BEFOLKNINGSÖKNING. “Med detta perspektiv blir det nästan lite komiskt att man kan ha ett så stort fokus på en enskild gubbstrutt som Trump i så många år, när det finns så oerhört många andra personer att välja på.” Christian Wåhlander funderar kring jordens population som mer än fördubblats under hans livstid.

Det räcker ju med att promenera runt på Möllan här i Malmö för att förstå att det finns mycket folk här i världen. Varenda dag ser jag människor som jag aldrig sett förr, även om det bara handlar om en kortare utflykt till Ica som ligger trehundra meter från porten.

The post Tankespeglar: Närmare åtta miljarder and counting first appeared on Opulens.

ÄNGSLIGT. “Ingen verkar ha haft någon tilltro till publiken, inte heller till materialets egen kraft att fängsla. Det är märkligt, för ämnet är i grunden fascinerande: människor som under svåra förhållanden valde att ta steget ut i det okända”. Gustaf Johansson om Bye bye, Sverige.

Under julledigheten ser jag Lotta Lundgrens och Erik Haags nya SVT-serie, Bye bye, Sverige, om den svenska emigrationen till Nordamerika från mitten av 1800-talet. Redan under det första avsnittet övermannas jag av känslan att vara fast i en upprepning. Till formen är programmet snarlikt Historieätarna. Inslag med Lundgren och Haag i tidstypiska kläder och miljöer varvas med fördjupande segment där experter redogör för sammanhanget. Detta är ett infotainmentformat som vid det här laget är mer än lovligt slitet, och när serien tuggar vidare blir det allt svårare att förstå varför det dammats av ännu en gång.

Tillsammans med komikerna Kakan Hermansson och Olof Wretling gestaltar Haag och Lundgren två emigrantfamiljer. Dels på vägen till och i det nya landet under emigrationsåren, dels då dessa familjers ättlingar möts i Sverige under sent 1950-tal. Idén är god: låt tittarna se emigrationens livsöden ta kropp i ett par karaktärer. Tyvärr sker utförandet i form av humor av buskiskaraktär, med roliga dialekter, lustiga mössor och svärmorsskämt. Det är ärligt talat inte särskilt kul, och det gör heller inte mycket för att blåsa liv i det förflutna.

När experterna – historiker, etnologer, litteraturvetare, författare – dyker upp framstår de mest som alibin för ett sketchprogram med historiskt tema. Det är förstås inte dessa medverkandes fel. Här finns ett embryo till en gedigen skildring av emigranternas tid och levnadsöden, men tyvärr görs inget med all den samlade kompetensen. Putslustigheterna regerar. Förflutenheten blir aldrig mer än ett rekvisitaförråd.

Resultatet blir att Bye bye, Sverige framstår som en synnerligen ängslig produktion. Fort, kör en kul dialekt! På med en lustig hatt! Annars kanske tittarna tröttnar. Ingen verkar ha haft någon tilltro till publiken, inte heller till materialets egen kraft att fängsla. Det är märkligt, för ämnet är i grunden fascinerande: människor som under svåra förhållanden valde att ta steget ut i det okända, som bröt upp från allt i ett försök att skapa sig ett bättre liv; ett mer engagerande stoff är svårt att föreställa sig.

Denna brist på förtroende, för tittare och för källmaterial, gör också att poängen med programmet faller. Om syftet nu är att berätta historien om emigrationen på ett folkbildande vis, att väcka intresse för det förflutna och skapa en spegelyta att reflektera samtidens migration i, nog måste väl detta förflutna då stå i centrum? Vad blir annars kvar?

Några enstaka gånger sätts publiken ändå i direktkontakt med förflutenheten. Arkivintervjuerna med dem som i verkligheten gjorde den långa resan över Atlanten skär genom tomgången. Se där, ett material att bygga en TV-serie om emigrationen på! Dessa intervjuade borde utan svårighet gå att följa i arkiven, så också deras släktingar, i både Sverige och USA.

Det förefaller alltså vara möjligt att ur dem utvinna just den sortens personliga, generationsöverskridande emigrationshistorier som Bye bye, Sverige velat gestalta. Synd att man istället valde att prioritera andra ting. Ytterst gör det att serien mest av allt framstår som ett förlorat tillfälle.

The post Ett förlorat tillfälle first appeared on Opulens.

HALVBIOGRAFISK. “Det är endast Larrys återgivning av människorna läsaren får bekanta sig med och de faller tämligen platt. Kanske beror det på Stegners mossiga, rentav exotiserande syn på kvinnor”, skriver Carolina Thelin.

