EXISTENSEN. Stellan Lindqvist har skrivit en djupt personlig text som reflekterar över livet. Vad handlar det egentligen om? Den frågan söker han svar på.

Han var rädd. Det var som attacker. Som ett starkt ljus, som plötsliga och bländande strålkastare från en framrusande bil. Att då mitt i rädslan sätta sig ner och skriva är ju nästan omänskligt. Kan någon förstå? Allt man vill är att springa, bedöva sig, dricka, fly. Vad som helst, var som helst, men inte detta! Inte skriva! Så outhärdligt svårt. Diagnosen, den svarta.

Klockan 13.56.

Går ut på morgonen. Ett odelat helt, ett odelbart mirakel. Varje gång! Inte vattnet i älven, bilarna på gatorna, spårvagnarnas gnissel, människomyror hit och dit, ljus, mörker, skuggor, namn, rop, rädslor, minnen som letar sig in. Allt, allt! Livsvärlden, ljuset! – det stycke universum som just nu är det enda som finns, oändligt, samtidigt ändligt, hopplöst att definiera. Och som är mitt! Nej,13.56 existerar inte. Människor som säger att de lever i nuet, kan man förstå? – det förflutna som bilder i ett album, som en repig videoremsa, nuet som rörliga ljusblock från ingenting till ingenting? Människor släpande på ett svart band av icketid? Illusionen funkar nog, men det är en illusion, en livsförminskande illusion.

Var börjar och slutar ett levande och upplevt nu? Kan någon svara?

En anhopning atomer som tänker, skapar mening och därmed existens åt en oändlig mängd atomer, det vill säga universum. Människan! Människan! Förutom detta och lätt hisnande: inte någon annanstans i vår galax finns sannolikt samma anhopningar av tänkande atomer (som dessutom kan tänka på sig själv och bli medveten om att den tänker på sig själv). Ett universum utan människor som tänker sig ett universum finns inte. Således. Ett jävla ansvar, och så ensamt också. Jo, det går förstås att peta in Gud i ekvationen, kanske kan han (även med oss, mänskligheten, frånvarande) under ett interregnum, ett möjligt kommande interregnum, garantera universums fortsatta existens. Tryggt förstås, men ett billigt trick. Ett billigt trick och en hopplös besvärjelse. En Gud utanför vårt medvetande, går det att tänka sig? Även han är ju fången. Sorry.

Jag har hört folk säga att astrofysiken och kosmologin tagit teologins plats; en ny tids vetande som nu blivit ”tro”. Märkligt och paradoxalt kan tyckas, men också kul. Det började med kvantfysiken och därmed upplösningen av den gamla fysiken; det vill säga den deterministiska fysiken, den som sa att verkan uppkommer efter orsak, den som sa att om vi ägde all universums information så skulle vi med visshet kunna förutsäga allt som därefter skulle hända. Gud spelar ju inte tärning sa ateisten Einstein. Och så det märkliga: partiklar/vågor, det allra minsta, som uppträder helt obekymrade av sånt som orsak och verkan, som gör lite som de vill, som om de hade en egen vilja, busar med observatören. Kul men också hoppingivande eftersom det visar att verkligheten spelar, alltid kommer att spela oss spratt. Att vi är i ett ständigt underläge, dömda att förlora.

Och genom att förlora vinna. Inte sant?

Det är sol ute, stjärnan värmer fortfarande och skall värma så i dag, i morgon och oräkneliga morgnar. Den är på alldeles lagom avstånd, värmer utan att bränna, väter utan att dränka. Att det blev så är lika osannolikt som att just jag finns och du. En liten förändring för säg tvåhundra år sedan, den unga kvinnan ångrade sig, gick inte på dansen, träffade inte den unge mannen, och jag skulle inte finnas. Varför förundras vi inte? Vi tror vi kan lägga samman och få allt klarlagt. Den är jag, den vill jag vara, formulera mål, sträva ditåt!

Kan nån förstå den som inte vill ”förstå”, som ser livets outgrundlighet som dess yttersta värde?

Klockan är 14.16.

Man ser inte vinden på bilderna, de från femtio- sextio- och sjuttiotalen, att det blåste medvind. Sån var tiden, liksom vinden. Och tiden ser man ju inte lika lite som vinden. Allt stod på kö, alla skulle få allt. Tids nog. Först ordentlig bostad, badrum och wc, vardagsrum med tv i ett hörn, sen fyra veckors semester, sen bil, Volkswagen eller Volvo PV, sen rejäl pension, sen fritidshus (jo, så hette det, eller sportstuga), sen Mallorca, kanske Kanarieöarna, universiteten öppna för alla, alla skulle kunna bli det de ville bli. Allt upplyst med självklarhetens värmande sol. Svarta kråkor rör sig i ett obegripligt mönster i det grå. Nu grått i fem dagar. Katten ointresserad. Jag vet varför jag skriver detta, men orsaken är svår att skriva fram. Mycket svår. Försoning. Försoning med ödet. Ett liv i en behaglig tid, blå himmel, klart vatten, problemen försumbara, historiens mest privilegierade generation. Borde jag inte vara nöjd?

The post Stellan Lindqvist: ”Vad handlar det om, livet?” first appeared on Opulens.

TÄNKEBOK. ”Det känns så varmt och hjärtligt att få vistas i Staffan Westerbergs egen värld. Det här är en bok för alla!” Det skriver Bo Bjelvehammar, som läst författarens tänkebok.

Det går så länge det går (och sen går det inte längre). Tankar för dagen av Staffan Westerberg
Ordfront

Förra månaden fyllde Staffan Westerberg 91 år. Det verkar så osannolikt, eftersom hans formuleringskonst är lika rapp som tidigare och hans bilder lika uttrycksfulla som förr i tiden. Då, när han var tongivande som både regissör, manusförfattare och skådespelare.

