LITTERATURHISTORIA. ”Ingrid Elam är en skicklig skribent, kunnig i sitt ämne och lotsar med säker hand läsaren genom biografins historia.” Det skriver Mathias Jansson som läst ”Läsa liv: Biografin – en levnadsteckning”.

Läsa liv: Biografin – en levnadsteckning av Ingrid Elam
Natur & kultur

Litteraturkritikern Ingrid Elam har aldrig varit särskilt förtjust i biografier, men trots det har hon nu skrivit en bok om biografins historia – från de första nekrologerna på egyptiska gravar till dagens populärbiografier över stjärnor som Zlatan och Taylor Swift. För visst har biografin förändrats som genre genom historien, från okritiska hyllningsverk till dagens mastodontböcker som i detalj nagelfar och analyserar varje vägval i huvudpersonens liv.

Det är inte bara kända personers biografier som Elam berättar om – som Julius Caesar, drottning Kristina och Martin Luther King – utan också för mig tidigare okända gestalter som Martha Ballard och Glikl bas Judah Leib. Under 1970-talets feministiska forskning började man lyfta fram de bortglömda och osynliggjorda kvinnorna i historien, som Martha Ballard, vars dagböcker ligger till grund för biografin ”En jordemors berättelse” om en amerikansk barnmorska i slutet av 1700-talet, eller ”Women on the Margins”, som skildrar tre yrkeskvinnor på 1600-talet, bland annat den judiska affärskvinnan Glikl bas Judah Leib.

Andra historiska personer har det däremot skrivits hyllmeter om. I Library of Congress katalog finns runt 3 000 titlar som på något sätt handlar om Adolf Hitler. Många har försökt förklara och ”lösa” gåtan Hitler ur olika perspektiv. Men att skildra en annan människas liv handlar i slutänden om tolkning – vilka källor man använder eller har tillgång till, vad man väljer att betona i en persons liv och utveckling, och vilket perspektiv man låter dominera: det psykologiska, det samhälleliga eller det historiska.

Elam har tidigare publicerat boken ”Romanens segertåg” (2022), och i ”Läsa liv” använder hon sina kunskaper om romankonsten för att dra paralleller och visa på svårigheterna när självbiografin, biografin och autofiktionen ibland flyter samman. Som hon skriver i inledningen: ”Åtskillnaden mellan biografi, historieskrivning och roman är inte alltid tydlig.” Det är som bekant inte alltid lätt att skilja på vad som är fiktion och verklighet när man läser om kända människors liv.

I dag har biografin fått en renässans. Alla kända personer tycks vilja ge ut en biografi – ofta så tidigt i karriären som möjligt – för att berätta om sina ”spännande” liv, och vårt behov av att veta allt om kändisar verkar outsläckligt. Men få av oss reflekterar över biografin som litterär genre och vilken betydelse den har haft genom historien. Ingrid Elams ”Läsa liv” är därför en utmärkt introduktion både för biografiälskare och för skeptiker.

Ingrid Elam är en skicklig skribent, kunnig i sitt ämne och lotsar med säker hand läsaren genom biografins historia, utan att man känner sig bortkommen bland olika litteraturteoretiska begrepp. Ibland uppstår en viss bibliografisk känsla under läsningen, eftersom det är många personer och biografier som hinner avhandlas på drygt 200 sidor. Men det blir aldrig tråkigt – tvärtom lämnar boken en tydlig mersmak. Man vill helt enkelt läsa många av de biografier Elam berättar om.

The post Ingrid Elam – lotsar läsaren genom biografins historia first appeared on Opulens.

BIOGRAFI. Lis Lovén tycker att Per Wästbergs biografi över Bernhard von Beskow är suveränt läsvärd.

Den ständige – Bernhard von Beskows liv och verk: En minnesteckning
av Per Wästberg
Svenska Akademiens minnesteckningar
Norstedts

Det är alltid något speciellt med röster från det förflutna. Jag tänker nu mer specifikt på boken om Svenska Akademiens ständige sekreterare på 1800-talet ”Den ständige – Bernhard von Beskows liv och verk: En minnesteckning”. Den är författad av Per Wästberg som sitter på stol 12 i den nuvarande Svenska Akademien.

I de minnen från det förflutna som Wästberg lyfter fram finns en borgerlig trygghet, en kulturhistoria som präglas av tillhörighet. Det som ligger kvar i glömskans rike kan väckas till liv igen. Så är det nu att läsa Per Wästbergs bok – minnena levandegörs.

Med ”borgerlig trygghet” syftar jag inte på något politiskt. Åtminstone inte så som borgerligheten ser ut i dagens Sverige. Nej, bort det! Det handlar om den, förvisso mansdominerade, borgerliga kultur i en gången tid som framträder i Wästbergs bok.

Jag har med andra ord kommit att gilla den här Bernhard von Beskow. Han var alltså ständig sekreterare i Svenska Akademien och sedan blev han ständigt bortglömd.

Per Wästberg visar de höga idealen

Kanske kan man skönja ett visst mått av borgerlig nostalgi hos Wästberg. En känsla för att väcka till liv något som trots allt äger en giltighet. Detta i en tid när högerspöken har förfulat det borgerliga arvegodset. Så ja, jag anser att Per Wästbergs bok har något viktigt att säga oss.

Det går i den här biografin över Bernhard von Beskow att se hur allt hölls samman av höga ideal. Det var en manskultur som ville något, men utan att omstöpa allt. Något stabilt, belevat, sant och rätt. En vilja att binda samman allt till en enhetlig kultur.

Bernhard von Beskow framstår som en genuin och helgjuten person i Wästbergs porträttering. Här skildras hur den ständige sekreteraren fick Akademien på fötter igen. Bernhard von Beskow (1796-1868) blev ledamot i Svenska Akademien 1828, från 1834 dess ständige sekreterare.

Det var en man som hade ett omfattande kontaktnät och inflytande i dåtidens svenska kulturliv. Han var därtill gift med en habil kvinna som hjälpte honom i hans arbete. Dessutom var han henne trogen och höll aldrig på med några kvinnoaffärer.

Bernhard von Beskow kunde försvara monarkin och ändå förbli kritisk till den samma. Kort och gott levde han upp till sina ideal.

Per Wästberg är språkligt klurig och stilsäker. Därtill vågar jag påstå att Wästberg inte låter det minsta ängsligt korrekt, inte alls hörande till de publikfriandes skara. Med andra ord är han rätt man att presentera en ständig sekreterare från förr på detta stilsäkra sätt.

I sin helhet levandegör ”Den ständige – Bernhard von Beskows liv och verk” hur 1800-talets människor hade i Sverige. Vi får en snabbgenomgång av de usla, fattiga förhållanden som många stockholmare levde under. Stockholm tycks på 1800-talet ha varit Europas mest kriminella storstad. Med omfattande prostitution, stölder, smuts och förfall.

Starka sociala kontraster

Det är logiskt att det uppstod en vilja i 1900-talets Sverige att styra upp landet och riva ner det smutsiga och fula. Inte minst tänker jag då på klassklyftorna. Kontrasten till von Beskows livsvillkor blir ju otäck när man tänker på den underklass som fanns på hans tid. Men Wästberg noterar att det borgerliga elementet hos Beskow inte alls ser ut som hos Balzac eller Flaubert. Man kan ändå undra hur borgerskapet egentligen såg på sin privilegierade ställning på den tiden. Jag tänker mig att vi människor gärna blundar för det otäcka genom någon form av bortträngningsmekanism. Vi behöver våra inre försvar för att orka leva helt enkelt. Så måste det vara för alla, då som nu. Jag tycker att Wästberg har försökt se alla sidor av saken i sin skildring av ett Stockholm i det förflutna.

Per Wästberg når språkets innersta vrår

Och Beskow som var en präktig, protestantisk och plikttrogen man följde, som sagt, inte sina känslors nycker. Men det är ändå lite befriande att höra talas om en förälskelse utanför äktenskapet som i grunden skakade om honom. Men det var således en kärlek som inte fick något utlopp mer än i drömmerier och kanske också i form av poesi. Wästberg tycks i beskrivningen av denna förälskelse ha nått ner till språkets innersta vrår och skrymslen.

I dag ser vi nog Svenska Akademien som en påtagligt sluten församling. Så var det inte på 1800-talet. Den tidens journalister hade mera insyn i hur till exempel invalen gick till. Så för den som är intresserad av att få titta in bakom ridån är detta en mycket intressant bok. Här trängs berömda personer om utrymmet. Därtill finns det ett visst mått av yttrade visdomsord.

Jag tänker avsluta med citat från boken som handlar om Beskows diktning:

Han polerade sina verser till en glans som vore de gamla mässingsskyltar. I motsats till Stagnelius och Tegnér fläckar ingen droppe blod hans sidor, på sin höjd lite lackfärg. Idag läser vi hans konstprodukter från en epok då det i breda kretsar var lika vanligt att uttrycka sig rytmiskt och rimmat som att måla i vattenfärg och på porslin. Som litterärt bagage var de utan tyngd.

Det är väl slutsatsen. Beskows arbete inom Akademien hade alltså mera tyngd och hans uppdrag fick denna institution på rätt köl. Och det är onekligen mycket fängslande att få veta hur detta interna arbete gick till. Jag tycker kort och gott att boken är suveränt läsvärd.

The post Suveränt läsvärt när Per Wästberg levandegör 1800-talet first appeared on Opulens.

ESSÄ.  Nu kan vi presentera en essä av Per Erik Ljung om författaren Tage Aurell, en av 40-talets stora litterära idoler.

1.

ballongdäck, ballongsegel

Sommaren 1929 bodde Kathrine och Tage Aurell sedan ett tag i Cagnes-sur-mer, inte långt från Antibes. De satt barnvakt hos Pär Lagerkvist och kom allt oftare att tala om skogen och sjöarna i norr, efter ljuset i byarna och ljusöversvämningarna ute i Medelhavet, där de hade varit med på en kryssning tidigt om våren.

De lånade några rejäla cyklar av en amerikansk vän och tog sig sakta men säkert norrut genom Europa. Väl framme i Trelleborg tycks några av stationerna på vägen upp ha blivit Lund (Konviktoriet), Landskrona, Glumslöv, Viken norr om Helsingborg – där man kunde se över till Søren Kierkegaards Gilleleje – och upp över Hallandsåsen – ”var nånstans i vida världen finns skönare ås än Hallandsåsen?”.

Den rätt styva stigningen tycks inte ha erbjudit några problem för de lätt lastade cyklisterna. Packningen var inte ”vidlyftigare än en fransk spånkorg med lock och en pinne genom flätad ögla till lås” och man tycks ha haft farten uppe redan nere på slätten –  ”med varenda kilometer fosterjord skulle vi bekanta oss!”

”Midsommarkallt och ändå så ljuvligt Skåne, svalkvitter, blågrönt nordiskt hav, pilträd i blåst, vitkalkade hus, hänfört ystert tråddes pedalerna!”.

Rymliga var ladorna och bönderna snälla, berättar Aurell i en ”Efterskrift” till ”Samtal önskas med sovvagnskonduktören” (1969). Han skriver att de sov i ”lador med takrymd som katedraler, på nån halmkärve, lite höboss, mer var inte inne än, våren hade kommit sent det året!”. Det är de stora måtten, rymligheten och tystnaden utefter vägen som slår en. ”Och friden, friden hela vägen, långt mellan bilarna, timmar ibland, fanns det inga turister för trettiiåtta år sen?”

Någonstans mellan Landskrona och Helsingborg, efter Glumslövs backar, där man kan se ut över Sundet och Ven, och innan man kommer fram till Råå kunde de ha fått syn på Vilhelm Ekelund, som bodde i Helsingborg vid den här tiden och gärna rörde sig längs havet och ut mot ängarna söder om staden.