Vad jag bevarat av Wallace Stegner
Natur och Kultur (2017)
Översättning: Eva Johansson

Inte förrän nu, trettio år efter att Wallace Stegners Crossing to Safety publicerades, finns den på svenska. Vilket är märkligt eftersom den anses vara hans magnum opus. Stegner var en amerikansk författare, historiker och ekologist och har, förutom facklitteratur och kortare noveller, skrivit fjorton romaner. Endast två av dem, Sabrina och Till livets lov, har tidigare översatts till svenska (och det var på sextiotalet!). Därför är det bara ge en eloge till Natur och Kulturs litteraturhistoriska insats och till Eva Johansson för hennes utmärkta översättning.

I den halvbiografiska Vad jag bevarat får vi följa alter egot och berättarjaget Larry, hans fru Sally och deras vänner, från att de är helt unga fram till ålderns höst. Romanen inleds med att den grånade författaren Larry och den poliodrabbade Sally reser tillbaka till Larrys forne universitetskollega Sids och hustrun Charitys sommarhus där de förr tillbringade så mycket tid tillsammans. Charity är döende i cancer och vill ta farväl av de som står henne närmast. Genom denna resa i tid och rum spinner Stegner sin berättelse.

Larry minns när han och Sally, fattiga på pengar men nygifta och rika på kärlek, anländer till Wisconsin där han fått en tjänst på universitetet. Här träffas de fyra och blir snart oskiljaktiga vänner. Charity är, liksom Sally, gravid och medan Larry och Sid delar arbete, delar Sally och Charity graviditetens vedermödor. De är alla olika: Sallys eftersinnande och självförsakande natur kontrasteras mot Charitys livfulla och manövrerande. Den självgode Larry uppfyller sina författardrömmar medan den hunsade Sid stretar vidare med en ganska misslyckad karriär på universitetet. Sid och Charity är förmögna men generösa och Sally och Larry får flera gånger hjälp med försörjningen. Sally och Larry står i ständig tacksamhetsskuld vilket gör deras relation till Sid och Charity komplicerad.

Stegner är skicklig på personporträtt. Han går in under huden på romanfigurerna och väjer inte för att skildra både djup sorg och stor lycka. Men det är endast Larrys återgivning av människorna läsaren får bekanta sig med och de faller tämligen platt. Kanske beror det på Stegners mossiga, rentav exotiserande syn på kvinnor. Jag provoceras av rader som “Jag översköljs av en turkisk känsla av att vara omgiven av åtråvärda och kärleksfulla kvinnor” eller “Men mest för att Sally stod hundra procent bakom mig och aldrig såg sig själv som en försummad hustru – ‘avhandlingsänkor’ brukade vi kalla dem på doktorandutbildningen”. Låt gå för att han var sjuttioåtta år när han skrev boken och för att han delvis beskriver en tid när i stort sett alla kvinnor, trots högre utbildning, övergav karriär och ett liv i offentligheten för hemmets härd. Men ändå.

Måste själv- eller halvbiografiska romaner endast skildras från författarjagets synvinkel? Nej, det behöver de naturligtvis inte. Mary McCarthys satiriska Gruppen är ett utmärkt exempel på detta. I stället för att som Stegner använda ett förstapersonsperspektiv låter McCarthy berättaren vara allvetande. De åtta unga kvinnorna romanen handlar om tar lika stor plats trots att deras livsöden är hämtade från egna erfarenheter som ung och mondän i 1930-talets New York. Annars finns det likheter mellan Vad jag bevarat och Gruppen. Båda två framställer universitetsutbildade individer med konstnärliga ambitioner under ett amerikanskt 1930-tal. Och båda är skrivna långt senare i “modern” tid när författarna ser tillbaka på sin ungdom. Det är bara det att Gruppen känns betydligt fräschare fastän den gavs ut tjugofyra år tidigare.

Alla artiklar av Carolina Thelin

The post Resa i tid och rum first appeared on Opulens.

AVSTÅND. “Denna berättelses användning av faktiska (om än symbolladdade) portaler blir en märklig omställning i en roman som börjat i en ton av lågmäld, vemodig realism”, skriver Anna Remmets om Mohsin Hamids Exit väst.