På 70-talet blev han känd för hela det svenska folket genom de udda barnprogrammen ”Vilse i pannkakan”, ”Lillstrumpa och Syster Yster”.

I ett tiotal år har Staffan Westerbergs ”Tankar för dagen” sänts i Sveriges Radio. I denna bok är alla dessa texter samlade och det rör sig om ett fyrtiotal. Till varje text har Staffan Westerberg målat bilder.

Vi får inblick i en värld som är lätt absurd och rik på infall. Texterna andas både humor och allvar. Det är ofta tillbakablickar på det som kallas baktid. Framtiden är nämligen inte bara dunkel, den är även begränsad och kommer snart att försvinna. Tankarna rör livet i vardagen och möten med människor, liksom samtal och reflektioner över det som är nära i rummet. Och naturligtvis handlar det också om döden.

Omgivningen består emellertid inte av döda ting – alla objekt deltar i samtal och reflektioner så som varmvattenkannan, kopparskopan och grytlappen. Alla avger sina bekännelser och erkänner frankt sina tillkortakommanden – varmvattenkannan erkänner öppet att den varit en medelmåtta, och står för det.

”Även en medelmåtta kan höja sin röst och pysa ut sin längtan…”

Alla får komma till tals och ingen lämnas ensam med sina tankar. Dessutom kan Staffan Westerberg genom de regelbundna besöken från hemtjänsten, ta sig ut i världen, via berättelser, sånger och danser från främmande länder. Staffan Westerberg har älskat att resa och nu fortsätter resandet men på ett annat sätt.

Döden och dödens väntrum tar upp en stor del av tiden. Där finns en dörr, som alltid står på glänt. Och när man vänder sig om, finns det ingenting bakom, mer är än minnen. Och kvar finns ett fåtal möten, liksom avsked. Och få blickar framåt. Sedan lever man inte, även om det i detta dunkel finns kors som utropstecken och gravar som talkörer.

Det känns så varmt och hjärtligt att få vistas i Staffan Westerbergs egen värld. Det här är en bok för alla! Och det handlar om, just det, att vara delaktig, hela tiden.

The post Staffan Westerbergs tänkebok är läsning för alla first appeared on Opulens.

NOSTALGI. ”Att säga att det var bättre förr är ett annat sätt att säga att vi kan välja, att framtiden inte är utstakad,” skriver Stellan Lindqvist som reflekterar över begreppet nostalgi.

”Det var bättre förr!”

Man får förstås inte säga så. Nostalgi är en intellektuell bristsjukdom, det vet alla, ett simpelt ressentiment, en gnällspikens svanesång, ett hån mot utvecklingens uppåtriktade pil. ”Hamnarbetare Hennings liv i Stockholm under det sluttande artonhundratalet var sannerligen inte särskilt muntert, rent för jävligt var det!… hur kul var det att vara kolgruvearbetande barn i England, svart i ansiktet, astmatisk… eller dockhustru i ett övremedelklasshem i Stockholm, hopsnörd och kuvad?”

Den typen av påminnelser får man om något man säger andas nostalgi.

Ändå säger jag det: det var bättre förr!

Ordet nostalgi kommer av grekiskans nostos, som betyder hem, och algos som betyder smärta, vilket i de flestas öron säkert låter märkligt. Speciellt det där med smärta. Förmodligen tänker vi melankoli och vemod mer än smärta, och att nostalgi handlar om den sortens stilla njutningsövningar som man, en bit upp i åren, ägnar sig åt framför den öppna spisen efter en god middag och några glas rött vin. Så har det inte alltid varit. För inte alltför länge sedan, ja hundra år ungefär, var nostalgi huvudsakligen en diagnos utfärdad av militärläkare, sågs som en sjukdom, dessutom en farlig sådan, både för patient och fosterland. Patienten blev letargisk, låg och fingrade på tummade fotografier, slutade äta och blev värdelös som soldat.

Tiderna förändras således, liksom innebörder.

Det var när jag blev utopistreformist, det vill säga ickedeterminist, det vill säga trodde att människans fria val kunde spela en viss roll (kanske var  samtiden rent av onödig, tänkte jag, kunde vara en annan?) som jag blev nostalgiker. Fanns tidpunkter när andra val kunde göras? I tanken kunde ju då tiden rullas tillbaka: bombplanen backar och suger upp sina bomber, vänder tillbaka till sina baser, tegelstenarna på de raserade husen blir åter väggar, kyrktornen reser sig ur dammet, de döda stiger upp och lägger av sig sina uniformer, tar på sig kavajer och kostymer och vandrar hem till de byar och städer de kom ifrån. Vi kunde börja om.

Var, därnere i tiden, den som fortfarande är närvarande i oss, men som hotas att slitas från oss, fanns det något som var värt att hålla fast vid? Det som hände var ju inte nödvändigt, det var val som gjordes, medvetna val – att vi skulle få de största klassklyftorna i hela OECD-området, att kapitalskatterna skulle bli de lägsta, att fastighetsskatt, arvsskatt, förmögenhetsskatt och gåvoskatt skulle avlägsnas, att fattigdomen skulle breda ut sig, att en procent skulle komma att äga 35,8 procent av den samlade förmögenheten. Ansvaret är faktiskt allas.

Nostos – hem. Algos – smärta.

Jag tänker på Per Albin Hansson, hans folkhem. ”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar eller styvbarn. Där ser icke den ena ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på den andres bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage.” Och jag tänker på smärtan, det som blev.

I den efterkrigstid jag levt, och decennierna som följde, minskade klassklyftorna, var bland de lägsta i Europa, välfärden och dess inriktning styrdes av medborgarskapstanken, inte av riskkapitalister och vinstintresse. Det fanns ett hopp om ett bättre liv, faktiskt för de flesta. Och jo, jag minns det, hoppet, så som det etablerade sig på femtiotalet i en mycket ung pojke.