Några av hans allra viktigaste böcker – efter exilen i Tyskland och på Jylland – kom till under den här tiden. Fredrik Böök hade sett honom där en gång tidigare på 20-talet när han kom körande med sin imposanta Ford, den som han använde på sin ”Resa genom Sverige” (1926). För Böök var Ekelund ”vår tids Stagnelius”, en gudabenådad olycklig diktare som på inget sätt kunde anpassa sig i tillvaron. Den Ekelund Tage Aurell lärde känna var en annan.

2.

cykelreparatören från Arvika

En ”småländskt lundensisk kosmopolit” (karakteristiken är Ivo Holmqvists) – John Karlzén (1903-1960), författare, kritiker och lärare på Spyken i Lund – var den som först gjorde kopplingen:

”Vad den lyriske aforistikern och asketen Vilhelm Ekelund har betytt som andlig sporre för de få som intresserat sig för ljus-tjänst och hög-flykt i den verkliga bildningens värld, det betyder Tage Aurell för prosaberättelsen.”

Karlzén hade skrivit om ”En viss Tage Aurell” redan i Arbetet på luciadagen 1943, då Aurells ”Tybergs gård” (1932), ”Till och från Högåsen” (1934) och ”Martina” (1937) hade kommit ut i en volym som ”Tre berättelser” och samma år som ”Skillingtryck” gjort så stor sensation. Maken till berättarkonst, småstadssociologi och pyromanpsykologi hade inte synts till och Aurell tog sig – långt om länge och med god hjälp av viktiga recensioner och artiklar av kritiker som Knut Jaensson, Margit Abenius, Artur Lundkvist och Karl Vennberg – in i det litterära livet, som en röst att räkna med.

Snart nog var han också inne i en mer social mening. Gunnar Ekelöf, Tora Dahl, Ingemar Hedenius, Knut Jaensson, allihopa var de förtjusta i Aurell. Han blev en av 40-talets idoler, på samma sätt som Hölderlin, Rilke – och Ekelund. Samtidigt hade han en mer folklig förankring, med sina böcker om tillkortakommanden och existentiella tillspetsningar hos högst enkla människor och sitt Värmlandsliv.

Bland arbetarförfattarna fick han en självklar position. Lars Andersson har skrivit utmärkt om allt detta i sin storslagna ”Platsens ande – En bok om Tage Aurell” (1995).

”Vi krånglar oss ut ur bussen strax före Mangskogs kyrka – det var här i närheten det var dans bort i vägen – och äntrar våra tungt lastade cyklar”, skriver Karlzén i sin berättelse om sitt möte med Aurell i Olle Holmbergs Svensk litteraturtidskrift nr 3 1947. Också Holmberg var intresserad av Aurells berättarkonst, det förstår man av några recensioner, men än mer, kanske, av det faktum att Staffan Björck valde att samtala med Aurell om ”Jerikos ros” i ”Vänkritik. 22 samtal om dikt tillägnade Olle Holmberg”, 1959. I Björcks ”Romanens formvärld” (1953) var det självklart att lyfta fram Aurells säregna berättarkonst.

På vägen ut till Aurells Där Nord i Lövnäs stiger de av sina cyklar och leder dem.

”Då vi har nått backens krön pekar han på en nedbrunnen lagård av vilken bara återstår några förkolnade stockar. Instinktivt kopplar jag ihop denna brand med branden i Skillingtryck.”

Karlzéns berättelse är skickligt gjord. Aurells person och hans verk och vad som händer under besöket vävs hela tiden samman. Snart blir det ännu jobbigare med cyklarna:

”I en från fyrtiofem grader mycket litet avvikande vinkel skjuter vi våra cyklar uppför en stig som man kan kalla obanad, meter för meter stånkar jag mig fram, mellan grova trädstammar. Jag känner att det är varmt i Värmland. Jag hör hjärtat utföra sina språng inne i bröstkorgen, och det förefaller mig inte alls osannolikt att jag i ett ögonblick av slappnad koncentration kan rulla tillbaka nedför denna höjd, med susande hastighet, och finna min död i den förrädiskt blinkande Mangens blå vatten.”

Ännu en bit uppe i backen stiger de in i Aurells enkelt möblerade tusculum, där han brukar sitta och skriva och där Karlzén ska sova. På nattduksbordet ligger några franska litteraturtidskrifter, Thoreaus ”Walden”, Goethes ”Faust” och några diktsamlingar av Gunnar Björling. Hos Björling – som Aurell besökt i Finland sommaren dessförinnan – hade han noterat blicken: ”En finfin gammal man, med en pepparkornsblick, skarp och vaken som hos en yngling”. På samma sätt noterar Karlzén själv Aurells ögon:

”Han var lång och rak. Handen som tryckte min till hälsning var lång och smal. Under hans buskiga ögonbryn fångade jag blicken ur ett par djupblå ögon i vars botten en graciös spefågel utförde en stillsam solodans.”

Spefågeln som utför en stillsam solodans är en fin observation. Det är filuren Aurell, konstnären, lyssnaren, den som är vidöppen för outtalade ord och föreställningar, en som redan är på väg att spela med dem eller foga in dem i kommande berättelser. En av måltiderna, där Tage, John och Kathrine sitter bänkade framför huset med några stearinljus i skymningen är särskilt stämningsfull. Men Karlzén har svårt att släppa cyklarna.

”En efterlängtad cykelreparatör , som kom åkande i bil från Arvika och avlämnade barnens nylackerade cyklar i sen aftontimme gav uttryck åt vad han såg: ”Så vackert här är! Och ändå så enkelt…” Jag upprepar det: det var en cykelreparatör som sa detta.”

3.

tentamen på Martina

Karlzéns sammanställning av Vilhelm Ekelund och Tage Aurell finns inte med i reserapporten i Svensk litteraturtidskrift 1947. Den står i avsnitt III i ett lite större manuskript som Karlzén av allt att döma ställde samman i början av 1950-talet. Där kommer först ett avsnitt som har karaktär av en ramberättelse, där några vänner talar om bland annat Sigfrid Lindström i Lund och Paris; det ger en bakgrund till intresset för Aurell. Sen kommer berättelsen om besöket i Mangskog och därpå avslutas manuskriptet med en betraktelse över berättarkonsten.

Del I och III är troligen skrivna 1943-44, alla tre förs nu samman till en skön och upplysande essä, som Lennart Frick tog med i urvalsvolymen John Karlzén, ”Memoarer från bokrummet” (1970).

Karlzén är både imponerad och påverkad av Aurell och skriver lite i hans stil i sin berättelse om mötet, låter framställningen ta färg av sin nye vän.

Han är långt inne i texterna; inte utan självironi utser han sig själv till specialist, inte minst på ”Martina”, som enligt Karlzén inte öppnar sig riktigt för läsaren förrän efter fem-sex läsningar. Då inbjuder den honom att skriva vidare på Aurells text, på ett sätt som för tankarna till Roland Barthes och idén om en skrivbar (i motsättning till läsbar) text, en text man inte kan lämna, en text man får lust att lägga sig i, intervenera i. En sådan är ”Martina” för Karlzén. Den bjuder in och utmanar honom.

Rätt vad det är erbjuder han några – egna – exempel ur Martinas dagbok. Någon sådan finns inte i berättelsen, där hon knappt säger något, medan alla andra har synpunkter på henne. Men tilläggen är psykologiskt och berättartekniskt så to the point att man (minst) lika gärna köper dem, som Aurells egna besked om hur det gick sen för den verkliga Martina i Vägar och möten (1960).

4.

akustik, montage

 Aurell, å sin sida, har tagit intryck av Karlzéns sätt att presentera honom själv, när han två år senare gestaltar sitt eget besök i Saltsjöbaden – hos Vilhelm Ekelund i mars 1949. Han skriver vidare – på sitt sätt, i en text som vida överträffar de flesta författarintervjuer, hemma-hos-reportage, mini-stories eller vad det nu rör sig om i ”1, 4, 6 och 7 mars 1949”, först publicerad i ”En bok om Vilhelm Ekelund” 1950, som gavs ut efter Ekelunds död i september 1949.

Det rör sig om 22 korta scener från samtalen mellan de två författarna, där Aurell, som Lars Andersson formulerar det, ofta gör sig till blott akustik, han ”bara” lyssnar (någon gång med ”spefågelns” lilla distans) – men Ekelunds respekt och lyhördhet inför Aurell är inte att ta fel på.

Lite staccato rör man sig mellan olika ämnen. Någon sammanhängande story blir det inte tal om. Ekelund är inte heller den som brer ut sig vitt och brett. Någon egentlig ”konversation” vid middagsbordet blir det inte tal om, noterar Aurell. Fragmenten, skärvorna, glimtarna, ur ett sätt att förhålla sig till livet blir däremot märkligt levande i Aurells montage.

Begrepp och vändningar från Ekelunds ”Lefnadsstämning” (1925) fick också ge uppläggning och innehåll i det vackra nyårstal som Aurell fick förtroendet att hålla i Sveriges Radio 1949. Talet kan man höra på nätet. det sändes påpassligt som OBS-essä så sent som den 31 december 2024.

Själva texten återfinns i tidskriften Hörde ni? (1950:1) som gavs ut av Radiotjänst.

5.

hans skånska r

Aurell drog gärna för gardinerna när han satt och arbetade i sitt tusculum uppe i Mangskog, berättar Karlzén. Han stängde dagsljuset och den närmaste skönheten kring sig ute och gick in i sig själv, bland minnen och texter, satt och arbetade. Våren 1959 – med cyklarna sen länge återlämnade i Cagnes-sur-mer, får man förmoda – bläddrar han i K A Svenssons Vilhelm Ekelund i samtal och brev 1922-1949 och kan glädja sig åt att hans egna anteckningar från 1949 blir uppmärksammade.

På en punkt till och med på ett ganska intimt sätt; när det kommer till att beskriva Vilhelm Ekelunds yttre. Aurell och Svensson har uppfattat Ekelunds hand, hans handslag, på lite olika sätt. När Svensson och Ekelund kommer in på Cézanne – på hans reproduktioner, hans arbetsmoral och hans position i det franska konstlivet – hajar Aurell naturligtvis till. Det var ju något han själv hade talat med Ekelund om i mars 1949. I ett stycke med rubriken Frankrike, Sydfrankrike i intervjun nämns målaren:

”Från bokhyllan hämtar han fram Ambroise Vollards Cézanne och frågar om jag har läst den. Han har gjort en del förstrykningar, ibland på var och varannan sida av märkligt “ekelundska” utttalanden av Cézanne, och uppenbarligen har han läst boken samtidigt som han sysslat med Amiel – flera gånger ser jag blyertsanteckningen “jmfr Amiel, “cf. Amiel” –

– Ja tavlorna, säger han. Men klimatet. Det var ett hårt klimat kring Cézanne –

Och hans skånska r i hårt är glatt och gillande och igenkännande –   ”

K A Svensson har inte frågat sig vad det är för några ”ekelundska” uttalanden det rör sig om hos Cézanne. Aurell ser nu efter i sina Ekelund-böcker och hittar plötsligt Cézanne – på ett ställe, i ”Concordia animi” (1942), i praktiken den enda gången som fransmannen återfinns i Ekelunds verk. Det handlar om ”sanningsförsöket” – och kanske var det nu som Aurell bestämde sig för att låta texten om Ekelund inleda den nya, i fråga om spännvidd i mänskliga och sociala sammanhang helt makalösa boken, ”Vägar och möten (och blad för vinden)” som kom ut 1960. Där går resan nu i andra riktningen, ”ner” genom Europa och historien, från Gunnar Björling på besök, från Lelle Karl Johan och barnmorskan i grannbyn, via fiskare och socialister i Bretagne och Provence, ner till Patmos och Johannes uppenbarelse. Ner till ljuset kring Medelhavet.

