Kvalitet är någonting subjektivt, skulle nog de flesta svara. Men inte Stig Larsson. Han menar, och har länge hävdat bestämt, att kvalitet är någonting objektivt. Det förefaller mig på samma gång som en främmande och mycket fascinerande tanke. Jag ber honom kommentera detta påstående medan vi gör oss redo för att tillsammans gå ner till Rosa drömmar och där avrunda kvällen. Larsson ställer då en retorisk fråga:

”Har du någon gång varit med om att du har upplevt någonting, en film, en konsert, eller varför inte ett musikalbum, och att du efteråt, tillsammans med någon vars omdöme du respekterar, en person som också är intresserad av genren i fråga, har haft olika omdömen?”

Larsson gör en väl avvägd konstpaus, och säger sedan, avslutningsvis:

”Jag har då aldrig varit med om det.”

The post Hemma hos Stig first appeared on Opulens.