”Den nya världen” hette en bok. Förnämligt inbunden var den med vinröd tygrygg, riktad till unga vetgiriga gossar. Science fiction skulle vi säga idag, men för oss då var det ingen fiction, möjligtvis science, vilket var mer handfast, som meccano nästan.

Det vill säga något som ännu inte hänt, men som med säkerhet skulle hända. Enorma skyskrapor sammanbundna med långa svävande och smäckra broar där höghastighetståg susade fram, svärmar av små flygande farkoster konstruerade enligt en ännu ej uppfunnen men kommande teknik.

Som små bin landade de, än här än där, högt ovan jord, som om jorden inte fanns, som om vi frigjort oss från den. Vid ett affärscentrum, en swimmingpool, en gräsmatta där glada människor strosade runt. Tids nog kom allt till alla. Abstraktioner som folkhemstanken fanns inte i pojkens huvud. Men något annat fanns: hoppet. Och även om han inte visste om det rymde ordet så mycket mer än små flygande farkoster.

Att säga att det var bättre förr är ett annat sätt att säga att vi kan välja, att framtiden inte är utstakad.

The post Stellan Lindqvist: ”Nostalgi” first appeared on Opulens.

PROSA. Den här veckan presenterar vi novellen “Mellan liv och död” av Peter Palmkvist.  En text som reflekterar över livets ömtålighet.

Peter Palmkvist är 74 år och tidigare journalist, främst vid TT:s redaktion i Malmö. Parallellt med jobbet som journalist har Palmkvist odlat ett friare sätt att skriva genom att gå på diverse skrivkurser och söka sig till olika skrivande grupperingar. Han är representerad med tre noveller i den skånska skrivgruppen Åtta fat vars antologi vi recenserade i höstas.

Nu är vi glada att få presentera Palmkvists novell Mellan liv och död. Så här uttrycker han sig själv om texten: ”Både genom min ålder och genom händelser i min närhet har det blivit angeläget för mig att reflektera över livets ömtålighet, den tunna hinnan mellan liv och död. Att anamma döden kan vara ett sätt att starkare värdesätta livet”.

CAROLINA THELIN

Mellan liv och död

Det hände när han satt på muggen en morgon för att tömma tarmen. Det gick trögt, han fick anstränga sig, trycka på. Då kom det – ett plötsligt intensivt ljussken framför honom, som en blixt.

Nu dör jag, tänkte han och sjönk ihop en aning, kanske som han tänkte att man gör i ett sådant ögonblick. Men sekunden därpå kunde han räta upp sig igen och konstatera att han fortfarande levde. Blixten hade tydligen bara varit ännu en av dessa plötsliga och ytterst tillfälliga förnimmelser som tycks hemsöka människor i hans ålder: en stark smärta i ett knä, kramp i ett finger eller en tå, irriterande ryckningar i ett ögonlock, en ton i örat som ljuder starkt några sekunder och sedan ebbar ut.

Men han tog varning av det som hände. Han hade i olika sammanhang hört talas om människor, bland dem några kända personer, som avlidit just på toaletten. Som han fått det beskrivet hade de troligen krystat med sådan kraft att ett blodkärl i hjärnan spruckit. Ett pinsamt sätt – och en pinsam plats – att dö på, tänkte han och beslöt sig för att vara noga med fibrerna i kosten i fortsättningen.

Döden blev dock kvar i hans tankar. Ett möte som han skulle deltagit i just den dagen blev brådstörtat inställt, därför att en familjemedlem till en av deltagarna plötsligt avlidit. På kultursidan i tidningen läste han om en nyutkommen bok om litterära texter som aldrig blev skrivna, författare som aldrig fick ihop det där mästerverket de planerade. Den ofullbordade litteraturen. Ett fascinerande ämne, inte minst eftersom det som kommit emellan tycks kunna vara allt från vardagstrivialiteter till bristande ork eller inspiration – och naturligtvis till sist dödens entré.

‒ Jag såg att Coop har billigt kaffe just nu. Jag går dit och köper två paket, sa han till sin sambo och gick. På väg till butiken tänkte han att just en sådan alldaglig replik kan vara det allra sista som makar säger till varandra efter ett långt liv tillsammans. Ett plötsligt hjärtstopp, en trafikolycka, kanske något så trivialt som en isfläck på trottoaren, så kan det vara slut. Insikten kan vara värdefull, eftersom den påminner en om livets skörhet. Men erfarenheten sade honom tvärtom, att dödsfall i ens nära krets kan ruska om och bjuda till eftertanke för en tid, men sedan traskar man på i den vanliga vardagslunken igen. Som om livet vore evigt, döden en kränkning.

Så satt han på sin kammare på eftermiddagen, funderade vidare med papper och penna framför sig, böcker inom räckhåll. Läste Bellman: ”Döden sitt timglas har ställt vid mitt glas”, Tranströmer: ”Här var jag nära att omkomma en kväll i februari”, Lagerkvist: ”Engång ska du vara en av dem som levat för längesen”. Reflektioner kring döden som realitet, omöjlig att undkomma. Kanske också möjlig att förlika sig med, leva ihop med?

Eftersom han närmar sig 75 tänkte han att han obönhörligt var på väg in i livets sista kvartal. Att bli över 100 såg han inte alls som eftersträvansvärt. Men visst ingav tanken en del vemod. Vid min ålder, tänkte han, måste man inse att det finns en sista gång för allt det goda i livet. En sista kärleksstund, en sista lek med barnbarn som bubblar av skratt, ett sista förtroligt samtal med en nära vän, en sista blomstersmyckad midsommarfest. Visst ‒ det är med sorg man ser livet rinna i väg. Att det gått så fort känns svårt att acceptera.