Litteratur

Tage Aurell, ”1,4,6 och 7 mars 1949”, En bok om Vilhelm Ekelund, Lund 1950

Tage Aurell, Vägar och möten (1960)

Tage Aurell, Samtal önskas med sovvagnskonduktören, Stockholm 1969

Lars Andersson, Platsens ande En bok om Tage Aurell, Stockholm 1995

Pär-Yngve Andersson, Att röja plats för tystnaden. Tage Aurell som prosakonstnär, Stockholm 2012

Staffan Björck – Tage Aurell, ”Kreaturens suckan”,  Vänkritik. 22 samtal om dikt tillägnade Olle Holmberg, Stockholm 1959

Fredrik Böök, Rannsakan, Stockholm 1953

Ivo Holmqvist, Strindberg & Co, Svenska institutet 1983

Vilhelm Ekelund, Concordia animi, Hälsingborg 1942

John Karlzén, Memoarer från bokrummet. Kulturjournalistik i urval av Lennart Frick, Uddevalla 1970

K.A.Svensson, Vilhelm Ekelund i samtal och brev 1922-1949, Lund 1958

The post Tage Aurell och cyklarna från Cagnes-sur-mer first appeared on Opulens.

SLAS. ”’Vem älskar Slas?’ kan verkligen rekommenderas till alla som känner till Stig Claesson men vill veta mer.” Det skriver Elisabeth Brännström som läst Håkan Lahgers biografi över författaren och konstnären.

Vem älskar Slas? En biografi över Stig Claesson av Håkan Lahger
Albert Bonniers förlag

Författaren och konstnären Stig Claesson, eller Slas som han också kallades föddes på Södersjukhuset i Stockholm den andra juni 1928. Föräldrarna kom ursprungligen från Västergötland, men Stig skulle växa upp på Söder i ett barnrikehus. För många kom han att representera den typiske söderskisen som gick runt i keps och pratade slang, men som trots sin enkla bakgrund hade tagit sig in i Sveriges kulturella finrum. Det var en plats där han aldrig kände sig helt och hållet hemmastadd, trots sina stora framgångar som författare, konstnär och illustratör.

Slas var otroligt produktiv

Stig ”Slas” Claesson, som avled av cancer 2008, var under sina verksamma år otroligt produktiv. Från 1956 fram till 2006 skrev han åttioåtta böcker. Slas målade och teckande också så gott som oupphörligt och hans lust att uttrycka sig i skrift och bild sinade aldrig. Trots att hans sista bok ”God natt fröken Ann” möttes av blandad kritik, höll de flesta inom kritikerkåren med varandra om att Stig Claesson trots sin ålder och svåra sjukdom fortfarande kunde leverera en bra text.

Framgång och missbruk

Tyvärr fanns det dock en hel del annat i Stig Claessons liv som inte fungerade lika bra som karriären. Slas hade inte bara gjort sig känd genom att vara en hyllad författare, konstnär och kulturpersonlighet, utan hade från början av sin karriär även fått brottas med problem.

Det rörde sig om missbruk av alkohol och rohypnol. Som de flesta säkert vet går rohypnol definitivt inte ihop med sprit. Alkohol- och tablettmissbruket bidrog till att det skapades ett dåligt offentligt rykte runt Stig Claesson. En annan följd var att Slas fick ett sårigt förhållande till familjen, som fick leva i konstant osäkerhet när det gällde stämningen i hemmet. Därtill var familjens ekonomi ofta sämre än den hade behövt vara.

Omfattande biografi om Slas liv, verk och rykte

Trots Stig Claessons popularitet och produktivitet har journalisten och författaren Håkan Lahgers biografi om honom ”Vem älskar Slas?” kommit att bli den allra första som skrivits.

Biografin, som nu utkommit på Albert Bonniers förlag, är minst sagt omfattande, Håkan Lahger följer Stig Claesson från barndomen och uppväxten på det fattiga ”Knivsöder” vidare in i de finare kulturkretsarna. Dessutom har han också föjt Slas genom alla de resor han företog sig. Stig var en dedikerad resenär som spenderade mycket tid utomlands, först och främst i Paris där han mötte sin kanadensiska fru Taki, samt i Italien, Kanada och Jugoslavien.

Livet hemma i Sverige, från tiden i Klarakvarteren under 50-talet fram till de sista åren ute på landet i familjens hemtrakter i Västergötland, är också noggrant återgivet. Likaså ges en fördjupad bild av de, tidigare nämnda, avsevärda problemen med alkohol och hans ofta besvärliga förhållande till Taki och de två sönerna, Nils och Leif.

Lahger lyfter fram Slas författarskap

Men Håkan Lahger ägnar också stort utrymme åt att, på ett mycket ambitiöst vis, beskriva Stig Claessons kvaliteter som författare och konstnär.

Lahger anser att Slas författarskap i stort sett har glömts bort och påpekar att det till och med är svårt att nuförtiden hitta några av Stig Claessons, en gång så populära, böcker på antikvariat. Därför har Lahger valt att lyfta fram ett stort antal verk som analyseras.

Många av Slas kritiker, vänner, och familjemedlemmar får bidra med sina åsikter om hans litterära verk, konstnärskapet och det trassliga privatlivet.

Allt handlade ju inte heller om missbruksrelaterad misär och ”Vem älskar Slas?” innehåller också många roliga anekdoter där Stig Claesson och ett antal andra kulturpersonligheter får figurera. Till exempel får, den tydligen helt respektlöse, Pär Rådström ta upp en hel del plats med sin stora, för att inte säga kraftfulla, ovilja att betala tillbaka lånade pengar.

Lahgers biografi är som sagt mycket detaljerad och innehåller, utöver det ovan nämnda, utdrag ur Slas anteckningsböcker och hans brev-växlingar med vänner, författare och förläggare. Slas var, till exempel, under en lång tid brevvän med Kurt Vonnegut. Han brevväxlade även med Gerard Bonnier och Åke Runnquist, dels för att be om förskott, dels för att diskutera allt möjligt annat.

Biografin kan rekommenderas

Stig Claesson har ansetts skriva fram en historia om Sverige som först och främst berör landsbygdens förhållande till staden och i ”Vem älskar Slas?” delges läsaren också, invävt bland så mycket annat, en hel del svensk nutidshistoria.

Vi får följa Slas väg till framgång genom det svenska folkhemmet fram till det djupt förändrade samhälle vi lever i numera.

Den här boken är fint och uttrycksfullt illustrerad med privata fotografier, många foton av Stigs konstverk, bokomslag och mer därtill.

”Vem älskar Slas?” kan verkligen rekommenderas till alla som känner till Stig Claesson men vill veta mer. Det är också en bok får den som önskar lära känna Slas och samtidigt ge sig ut på en nostalgisk resa tillbaka till en tid som vissa fortfarande minns, nästan som om det var i går.

The post Givande och omfångsrik biografi över Slas first appeared on Opulens.

LITTERATURHISTORIA. ”Det finns få döda punkter i Anders Cullheds bok som är både utförlig och serverar djup kunskap.” Det skriver Lis Lovén som läst ”Kärlek 1.0 – Lust och litteratur i Europa 1100-1485”.

Kärlek 1.0
Lust och litteratur i Europa 1100-1485
av Anders Cullhed
Natur & Kultur

Anders Cullhed är professor i litteraturvetenskap. Visserligen skrev han sin avhandling om modernistpoeten Erik Lindegren men sedan har Cullhed sökt sig allt längre bakåt i tiden och även till andra språkområden. Så fick till exempel hans bok om Dante, 2021, stor uppmärksamhet.

I Anders Cullheds i år aktuella bok ”Kärlek 1.0 – Lust och litteratur i Europa 1100-1485” är faktainnehållet det bärande, det vill säga vad vi kan lära oss om kärlekens europeiska historia.

Var kommer då våra europeiska kärleksbegrepp ifrån? I boken ”Kärlek 1.0 – Lust och litteratur i Europa 1100-1485” reder Cullhed ut hur det hänger ihop.

För våra ord, själva kärlekens grammatik går långt tillbaka i historien, och medeltidens höviska kultur har en hel del med saken att skaffa.

Vi måste söka i Frankrike för att leta rätt på det höviska, det musikaliska språk som besjöng den upphöjda och idealiserade kvinnan. Vi bör inte lägga in för mycket av nutida politiska synsätt när vi talar om dåtidens trohet mot överheten. Vasallerna var involverade i kristna trohetsbegrepp som legitimerade över- och underordning. Det hela handlade om det sociala regelverk som rent kulturellt handlar om det språk, den grammatik vi använder för att förstå kärlekens väsen. Tydligen kan det ta en livstid att fullt ut förstå dess retorik.

Kvinnan på piedestal

Det lockande för sydländska medeltida trubadurer var att den ädla tillbedda kvinnan de facto var gift. Huruvida det kunde bli något resultat genom det erotiska spelet var det frestande, det farliga. Så på ett sätt är den kristna vänskapskulten involverad – och djupt paradoxal.

Troheten i förhållande till kristna vänskapsband var en struktur som påverkade allt och alla. Det kristna regelverket band alla samman. Här kunde dåtidens trubadurer besjunga sin drottning, eftersom de var bundna vid ideal om kyskhet som för dagens västerlänningar verkar udda. Det ädla med troheten var en slags bundenhet vid ära och heder. Här någonstans kommer kärleken in. Men vi måste även förstå det dialektiska i kärleksbegreppet, faran att råka ut för förtal, risken för att ramla ner några pinnhål för att inte rätt ha förstått kärlekens koder. 

Det tycks som om utlevelsen av det sexuella är central i denna paradox. Att inte förstå signalerna i spelet kunde innebära fritt fall.

Cullhed guidar i litteraturen

Vi får i Cullheds bok bekanta oss med kända författarnamn och kända kärlekspar, som alla avsatt spår i kärlekens terräng.

Kärleken i sig slits mellan uppror, trohet och lusta. Det kristna arvet går inte att komma förbi. För att förstå vår längtan, den som uppgår i sociala, kulturella strukturer, behöver vi gå bortom jagets ensidiga behov.

Ja, vi är sociala varelser och kärleken i denna bok kräver sin plats i en större kontext, inte i det ensidigt egoistiska privata begäret. Men perioden 1100-1485 är en spretig period. Som reaktion på det ädla kommer också känslor av uppror mot det heliga, så uppstår misogynin i kölvattnet av det alltför upphöjda kärleksidealet.  

Och mot slutet av perioden skriver så Christine de Pizan boken där hon menar att det är falskt spel att kalla sin kärlek ädel, eftersom själva företeelsen att sätta den älskade på piedestal närs av baktankar. Se där Europas första feminist!  

Det finns få döda punkter i Anders Cullheds bok som är både utförlig och serverar djup kunskap.

The post Cullhed förmedlar djup kunskap om kärleksbegreppet first appeared on Opulens.

Poetens närvaro i förfluten tid är också en icke-irisk historia

LYRIK: Med utgångspunkt i ett möte med poeten en majdag 1989 gör här Michael Economou en djupdykning i Seamus Heaneys författarskap.

1. Heaney vid Ales stenar

En majdag 1989 ges jag den smått osannolika möjligheten att få ingå i ett sällskap litteratörer, besökande Ales stenar på Skånes sydkust. Den mest karismatiske av deltagarna, Seamus Heaney, vänder blicken utåt mot Östersjön. Där han ställer sig, liknar han förstäven på den långsmala farkost som gruppen utgör, nästan som ett systerfartyg till Ales 59 iögonfallande stenar.

Men nej, den bilden är inte tillräckligt talande. 

