BILDNING. Den nya borgerliga regeringen har utlovat en kulturkanon. Den största faran är att urvalet utgår från samtidens frågeställningar och konfliktlinjer, vilket snabbt skulle göra den irrelevant. Den nya kulturministern har en diger uppgift framför sig.

Så ser det ut att kunna bli en svensk kulturkanon trots allt. Det är nämligen ett av förslagen i det så kallade Tidöavtalet, som reglerar samarbetet mellan de borgerliga regeringspartierna och Sverigedemokraterna. Med kulturkanon avses en förteckning över särskilt viktiga verk, som alla svenskar förväntas känna till och ta del av.

Redan innan den nya regeringen hunnit tillträda har debatten brutit ut. Den följer de gamla inkörda hjulspåren: kulturredaktörer med mindervärdeskomplex listar verk som ”måste” vara med i en sådan kanon, men som i själva verket enbart syftar till att påvisa deras egen beläsenhet. Vi vet vad som kommer härnäst: Bildningselitister på vänsterkanten som förkastar hela tanken på en kanon, för att kunna upprätthålla det bildningsförsprång som de själva fick med sig hemifrån. Liberaler som protesterar mot att staten överhuvudtaget har åsikter om vad folk ska läsa. Konservativa som oroar sig för politisering av listan, men inte själva kommer på några förslag om vad som ska ingå. Tidningen Dagen kommer att skriva om betydelsen av det kristna kulturarvet.

Det verkar finnas en närmast magisk övertro på vad som en statlig lista över kulturella verk kan åstadkomma, både bland förespråkarna och bland kritikerna. Ser man till effekten i de länder där liknande listor har blivit verklighet tycks den vara marginell. Det är fortfarande eldsjälar bland lärare och bibliotekarier som gör den avgörande skillnaden för huruvida unga som inte får med sig den kulturella bildningen med modersmjölken skall inspireras till att ta de första stapplande stegen på sina egna bildningsresor.

Det minsta av den svenska skolans problem är att eleverna läser för många klassiker.

Men även om statliga kulturkanoner i länder som Danmark tycks ha fått ett begränsat genomslag i verkligheten betyder det inte nödvändigtvis att förslaget är dåligt. I bästa fall kan det bidra till att höja kulturarvets status och att få människor att börja läsa klassiker igen. Att centrala verk ur kulturhistorien framhålls som en slags miniminivå för vad skolelever förväntas ta del av kan knappast vara någonting negativt. Det minsta av den svenska skolans problem är att eleverna läser för många klassiker.

Kritiken mot förslaget om en statlig kulturkanon missar dessutom huvudsakligen målet. En statlig lista över särskilt viktiga verk ur kulturhistorien innebär inte att staten försöker hindra oss från att ta del av annan kultur. Listan kommer inte att göra oss ofriare, mer nationalistiska eller vad nu kritikerna oroar sig för. I värsta fall blir listan ännu ett dokument som när debattvågorna lagt sig samlar damm på någon myndighets hemsida. Vilka böcker som faktiskt läses i skolorna kommer fortsatt att vara upp till lärarna.

Det finns naturligtvis en överhängande risk att resultatet blir slätstruket, politiserat, samtidsorienterat och menlöst. När Tidöpartierna ska försöka komma överens om hur expertgrupperna ska utses, under ständigt bombardemang från en allt annat än konstruktiv opposition och kultursidor som vill att det hela ska misslyckas, finns en uppenbar fara att det hela slutar med en tummetott. Den nya kulturministern Parisa Liljestrand (M) har en diger uppgift framför sig. Förhoppningsvis kan hennes erfarenheter från läraryrket i kombination med utbildning inom litteraturvetenskap och teologi komma väl till pass.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Den största faran med framtagandet av en statlig kulturkanon är att den riskerar att fastna i samtidens frågeställningar och konfliktlinjer och därför snabbt bli irrelevant och ointressant. De expertgrupper som får i uppdrag att ta fram listan bör sträva efter att den statliga litteraturkanon i så hög grad som möjligt förhåller sig till den verkliga kanon, det vill säga den mängd verk som vaskats fram genom kulturhistorien för att de av olika anledningar haft en relevans som bestått över tid. Det är verk som läses, kommenteras, refereras och debatteras av ständigt nya generationer. Att känna till och förstå dessa verk är att äga nycklarna till vår kultur.

Om en statlig kulturkanon ska göra skillnad och jämna ut bildningsglappet mellan dem som kommer från bildade hem och dem som inte gör det, är det detta som bör vara utgångspunkten.

The post Kritiken mot en kulturkanon missar målet first appeared on Opulens.