Men så småningom föddes också en annan tanke, den att åldern och den relativa närheten till döden också skänker en frihet. Man behöver inte vara med och tävla om den tjusigaste selfien på sociala medier eller ta emot de falska och inställsamma kommentarer som följer. Man behöver inte slåss mot påhittade monster i dataspelsvärlden eller ta till sig gangsterrapens texter. Man behöver inte krydda sitt språk med anglicismer och ord som ”sjukt”, ”fett” eller ”oh my god”. Man behöver inte alls ta del av racet som handlar om att vara snabbast, häftigast, trendmedvetnast. Man kan vinka adjö till tidens ytlighet.

I stället för att leka influencer kan man ägna sig åt djupare värden, dra sig tillbaka från det värsta ståhejet och välja sin väg. En vandring i skogen, en bok, en film, ett musikstycke. En vällagad middag, ett gott vin, ett samtal över en konjakskupa. Vårda sina gamla vänskaper, vara lyhörd för vad nya kontakter kan bjuda. Du kan ägna dina sista år åt att göra volontärinsatser för Ukraina, bygga fågelholkar eller brodera Inlandsbanan på en bordslöpare ‒ poängen är att du väljer själv, tänkte han.

Med en sådan inställning, föreställde han sig, kan det ligga något positivt – ja, nästan en glädje ‒ i tanken att varje njutbar stund kanske var den sista. Det skulle hjälpa oss att verkligen ta vara på ögonblicket och därmed öka njutningen. Kanske till och med göra oss till vän med döden?

Det här måste jag skriva om, tänkte han. Men så hörde han sin sambo starta dammsugaren på andra sidan hans stängda dörr. Dags alltså att städa hemmet, förstod han och lade ned sin penna. Kanske blir det här bara mitt lilla bidrag till den ofullbordade litteraturen, var hans sista reflektion.

The post Littestraden: Novell av Peter Palmkvist first appeared on Opulens.

LIVSFILOSOFI. “Vad som slår mig i antologins beskrivningar från tidigare epoker är att döden inte beskrivs som något transcendentalt. Den är snarare en fysisk plats”, skriver Lis Lovén som läst “Dödens idéhistoria”.

Dödens idéhistoria
Red: Karin Dirke, Andreas Hellerstedt och Martin Wiklund 
Appell förlag

Många författare har skrivit om besök i dödsriket. Dante, Homeros, Vergilius, Milton. Boken om Gilgamesh från Mesopotamien beskriver mötet med döden. Ja, även den egyptiska myten om Isis och Osiris har ett dödstema. Det gamla Egypten var ju besatt av döden och hur man skulle förhålla sig till den. De grekisk-romerska kulturerna hade sin förfäderskult. Och så har vi förstås Bibeln med sina förböner…

Vad som slår mig i antologin Dödens idéhistoria är beskrivningarna från tidigare epoker där döden inte betraktas som något transcendentalt. Den är snarare en fysisk plats. Döden var förstås allmängiltig, bland annat för att religiösa föreställningar förr i tiden angick flertalet. Ceremonier kring döden utarbetades för att göra den giltig på ett kulturellt plan. Helt enkelt hitta vägar att införliva den på ett andligt sätt.

Det ogripbara blev hanterbart i och med en rit. Men ändå har döda kroppar alltid varit laddade med mening, även om förhållningssättet till denna slags mening förändrats över tid. Vissa personers död är viktigare än andras. Så även i döden kan man utläsa maktordning och status. Jag tänker då på Jesus död som var och blev en kollektiv mening för samhället i stort. Men jag förstår det även som att den personliga döden inte tillskrevs samma vikt under de kristna epokerna. Man levde kollektivt och man dog kollektivt.

Under antiken och medeltiden förhöll man sig till underjordens geografi, så att den blev närvarande på ett annat sätt än under vår moderna tid.

För att fortleva efter döden krävs ett offer. Tänk på Jesus som lider offerdöden! Och asatrons Oden blickar ner i underjorden för att få visdom. Kanske kan man säga att döden kan bära på ett budskap för de som lever.

Dåtidens begravningspredikningar kan för dagens historiker vara en dokumenterad källa.

Inom filosofi tänker man sig att betraktelsen över döden kan lära människan ett sätt att leva. Och själva smärtan och lidandet i tidigare europeiska traditioner gavs en filosofisk eller religiös mening, olikt våra dagars utsatthet genom den privatisering och individualisering som skett i och med det moderna samhället.

Och när vetenskap och medicin utvecklas behövs döda kroppar för det anatomiska studiet inom biologi. De rika hade ju råd med pampiga och ”viktiga” begravningar och släpper inte iväg sina döda kroppar för att användas inom  medicinen. Fattiga, utsatta, prostituerade, brottslingar, sinnesslöa och mentalsjuka var tvungna att betala sin ”skuld” till samhället genom att bidra med sina kroppar till anatomiska studier i det allmännas tjänst. Döda kroppar kunde nu beställas på en marknad där gravplundring kunde bli vanligt eftersom man kunde tjäna pengar hos obducenterna som hade ökat efterfrågan på lik.

Dåtidens begravningspredikningar kan för dagens historiker vara en dokumenterad källa för att undersöka tidigare tiders syn på livet i sig. På ett annat sätt än i våra dagar, åtminstone i Europa, aktualiserades döden genom sjukdomar, svält, självmord, mord, olyckor, pest, krig, drunkning, dueller, dödsstraff och hög barnadödlighet. Idag har döden blivit mer medicinsk och anonym eftersom de flesta dör inom vården på sjukhus.

Ja, det finns mycket att säga om denna bok. Den upprepar sig ibland men överlag är den intressant skriven och man får en inblick i döendet genom tiderna. Även djur, slakt och jakt nämns i förbigående. Och när religionen släpper sitt grepp om människan blir döden en anonym händelse just för att individualiseringen i samhället har ökat. På 1900-talet försöker poeter och tänkare istället leta sig fram till en livsfilosofi bortom religionerna.