Efterhand antar ju irländaren helt andra konturer. Snart förvandlas en allvarlig och onåbar Heaney till en uråldrig stenstod, som om han var sprungen ur en så avlägsen och petriferad tid, att vi andra blir ovidkommande. Hans försök att förstå och bli delaktig i något vi andra inte ser utgör ett tyst drama, inför vilket vi inte ens är statister.

Vi är främlingar, fångna i vår egen tid och utan möjlighet att se bortom den.

Men Östersjön, som enligt Anders Österlings mästerliga dikt Ales stenar ”ensam vet, vad minnesmärket menar”, är överväldigande med sitt mäktiga panorama, vilket inte vill veta av någon gräns mot himlen. Toner från lärkor, bländande kolorit från gula rapsfält. Högt upp i skyn tecknar måsar ystra kritstreck som för att markera att sällskapet anammat en alltför seren stämning. Gällt och skrikigt, för att inte säga skojfriskt, understryker fåglarna sitt budskap. Men ljuset spelar tärning med dem och vinner i kraft av all sin prägel på hav och land, himmel och horisont. Snart ger måsarna helt enkelt upp och låter oss vara ifred. Minnesmärket har ankrat bakom oss: Ales skepp ska ingenstans.

Östersjöns ljus gör oss nu mer fascinerade.

Heaney fortsätter att skåda ut, och tycks mer och mer sjunka in i vad han söker utan att säga något och utan att ge sken av att vilja kommunicera. Är det ett skepp mer imponerande än Ales stenfarkost som han söker med blicken?

Vill han få liv i ett förflutet som inte kan vara levande annat än i gamla epos av sådan uttryckskraft att inget i vår tids litteratur kan konkurrera?

2.  Ale-dikterna

En mild och vänlig försommardag vid dessa skånska breddgrader är så paradisisk att man frestas tro att en gudomlig estetik bejakat platsen. Den internationella poesifestivalen i Malmö är avslutad, deltagarna har bjudits ut på exkursion. Trots att en uråldrig sommarhymn spelar i det vackra vädrets ljus, vilket i sig kunde vara poesi nog, ombeds Lasse Söderberg läsa ovan nämnda dikt, Österlings Ales stenar. Efter att poesifestivalens general reciterat skåningens rader går sällskapet fram till stupet ”mellan hav och himmel”. Alla hänförs och står tysta en lång stund som i andakt. Det outtalade ämnet är framtiden.

Olika ska ju ödets lotter i sinom tid falla över deltagarna. Själv kommer jag framgent att ingå i de anonyma författarnas skara. Det är alls inget plågsamt. Man måste med tanke på var i världen man lever kunna tänka sig själv lycklig, vad livet och karriären än har i beredskap. Den djupare meningen med litteratur handlar också om annat än att ges uppmärksamhet. Ens textvärldar kan ju äga liv och värde bortom tv-soffor, tidningars recensionsutrymmen och litterära prisers guldglans.

Glädjen över att ha fått delta i detta illustra sällskap litteratörer är i vilket fall intakt ännu trettiosex år senare.

Men vad ingen av deltagarna då vet är att Nobelpris i litteratur väntar för två av de närvarande poeterna. Utöver Seamus Heaney ska också Tomas Tranströmer föräras utmärkelsen. Båda poeterna har i sitt skrivande tillgång till kraften i Österlings känselspröt för vad som en gång utspelades i det förflutna. Östersjön överger inte sitt förflutna och glömmer inte resenärerna som seglat förbi, och när en båt passerar ”i disigt fjärran” kan vi alla uppleva att ”tiden byter hälsningar med rummet / i seglens rörelse och blockens vila”.

Men Heaney tar plötsligt död på all grannlåt när han grymtar till för att sedan höja rösten så att ingen i sällskapet kan undgå vad han säger:

                  – No, no, no! This is kitsch, probably arranged by the tourist office in   Iiistad. Such a beautiful place is a lie, not a reality…

Man skulle kunna tro att platsens ande varit stum, och inte velat bjuda in Seamus Heaney till sin mer eller mindre exotiska magi. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Några år senare får jag nämligen veta att Heaney inspirerats till två dikter under besöket.

Här nedan den första av Ale-dikterna, som irländaren skrivit om platsen:

Skepp har förlist i jorden, så när du står

på detta gräsdäck har du stöd nedanifrån.

Du finner din plats igen och är nu

sista befäl på ensamhetens farkost,

lyssnar efter en köl under jord

likt en sovande plogbill. Du lämnar inte

din post bland dessa solstingsdrabbade stenblock,

solida årtullar i välavvägd linje från för till akter,

bålverk för jordens skrov och dess tystnad.

När du sträcker på dig som kullens höjda öra

och samlar kraft för att avläsa tomma horisonter,

måtte vinden bli ditt vittne, tidvattnet ta emot

din hälsning.

                                                          (övers. Lars Håkan Svensson)

Den andra dikten är kortare och närmast haikuartad i sin stämningsmättade pregnans. Här först Heaneys engelska version, därefter en svensk översättning:

In May, in sunlight

the stone boat lies becalmed.

Larks

sing at the masthead.

*

I maj, i solens glitter

har stenskeppet ankrat i stiltjen.

Lärkor

sjunger vid mastens topp.

(övers. Michael Economou)

3. Åter vid Ales stenar

Tjugosex år senare, 2015, står jag åter vid Ales stenar, också denna gång i maj månad, nu som ciceron med anspråk på att kunna platsens historia. Inför ett sällskap människor från Ulster förväntas jag således fungera som en sorts kulturguide. Några nordirländare får lyssna till min uppläsning av Österlings dikt, och sedan till de två dikter, som Heaney fick inspiration till. Jag berättar också om irländarens åsikt. Vädret är gråmulet och präglat av en regntung sky, och får sägas vara eländigt mot varje besökare som inget hellre vill än märka att skönheten och platsens ande talar mer sant än ryktet om kitsch och turistarrangemang. Någon större respons på diktuppläsningen uppfattar jag inte. Tysta lärkor, nollställda rapsfält. Måsarna tycks bortflugna och skymtar inte ens i fjärran, Östersjön är stum. Ljuset har flytt sin kos och vi anar inte vart. Minnena från 1989 framstår som mer döda än levande. Ales stenar, i min översättning till engelska, bejakar denna gång knappt något i miljön. Stenskeppet har sjunkit ner i myllans hamn.

En dam tittar besvärat på mig och torkar sedan bort regnstänk från ansiktet. Jag får för mig att intresset är svalt. Poesin verkar inte vara betydelsefull för dessa besökare. Inte ens Seamus Heaney tycks väcka någon genklang.

Eller är det jag som gjort bort mig, läst orytmiskt och oengagerat?

Inne i bussen på väg tillbaka till Malmö inser jag att min förmodan är mer fördomsfull än sann. Nordirländarnas frågor om Österling håller länge fokus på Skåne och skånsk litteratur, innan de själva börjar berätta och vittna om sin kärlek till poesin där hemma.

Mister Hiiiniiii var respekterad och duglig, värd sitt Nobelpris.

Han började ju gå på jorden i Nordirlands historiska trakter. Litteraturens folk är på den gröna ön omtyckta, trots att de är katoliker och har lämnat Ulster. Många på bussen visar sig vara bevandrade i Heaneys biografi. Geografin vid Bellaghy, Mossbawn och Castledawson får på bussen snart mer liv än det omgivande skånska landskapet. Människorna har massor att berätta, poesin är levande inom dem. Min uppläsning och mitt engagemang hade uppenbarligen väckt liv i litteraturen inom dem.

Det sista jag får höra innan vi lämnar varandra får mig att häpna. Två dagar efter att Seamus Heaney gick bort i augusti 2013 skulle det spelas fotboll i Dublin när hemmalaget tog emot Kerry – inför 80 000 åskådare. Innan domaren blåste i gång matchen hölls en tyst minut för poeten, vilken åtföljdes av långa ovationer.

4. Heaney och historiens mylla

I Seamus Heaneys ”Dit man hör” (essäer, svensk utgåva 1996, övers. Leif Jansson), finns ännu liv i barndomen under tidigt 1940-tal. En liten pojke gråter, och vilse som han är i det lilla grönsakslandets ärtsäng bakom huset måste han kalla på sina syskon. Längre bort växer antropomorfa träd vars rotsystem och stamklykor lever, andas och viskar, inte för att skrämmas utan för att ge barnen en smula trygghet: grenverkens grönska är som världens stora ljus omfamnande och kärleksfullt. Upplevelser av mossmarker och mosslik, flintstenar och flintredskap, fossiler och fossilsmycken ges i essäerna sådana bejakande innebörder att det förflutna förvandlas till en levande nutid, bortom sitt ursprung i en försvunnen dåtid.

Inget har upphört. Det förflutna lever och pågår för att forma vad som komma ska. 

Grannkvinnan, gamla Anne Devlin, sitter på sitt golv, belamrat med grön säv. I Heaneys minnesbild fungerar hon ”som ett slags lokal sibylla, flätande säv och flätande in oss alla i denna ritualistiska livsföring.” Floran äger i barndomen religiös makt. Tron på och tydandet av tecken gör såväl olycka som lycka ofrånkomlig, varje människa är mer eller mindre härdad och styrd av ödestron. Alfer existerar, gör sig påminda i allt som händer. Man måste vara öppen för väsens närvaro. Skålgroparnas regnvatten i de stora stenarna äger ”naturligtvis läkande egenskaper”.

Ett svärd, hittat i markerna mellan skolan och sjön, måste ha tillhört vikingarna, eftersom barnen vet att detta ”nära nog mytiska folk” vandrat förbi trakterna tusen år tidigare. På en hylla i rektorns rum ligger ett fossil som en gång varit ett levande stycke trä, men Lough Neaghs vatten har genom metamorfosen utfört underverk för hållbarheten. I mosstrakterna bor enstöringen Tom Tipping som barnen aldrig ser, men pratar om på väg till skolan under morgnarna. Varje ljud från högt gräs, varje plötslig rörelse i häcken, varje trolsk rökslinga från huset inne i dungen gör honom mer mystisk och skrämmande än sann och levande. När som helst kan Tipping dyka upp i en skepnad som ingen kan föreställa sig annat än med hemska och farliga konturer. Rytmerna på gårdsplanen hemmavid rubbas inte av oväsendet från de amerikanska truppernas exercis och av bombplanens mullrande påminnelse om att ett större historiskt skeende pågår i det tidiga 1940-talets Europa. Gårdspumpen som ger vatten åt fem hushåll fungerar som den naturliga medelpunkten.

För pojken Seamus, som väcks till litteraturen genom skolans undervisning (Irlands myter och legender presenteras med ”våldsamt keltiserade illustrationer”), för ynglingen Heaney som en dag ska bli poet, utvecklas under dessa år ett memento med en långlivad innebörd: pennan som grävredskap för att komma djupt ner i historiens mylla:

Between my finger and my thumb

The squat pen rests.

I´ll dig with it.

                                                              (ur ”Death of a naturalist”, 1966)

*

Mellan fingret och tummen

vilar den trubbiga pennan.

Jag ska gräva med den.

(övers. Tommy Olofsson)

5. Vid Heaneys grav

Läsningen väcker reslust, och likt en pilgrim i behov av en större mening med livet, samt för att tillfredsställa mitt behov av att förstå poesins förutsättningar, far jag till trakterna som Heaney levandegör. Det är 2013, året då poeten går ur tiden.

Grevskapet Derry ger syn för metaforiken: ska man kultivera måste man gräva, ska man förstå måste man skriva. Även om ljuset signalerar grönt i alla tecken på att marken är odlingsbar och myterna levande, finns här också tillräckligt med karg, sträv gråhet för att man ska inse att hungern varit en bister realitet. Annat än hemska historier om farliga enstöringar och förbipasserande främlingar har skrämt de bofasta.