Exit väst av Mohsin Hamid
Natur & Kultur (2017)
Översättning: Molle Kanmert Sjölander

När kriget kryper allt närmare i Nadias och Saeeds icke-namngivna hemstad, där de förut pluggat, jobbat, hängt på kaféer eller rökt en joint hemma hos någon, börjar invånarna se på dörrar på ett nytt sätt. Varje dörr kan vara en exitdörr, en dörr som leder till en plats långt ifrån kriget. Först tar jag för givet att det rör sig om metaforiska utvägar. Det är inte förrän Nadia och Saeed, efter att ha betalat en flyktingsmugglare och sagt farväl till Saeeds gamla far, faktiskt stiger igenom en helt vanlig dörr och kliver ut på en grekisk ö som det står klart att flykt i Mohsin Hamids nya roman faktiskt sker genom portaler.

Den pakistanska författaren är tidigare mest känd för romanen Den ovillige fundamentalisten, och Exit väst har blivit nominerad till Man Booker-priset 2017. Denna berättelses användning av faktiska (om än symbolladdade) portaler blir en märklig omställning i en roman som börjat i en ton av lågmäld, vemodig realism.

Nadia och Saeed är två ganska vanliga unga vuxna som träffas på en kvällskurs och trevande börjar dejta. Det tycks inte röra sig om någon himlastormande kärlek, utan mer om lite tafatta men ömsinta försök att närma sig och lära känna varandra. Allt ställs dock på sin spets när situationen i landet alltmer urartar i inbördeskrig och den grupp som bara omnämns som extrem men som har tydliga likheter med IS börjar ta över. Nadia och Saeed är inte helt säkra på att de vill tillbringa livet tillsammans, men den flykt som framstår som mer och mer oundviklig binder dem samman.

Tillslut tar de alltså bokstavligt talat steget och går genom en dörr som leder direkt till Europas utkant. Jag funderar över valet att med dessa portaler ta bort själva resans vedermödor ur historien om flykt. Det är ju trots allt dessa resor över havet i ofta undermåliga gummibåtar som med så brutal tydlighet visar både på desperationen och modet hos de som reser och på den cynism, för att inte säga grymhet, i västvärldens migrationspolitik som gör denna dödliga väg till den enda möjliga för så många.

Jag funderar även över valet att låta staden och landet som Nadia och Saeed kommer ifrån förbli namnlösa medan till exempel London och Grekland är namngivna, eftersom detta befäster den eurocentriska bilden av krig ”någonstans långt borta i Mellanöstern”. Men kanske har Hamid i sin roman velat renodla exiltillståndet som sådant, delvis frikopplat från specifika tider och rum, visa att vem som helst varifrån som helst kan hamna i omständigheter som tvingar till flykt och sedan finna sig reducerad till ”flykting” och ”främling” på en obekant plats.

Porträttet av Nadia och Saeed tycks bekräfta en sådan läsning. De framstår nämligen som ytterst vanliga, till och med ganska alldagliga. Hamid lyckas dock med att inte göra dem tråkiga. Det är lätt att känna sympati och intresse för dessa två vardagliga, lite vaga personer som kastats in i extrema omständigheter men som samtidigt har små egenheter som gör dem intressanta. Väl framme i London, där de bosätter sig efter att en annan portal har fört dem till ett tomt hus som gradvis befolkas av andra flyktingar, börjar de långsamt glida ifrån varandra och utvecklas olika. Här hade berättelsen kunnat bli schematisk och Nadia och Saeed reducerade till typer, men denna fälla undviker Hamid.

Saeed börjar i sin isolering och alienering umgås med predikanter av det extremistiska slaget, men den dramatiska radikaliseringen med stort R som många västerländska läsare säkert har lärt sig förvänta sig uteblir. Nadia fortsätter bära sin heltäckande klädsel men blir så småningom kär i en kvinna utan att det görs någon större affär av det. Överlag är skildringen av Nadia och Saeed och deras relation till omvärlden och varandra bokens styrka.

Utan yviga gester frammanar Mohsin Hamid sorgen över en vardag som gradvis slås i spillror av krig, över farväl som är för evigt och åldrade föräldrar som lämnas kvar, men också det mer vardagliga vemodet över kärlek som rinner ut i sanden och avståndet mellan två människor som befinner sig i samma säng, och som en gång har delat allt. Just därför undrar jag om han inte lika gärna kunde ha avstått från de mer allegoriska inslagen i form portaler och hus som ska symbolisera samhället. Dessa utgör en kontrast mot den finstämda realismen som känns mer störande än intressant. Hans berättelse hade burit sig själv så väl utan dem.

Alla artiklar av Anna Remmets

The post En kontrast mot den finstämda realismen first appeared on Opulens.