Ändå finns här ett arv från slutet av 1800-talet där spiritisterna utvecklar tekniker för att komma i kontakt med döda. Så problemet med döden är nu både tabu och likväl en arena för förnyad fascination. Och med atomenergin blir strålning en ogripbar fara och ett nytt slags kollektivt hot. Detta öppnar upp för nya dimensioner bortom tid och rum. Ett dödens hot som nu är svårt att stå i relation till.

The post Intressanta historiska perspektiv på döden first appeared on Opulens.

REFLEKTIONER. I en djupt personligt hållen text reflekterar Lasse Ekstrand över sömnen och döden, det slutgiltiga insomnandet. “Kanske en förklaring till mina livslånga sömnproblem: fruktan att tappa kontrollen, bli medvetslös, ge mig hän. Jag stretar emot att somna in”, skriver han.

“Do not go gentle into that good night.”  (Dylan Thomas 1914-1953)

Ända sedan barndomen har döden funnits närvarande i mina tankar. Jag försöker numera, vägledd av ett mig med döden försonande syfte, att föreställa mig denna som en sömn man inte vaknar upp ifrån. Därmed gränslös.

Jag minns under min sjukdomstid när den akuta dödsskräcken slog sina klor i mig. Det skedde bara en handfull gånger. Tack och lov.

Det var nämligen rysligt att helt ensam stå och liksom stirra in i ett mörker utan slut, där just begreppet gränslöst fick en iskall och absolut innebörd.

När du är död känner du ingenting. Det svåra med att dö föreställer jag mig vara själva insomnandet, att sjunka in i medvetslösheten. Kanske en förklaring till mina livslånga sömnproblem: fruktan att tappa kontrollen, bli medvetslös, ge mig hän.

Jag stretar emot att somna in.

En psykoanalytiker jag kände i Uppsala, och som jag i skrivande stund glömt namnet på, ekvivalerade det med orgasmskräck. Jag minns inte hur hon vecklade ut det. Hon gjorde även en genuskoppling: mannens sömnproblem skulle vara annorlunda än kvinnans. Måhända.

Min mor, en Brukets strävsamma dotter från morgon till afton, sov uselt. Men vi pratade aldrig om det. Och definitivt inte i genustermer.

En viktig skillnad: den normala sömnen rymmer drömmar, dödens sömn inga sådana. Inte vad jag vet. Inte hört någon vittna om det i alla fall.

Jag får ibland nyfikna frågor om min gudstro. Inte lätt att svara på, om jag misstänker att den ifrågasätts. Även om det inte är så. Hur diskutera tro i termer av för och mot?

Jag tror, det är allt. Tror till skillnad från att veta. Inget ämne för en akademisk disputation. Inget för intellektets kritiskt granskande sfär.

Gudstron är väl också den en form av att våga ge sig hän, släppa kontrollen, underordna sig något större?

”You’ll get pie in the sky when you die.” Jag tror på Gud – men föreställer mig därför faktiskt inget liv efter detta. Låter det månne som en konstig tro? Paradiset måste iscensättas på jorden, här och nu. Därför är jag socialist, om man med socialist menar en som är för jämlikhet.

Rockpoeten John Lennons “Imagine” – där han drömmer om ett samhälle utan “greed and hunger” – fångar med sina enkla ord min vision, som väl snarare drar mot en utopi.

Jag kommer inte att under min stund på jorden (knytande an med uttrycket till Vilhelm Moberg) få uppleva paradiset. Men ger därför inte upp tron på det.

Jag sällar mig icke till alla de forna rödskägg som gjort avbön (passande term) och låtit sig assimileras i det orättvisa, ojämlika samhället.

Min syster genomgick en förvandling den allra sista tiden. Svårt cancersjuk, bortom all fortsatt behandling, insåg hon att hon snart skulle dö.

Jag frågade henne rakt på sak när hon var inlagd på Onkologen i Gefle: – Är du inte rädd för att dö? Hon tvekade inte: – Nej.

Jag talade med hennes läkare när hon var borta, han försäkrade att hon hade varit lugn och samlad. Hon var beredd, inte det minsta rädd: – Hon var klar med livet.

Det var som om hon blev en annan person, inte den sjukdomsförnekande syster jag hela livet känt. Nästan så att jag blev arg på henne, det var en sådan radikal förändring.

Jag fick svårt att förhålla mig till henne. Hon blev främmande, gled undan, ansiktsuttrycket ett annat.

Att sova låter som en alltför vacker bild av döden. Inte vet jag hur det kommer att kännas när det är dags. När alla ord och bilder plötsligt blir otillräckliga, sveps bort som sandkorn av det mörka havet. Och gränslösheten tar vid.

The post Tankar kring sömnen och döden first appeared on Opulens.

ESSÄSERIE. ”Om liv och litteratur” är en essäistisk svit i tio delar där Gunnar Lundin med aforistisk spänst reflekterar över litteraturen och dess relation till verkligheten. Den avslutas här, med en lyrisk och kärnfull formulering.

Är det inte tystnaden man ska bygga på? ”Vi bygger, och det störtar – vi bygger igen…” Solen skiner, äppelträdet ger skugga. När vi skiljs går våra minnen på vattnet, sedan sjunker de ner i Erfarenhetens eller Glömskans bok.

The post Om liv och litteratur – Del 10 first appeared on Opulens.

ESSÄSERIE. ”Om liv och litteratur” är en essäistisk svit i tio delar där Gunnar Lundin med aforistisk spänst reflekterar över litteraturen och dess relation till verkligheten.

Inte fördummas av andras eller egnas kloka ord. Förmiddagens arbetsglädje har ingen giltighet för eftermiddagen. Var misstänksam redan från början!

Det går att förändras, utvecklas. Om den trygghet – överlåtenhet – finns då mening och nyhet förlorats, och man kan släppa taget. Det går att välja sitt liv. I strömmen, mot strömmen.

Det viktiga att emellanåt vara avspänd – furiren, kusken –, avslappad in i märgen. Som om det på eftermiddan när jag somnat till – och celler repareras och byggs i kroppen – det fanns någon som väntade, någon som vill dig väl.