Vid Heaneys grav på kyrkogården utanför Bellaghy finns ännu ingen sten, bara ett enkelt träkors med texten Seamus Heaney 1939-2013. Hur orden ska formuleras på stenen står än så länge skrivet i stjärnorna, men mina tankar söker sig till kyrkogården utanför Sligo, där W B Yeats vilar. Gravstenens lika mystiska som uppmanande ord, Horseman, pass by, har inte precis åtföljts. Turistkitschen är besvärande, besökscentrat så välkomnande mot varje besökare att ingen bara kan passera utan måste stanna för att botanisera i bokhyllan och bland souvenirerna.

Är detta vad som väntar Seamus Heaney? Kommers och tingeltangel?

Kanske ska tanken inte skrämma poesiälskaren. Intresset för poeterna hålls vid liv, men blir man på kuppen nojig av turistindustrin är det inte värre än att det går att göra motstånd. Poesin kan levas och andas också där ytan framstår som mer väsentlig än djupet.

Orden, vilka året efter mitt besök ristas på stenen som ställs vid Heaneys grav, placerad bland andra Heaneys i vad som förefaller vara ett släktkapell ute i det fria, blir ett memento för alla poesiälskare med förstånd nog att skilja på verklighet och längtan efter större mening i densamma:  

                     Walk on air

                     Against

                  Your better

                  Judgement

Översättarna här i Sverige är inte överens: På trots / mot / bättre vetande / kan du gå / på moln (Tommy Olofsson), Vandra på luft / mot / bättre / vetande (Ole Hessler) eller Sväva på moln / mot / bättre / vetande (Leif Janzon/Ulla Rosén)? Heaney svävade dock inte på moln när han – i livet, inte i andevärlden – ombads förtydliga sig om orden som ursprungligen stod att läsa såväl i Nobelföreläsningen (1995) som i diktsamlingen ”The Spirit Level” (1996):

”I think that’s where the poetry should dwell, between the dream world and the given world, because you don’t just want photography and you don’t want fantasy either.”

6. Mastodontverk om Heaney

Det förflutna – det redan levda, skrivna och tänkta, ingår i vårt nu som en förutsättning för våra liv, vårt skrivande och tänkande. Självklarheten blir sällan så underlig som när man försöker få grepp om en människa som ägnade så mycket av sitt liv åt att vara närvarande i förfluten tid. Hjälp att förstå och bli lite klokare finns att tillgå. Patrick O’Driscolls intervjubok från 2008, ”Stepping Stones: Interviews with Seamus Heaney”, ett mastodontverk, går på djupet, men också längs ytan i poetens biografi.

Inte mycket sidsteppas: inga tankar eller reflektioner, ingen släkting eller kärlek, inget obetydligt eller betydande, ingen litterär influens eller konstnärlig påverkan, ingen samling eller översättning, inga karaktärsdrag hos hustrun, barnen eller kollegorna undkommer intervjuarens ambition om att presentera Heaney i helfigur. Det tar en lång stund – i bokomfång närmare bestämt utsträckt till 475 sidor – innan man får grepp om vad som kännetecknar Seamus Heaneys relation till sitt liv, sitt skrivande och sitt tänkande.

Boken har kritiserats, och visst – det kan liksom bli a little too much Heaney.

Men den storslagna idén med boken utgör ingen flirt med kulturen inom kändisvärlden, eftersom poeten har tillräcklig integritet och uppriktighet för att det mesta ska vara läsvärt. Svaren andas såväl självrannsakan som begrundan, tänkandet är aldrig av det lättsinniga slaget utan ständigt på sådana djup att porträttboken tillför värden, omistliga för läsningen av diktsamlingarna. Och som något än mer omistligt: man ges känslan av att Heaney haft förbindelselänkar till andra tiders liv, skrivande och tänkande.

Efter läsningen förstår jag bättre varför det var en möjlig närvaro av förfluten tid som Seamus Heaney spanade efter den där majdagen 1989, när han så länge tittade ut över den väldiga Östersjön. Min misstanke var kanske inte så tokig, som jag först fick för mig.

Kanske hoppades han verkligen att få syn på konturerna av Beowulfs skepp vid horisontens rand.

7. Omfalos

Omfalos, omfalos, omfalos. Det grekiska ordet för navel, och också den sten i Delfi som pekar ut världens mittpunkt, används av Heaney som en synonym till musiken som under barndomen hördes från den som hemmavid pumpade upp vatten med gårdspumpen. Tryggheten var i det närmaste total. Hönors kacklande under sommarhalvåret, till jul annat ljud i skällan när fasaner och gäss ska slaktas. Bob Cushleys kärra, dragen av en ponny. I fjärran tåget vid stationen i Castledawson. Grisar som grymtar belåtet på gårdsplan, grisar som skriar ångestfyllt borta vid slakteriet. Gårdspumpens kolv upp, ner, upp, ner, upp, ner: omfalos, omfalos, omfalos. Rytmen är vardaglig, dagar rytmiseras och tryggas. För den som inte ska följa i fårorna bakom faderns idoga arbete på åkrarna, blir steget dock långt ut till andra livsuppgifter.

Osäkerhet infinner sig när spaden omvandlas till penna. Med tiden mattas pumpens förmåga att skänka trygghet: omfal…os, om…fa…l…os…o…l…os…om…f…l…o…s…o… f… s… o… f… s…

8. Vergilius på Irland

När Heaney i början av sin litterära karriär kallar sig för Incertus är det inte enbart en signal om vilsenhet utan också en markör för det latinintresse som skolans undervisning väckt. Tjugotvå år gammal debuterar han med dikter i en studenttidning, men då behärskar han redan latin efter att ha tillgodogjort sig språket vid St Columb’s College i Derry. Heaneys översättargärning, vilken i viss utsträckning hamnat i skuggan av hans poesi och essäistik, trots att latinet och latinsk litteratur genomsyrar skapandet, är betydande. Vergilius själ tycks ha svävat upp från underjorden för att inkarneras i honom, liksom Dantes, samt från en grekisk kontext, Sofokles dito.

Det är således inte för inte som Heaney har kallats Vergilius på Irland. I en av sina sista intervjuer menade Heaney att romarens skildring av resan ner i underjorden var ”djupt arketypiskt tillfredställande” i och med att färden möjliggör förnyad kontakt med döda vänner. I sista diktsamlingen, ”Human Chain” (2010), använder Heaney sig också av vergilianska erfarenheter för att i akt och mening komma åt sina minnen. Dikten Route 110, gestaltande en bussfärd längs en nordirländsk väg, är samtidigt en nedstigning i poetens förflutna. När bussbolagets inspektör vägleder passagerarna till rätt buss – den som Heaney ofta tar från Belfast till hemmet i Derry, är tjänstemannen också Karon, dirigerande skuggorna till pråmen som ska föra dem över floden Styx. Likvakan för grannen som drunknat i Bristolkanalen utan att han hittats väcker tanken på Aeneas drunknade rorsman Palinurus, som inte heller han begravdes. Postumt, i mars 2016, publiceras Heaneys sista översättning, bok VI ur ”Aeneiden”, vilken latinläraren på St Columb’s College hyllat och vilken Heaney börjat översätta redan 2006 i samband med faderns död och ett barnbarns födelse. Att tillägna sig Aeneas dödsrikespassage genom att översätta den får sägas vara ett värdigt sätt att gå döden till mötes och en lämplig final för en människa som tillbringat så mycket av sitt liv i närvaron av det förflutna.

Kärleken till latinet lär också ha varit levande ända in i det sista. Bara några minuter innan Heaney avled på sjukhuset, ska han ha nedtecknat två latinska ord till sin hustru: Noli timere (– Var inte rädd).

9. En lycklig poet

Den intresserade som inte vill nöja sig med ”Stepping Stones: Interviews with Seamus Heaney” och/eller poetens egna diktsamlingar och översättningar, rekommenderas en resa till Nordirland, där det i utkanten av ovan nämnda hembyn Bellaghy i dag finns ett litterärt museum, Seamus Heaney Home Place, i vars närhet också poetens grav är belägen.

Jag åkte själv dit några år efter mitt första besök, då museet inte var färdigställt, och kan intyga att en betydelsefull och givande programverksamhet bedrivs.

Nåja, viss kommers och visst tingeltangel är märkbart.

Men det främsta syftet är förstås att befästa poetens goda rykte världen över. Bland allt fascinerande och intressant som ställs ut och visas, ges i filmer också vittnesbörder om poetens personlighet och kynne. Ett specifikt yttrande från tv-skärmen har etsat sig fast inom mig. Michael Longley, poetkollegan och nära vän till huvudpersonen, han som Heaneys dikt Mitt eget Helikon är dedikerad till, yttrar några ord som frekvent hörs i en av salarna och som förtjänar spridning långt utanför museet: ”Seamus Heaney is the luckiest poet in the world of history.”

Jag vet förstås inte säkert, men har svårt att tro att man kan säga detsamma om så många andra poeter med en jämförbar ställning i världslitteraturen.

En lycklig poet? Vilken underbar paradox!

10. ”Beowulf”

När Seamus Heaney år 2000 för en publik läser ur sin översättning av ”Beowulf”, som på sina 3 182 rader gestaltar den geatiske prinsen Beowulf och hans kamp mot träskmonstret Grendel, kunde platsen inte ha valts med mer omsorg. Danska Lejre, utpekad som platsen för danakonungen Hrothgars så kallade mjödsal, ligger på Själland knappt trettio mil sjövägen från Ales stenar ovanför Kåseberga vid Skånes sydkust. Sagorna är knutna till en skandinavisk kontext, men ska ha nedtecknats i England; på British Library i London finns en bevarad handskrift från 1000-talet. I en översättning till vårt språk från 1914 återges färden på Beowulfs skepp så här arkaiserande vackert:

Sedan gick han ombord

att uppröra djupet, övergav Danalandet.

Vid masten fästes havsduken,

seglet med lina. Skeppet knakade;

ej hindrade vinden seglarens färd

hän över vågorna. Havsvandraren for

bort över böljorna, den fast timrade stäven

flöt med skummig hals över havsströmmarna,

till de kunde se götarnes klippor,

de kända uddarna. Driven av vinden,

trängde kölen upp, så att han stod på land.

(övers. Rudolf Wickberg)

1999 hade Heaneys översättning av Beowulfeposet publicerats, och den prisades året efter med prestigefulla Whitbread Book of Year Award. Ovan citerade rader återgavs i hans språkdräkt så här:

                                                       Then the keel plunged

And shook in the sea; and they sailed from Denmark.

Right away the mast was rigged with its sea-shawl;

Sail ropes were tightened, timbers drummed

And stiff winds kept the wave-crosser

Skimming ahead; as she heaved forward,

Her foamy neck was fleet and buoyant,

A lapped prow loping over currents,

Until finally the Geats caught sight of coastline

And familiar cliffs. The keel reared up,

Wind lifted it home, it hit on the land.

Heaney uppgav i en intervju att Beowulfs sjöresor till och från Danmark varit de mest njutbara partierna att översätta. Arbetet fick honom att glömma ansträngningen i och med att han blev närvarande och delaktig i äventyren: ”I was like an oarsman on the rowing benches, getting on with the job. I hadn’t to think of navigation, hadn’t to calculate or keep an eye on the stars.”

I såväl England som i USA fick boken stor respons, och snart bestsellerstatus.

Ja, det var verkligen inte så tokigt att tro att det var Beowulfs skepp – the wave-crosser, havsvandraren, som Heaney spanade efter den där majdagen 1989, då försommardagen blev så bländande att han inte vågade tro på äktheten i det vackra.

11. Det förflutnas krafter

Poetkollegan och före detta eleven, Paul Muldoon, slår huvudet på spiken när han i dokumentärfilmen Seamus Heaney and the music of what happens (2019) hävdar att för Heaney var saker och ting av intresse bara ”when it comes from beyond”.