Du har slumrat till. Vaknar. Vad är klockan? Var är jag? Du ska åter haka in i ditt liv – den sekunden erfar du frihetens och valets möjlighet.

Skänka bort – ”aristokratiskt”, utan ägandebehov. Ta emot, i samma anda.

Motiv, som i jazzen, med en närvarande nyhet. Och – allt kan du inte säga på en sida. Men i varje bild finns en skärva av allt.

Vad Bengt Nerman ser i sin Ljungquistbiografi:
hur mycket personlighet och bakgrund betyder
mening fås genom en trohet (BN blir så trogen sin bakgrund)
ett sätt för livet att ”ta mening” beror på sådana förbindelser.
Och den stora berättelsen? Vår historia?

The post Om liv och litteratur – Del 7 first appeared on Opulens.

ESSÄSERIE. ”Om liv och litteratur” är en essäistisk svit i tio delar där Gunnar Lundin med aforistisk spänst reflekterar över litteraturen och dess relation till verkligheten.

”Rien d’excellente se fait qu’à loisir.” 
”Il faut travailler avec acharnement, d’une coup.”
André Gide

Det finns människor som inte finner sig tillrätta i den vanliga gemenskapen; de känner sig som ”utomjordingar”, och antar först att felet finns hos dem själva. De spanar efter likasinnade och efter förebilder. De blir lätt entusiastiska under diskussioner om litteratur; de älskar att läsa författarbiografier. Men om de haft ett nöje av att glänsa i sällskapslivet blandas det snart med olust och skam. Vanliga yrken framstår som enformiga autostrador mot framtiden. De söker sitt mörker, en fast mark att stå på, något som ger livet mening. En annan vardag, ett liv som är äventyr och experiment. Där andra hungrar efter villa och bil och en tjock plånbok hungrar de efter erfarenhet.

Dagen tillhör alla. Vi söker alla lyckan. Och vi vet inte när vi, som en gång gick varann förbi, kan mötas.

Men att ”utomjordingen” skulle söva sig till anpassning vore våld på hans natur och karaktär, en amputation.

Hos en del tonåringar finns en rörelse från sällskapslivet, det omöjliga, den utestängdes omöjlighet, till litteraturen, konsten. Sedan, som fullt möjligt, i en bevarad hunger efter erfarenhet: en rörelse där konst och vardag samspelar.

För att ge intuitionen material är iakttagelse och intelligens oumbärliga.

Vi behöver det kronologiska minnet. I biologi och fysik gäller kausalitet. Men för erfarenhet behöver man ju vattenpasset, uppfattandet av de punkter då man är som mest levande och där söka sin funktion! En sin möjlighet att bli social. Kausalitet utan förbindelse med ett personligt erfaret leder till ytliga lösningar, upprepning, repetition. Du står stilla! Och som en fluga studsar du mot den stängda fönster­rutan medan rutan bredvid står öppen.

För att komma tillrätta med en fråga fordras en kombination experiment och begrundan; experience and awareness (Greg Johansen). Att pröva, och sedan söka bli medveten: koncentrera sig på en fråga, ett dilemma – bakomliggande möjliga orsaker – och sedan vända sig från frågan och låta den få sitt svar i det omedvetna.       Som Chuang-tses styckmästare när kniven slagit mot något hårt. Göra något annat. Chuang-tses styckmästare behövde aldrig slipa kniven.

Förhålla sig till varje erfarenhet som till något positivt. Egentligen är det vad Carl Jonas Love Almqvist syftar på i Den svenska fattigdomens betydelse: inte söka fattigdom, lika lite som lidande eller svårigheter, men ha beredskap för både det ena och det andra.

Om viljan får fäste finns oberoende av dikeskörningar kontinuiteten. När det är som svårast är en ny och bättre väg som närmast.

Viljans fäste – och det kvinnliga. Hjärtat har dubbel förtöjning: vid livsviljans realiteter, och vid ett ”hinsides”, vid en ”evig” ro.

Riktlinjer. Men livet är ingen linje. – Att som människa i en tillvaro som kan vara krig – och där det oväntade kan hända –  ha tillgång till hjärtefynd och till havsstrand.

Din viljas inriktning. Resten är förnuftets och intuitionens sak. ”Den helige ande ber för oss.”

Jag söker en bildning som inte räcker ”lång näsa”  utan ger en lång blick som låter människor vara. Inte missionerar. Det finns en sorts bildning född ur ”olyckliga omständigheter”, ökenvandring.

I strömmen, mot strömmen.

Rotslaget med frön i tillfället blommande.

Det finns en handfull författare och filosofer jag återkommer till. De är stora. Det är inte jag. När de går – fel för mig – finns kärleken kvar.

Idag vaknade jag med den här satsen: ”Den riktige författaren är inte intresserad av odödligheten utan av att gripa biets renässans.” To be, or not to be.

När det enkla kommer är jag där. Fortfarande. Inte äldre än arton år.

The post Om liv och litteratur – Del 3 first appeared on Opulens.

PANDEMIN. Robert Myhreld får en vaccination och ger sig ut i kollektivtrafiken. Här berättar han om mänskliga möten i pandemins tid.

Tillfällena är inte sällsynta då jag i kollektivtrafiken eller traskande utmed gångbanor vill vrålfulskrika med i den sång som spelas upp i hörlurarna. Jag skrev först många förslag till er som ni hade kunnat testa hemma, men nöjer mig med följande:

”Hail Pan/Hail Lilith/Hail Naamah/Hail Sabazios/Hail Isthar/Hail Amon/Hail Iarilo/Hail T’an-Mo/We who have taken thy name…/Who knowledge the beast within/Who revel in the delights of the flesh, call upon you/Come in, answer to your names!/In Nomine/Dei Nostris/Satanas Luciferi Esxcelsi…” (Rotting Christ – In Nomine Dei Nostri)

Ni ba’: Å, cool, en äkta dumjävel till egenutropad satanist som ful- och feltolkat LaVey och egentligen lika gärna kunnat hålla sig till Symposions utgivning av Nietzsches samlade verk. Men det ni inte vet, men som jag gör eftersom jag läst skrifterna, det vill säga de samlade låttexterna från Rotting Christ, är att det inte är enkelt att motstå Satans frestelser. Exempelvis är det hart när omöjligt att inte lägga ned ett halvårs CSN-skulder- och lån på hörlurar som ändå bara används till att spela upp musiken med kvalitetsbegränsande Bluetooth. AptX i all ära, men ingenting går upp mot en redig kabel. Dess användningsområden är därtill mycket bredare.

Hur som haver! Helgen hade föregåtts av att coronarestriktionerna lättats litet. I praktiken innebär det att människor kan belasta sjukvården utan att ens behöva känna en tillstymmelse till dåligt samvete. I Göteborg var det soligt och jävligt; hela staden var fylld med människor; spårvagnarna löjligt överfulla och inte ett munskydd i sikte; nysningar i händerna och stående rumpor i sittande ansikten var en källa till sällspord tillfredsställelse.

Eftersom jag tillhör en riskgrupp 3 utan att egentligen förtjäna det (jag är hyfsat funktionellt dysfunktionell), hade jag gömd i den stora massan stulit till mig en första spruta. Rätt in i Mumindalen som sjuksköterskan sa, emedan jag har snusmumriken tatuerad på höger överarm. Mycket lustigt. Vad jag gudskelov aldrig får veta är om någon dog till följd av att jag fick denna spruta.

Fylld med ett lättsaltat chip och 5g-strålning och mikroskopiska flygplan som släpper ut sådana där chemtrails och förberedd med ett svart och ändå bekvämt munskydd. Jag hade inte sett människor på femton månader, så det var lite ovant och jag ville ju visa att jag var en fantastisk och ansvarstagande samhällsmedborgare. Jag var på väg till ett litet samkväm i en överbefolkad del av Slottsskogen och skulle träffa människor i en parallellklass jag aldrig sett tidigare. Mina egna vapenbröder- och systrar svek när allt ställdes på sin spets.

Jag kliver på spårvagnen vid Allhelgonagatan. Linje 11-vagnen kommer tuffandes från Bergsjön. Äkta ånglok ser man sällan. Denna linje trafikeras bland annat av en handfull spårvagnar vars fyra av sex dörrar inte öppnas automatiskt. Jag har försökt att leda i bevis att det beror på ett systematiskt förortsförakt och rasism, men 11:an går vidare ut till Saltholmen. Å andra sidan vet man inte hur man åker spårvagn där ute vid havet där man lever sju, åtta eller om det var nio år längre i genomsnitt än här på andra sidan stan.

Eftersom jag vet hur jag ska stå på perrongen för att komma i linje med den bakre dörren, är jag först i kön och ser inne i hörnet mitt säte. Bredvid mig visar det sig sitta en rappade ung man, glad så att det sjunger om det. Han riktar sina rader till en kvinna längre fram. Han ser henne som en syster och jag har inga skäl att misstro honom. Hon svarar glatt och när hon gått av sjunger han om livet i stort. Om att vara glad och försöka trivas med tillvaron. Jag tänker att halva vagnen skulle vilja kölhala honom, men ingenting gör människor mer förlåtande än bra väder som dessutom följer på dåligt väder och en lättnad i coronarestriktionerna.

Jag sa naturligtvis ja, men ingenting om den eviga återkomsten.

Jag vet inte om det stämmer, men tre ungdomar kommer till vad de antar är allas räddning. Fint, men jag tror inte det behövts. Å andra sidan är de genuint intresserade av vad han har att säga om sin musik, livet, döden, gud, livet efter detta. De är så pedagogiska och smidiga att alla tre borde bli lärare i framtiden. Eller förhörsledare. Oöverträffade i att ställa öppna frågor. De lyssnar, ser engagerade ut. Jag å min sida tjuvlyssnar bara. De går i skolan och får, naturligtvis inte riktade specifikt mot dem och inte som en förolämpning, höra att skolan formar människor till får. Han berättar att han bott i Sverige hela sitt liv och hur hans mamma varit en övermänniska, att han har en personlig gud. Han sjunger all vaken tid och det stämmer antagligen. Han drömde till och med om att han sjunger.

Sångaren kliver av, vi fyra hinner prata lite grand. De har sett honom tidigare och tycker liksom jag att han är fin. Vi misstänker att han klivit av vid Centralstationen bara för att få fortsätta sitt evighetsprojekt på Drottningtorget. Jag sa något om att de nu fått lära sig mer än på en hel termin. Jag frågar dem om de tagit studenten, men det är först nästa år för två av de tre och om två för den yngre. Jag säger att det är tur, att fira studenten nu tycks vara litet trist givet omständigheterna, även om jag av princip ogillade studenten. Organiserat kul är i regel piss, men jag glömde naturligtvis inte att man inte ska behandla andra som man själv vill bli behandlad.

Jag försökte under resan läsa geniale Judith Schalanskys senaste bok Förteckning över några förluster, men att läsa och lyssna simultant är svårt. Schalanskys Giraffens hals borde vara för övrigt standardlitteratur vid alla lärosäten där lärare skolas. Och Pequod Press upplagor är alltid så in i helvete fina. Jag fick mig emellertid några meningar till livs. Precis innan sommarlovspretendenterna gick av för att göra sina grejer, frågar de om jag tror att corona någonsin kommer försvinna.

Vad svarar man på det? Att livet bara är en förteckning över några förluster, att dödens ”cesur är utgångspunkten för arvet och minnet, och klagosången är källan till all kultur, som nu fyller det gapande tomrummet och den plötsliga tystnaden med sånger, böner och berättelser i vilka det frånvarande åter görs levande.”?