Ja, bortom det synliga och konkreta finns världar som väntar på oss, bara vi gör oss mottagliga. I dessa världar, så som Seamus Heaney gestaltar dem, ingår historia och plats, död och födelse, myt och politik, verklighet och fiktion, sagor och sannsagor, överenskommelser, vilka ger en så stark pregnans åt dikterna, att dessa framstår som oavlåtliga tidsflöden, obegränsade i sina visioner och kontakter med något som i brist på bättre ord får kallas krafterna – the forces.

Seamus Heaney menade att han ofta kunde känna och uppleva det förflutnas märkliga krafter. Så exempelvis när han under ett besök vid Caldragh Cemetry, belägen på Boa Island (Nordirland), fick se den Janus-figur av troligt keltiskt ursprung som han sedan skulle dikta om i January God. Stenfigurens ansikten tittar åt årets två håll – det ena bakåt mot året som varit, det andra framåt mot året som människor har framför sig. På mitt fotografi här intill syns ett av ansiktena, och stenen gör ett starkt intryck på besökarna.

Det är för övrigt inte ovanligt att människor har djupt märkliga upplevelser i Irland/Nordirland. Den gröna ön är ett av de områden i världen som anses rymma många så kallade jordmysterier. Flera platser här har rykte om sig att ge ifrån sig stark kraftutstrålning. Irländarna är själva kända för att intressera sig för det spirituella, och gåvor som synskhet eller ett sjätte sinne är inte ovanliga. Heaneys dikt nedan, som speglar ett rikt mytologiskt medvetande, är inte lättillgänglig, och man måste förutsätta att poeten utgår från andliga föreställningar om djurväsen och gudaliknande varelser, vars betydelse mer eller mindre gått förlorade för vår tids människor.

Här så Januariguden:

Sedan fann jag stenmannen med två ansikten

På ett gravfält,

En guds blick, en muns slida, hjärnan

Ett vattnigt sår.

I årets våta gap,

Bestruken med färsk gyttja från sjön

Vacklade jag nära hans krafters makt  —-

Januariguden.   

Som bröt genom vattnet, mödomshinnan

Med sitt vida hjorthorn  —-

Vars spetsiga taggar

Ledde hans trogna andeväsen.

Den moderliga jorden, stenarna

Översköljda av varje våg,

De köttiga resterna, benens

Alv i varje grav.

                                                            (övers. Michael Economou)

12. Seamus Heaney – Hundra dikter

”Seamus Heaney – Hundra dikter” (2022), i svensk översättning av Tommy Olofsson, innehåller ett generöst och inbjudande urval, gjort av Heaneys familj (hustru och barn). På engelska kom antologin 2018, således fem år efter Heaneys bortgång. Men vad man vet, hade poeten haft tankar om att själv sammanställa en dylik volym.

”Hundra dikter” framstår som rik och fascinerande, i hög grad representativ för den poesi som är så omisskännligt jordnära och visionär, lantlig och universell. På svenska finns förvisso redan antologier och diktsamlingar – vilket Tommy Olofsson själv nog så riktigt påpekar i sitt förord, och vilka är ”av dramatiskt varierande kvalitet”. Samlingsutgåvan måste sägas utgöra en glänsande skatt för varje läsare som antingen redan lärt sig uppskatta, rentav älska nordirländarens diktvärldar, eller som vill göra sin första bekantskap med dem. Några kommentarer jämförbara med Olofssons lika utförliga som välbehövliga och intressanta mot slutet av ”Hundra dikter” finns mig veterligt inte i andra svenska utgåvor.

Boken inleds med klassikern Grävande, i vilken Heaney gör sig till ett med traditionen att gräva, även om han bytt farfaderns och faderns spade och arbete i myllan mot pennan och arbetet vid skrivbordet. ”Hundra dikter” avslutas med I takt med tiden, skriven två veckor före poetens bortgång och sannolikt också hans sista dikt. Den är dedicerad till ett tvåårigt barnbarn, och fungerar inte bara som urvalsvolymens mäktiga final, utan också som ett utsökt prov på poetik och arbetsmetod.

Energi, balans och utbrott –

när jag lyssnade på Bach

tyckte jag mig se dig om många år

(om fler år än jag får leva)

när du inte längre tultar omkring

utan är en vuxen och självsäker kvinna.

Jag håller jämna steg med

dina nakna fötter på golvet.

För länge sedan kände jag en kraft

komma upp genom vårt cementgolv.

Den kraften når din fotsula och häl

och jordar dig här i vårt hus.

Ett oratorium

skulle krävas för att beskriva dig:

energi, balans och utbrott

som leker för sin egen skull.

Men tills vidare smyger vi tyst

och försiktigt i takt med tiden.

Här märker vi hur Heaney parallelliserar tidsflöden genom att ställa Bachs oratorium och sin egen (höga) ålder mot barnbarnets nutid och framtid, vilket sammantaget samtidigt möjliggör ett unikt möte. Deras tête-à-tête blir på sätt och vis förevigat, paradoxalt nog i kraft av tidlösheten. Diktjagets stund på jorden ska förvandlas till minnen i barnbarnets livshistoria.

Tre av de mest gripande dikterna i Hundra dikter hör också till de mest älskade i Heaneys poesikanon. Jag har under läsningen av dem inte långt till tårarna, och det gör mig nästan än mer hängiven, hur paradoxalt det än låter.

Vad ska vi med poesin till om den inte berör oss på djupet?

Hemma mitt i terminen är ett poetiskt-mänskligt försök att hantera smärtan som kom sig av familjetragedin som inträffade då Seamus Heaney var 14 år gammal. Brodern Christopher omkom i en trafikolycka blott fyra år, och i dikten kallas Seamus hem från internatskolan för att tillsammans med familj och släkt ta ett sista farväl. Så här lyder Olofssons översättning, och jag utelämnar de fyra första stroferna:

/…/

Klockan tio anlände ambulansen med kroppen,

tvättad och lindad av sjuksköterskor.

Nästa morgon gick jag upp till rummet. Snödroppar

och stearinljus tröstade vid sängkanten; jag såg honom

för första gången på sex veckor. Blekare nu,

med en vallmofärgad bula på vänstra tinningen,

låg han i en kista, fyra fot lång, som i sin spjälsäng.

Inga skrapsår; kofångaren vräkte honom åt sidan.

En kista, fyra fot lång, en fot för varje år.

Förändringar är den andra dikten, som älskats och hyllats i Storbritannien som en av Heaneys förnämsta. Den är skriven till minnet av poetens mor, och utgör en hyllning till gemenskapen dem emellan. Heaney hade flera syskon, varför det var många om budet – det vill säga moderns kärlek.

Men när mor och son skalar potatis tillsammans frodas en närhet, som aldrig förr och aldrig senare. De två sitter inledningsvis tillsammans vid en hink, och när potatisarna ”plumsar ner i vattnet”, väcks de ur sina tankar. Då modern ligger på sin dödsbädd erinrar sig poeten den fina stunden då de skalade potatis:

/…/

Så när församlingsprästen vid hennes dödsbädd

tog i med pukor och trumpeter när han bad för henne

och några mumlade medan andra grät,

kom jag ihåg hur hon lutat sitt huvud tätt mot mitt eget

och blandat sina andetag med mina när vi skalade potatis.

Närmare varandra än då kom vi aldrig senare i livet.

Den tredje dikten, Mitt eget Helikon, som sagts ovan dedicerad till poeten och vännen Michael Longley, är ytligt sett en dikt om brunnars djup och innanmäten. Sista strofen lyder så här:

Att snoka i rötter och fingra med lera

och med Narcissus stora ögon glo i en källa

är under all vuxen värdighet. Numera

rimmar jag för att se mig själv och höra ekots skälla.

Vad handlar denna dikt om? Mer än om brunnars mörka innandöme och djup är det en dikt om mognande. Diktjaget pojken har blivit vuxen och berättar och intalar sig själv att konsten/dikten/skapandet tidigt sökte honom. Brunnen återger ekon från underjorden, titelns Helikon är en anspelning på musernas hemmaplan – berget Helikon. Inspirationen kommer nerifrån brunnarna, som ju möjliggör kontakt med underjorden.

Ett är nödvändigt: att färdas mot brunnar, skaldade en gång Johannes Edfeldt. Så att söka brunnars djup kan vara detsamma som att uppmärksamma såväl sin egen kallelse och mognad som de döda som gått före oss. Heaney har som sagt kallats för Vergilius på Irland, och det med all rätt. Likt romaren och kollegan har poeten avlyssnat ekon av människor som lämnat världen, bland annat i sin sista diktsamling, ”Human Chain” (2010).

I en av sina sista intervjuer menade Heaney att romarens skildring av resan ner i underjorden var ”djupt arketypiskt tillfredställande” i och med att färden möjliggör förnyad kontakt med döda vänner. Att parallellisera tider, erfarenheter och minnesbilder är ett slags mytisk metod som Heaney använder sig av i flera dikter, märkbart i ”Hundra dikter”; ett mänskligt-poetiskt försök att genom närvaro i förfluten tid bättre hantera smärtan som vi alla förr eller senare drabbas av.

Så innebörden av Mitt eget Helikon är sannerligen representativ för vad Heaney ville och skulle göra med sin poesi. Detta gäller förstås också för mer ryktbara Tollundmannen, vilken givetvis finns med i ”Hundra dikter”, och vilken i tid och otid framhålls när det ska ges prov på Heaneys medvetenhet om svunna tiders betydelse för vår samtid.

The post Seamus Heaney – en odyssé i tiden first appeared on Opulens.

BÖCKER. ”Man blir mer varse det originella och generösa i hela verksamheten, ser hur de olika böckerna blir pusselbitar i ett större sökande, en viss rastlös nyfikenhet, nästan en livsstil,” skriver Per Erik Ljung som funnit stimulerande läsning i Ivo Holmqvists ”Libri Resurrecti I-L”.

Libri Resurrecti I-L av Ivo Holmqvist
Skrivo 2024, 202 s, distribution Media-Tryck, Lunds universitet

Vi är nog rätt många som på olika håll har blivit bortskämda med Ivo Holmqvists rapporter om fynd från resor i tid och rum, ofta med utgångspunkt i någon bok och ofta med tillsatser av minnen och digressioner av olika slag. Det är sällan bara boken i fråga man lär sig något om. Nu när han har samlat en hel hop av sina artiklar i det lilla formatet från senare år i bokform, till en Libri Resurrecti I – L. Femtio författare lästa på nytt (Skrivo 2024) blir intrycket delvis ett annat.   

Man blir mer varse det originella och generösa i hela verksamheten, ser hur de olika böckerna blir pusselbitar i ett större sökande, en viss rastlös nyfikenhet, nästan en livsstil, som gäller kulturen, historien, oss, i en lite bredare mening.

Det rör sig om samtiden som då ska förstås som framför allt 1900-talet, och gärna dess tidiga delar, som man närmar sig via historier, anekdoter, personer, minnen, stråk av fakta och erfarenheter.

Men man måste inte vara född i förra delen av förra seklet för att glädja sig – åt till exempel presentationen av Gösta Knutssons Pelle Svanslös i Amerika från 1941: citaten går hem direkt.

Har man sedan lite bibliografiska böjelser också – det är ju en litteraturhistoriker vi har att göra med! – så ges här prima besked om var man kan läsa mer om boken, om det finns filmatiseringar eller andra dokument att gå till.