Jag sa naturligtvis ja, men ingenting om den eviga återkomsten.

The post Myhrelds marginalanteckningar: Förluster first appeared on Opulens.

LITTERATUR. Boken är rapsodisk och innehåller många välformulerade filosofiska meningar som glimmar till lite överallt i texten. Dessa läser man gärna många gånger och med eftertanke, skriver Camilla Lindberg, som läst Svartgrundet av Kent Wisti.

Svartgrundet av Kent Wisti
Verbum

Svartgrundet är en liten nätt livsbejakande bok som är skriven av prästen, satirikern och bildkonstnären Kent Wisti. Den kan närmast beskrivas som en filosofisk betraktelse där fokus ligger på tillbakablickar av ett avlägset fädernes land som existerar både fysiskt och symboliskt.

Författaren gör en yttre och inre resa tillbaka till det område i Finland därifrån hans morföräldrar kom innan de flyttade till Sverige. Det kallas Österbotten och ligger ungefär mittemot svenska Västerbotten. Bygden är i huvudsak svenskspråkig (här talas finlandssvenska och en mängd olika dialekter) och den har en stark religiös tradition.

Ännu idag finns här en mångfald av olika frikyrkor, och den laestadianska väckelserörelsen i trakten kring Larsmo influerar både samhälldebatten och det politiska livet. Det kristna arvet och släktbanden lägger sig som en fördomsfri livsbejakande fond till själva texten. Svartgrundet är en fristående uppföljare till De tillhöriga, som gavs ut på Libris bokförlag 2018.

Den här boken tar avstamp från två symbolbilder som löper som en röd tråd genom texten. Dels är det ön Svartgrundet, men i första hand handlar det om de österbottniska träskulpturerna, fattiggubbarna, som finns utanför många österbottniska kyrkor. Tidigare användes de för att samla in pengar till behövande, men i dag utgör de ett exempel på en form av vardagsnära folkkonst. Författaren jämför dem med rondellhundarna i Linköping som började framträda i början av 2000-talet.

Ibland fick gubbarna (finns även en ”fattiggumma”) fungera som en form av skampålar, och moraliska förbrytare och andra ogärningsmän placerades bredvid dem. Skammen löper genom boken som en underliggande tematik vid sidan om förlåtelse, försoning, anpassning, hemkomst, periferi och utanförskap.

Till det här kan man ännu tillfoga existentiella spörsmål som anknyter till livets förgänglighet och till det som författaren kallar kristologi. Hos fattiggubben vill författaren genom olika försök och ingångar sammanfatta och förankra tillvarons början och slut. Gubbarna är de enda som ser vår brustenhet, delar vår svaghet och här antar de formen av en lidande Kristus.

Texten gör vissa nedslag i de österbottniska byarna och lyfter specifikt fram några av gubbarnas öden. Några har på grund av skadegörelse och slitage förpassat till kyrkornas vapenhus. Här antar boken stundvis en form av road-trip berättelse, men greppet förblir löst och texten ger sig snart ut på egna vägar.

Författaren har själv i en intervju beskrivit texten som en berättelse som är spretig, flyktig och i rörelse. Utan några egna anspråk söker den en relation med läsaren. Ambitionen är liberal och fördomsfri, men hos läsaren infinner sig under läsningens gång ibland ett behov av en striktare redigering och struktur som skulle göra helheten mera gripbar.

Riktningen blir ibland otydlig, samtidigt som det förekommer vissa övertydligheter och upprepningar i de filosofiska resonemangen kring gubbarna som känns onödigt dogmatiskt fastslagna.

Som kompletterade symbolbild till gubbarna, används Svartgrundet, en ö och sommarvist utanför Jakobstad. Ön beskrivs delvis ur ett nostalgiskt perspektiv (även om författaren själv ogillar nostalgi), men den transformeras även till en form av existentiellt livsvillkor.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Boken är rapsodisk och innehåller många välformulerade filosofiska meningar som glimmar till lite överallt i texten. Dessa läser man gärna många gånger och med eftertanke. De har en välbehövlig motvikt i de mer lättsamma konkreta vardagsanekdoterna som återges från bygden och morföräldrarnas liv. Här får också kriget och dess mentala efterdyningar sin rättmätiga plats. Också krigets fasor delas av fattiggubbarna som upplevt det mesta.

De här passusarna är historiskt informativa och vardagsbilderna återges ibland via dialekt som skapar autenticitet och värme. Något påminner miljöerna och trakterna om de i Karin Smirnoffs rosade roman, Jag for ner till bror, även om anslaget här är mildare.

Boken blir en slags minneskrönika över en älskad släkt och bygd, men där författaren hela tiden är medveten om att han beträder mark där han i grunden ändå är hänvisad till den utomståendes blick. Texten medger ett sökande, ett trevande, men också en hemkomst som bottnar i en mylla där rötterna finns och hittar sitt livsvatten.

The post Filosofisk och livsbejakande betraktelse first appeared on Opulens.

LIVSHÅLLNING. En som en gång dryftade att politik är allt var Thomas Mann. Han dryftade det dock med en djup ironi, som ett sätt att peka ut den politiska praktikens ständiga försök att, och ofta på ett moralisk godtyckligt sätt, bli allomfattande. Typ som någon som krasst konstaterar kapitalets alienerande kraft genom att säga att pengar inte är allt, utan pengar är mer än allt, skriver Tommy Gunnarsson.

En regnfri, nästan vindstilla, självömkande fredagseftermiddag i Göteborg i februari. Har nyss varit på en, som jag förmodar, misslyckad arbetsintervju och tröstar mig med en öl på en pub på Tredje Långgatan. Solen har nästan helt gått ned och mina tankar likt himlen utanför färgas moloket gråblå.

The post Politik är allt first appeared on Opulens.