Det är också där, runt omkring, som Ivo Holmqvist gör sina fynd, han är genuint intresserad av vad man har sagt om den ena och den andra och vilka som ändå har missat både Pelle och Gösta Knutsson när de har skrivit om bilden av Amerika i svensk litteratur. Och Ivo Holmqvist är alltid snar att hjälpa oss om vi vill veta mer – mycket hittar man ju på nätet, där är han mer hemma än de flesta jag känner, men roligast verkar det såklart vara att leta på antikvariat och loppisar runt om på Österlen och i stora världen. Då knyts fynden, de fysiska böckerna med deras bilder, dofter, omslag och ryggar, kanske också dedikationer, lättare till egna resor och upplevelser – och sådana delar essäisten Holmqvist gärna med sig av.   

Baklänges – om än inte så utstuderat som i Olle Holmbergs, eller snarare i Holmbergs pseudonym Johannes G.Ekstrands, segnälkaB (1930), möjligen en förebild till Hans Alfredsons Ernst Semmelmans minnen (1962) – firas man varsamt ned genom tiderna, från Mark Sylwans Barbara Crampton (1975) till Wilhelm von Brauns Ångbåtsresan (1869).

En viktig poäng är att det inte i första hand är några mästerverk som är på tal, utan just de glömda eller förbisedda

Ofta aktualiseras tidigare möten med författarna, det ger en extra och självbiografisk krydda åt det hela. Vilhelm Mobergs Din stund på jorden ger i förbifarten anledning till en hel liten exposé över hur Ivo Holmqvist lärt känna Amerika vid olika besök och tidpunkter i livet – delvis via amerikansk litteratur. Det är elegant och konstlöst gjort, utan effektsökeri; fin läsning.   

En viktig poäng är att det inte i första hand är några mästerverk som är på tal, utan just de glömda eller förbisedda – som ju ändå kan vara bra i ett eller annat avseende. Ofta kan det röra sig om en alldeles specifik tidsstämning och Katarina Brendels Atomskymning (1953) är ett spännande exempel. Ivo Holmqvist drar sig inte för att rätt myndigt tala om vilka böcker som är bra eller om vilka aspekter av en bok det kan gälla. Man tror honom gärna, särskilt när han ibland dröjer ett tag vid texterna. Han talar till en som en av flera vänner, man är hela tiden inter pares, bland jämlikar, bland andra som också älskar böcker och är nyfikna på människor och händelser. Det är själva förutsättningen, inte någon idé som behöver trumfas genom.

Några favoriter anar man snart. Tito Colliander, Jolo, Adolf Hallman är sådana. Man får omedelbart lust att leta upp de böcker det talas om. Att Collianders självbiografiska svit (1964-1973) omfattar sju delar, ”alla med ett enda ord i titeln, Vaka, Nära, Bevarat, Gripen, Vidare, Givet och Måltid”, och att Jolos böcker rätt snart fyller upp en hel meter hemma i hyllan spelar i det sammanhanget ingen roll, kanske tvärtom.

Adolf Hallmans Köpenhamn (1944) är han så förtjust i och vet så mycket om att han borde skriva en hel bok bara om den, speciellt som Hallman dessutom är politiskt intresserad (med tidiga anarkistiska böjelser), en stor illustratör och en enastående bildkonstnär.

Det kan man om inte annat övertyga sig om i Hallmans På barer och bakfickor. Reportage i urval med inledning av Stig Hansén och Clas Thor (1989) – där inte minst bilderna från New York (1956) är helt oemotståndliga.

Om jag nu får agera Holmqvist ett litet tag och hålla med honom: den boken – Hansén/Thors – är verkligen bra, med den väl komponerade, fylliga bildsektionen.

Hallmans Köpenhamn passar också in i den bias åt det danska hållet som kan noteras i Libri Resurrecti I-L, inte att undra på i fråga om en internationellt orienterad skandinavist som har arbetat bland annat i Helsingfors, Auckland (New Zealand), Gent och Odense och har två stora piècer om danska författare och om hur de tagits emot i Sverige, H C Andersens underbara resor i Sverige (2005) och Den främmande förförerskan – svenska synpunkter på Karen Blixen (2013) i bagaget. För att inte tala om stadsarkitekten Peter Boisen, dansken som präglade Ystad (2020).

En annan bias gälller författare som på ett eller annat sätt har rört på sig, geografiskt eller mellan genrerna, folk som har bott i Argentina (John Karlzén), Kalifornien (Tora Nordström), Skåne (Elsa Eschillius), Buckfast, en sydengelsk by (Waldemar Hammenhög) eller rest runt i hela världen (Prins Wilhelm) eller bara bytt tåg (Walter Ljungkvist) eller luffat ”från Hornstull till Malmö” (Ossian Elgström) eller mitt under andra världskriget skrivit en roman med starka polska sympatier, om ett attentat i Paris (Marika Stiernstedt).

Något som Ivo Holmqvist, ”efter utlandsår i olika länder och i en alltmer globaliserad värld”, har svårt att känna igen sig i är däremot Vilhelm Mobergs resonemang om den dubbla hemlösheten i Din stund på jorden, där författaren låter utvandraren Albert Carlsson slå fast att ”fosterlandet” för alltid måste vara något närmast heligt, något som står i ”singularis”. På den punkten verkar Ivo Holmqvist rätt bestämd. Läser man hans bok kan man tycka sig förstå varför.   

The post Böckerna blir pusselbitar i ett större sökande first appeared on Opulens.

FACKBOK. ”För att få mer kunskap, utan att kanske fullt ut kunna förstå, så måste vi ta oss an en bok som denna av Daniel Pedersen, även om det tar emot.” Det skriver Lis Lovén som läst ”Natt och aska”, om Förintelsen och vittneslitteraturen.

Natt och aska. Förintelsens litteraturer av Daniel Pedersen
Nirstedt/litteratur

Vi kan tro oss veta, men kan vi verkligen förstå vad Förintelsen innebar? Vi kan känna in delvis, men knappast helt och fullt. Daniel Pedersen har kommit ut med en bok om Förintelsens litteraturer. Det som kommit att kallas vittneslitteratur. ”Natt och aska” är en bok man möjligtvis önskade att man slapp förstå. Som jag sa i början kan vi som är utanför detta mest radikalt onda knappt ens göra oss en föreställning om den yttersta vidrigheten.

Det kan ses som en moralisk skyldighet att ta sig igenom boken. Här finns namn på en uppsjö av författare, en del redan kända, som Primo Levi och Imre Kertész, men även andra som närmast förblivit blott siffror i statistiken.  

Men makthavares sätt att reducera individer till siffror börjar egentligen inte med Tyskland. Om jag försöker tränga in i det skeende som förvandlar döden till något maskinellt, något mekaniskt så uppstår ett specifikt obehag. Det som man inte har namn för.

Nazisterna hade en rudimentär form av moral som dikterade att plikten är allt och att alla måste bära denna moral, och ingen fick svika plikten. Det normativa med den pliktmoralen framstår närmast som en vitglödgad känsla av stål eller järn.

Pedersen ställer sig frågan om hur verklighet och verk går ihop. Och försöker ringa in tanken på den litterära form som gör vittnens utsagor giltiga. En del av problemet är ju att vi är sociala djur men i koncentrationslägren slås det sociala sönder och kvar blir en oerhörd smärta som är individuell.

Nu har jag inte läst alla dessa vittnesförfattare som Pedersen går igenom en efter en men han har verkligen trängt djupt in i sitt ämne. Det är kuslig läsning. Det går inte att vända bort blicken, vi måste – ja, alla ni där ute! – måste ta oss igenom detta för att förstå.

Jag kommer att tänka på den svarta feministen Kimberlé Crenshaw, hon som myntade termen intersektionalitet. Hon menade att alla samband i människans liv bildar en väv, en större kontext. Socialt, kulturellt, rasmässigt, kön, klass osv – allt hänger ihop. Och endast om vi förstår maktstrukturerna på ett kontextuellt plan kan vi märka ut oss själva och finna vår egen sanning i det stora hela.

I koncentrationslägren blir människan fråntagen allt. Nazisterna och SS skapade en avgrund mellan människa och människa… Endast på ett litterärt kulturellt plan kan vi förmå oss att frivilligt ge oss i kast med helvetet som en realitet.

Vi kan läsa Dante och rysa av den känsla som säger oss att hoppet farit sin kos. Dante som en skildrare av de hemskheter människan kan vara skyldig till. Det hemska som ett kunskapssystem att plöja sig genom. Vi bör inte glömma detta europeiska arv som på många sätt försvunnit kulturellt, strukturellt, religiöst. Jag avser då det judiskt-kristna arv som många i dag upplever som icke önskvärt eller överspelat.

För att få mer kunskap, utan att kanske fullt ut kunna förstå, så måste vi ta oss an en bok som denna av Daniel Pedersen, även om det tar emot.  

The post Daniel Pedersens ”Natt och aska” är nödvändig läsning first appeared on Opulens.

LITTERATURVETENSKAP. ”Det blir i bästa mening litteratur- och presshistoria på en gång, eller både person- och genrehistoria om man så vill,” skriver Per Erik Ljung som har läst ”Olle Hammarlund – människan, journalisten, författaren” av Thomas Ek.

Olle Hammarlund – människan, journalisten, författaren
av Thomas Ek
Carlsson bokförlag

Efter avhandlingen En människas uttryck. Studier i Hans Ruins självbiografiska essäistik (2003) och monografin Ljuset har djup. Jarl Hemmer och idyllen (2013) – båda utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland (SLS) och båda pionjärarbeten på sina områden – har lundensaren Thomas Ek nu fört ett nytt stort forskningsprojekt i hamn med sin bok om Olle Hammarlund – människan, journalisten, författaren (2024). Frågan är om den inte är den allra mest läsvärda av de tre.

Slående är till att börja med det grundliga och kreativa vetenskapliga grundarbetet: där känner man sig snabbt både lugn och imponerad. Det rör sig om ett enastående arbete i fråga om akribi och källor, arkiv och kringliggande sammanhang, allt sådant som hör det vetenskapliga till.

Författaren rör sig ledigt bland de 72 volymerna med Olle Hammarlunds Efterlämnade papper som ryms på Lunds universitetsbibliotek och gör fyndigt bruk av dokument och publikationer av de mest skilda slag, som återfinns även på andra håll. Brev, dagböcker, intervjuer och väl valda utdrag från texter i tidens olika publikationsformer bidrar till att ge en både bred och skarp bild av den särpräglade person som står i centrum.

Thomas Ek är minst sagt hemmastadd i sitt material och utnyttjar det i hela dess vidd. Det blir faktiskt till en uppvisning i hur roligt det kan vara, vilka fynd man kan göra när man går på djupet i arkiven.  

Litteratur- och presshistoria

Bokens hela tematik ryms i titelns tre ord: människan, journalisten, författaren. De ger både kronologin, med unge Olle (f. 1918) som vi följer från barn- och ungdomsåren i Kristianstad – med fadern, tidningsmannen K O Hammarlund som en helt avgörande impuls – över den långa karriären som journalist i en rad olika genrer, fram till den mogne författaren och hans mest originella verk, fram till de sena åren i Lund och den alltför tidiga bortgången (1976); men de tre orden rymmer också de dimensioner som präglar boken rakt igenom. Människan, det mänskliga, är med rakt igenom framställningen och författaren Olle kan anas redan tidigt, i pojkens noggranna observationer och poetiska ingivelser i tidiga skriverier.

Journalistikens och litteraturens olika former och villkor får breda belysningar genom alla decennierna. Inte minst sökandet bland genrer, från reportage och kåserier till essäer, ”tankeflygningar” och originella kulturhistoriska och topografiska framställningar i nya former är spännande att följa, liksom turerna kring tidskrifter som Textil och Konfektion och Industria, där Olle Hammarlund gjorde avgörande insatser som skribent och redaktör.

Det blir i bästa mening litteratur- och presshistoria på en gång, eller både person- och genrehistoria om man så vill.

Hammarlund ‒ profilerad skribent och författare

Olle Hammarlund får här, långt om länge, sin rättmätiga plats som en profilerad skribent och författare i den samtida kulturen. I Lönnroth/Delblanc, Den svenska litteraturen (1987,1999) nämns han inte, trots att han i så hög grad är en vida läst och uppskattad ”Läskarl – skrivkarl – bokkarl” (som det heter i en av många talande underrubriker hos Thomas Ek).

I En lundensisk litteraturhistoria. Lunds universitet som litterärt kraftfält (2018) ryms han inte heller, trots den uppenbara förankring i staden som Bertil Romberg lyfter fram i avsnittet om ”Provinsens berättare” i Skånes litteraturhistoria II (1997). Det är Röster i vinden (1973), där Hammarlund skriver självbiografiskt om tidiga år i Kristianstad och om faderns umgänge med trettiotalets skånska författare som Nils Ludvig, Gabriel Jönsson och Albert Henning, och Samtal på jorden (1971) där han skriver om Lund, som Romberg har fäst sig vid. Och så naturligtvis den roman, Onkel Enoks hus (1975), som tilldrar sig i ”ett lätt igenkännligt östskånskt slättlandskap men där figurer ur Hammarlunds historiska beläsenhet under ivriga diskussioner rör sig kring en ung journalistaspirant från staden.”

Thomas Ek tar upp alla tre, liksom de andra sju böckerna och en lång rad bidrag till böcker och ett otal kåserier, artiklar och essäer, som också hör till författarskapet. Ofta går han riktigt nära texterna, som därmed inte bara blir omnämnda utan också lever upp i framställningen och kan göra framtida läsare nyfikna.

Ett särskilt starkt kapitel

Ett särskilt starkt kapitel är det om Fårets gröna öga (1967), som alldeles uppenbart har författarens både öra och öga: han har varit där. Och där betyder då inte bara nere i både förarbeten och eftermäle till boken, utan också bokstavligt: han har varit där, på Fårö, bott i Hammarlunds hus, känt av stämningar och atmosfärer. Det är den personliga förankringen, med en tidig brevkontakt redan i tonåren, som ligger bakom den intimitet och snudd på hammarlundska trivsamhet som präglar framställningen – det blir till ett extra äventyr att följa Thomas Eks långa resa med sin författare.       

Med de allra sista orden i boken – ”Tack för brevet, Olle” – sätter han punkt.   

 Tack, Thomas, har man lust att lägga till.

The post Lysande biografi över Olle Hammarlund first appeared on Opulens.

BOKTIPS. Lis Lovén har läst Ebba-Witt Brattströms bok om författarparet Harry och Moa Martinson. Ett gediget verk som utgör ”fängslande läsning som går på djupet”.

Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd av Ebba Witt-Brattström
Historiska Media

”Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd” är ett stycke svensk kulturhistoria. Ebba Witt-Brattström håller ihop alla trådarna och de är många. Boken om författarparet Harry och Moa Martinson är en kulturgärning. Trådarna drar hit och dit i ett Proletärsverige, i ett luffartillstånd av både kärlek och ja – allt som man vill veta om Moa och Harry är med. Vi får läsa om det sätt på vilket författarparet träffades, om Moas roll i Harrys liv, om deras vänner och om tiden de levde i.

Det är i hög grad paret Martinson som ger Sverige en motståndsestetik. De trodde nämligen inte på ”den nya människan”. Det går att skönja ett förakt hos dem gentemot det medelklassiga och funktionalismens renhetsideal. Det nämns i Witt-Brattströms bok att Ivar Lo-Johansson stal deras idé när hans bok ”Författaren” kom ut. Och visst upplevde Lo-Johansson Moa Martinson som en proletärrival.

Den litterära, sexualiserande, primitivismen ryckte fram samtidigt med nazismen, fascismen och kommunismen. Synen på sexualiteten under 30-talet var polariserad. Å ena sidan renhetskult och å den andra sidan hämningslös utlevelse.

Idealbilden av kvinnan var något Moa Martinson reagerade mot. Men medan Moa nedvärderades i Kultursverige, till att bara vara folklig, uppvärderades Harry till att få akademisk status.

Moa framstår som både älskarinna och psykolog åt Harry. Hon hade beslutat sig för att han skulle sluta skämmas över sin fattiga barndom. Och han såg något djupt moderligt i henne, någon som tog hand om honom när han bara var en simpel luffare.

Men det framstår som att utnyttjade Harry sin otillräcklighetskänsla i sin litteratur. Han och många med honom fick vara proletärpojkar och bana ny väg i litteraturen, medan det fanns få proletärflickor som vann erkännande. Men Moas böcker sålde trots allt bra.

Witt-Brattström känner verkligen in författarskapen, så det måste sägas vara ett gediget, grundligt verk hon lägger fram. Genom bokens många citat kan man sannerligen läsa ut författarparets kärlek till varandra. Och vi får en särskild lockelse att lära känna Moa in på livet. Hon framstår som rakryggad och fattigstolt.

Jag måste erkänna min förvåning när jag läste att Harry tycktes svika sitt fattigarv och försköna barndomen när han upptogs i Svenska Akademien. Det där framstår som en trist feghet. Som om han samtidigt svek sin kärlek till Moa. Dock, en kärlekssaga måste det ha varit med både guldstunder och bråk, en berättelse väl värd att skildra. Det här är fängslande läsning som går på djupet.

The post Sommarläsning: Ett gediget verk om Harry och Moa Martinson first appeared on Opulens.

ESSÄER. ”Lars Lönnroths bok får till sist, trots diverse invändningar, godkänt,” skriver Lis Lovén, som läst essäsamlingen ”Världen efter Ragnarök”.

Världen efter Ragnarök
Essäer om litteratur och kulturhistoria
av Lars Lönnroth
Ellerströms

Lars Lönnroths bok ”Världen efter Ragnarök” består av en uppsättning essäer om diverse ämnen som berör litteratur och kulturhistoria. Lönnroth är professor emeritus i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet, kritiker och kulturskribent. Den aktuella boken ska ses som ett slags bokslut över en mångårig verksamhet som i hög grad ägnats åt att studera framstående författarskap och den isländska medeltida sagalitteraturen.

Texterna glimmar till här och där. Jag tänker att dessa lärdomstyngda essäer ibland hade behövt lättas upp något. Dessutom tycks det mesta i boken redan ha sagts tidigare mer än ett antal gånger. 

Lönnroth är givetvis mycket kunnig och skriver om Taube, nordisk diktning, Ingegerd som blev prinsessa i Kiev, Pusjkin, Brandes, Lars Gustafsson och Göran Palm, med flera.

Vi får läsa om Rökstenen, Samarkand, Geijer, vad ett gränsland innebär, ja allsköns kulturhistoria kort och gott. 

Läsaren får till exempel veta att vår idé om vikingatidens natursyn är missvisande. Vår idé om denna epok dök upp under romantiken. Skogen har för vanligt folk alltid inneburit fara med vargar och underliga väsen.

Till det mest intressanta hör reflektionerna över farorna med det vilda. Långt tillbaka, ja än idag, var naturen något som måste bekämpas. Där verkar Lönnroth mena att aristokratin med sin bildning hade friare inställning till naturen. Dessa aristokrater kunde ju, till skillnad från allmogen romantisera naturen. Men det hade varit intressant om läsaren fått reda på att det finns ett motgift mot denna vår vilja, att bekämpa naturen.

Lönnroth konstaterar vidare att naturen har blivit avförtrollad. Han slår också fast att förr i tiden så handlade manlighet och krig om sant hjältemod och inte om folkmord. Men kan man, undrar jag, inte dra större slutsatser om viljan till ära och mod? Är det måhända inte just detta som det handlar om även idag? Att segra till varje pris.

Sedan kommer jag förstås med Lönnroths framställning mycket närmare Bellman. Det är nog det bästa kapitlet. Och ja, jag medger att här kan läsaren verkligen leva sig in i tiden som skildras. Och här knyter Lönnroth trådar mellan då och nu. Bellman skulle alltså kunna ses som ett slags performance-artist. Ja, här finns många tips om hur man kunde uppfatta Bellman. Kul!

Geijer-avsnittet framstår däremot närmast som skåpmat. Pusjkin-texten likaså.

Kanske lever vi i ett slags Ragnarök efter folkhemmets glansfulla dagar. Här återges hur både Göran Palm och Lars Gustafsson skrivit om en idyll som brustit. Jag blir sugen på att läsa Göran Palms ”Sverige en vintersaga.” Kanske för att se vad som gått fel i Sverige.

Men texterna lyfter tyvärr sällan på det vis som vore önskvärt. De guldkorn som jag hittat är som sagt fragmentariska, liksom utspridda här och där.

I slutet av boken kommer så det bästa av alla råd: ”Man väljer sin läsning efter egen risk.” Och Lars Lönnroths bok får till sist, trots diverse invändningar, godkänt.

The post Lars Lönnroths bokslut bjuder på spridda guldkorn first appeared on Opulens.

BIOGRAFI. “Johan Svedjedal har skrivit ett heltäckande och genomgående intressant och spänstigt verk om Harry Martinsons författarliv,” skriver Bo Bjelvehammar som läst den nu aktuella biografin.

Min egen elds kurir
Harry Martinsons författarliv
av Johan Svedjedal
Albert Bonniers förlag

Harry Martinson hör till våra stora författare. Många menar att han är en av de främsta genom sin spännvidd och sin mångsidighet. När han tilldelades Nobelpriset i litteratur uppstod en infekterad diskussion om just hans kvaliteter som författare och lämpligheten att dela ut priset till en av Svenska Akademiens egna ledamöter. Det var en diskussion, som golvade Harry Martinson, och när sjukdomar satte in blev det en bidragande orsak till att han tog sitt liv.

Han orkade inte med alla påhopp och förtäckta nålstick, från ondskans riddare bland akademiker och kulturkritiker. Det var ett ifrågasättande, som aldrig tog slut.

Johan Svedjedal har skrivit ett heltäckande och genomgående intressant och spänstigt verk om Harry Martinsons författarliv. I tidsföljd löper verksanalyser bredvid levnadsspår.

Stilen är klar och lyhördheten mot tidigare forskning är hela tiden närvarande. Inte på ett träigt sätt, utan friskt och öppet.

Det är just den friska nyfikenheten och öppenheten, som skapar detta storverk!

Harry Martinsons barn- och ungdomsår är såriga – han växer upp i skilda familjer som sockenbarn och fattighjon, lever nära de små människorna, men i ett liv av utsatthet och umbäranden. Han gick tidigt till sjöss, men lämnade det livet och bestämde sig för att bli författare. Han har skildrat allt detta på ett mästerligt sätt i sina självbiografiska romaner. Bredvid dessa har han skrivit om naturen, i essäer, i form av impressioner och episoder och i flera diktsamlingar.

Martinson talar ofta om att naturen är diktens källa och utmanar författarens strävan mot enkelheten.

Det är just i naturböckerna som det flödar av formuleringar där han framträder som en bildspråkets mästare.  

Till detta kommer hans inkännande skildringar av de utsatta och de små i samhället. Han har en gång varit på botten i socialt avseende och tillhört den tydliga underklassen. Som en luffare och tiggare har han vandrat på vägarna.

Därifrån har han sedan svingat sig till den förnäma församlingen de aderton. Det kan kallas en klassresa!

Och i sanning är han en renodlad arbetarförfattare.

Harry Martinson talade tidigt om miljöförstöring och vikten av att värna om de mänskliga livsvärden, detta är som tydligast i verseposet ”Aniara”, som även renderade honom kritik – han sågs som en notorisk klagonisse och en konservativ och bakåtsträvande tänkare, som mest ägnade sig åt filosofiska spekulationer.

Jag ser genom denna gedigna genomlysning Harry Martinson som en god människa som levde nära och inpå naturen.

The post Ett storverk om Harry Martinson first appeared on Opulens.